Idag har jag till exempel slängt bort en pärm med övningsstenciler i franska från högstadiet samt ett par skor från 1992 (det är inget större fel på dem, men jag har inte använt dem sedan 1994, och jag tror inte att jag kommer sakna dem så värst mycket*).
Ja, när jag städar bland mina förråd och lådor är jag helt enkelt van vid att hitta det mesta från min uppväxt. Men till och med jag häpnade idag. Varför i hela fridens namn har jag sparat på en bibliotekspåminnelse från februari 1989?
Fotot av påminnelsens framsida har blivit lite suddig, men den väcker många hågkomster. Tänk vad många såna här lappar jag hann få under min uppväxt.
Och jo – om någon undrar så sparar jag nuförtiden på bibliotekets kravmejl i en särskild mejlmapp.
*Eller jo. Det kommer jag nog. Det var de första skor jag köpte när jag flyttade hemifrån. Nu när jag skriver detta måste jag verkligen behärska en impuls att springa ut i hallen och rädda dem ur sopkassen.
5 kommentarer:
Nej, inte stencilerna! Tänk om du behöver plugga in dem igen? Nej, ursäkta, jag skojade bara. Jag känner igen mig så väl. Förra veckan bar jag bort ett par röda skor med (diskret) rosett till Stadsmissionen. När jag var fattig student var de de finaste skorna jag hade. De har inte passat mina fötter på tio år, så jag använder dem inte längre. Jag ångrar inte att jag gav bort dem, men jag glömmer dem inte i första taget. När jag flyttade för fem år sedan gav jag bort några fina klänningar som inte passade mig längre. Jag tänker fortfarande på dem ibland.
Jenny – skoja inte på det där sättet. Jag är farligt nära att gå ut och gräva upp övningarna med de franska verben (om jag skulle behöva plugga igen så har jag fortfarande kvar huvudboken. Och grammatiken. Och alla övningarna från gymnasiefranskan, så oroa dig inte.)
Just klänningar tycker jag för övrigt är allra svårast att göra mig av med.
Under besöket hos mamma nu under semestern så hetsade hon mig att gå ner i källaren och kolla igenom det hon sorterat upp som "mitt". Hon tänker flytta och tycker att jag och syster skall plocka bort våra saker eftersom vi inte bott hemma på tjugo år. Hittade en vit spetskjol som jag hade på vår Ålandsresa 1994 och hmm...den har åkt med till Göteborg. Jeans från tonåren slängde jag dock. Däremot så har jag faktiskt slängt alla mina skolböcker/anteckningsblock från lågstadiet (jag packade ner dem först, men varför ska de stå i min redan fulla källare?). Det var en viss vånda över att göra det. Hittade också delar av en uppsats om diverse -ismer från gymnasiet. Den åkte den också. Däremot har jag också kvar mina franskaböcker och även en del andra läroböcker från högstadiet. De kan vara bra att ha... och franskan har jag iofs kollat en del i, när det gäller bortglömd grammatik.
Tyvärr har jag lite för mycket av min fars gener i mig, han slänger inte en pryl.. Mamma däremot börjar bli lika vild på att slänga som mormor och hon gick definitivt med överdrift när det gäller slängandet, tyvärr.
Min mamma har för länge sen fått mig att ta hem en massa lådor (och det är inte för att hon tycker om att slänga saker, utan tvärtom – hon har inte plats för mina grejer, eftersom hon sparar på så mycket själv).
Jag håller med om att en spetskjol är svårare att slänga än jeans (även om jag har ett gäng urvuxna jeans som jag behåller, för tänk om jag blir smal(are) igen...).
Jag har nog kvar nästan alla mina uppsatser från högstadium och gymnasie (och de har jag inga planer på att slänga, de har ju verkshöjd, eller?), men just övningsstenciler med Je m'appelle Vixxtoria och Tu t'appelles Pierre etc, det behöver man väl ändå inte spara i mer än 20 år, eller hur är det med bestämmelserna på den punkten?
(Själva läroböckerna, grammatikerna osv har jag så klart kvar. Liksom övningsstencilerna från gymnasiet... De får åka om några år.)
fint skatt
numera går det lite fortare :)
Skicka en kommentar