måndag 14 februari 2011

Och jag gillar alltså Harry Potter på grund av himmelssängen han sover i

För några månader sedan inbjöd jag mina blogglösa läsare att ställa frågor till mig i ett kommentarsfält, och då frågade Jenny (hon utan blogg) mig om jag hade någon riktig favoritbok som barn – någon som var sönderläst och som lagt grunden för vidare läsning. Hon berättade själv om boken Familjen Tuff-tuff som hon minns från sin egen barndom.

Jag hade tänkt jag skulle svara på Jennys fråga innan jul, och funderade då på böcker som Kajsa Kavat och Jul i Bullerbyn – böcker som jag älskade som barn och fortfarande återvänder till med förtjusning. Men så här ett par månader efter jul när jag viker lite tid att blogga om barndomsböcker känns de här böckerna inte klockrena längre. Helt sönderlästa var inte mina exemplar, för övrigt.

Men så kom det sig att jag nu i helgen tittade igenom en låda med tämligen aktuella och viktiga papper, och mitt bland dräneringskvitton från i höstas och foton på min dotters förskolegrupp hittade jag sannerligen en sönderläst gammal bilderbok. (Jag undrar fortfarande hur den hamnat där.) Det är en bok som heter Kung Leo, och som saknar författare (eller kan någon hjälpa mig med det?), och som någon (antagligen mina föräldrar) köpt för 2.25 någon gång i mitten av 1970-talet.


Så här sönderläst var boken:



Själva historien är enkel. Kung Leo har födelsedag, och till frukost äter han då tårta och dricker saft i sängen:


För att fira bjuder han in alla skogens djur (och det underliga med det här är att alla djur som kommer hör hemma i den nordeuropeiska eller kanske snarare nordamerikanska faunan; man skulle ju kunna tänka sig att en del av de djur som kom för att fira ett lejons födelsedag var elefanter och zebror). Därför pågår det hela dagen förberedelser i slottet (för kung Leo är en riktig – citat – "läckergom").

Här springer haren iväg med ett fat med våfflor (visst liknar de pannkakor?), och Kockan (beröm för kvinnlig kock!) och hennes medhjälpare har fullt sjå med att se till att saltet respektive sockret hamnar i rätt gryta.


I källaren står räven och igelkotten och gör kung Leos favoritsaft. Melon och hallon ingår bland annat. De turas dessutom om att provsmaka saften så fort den andre inte ser. (Som liten hade jag stora problem med att igelkotten inte alls liknade en igelkott.)


Under tiden förbereder sig alla djuren för att gå på fest. Griskultingarna låter till exempel sina mammor tvätta dem ordentligt.


Sen tar alla djuren ett specialchartrat tåg till den kungliga skogen.


Där sitter Kung Leo på en sammetstron och tar emot hyllningar.


Och därefter bjuds alla djuren på stor fest! Lägg märke till att sköldpaddan och mössen får en egen liten tallrik på marken, eftersom de inte når upp till bordet.


På kvällen går Leo mätt och belåten till sängs. Han placerar sin kungakrona på en pall bredvid sängen.


Ja, det var det hela. Som ni kanske anar vid kanten av bilderna ovan så är det faktiskt förhållandevis mycket text i den här boken. Den är förvisso inte särdeles poetisk, och inte tycker jag heller att den är särskilt rolig eller spännande som vuxen, men visst duger den. Det som jag minns allra bäst av boken – och som jag tror är anledningen till att den är sönderläst – är de förtrollande bilderna. Särskilt den sista bilden, med det vackra blåa täcket, och kronan, och de förgyllda sängstolparna. Den skimrade nästan, tyckte jag. Jag minns även att det där festbordet såg så otroligt spännande ut.

Men idag känns även bilderna platta.

Jag har haft mycket roligt de senaste åren när jag upptäckt gamla favoritböcker tillsammans med min dotter. Ofta har jag hittat kvaliteter i texten som jag som barn inte såg, eller förstått saker jag då inte begrep. Och väldigt ofta har jag blivit besviken på bilder som var magiska när jag var barn, och som nu endast är ibland ganska taffliga illustrationer. Inte ens Ilon Wikland är lika svindlande som jag en gång tyckte. Den här boken har gått samma öde till mötes, och det finns inte så mycket kvar som kan förklara varför jag en gång fastnade så för den. Eller ja. En hel tårta i sängen till frukost förklarar väl en hel del.

Om jag på allvar ska söka efter en bok som fick mig att efterfråga mer och mer läsning, så är det nog mina upplevelser av Barnen i Bullerbyn och Kulla-Gulla jag måste skriva om. Och det lovar jag att göra en annan gång.

9 kommentarer:

Emmas Bokhylla sa...

Det blir ju sa latt sa, nar man laser gamla favoriter. Antingen sa kommer man tillbaka till kanslan om varfor amn alskade dem, eller sa faller de platta till marken. Tyvarr.

Vixxtoria sa...

Emma: De faller ofta platt till marken. En del böcker borde man aldrig försöka läsa om.

Men en del är fortfarande underbara, och man vet ju aldrig vilket i förväg...

jenny sa...

Åh vilken fin återberättelse! Jag förstår iaf att detta var en favorit för dig när det begav sig; tror nog 5-åriga Jenny oxå hade skattat den högt;-)Men visst är det knepigt det där med g:a barndomsfavoriter...Att inte den där ibland rent magiska känslan man minns, finns kvar sisådär en trettio år senare...Ett exempel för mig är när jag för ngr år se´n råkade på böckerna Polly av Hoban
Russell. Jag hade inte sett dem sedan jag var liten och älskade dem förbehållslöst- men nu kunde jag inte alls förstå vad som var såå speciellt. Ja, nostalgiskt skimmer är ibland lite väl uppfordrande;-) Men eftersom Kung Leo var en ny bekantskap för mig, så tyckte jag den var my fin, och jag menar en hel tårta i sängen...det gillar jag lika my nu som jag gjorde då på slutet av 70-talet:D

Vixxtoria sa...

Jenny: När jag ser böckerna så här långt efteråt, så är det ju hela situationen runt boken jag minns, och de blir liksom bra ändå. Jag minns några böcker som jag lånade om och om igen på biblioteket (bland annat några om Vanna, en utvecklingsstörd flicka som inte fick stanna på sitt behandlingshem), och när jag tänker på dem ser jag fotografierna ur boken framför mig, men även alla de där röda boklådorna som fanns på bibliotekets barnboksavdelning, och de där urklippta pappfigurerna med en stiliserad bild av Lilla huset på prärien som hängde i taket. Och så minns jag fuktiga stickade fingervantar, och min röda fjällräven-ryggsäck, och till och med numret på mitt bibliotekskort, och frisyren på de två bibliotekarierna... Så mycket som kommer tillbaka.

Och en del minnen är liksom bättre som minnen. Jag önskar (nästan) att jag inte hade öppnat den här boken, och sett hur platt det såg ut när igelkotten och räven kokade saft. Men ändå – det är lite som om jag inom mig har kvar en helt ANNAN bild av hur det såg ut....

Det var i alla fall uppenbart att min dotter gillade boken mycket, vi har läst den många gånger de senaste dagarna. Kanske ser hon samma magi som jag såg en gång.

Böckerna om Polly var jag tvungen att googla nu, men jag har inget minne av att jag har sett dem tidigare. Från omslagen kan jag nog förstå att man som barn gillar dem; åtminstone jag älskade bilder med mycket detaljer!

Jenny sa...

Visst är det hela "paketet" runt omkring som utgör minnena...och att vissa barndomsminnen av böcker- och äv barnprogram och TVserier- bör förbli just minnen, är så sant som det är sagt. Just nu är jag lite nojjig inför att återse den otroligt älskade (och av många av oss 70-talister kultförklarade)Trolltyg i tomteskogen...DVDn kom till mig i ett paket i julas- men jag har ännu ej tryckt på play- delvis för att jag befarar ett antiklimax..;-) Nä, säkrare då att omge sig med historiska minnen som inte är ens egna: just nu är jag HELT intagen, betagen och snudd på bergtagen av den lysande boken om Barbro Alving, Bang; Krig kvinnor och Gud av Beata Arnborg:D

Vixxtoria sa...

Jenny: Spännande med Bang. Jag är inte riktigt redo för henne ännu, känner jag, men jag tror det kommer. Elin Wägner var jag inte alls intresserad av för några år sen, och sen känner man plötsligt att NU vill jag läsa! Väntar på samma känsla med Bang, och då ska jag ta itu med henne.

Angående Trolltyg så håller den! Jag har sett den en massa gånger med min dotter senaste året. Vi älskar den! (Okej, bilderna är inte liiiiika förtrollande som när man var barn, men det är fortfarande värt en titt!) Jag har skrivit om böckerna som är förlaga till filmerna, förresten:

Här

jenny sa...

Puh! Tack för låttnaden du ger mig ang Trolltyg...-nu kan jag titta betydligt mer betryggad;-)
Och detta med Bang...alltså, jag visste eg nada om henne innan jag började läsa denna fantastiska bok, inte mer än att hon var ett känt journalistnamn. Och mitt förhållande till Elin Wägner är bristfälligt. Men vad gäller henne har jag iaf införskaffat både Pennskaftet (pga av haussen av Wägner på många av de kära bokbloggarna för en tid sen;-)och även Norrtullsligan(då den utsetts till årets bok i Stockholms stadsbibliotek årliga evenemang "Hela Stockholm Läser. Men jag har ännu ej läst ngn av dem. I vilket fall så har jag bara blivit helt besatt av den otroligt intressanta, mångbottnade och komplexa person som Barbro Alving var. Och det bara flimrar förbi intressanta namn ur 20-, 30-, 40, 50, och 60-talens kulturella, akademiska, politiska och mediala sfärer. Urintressant! Människan verkar ha haft att göra med typ "alla" under sina levnadsår. Japp, jag är som du märker helt besatt;-) Måste nog se till att få en total motvikt till detta i form av en rysk tomte, ngt glad i hatten och den snudd på klassiska frågan om "Var är fjant?!" :D

jenny sa...

Låttnad är nog bra (?). Men i det här fallet var det lättnad jag menade.

Vixxtoria sa...

Jenny: Ser fram emot att höra vad du tyckte om Trolltyg. Och allt du tycker om Wägner!

Jag ser också fram emot att läsa Bang och läsa om Bang i framtiden. Det låter som trevliga framtidsutsikter, för alla har så gott att säga om henne. (Men jag är som sagt inte riktigt redo ännu. Frågan ärom jag inte ska läsa Sylvia Plath först – det är också nån som jag skjutit upp länge, och inte känt mig redo för, men nu börjar jag ha lust... Vi får se hur det blir.)