Sometimes I feel like a motherless child

Jag läser Mamm- och Pappsagor av Gunnel Linde om nätterna nu. Det är en säker omläsning. Bokens idé är att vända på perspektivet, och låta barn önska sig föräldrar, som om dessa inte vore nödvändiga, utan kanske snarare en tårtdekoration (med inledningskapitlet om flickan Kullerbytta som bodde ensam i en stor lägenhet och tyckte att en mamma och pappa skulle vara lite kul – ungefär som en inredningsdetalj eller ett husdjur).

Kullerbytta är alltså inget stackars föräldralöst barn, men litteraturen är ju annars full av dem, det finns en särskild genre till och med. En genre med snyftvarning, och ärligt talat så känner i alla fall jag för att gråta ibland.

Jag gråter inte precis när jag läser folksagor, även om de föräldralösa barnen är många där – oftast har de en pappa kvar (Hans och Greta och Askungen, eller varför inte Snövit?), men det hjälper dem inte mycket. Däremot är det svårt att inte snyfta sig igenom de gamla klassikerna i genren, där barnhemsbarn kämpar för att få nya föräldrar, och föräldralösa barn blir marginaliserade hos snåla släktingar.

Till exempel berättelsen om Judy Abbott i boken Pappa Långben av Jean Webster – en gammal klassiker (som jag inte tyckte så mycket om när jag var barn). Likaså Frances Hodgson Burnetts två böcker, den ena En liten prinsessa, och den andra Den hemlighetsfulla trädgården. I den första boken har lilla Sara Crewe en pappa, men lilla Mary i den andra boken är helt föräldralös. En annan klassiker är Johanna Spyris bok om Heidi (som väl har en morfar som bor där uppe på Alptoppen?).

L. M. Montgomery har tre föräldralösa flickor i tre olika bokserier. Först Anne på Grönkulla, så klart, och sen Emily, och slutligen Jane Victoria (även om hon väl har en pappa om jag inte minns fel?). Man kan även notera att det finns en hel del bifigurer i Anne-böckerna som också är mer eller mindre föräldralösa – till exempel tvillingparet Dora och Davy som Marilla och Anne tar sig an, eller den lilla krigsbaby som Annes dotter Marilla tar hand om under första världskriget.

Charles Dickens är en annan författare som frossade i föräldralösa barn. David Copperfield, så klart. Och Oliver Twist (och det finns väl i ärlighetens namn en hel del föräldralösa barn bland de där tiggarna hos Fagin?). Charlotte Brontës Jane Eyre är en annan klassiker (den måste väl ha stått modell för en hel hög av de där berättelserna om Anne, Mary, Sara, Heidi...).

I Sverige har vi Kulla-Gulla (av Martha Sandwall Bergström) och Barnen från Frostmofjället (av Laura Fitinghoff). I serien om Kulla-Gulla är det ju inte bara Gulla som är föräldralös – alla barnen Karlberg blir också mer eller mindre föräldralösa när deras far reser till Amerika. Dessutom finns flera andra föräldralösa barn med – Lotta från Gullas barnhem, Majsan och hennes syskon i torpet där Tomas Torpare flyttar in.

Men även Astrid Lindgren har gett bidrag till snyftgenren. Inte bara Rasmus på luffen är föräldralös, utan också exempelvis de två stackars barnen Anna och Mattias i sagan Sunnanäng. Men Astrid gör också föräldralösheten mer okomplicerad i till exempel Kajsa Kavat, för att inte tala om Pippi Långstrump (även om man här måste brasklappa lite för att kapten Efraim Långstrump ju dyker upp).

Flest flickor verkar vara föräldralösa, men berömda pojkar är Huckleberry Finn och Tom Sawyer (som förvisso växer upp hos en moster). I Sverige har Fritiof Nilsson Piraten skrivit om Bombi Bitt – tre berättelser som är mer pojkäventyr än snyfthistorier. En annan föräldralös pojke är Micke i Peter Pohls serie (som eventuellt börjar med Regnbågen har bara åtta färger).

De flesta historier om föräldralösa barn handlar om barn som på olika sätt vill få en tillhörighet, vara viktiga för någon och ha en plats i en familj. Och de flesta av barnen är rätt oviktiga och undanskuffade. Ett undantag är Harry Potter, som – just genom att han blivit föräldralös – åtnjuter berömmelse och omges of rykten och förväntningar i trollkarlsvärlden. Men han – liksom alla föregångarna i genren – längtar efter en egen familj och en tillhörighet.

Men förutom Harry känns det som om genren inte är lika livaktig nuförtiden. Eller är det bara jag som läser fel slags böcker? Här och där dyker de upp, de föräldralösa barnen, men fokus ligger oftast på andra motiv. (I år har jag till exempel läst både Gemma Malleys bok Oönskad och Kazuo Ishiguros bok Never let me go – i båda fallen är en slags barnhem, och barn utan föräldrar viktiga inslag i historien, men historiens fokus är inte att barnen ska hitta sina föräldrar (okej, en del kanske tycker det är det viktiga i Malleys bok)).

Jag hade tänkt att det här inlägget skulle mynna ut i att jag presenterade en föräldralös favorit, men när jag ser dem listade så här är det i stort sett omöjligt att välja någon jag tycker allra mest om – kanske skulle jag kunna välja bort stackars Judy Abbott och hennes Pappa Långben då, men annars är det många som trängs i mitt hjärta.

Vi lyssnar på Annie i stället, tycker jag.




Vid googlingen kommer jag över en lång, intressant analys (på engelska, och om just engelska orphan-böcker) om hur berättelserna om de föräldralösa barnen har fungerat som samhällskritik och ett inlägg i skol- och undervisningsdebatten.