onsdag 23 februari 2011

Bokryggar ska böjas i tid

Min dotter har nu sedan en tid figurerat som 4-åringen, i stället för 3-åring. Det väcker å ena sidan mycket nostalgi. Jag minns som igår den där eftermiddagen då jag anmälde henne till den första bokklubben. Och det är med en tår i ögat jag tänker tillbaka på den gången då hon pekade på en bit sytråd som fallit på golvet, observerade formen, och – alldeles korrekt – konstaterade: "Mamma, det är ett 'S'!"


Men medan såna där årsdagar passerar så gläds man även åt att hon blir större. Man föreställer sig den där framtiden då hon kommer ha tandställning och tonårshormoner och tillbringa alla eftermiddagar under täcket tillsammans med Sylvia Plath eller Deborah Spungen – ja, eller vad tonåringar nu identifierar sig med år 2021. Och man tänker på hur man kommer få hjälpa henne att breda ut boksidorna framför elementet när hon tappat tjocka tegelstensböcker som trillat ur botten på en sliten ryggsäck och hamnat i en vattenpöl på väg hem från skolan.

Det är således både med tillförsikt och inte utan stolthet som jag konstaterar att hon är på god väg att bli en äkta slalomläsare. På jakt efter en egen förlagd bok som jag trodde fanns nånstans i sovrummet (den visade sig senare ligga bakom en kudde i fåtöljen i biblioteket) så hittade jag ett gäng halvlästa böcker.

Först Edith Unnerstads underbara bok om Pip-Larssons Lilla O. Vi har hunnit till och med Klåfingersdagen vill jag minnas. Det fantastiska kapitlet om när Lilla O var ensam hemma och ringde i telefonen och lyckades få en man att komma hem till henne med två valpar att leka med har vi så klart läst tre gånger. I jämförelse med det verkar resten av boken rätt blek, så det är inte konstigt att den har blivit liggande. 



Karlsson på taket smyger igen är den där boken där det står i tidningen om att en flygande tunna har siktats i Vasastan. Rasande spännande är det visserligen, men boken konkurrerades ut av...
(Ni tror säkert att det charmiga halsbandet är ett loppisfynd, men det är tvärt om hemmagjort enligt egen design. Värdefull lästid som gick åt där, men jag har för mig att dotterns pappa läste högt för henne samtidigt som hon trädde pärlorna.)


... Emilböckerna! Mycket beroende på att vi hittade en osedd film om Emil och griseknoen, vilket föranledde att allt med Emil åkte upp på läslistan (herregud – kan någon förklara den där driften 4-åringar har att läsa böcker när de just sett filmen?). Nya hyss av Emil i Lönneberga innehåller till exempel berättelsen om stora tabberaset i Katthult. Varning för att läsa den på fastande mage – vi var i alla fall tvungna att gå upp och äta igen när vi läste den. (Och sen måste man som bekant borsta tänderna på nytt, eller läsa en bok om Karius och Baktus.)

Ja, fast nu har vi faktiskt läst ut boken på bilden. Ja, alltså Emil-boken. Anna Karenina (ett fynd från bokrean 1993) kan jag glädjas åt länge än. Kanske kommer dottern ärva den av mig så småningom. Kanske är det tillräckligt att hon börjar läsa där jag lämnat mitt bokmärke? Kanske kommer min dotterdotter att läsa ut boken innan hon dör 98 år gammal?


Det finns dock fler halvlästa böcker. Den första boken om Emil i Lönneberga, till exempel. Jag tror att hårbandet ligger på ett ställe där Emil sitter och täljer gubbar i snickarboden. Dottern tyckte det verkade vara tråkigt att sitta där inne så länge, så vi började läsa något annat. Typ Kalle Blomkvist – bokmärket består av själva bokryggen som lossnat. Vi kom inte så långt, för den är lite för avancerad för 4-åringar – dessutom var tydligen bilderna tråkiga; det hade jag aldrig tänkt på förut. Så över till boken Lillebror och Knatten (av Anne-Cath Vestly). En finurlig historia om en liten pojke som inte har några vänner, och i stället bli kompis med en gren som ser ut som en gubbe. Vi letade genast reda på en egen gren i trädgården och lekte med den en hel eftermiddag. När vi gick upp för att läsa på kvällen eldade sambon i kaminen, och sen dess var vår Knatten borta, och det väckte bara sorgliga minnen att fortsätta läsningen.



Det är möjligt att det finns några ytterligare halvlästa böckerna under kudden på bilden. Jag ska känna efter när jag går och lägger mig. Teskedsgumman borde till exempel ligga nånstans.

7 kommentarer:

fullbokhylla sa...

Åh, Lillebror och Knatten - vad jag längtar tills jag kan läsa den för sonen. Fast jag undrar vad han kommer att tycka - vi kallar ju HONOM för knatten...

fullbokhylla sa...

Förresten insåg jag precis att sonen kan komma att bli slalomläsare. Hur ska jag hantera det?

Bokomaten.. sa...

Men åh, vad mycket kärlek och nostalgi på en gång. med en mamma som du kan dottern bli en riktigt tungviktarläsare.. eller en trotsig tonåring som inte rör i en bok utom när hon blir påtvingad Ondskan i skolan, på 10 år.=) Kanske blir hon en sådan som inte bara tappar böcker i vattenpölar utan även slänger dem där...;)

On Word Arts sa...

Trevligt och fint att ta del av dina tankar om lilla fröken och hennes läsande!

snowflake sa...

Fina bilder! Jag antar att du censurerar de farliga delarna av Kalle Blomkvist, och blir glad av att se samma omslag som min egen.

Den där driften att läsa böcker när man sett filmen -- det låter som att du tycker det är nåt konstigt? jag kan meddela att det kan vara upp i 46-årsåldern. :-)

Jag är jag sa...

Lyckliga du som har en liten som älskar sina böcker, här hemma är storebror helt ointresserad av just detta fenomen. Har försökt med allt, men nej böcker hinner vi inte med. Nu när lillebror har trätt in på scenen så hoppas jag på honom, han skrattar så förtjust så fort jag visar en bok och storebror vill plötsligt också läsa just den bok, i alla en halv sida.

Vixxtoria sa...

fullbokhylla: När han är så gammal så att ni kan läsa Knatten för honom, kommer han nog bara bli glad att det finns andra knattar i världen ;-)

Bokomaten: Usch, vad du skrämmer mig! Om det enda min dotter läser är Jan Guillou skickar jag henne till en internatskola!

On Word Arts: Tack (ja, jag ser det ju som en blogg-uppgift att försöka skildra de dagliga och bokliga vedermödorna på ett så trevligt sätt som möjligt ;-) )

Snowflake: Jag har inte kommit så långt i Kalle Blomkvist att jag behöver censurera faktistk. Dottern är helt enkelt för liten, och tycker boken är tråkig, så vi får återkomma om några år (den passar sig nog bättre för 8-9-åringar också, tror jag). Angående det där med filmerna har jag själv insett att min ironi inte riktigt gick fram. Min poäng var nog just det att 46-åringar (och 37,5-åringar) gör på precis samma sätt - springer och läser boken efter att ha sett filmen, eller skyndar sig att läsa boken innan de ser filmen och så går det runt runt i mediakarusellen... (Sen köper man gossedjuret, pastapaketet och tekoppen...)

Jag är jag: Åh, jag känner med dig. Ett barn som inte gillar böcker, måste man typ bygga med lego och gräva i sandlådan med en sån unge?! Jag håller tummarna för att lillebror är av annat virke! :-)