Fjärilen flyger i skymningen

Jag var en sådan där tonåring som tvekade rätt länge innan jag på allvar gick över till vuxenböckerna. Framför allt var jag rädd att missa att någon av mina favoritförfattare skulle ha kommit med någon ny bok. Fortfarande är det sällan jag blir så glad som när jag upptäcker riktigt riktigt bra böcker som passar för unga vuxna. Och äldre vuxna. Och att ge min mamma i mormorsdagspresent och så där. Som John Marsdens serie I morgon när kriget kom. Eller Suzanne Collins Hungerspelstrilogi.

Jag läser därför alltid lite extra uppmärksamt när jag hör berömmande ord om barn- och ungdomsböcker. Särskilt svårt är det att hitta mellanåldersböcker som jag verkligen uppskattar som vuxen. (Som barn läste jag och tyckte om de mest förskräckliga historier, men eftersom jag inte längre är barn och har gott om goda, men olästa böcker härhemma, så kostar jag på mig att vara kräsen.) När Martina på Ett hem utan böcker skrev om barnböcker häromsistens noterade jag hur som helst flera intressanta titlar. Den som fick komma hem till mig ganska omgående var boken Sorgfjäril av Ingelin Angerborn.

Boken handlar om 12-åriga Alice som flyttar med sin mamma, mammas nya man och 5-årige lillebror Emanuel (som har en utvecklingsstörning av något slag) till ett stort, gult gammalt kråkslott. Ganska snart får familjen reda på att huset kallas för Spanska slottet, och läsaren anar innan familjen gör det att det förstås har skett något hemskt och sorgligt i huset en gång i tiden. Alice längtar mycket efter Leo, sin bäste vän, som hon flyttat ifrån, och vill hålla kontakten med honom med mobil och internet, men mobilen dör och internet och den fasta telefonen krånglar ständigt.

Men fjärilar finns det gott om. Särskilt en som Alice (vid ett tillfälle då internet tillfälligtvis fungerade) identifierade som en sorgmantel. Och lillebror Emanuel verkar se saker som de andra i familjen inte ser. Mystiken tätnar, som det heter. Kanske byggs det upp lite väl långsamt, eller möjligen går det lite väl fort på slutet. Och kanske finns det lite för mycket som är förutsägbart för en vuxen läsare, som dessutom sett både det ena och andra på film, men det är fint gjort. Alice känns trovärdig för sin ålder, och jag tror det är många 11-åringar som kommer tycka mycket om den här boken. Och om du har nån sån 11-åring i närheten kan du passa på att läsa den själv nån kväll – men se till att du inte är ensam hemma, för det blir lite ruggigt mot slutet!

Det här är även en bok som blandar ny teknik med traditionella spökerier på ett mycket effektfullt sätt. Jag får lika kalla kårar längs ryggen när Alice webbkamerachattar med Leo som jag brukar få när jag läser om Nora (i Agnes Cecilia) som ser sin klocka gå baklänges, eller om när David (i Tordyveln flyger i skymningen) blir uppringd av den döda Julia som vill spela schack med honom.

Jag är särskilt glad över att jag tyckte om Sorgfjäril, eftersom jag blev så grundligt besviken på den förmenta spökhistorien Den osynliga (av Lise Indahl) härom året. Men jag kan inte förstå varför boken inte kunde få heta "Sorgmantel" i stället – en betydligt mer logisk titel. Och så tycker jag att författaren slarvar bort det där silverhjärtat med det ingraverade A:et. Det är som om man inte skulle fått veta vem dockan i Agnes Cecilia föreställer. Mystiken som tätnar ska ju skingras på slutet också.