Och jag gillar alltså Harry Potter på grund av himmelssängen han sover i

För några månader sedan inbjöd jag mina blogglösa läsare att ställa frågor till mig i ett kommentarsfält, och då frågade Jenny (hon utan blogg) mig om jag hade någon riktig favoritbok som barn – någon som var sönderläst och som lagt grunden för vidare läsning. Hon berättade själv om boken Familjen Tuff-tuff som hon minns från sin egen barndom.

Jag hade tänkt jag skulle svara på Jennys fråga innan jul, och funderade då på böcker som Kajsa Kavat och Jul i Bullerbyn – böcker som jag älskade som barn och fortfarande återvänder till med förtjusning. Men så här ett par månader efter jul när jag viker lite tid att blogga om barndomsböcker känns de här böckerna inte klockrena längre. Helt sönderlästa var inte mina exemplar, för övrigt.

Men så kom det sig att jag nu i helgen tittade igenom en låda med tämligen aktuella och viktiga papper, och mitt bland dräneringskvitton från i höstas och foton på min dotters förskolegrupp hittade jag sannerligen en sönderläst gammal bilderbok. (Jag undrar fortfarande hur den hamnat där.) Det är en bok som heter Kung Leo, och som saknar författare (eller kan någon hjälpa mig med det?), och som någon (antagligen mina föräldrar) köpt för 2.25 någon gång i mitten av 1970-talet.

Så här sönderläst var boken:

Själva historien är enkel. Kung Leo har födelsedag, och till frukost äter han då tårta och dricker saft i sängen:

För att fira bjuder han in alla skogens djur (och det underliga med det här är att alla djur som kommer hör hemma i den nordeuropeiska eller kanske snarare nordamerikanska faunan; man skulle ju kunna tänka sig att en del av de djur som kom för att fira ett lejons födelsedag var elefanter och zebror). Därför pågår det hela dagen förberedelser i slottet (för kung Leo är en riktig – citat – "läckergom").

Här springer haren iväg med ett fat med våfflor (visst liknar de pannkakor?), och Kockan (beröm för kvinnlig kock!) och hennes medhjälpare har fullt sjå med att se till att saltet respektive sockret hamnar i rätt gryta.

I källaren står räven och igelkotten och gör kung Leos favoritsaft. Melon och hallon ingår bland annat. De turas dessutom om att provsmaka saften så fort den andre inte ser. (Som liten hade jag stora problem med att igelkotten inte alls liknade en igelkott.)

Under tiden förbereder sig alla djuren för att gå på fest. Griskultingarna låter till exempel sina mammor tvätta dem ordentligt.

Sen tar alla djuren ett specialchartrat tåg till den kungliga skogen.

Där sitter Kung Leo på en sammetstron och tar emot hyllningar.

Och därefter bjuds alla djuren på stor fest! Lägg märke till att sköldpaddan och mössen får en egen liten tallrik på marken, eftersom de inte når upp till bordet.

På kvällen går Leo mätt och belåten till sängs. Han placerar sin kungakrona på en pall bredvid sängen.

Ja, det var det hela. Som ni kanske anar vid kanten av bilderna ovan så är det faktiskt förhållandevis mycket text i den här boken. Den är förvisso inte särdeles poetisk, och inte tycker jag heller att den är särskilt rolig eller spännande som vuxen, men visst duger den. Det som jag minns allra bäst av boken – och som jag tror är anledningen till att den är sönderläst – är de förtrollande bilderna. Särskilt den sista bilden, med det vackra blåa täcket, och kronan, och de förgyllda sängstolparna. Den skimrade nästan, tyckte jag. Jag minns även att det där festbordet såg så otroligt spännande ut.

Men idag känns även bilderna platta.

Jag har haft mycket roligt de senaste åren när jag upptäckt gamla favoritböcker tillsammans med min dotter. Ofta har jag hittat kvaliteter i texten som jag som barn inte såg, eller förstått saker jag då inte begrep. Och väldigt ofta har jag blivit besviken på bilder som var magiska när jag var barn, och som nu endast är ibland ganska taffliga illustrationer. Inte ens Ilon Wikland är lika svindlande som jag en gång tyckte. Den här boken har gått samma öde till mötes, och det finns inte så mycket kvar som kan förklara varför jag en gång fastnade så för den. Eller ja. En hel tårta i sängen till frukost förklarar väl en hel del.

Om jag på allvar ska söka efter en bok som fick mig att efterfråga mer och mer läsning, så är det nog mina upplevelser av Barnen i Bullerbyn och Kulla-Gulla jag måste skriva om. Och det lovar jag att göra en annan gång.