En bra bok. Kort och gott.

Plötsligt är året 1706, och jag befinner mig i Polen. Jag är tillsammans med två utsända officerare med uppdrag att utreda en förbryllande skärmytsling som inträffat i spåren av en torr hungersommar mitt under de karolinska krigen. Vi står nu i resterna av ett nedbrunnet herresäte, och måste röra oss försiktigt i det vildvuxna gräset för att inte trampa på förruttnade likdelar, trasa sönder en bröstkorg eller få en halvt förmultnad skalp på stövelspetsen. Vi försöker förstå vad som har hänt. Det här var ju ett polskt gods som stödde svenskarna – varför har våra landsmän stupat här? Och vem har anfallit vem? Vet den förvirrade, långhårige mannen som reser i vår vagn något om vad som har hänt? Om han bara inte vägrade tala. Är han verkligen en vargmänniska?

Jag läser boken Jag skall dundra, och hamnar mitt i en sugande, filmisk berättelse, långt bortom krigisk ära och berömmelse. Oerfarna och småaktiga anspråk på ett evigt och ädelt eftermäle får här fullständigt ödesdigra resultat. Historien som berättas i korta, suggestiva kapitel omges och interfolieras med utdrag ur en fragmentarisk dagbok, skriven av en officer Sundman. Dagbokscitaten är försedda med en omfattande notapparat (jag noterar att exempelvis Bo Ralph, akademiledamot och professor i nordiska språk åberopas som källan till vissa härledningar) för att 1700-talsuttrycken skall förstås. Det känns mycket tidstroget och autentiskt, men en kort eftertext ger vid handen att även dagboken är fiktion.

Trots det känns både den och historien mer trovärdigt än mycket annat man läser. Det är hungriga soldater som i sommarhettan behöver hitta mat. De har tilldelats ett visst område som de ska genomsöka för att få ihop en ranson för sin del av hären. Det enklaste är om de kan hitta allt på samma ställe, och när de så kommer mitt i bröllopsförberedelserna på ett större gods verkar saken klar. Problemet är att godset är svensksvänligt, och således inte får plundras. Men dagboksskrivaren Sundman som leder gruppen river pappret mitt itu. Plundringen börjar. Det meningslösa dödandet likaså. Men Sundman retirerar nästan bokstavligt talat mitt under skottlossningen retirerar för att nedteckna i dagboken vad som händer – 1700-talets motsvarighet till 15 minuters berömmelse.

Det slutar med ett nedbränt gods, en galen Sundman, en död svensk soldatstyrka, åtskilliga civila polacker avrättade, och en massaker på tillskyndande anfallande polska soldater. Att säga att det handlar om meningslöst våld är en underdrift. Och Sveriges rykte som ärofull stormakt får sig en ordentlig törn.

Att boken är filmisk är ingen slump. Jag skall dundra är skriven av Peter Englund och Kristian Petri, och var från början ett filmmanus – och hur jag önskar att den skulle filmas! Det behövs fler anti-krigsfilmer, utan hjältar, med snöpliga, skamfyllda slut. Och befriande fri från kungar och andra namnkunniga historiska personligheter.

Det här var en oväntad läsupplevelse, en bok jag inte kunde lägga ifrån mig. Och tänka sig att jag inte ens visste att den fanns innan jag råkade gå förbi den på biblioteket.