onsdag 1 december 2010

Kollektivt ägande

Jag läste för ett par veckor sedan Kerstin Ekmans bok Mordets praktik. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i boken, mer än att fastslå att jag tyckte mycket om den. Framför allt gillade jag den diskussion hon för om vem som äger romanhjältar. Har författaren patent på dem, eller äger läsaren dem lika mycket? Eftersom hennes egen bok är skriven i jag-form, förment av en man som är övertygad om att han är förebilden till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, så står det tämligen klart att hon själv antar ståndpunkten att när en författare släppt lös sin skapelse i världen, så tillhör den inte längre endast författaren själv. (I ett citat som jag bloggade om, får man till och med intrycket att eftersom läsaren äger romanfiguren lika mycket som författaren, så innebär det att författaren inte får göra vad hen vill med sina skapelser. Är det måhända därför läsare blir så arga när författare tar livet av hjältarna?)

Jag är delvis med på denna tanke. En läsare som upplevt Emil i Lönneberga, Anne på Grönkulla, utvandraren Karl Oskar och Bridget Jones har förvisso gjort dem till sina. Men får man göra vad som helst med dem för den sakens skull? Skriva och om förvanska och omtolka och nytolka? Jag är inte helt säker på att jag som läsare tycker om att andra läsare gör så där.

Jag funderar förresten mycket över vad det är hos just Söderberg som får så många att ge sig på att skriva om hans historier. Gunbritt Sundström skrev Till Lydia, som en modernare version av Den allvarsamma leken – dessutom skildrad ur Lydia Stilles synvinkel. När hon står i strålkastarskenet blir den olyckliga kärlekshistorien lite annorlunda. Bengt Ohlssons Augustprisbelönade Gregorius tar sig i stället an den förtalade (och sedemera mördade) prästen i Doktor Glas, och Ekman skruvar då alltså samma historia ett varv till genom att låtsas göra verklighet av en fiktion när hon skildrar en tänkt förebild till (eller en galning?) Doktor Glas. Mördar folk för egen vinning gör han hur som helst.

Omtolkning av historier är ju inget nytt. Tvärtom kan man med fog äntligen få användning för uttrycket redan de gamla grekerna, och sedan lista alla versioner av berättelserna kring till exempel Orestes, Sköna Helena, eller Faedra. Andra – senare – exempel är tolkningar av Faust-legenden. Men det är betydligt ovanligare att moderna berättelser med en namngiven och känd författare skrivs om.

Och det är ju inte utan att jag funderar lite extra över varför just Hjalmar Söderbergs böcker pockar och lockar till nytolkning. Har han ovanligt intressanta karaktärer? Är hans historier osedvanligt välskrivna, eller mer än lovligt ofullbordade? Har folk inget bättre för sig?

Förresten undrar jag varför ingen kan ge sig på att skriva om Söderbergs självbiografiska Martin Bircks ungdom, för den tycker i alla fall jag är så tråkig att den skulle behöva piffas upp lite. Där skulle man gärna vilja se historien från ett annat håll; vad tyckte egentligen hans älskarinna om att år ut och år in leva med en förbindelse som aldrig legaliserades av ekonomiska skäl?

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hittade en julkalender i din och min smak:


http://fullbokhylla.wordpress.com/2010/12/01/pa-tal-om/

Anonym sa...

På engelska finns det många, alltför många, "rewrites" av namngivna och kända författare.

I min nästa bok, den om interetextualitet, covers och dialog så ger jag också en hel del svenska exempel.
Maj-Gull Axelsson har till exempel i en roman gått i spännande dialog med en känd sentens hos författaren till "Geniet", Ivar Lo-Johanson. Geniets manlige huvudperson dyker upp hos M-G A....

lena kjersén edman

Vixxtoria sa...

Lena: Ja, det finns många många rewrites överallt, jag har skrivit om det flera gånger tidigare också. Men rewrite måste väl ändå räknas som en specialform av intertextualiteten, som ju pågår på många olika sätt hela tiden (till och med omedvetet hos författare).

Majgull Axelssons referens har jag missat (möjligen för att jag är rätt dåligt uppdaterad vad gäller Lo-Johansson). I vilken bok är det hon gör det?

Och har du nån teori om varför just Söderberg lockar så många svenska författare?

Anonym sa...

Hjalmar Söderberg.
1) för att han skriver så bra!
Hans personsporträtt är på en gång distinkta och undflyende (så fantasin hos läsaren får mycket näring...)
2) för att han själv i sina romaner (de få som han har skrivit) låter gestalter komma och hälsa på varandra. Martin Birck till exempel...

MajGull Axelsson: Slumpvandring


"Mörkrets hjärta" är en roman som har fått spännande metatexter, dialogkommentarer eller vad man nu vill kalla det. Till exempel av Arundhati Roy.

lena k e

Jenny B sa...

Jag är inte så förtjust i Söderberg, men jag måste erkänna att jag inte har läst alla hans böcker och speciellt inte nyligen. Jag tänker mig att det kan vara så att en läsare/författare tycker att hans skildringar är ensidiga men samtidigt så säkra på sin sak, att man vill ge den andra sidan av berättelsen.

Vixxtoria sa...

Lena: Ja, det kan det ligga något i. Men varför Söderberg och inte lika mycket Lagerlöf eller Moa eller så där?

Mörkrets hjärta gillade jag inte alls, men jag läste den faktiskt för att kunna läsa en del av de där metatexterna som den gett upphov till med större behållning.

Tack för slumpvandringen, jag måste läsa om den.

Jenny B: Det är lustigt faktiskt. Jag har nog trott att "alla" gillade Söderberg (ja, så där som att "alla" gillar Lagerlöf, dvs alla är kanske inte har henne som favoritförfattare, men man tycker hon är rätt fantastisk ändå, liksom), men på sista tiden är det många Söderbergsskeptiker som framträder. Jag gillar honom, och har till och med tagit mig för att läsa om ett par av ungdomsfavoriterna på senare år. Han hade i och för sig inte nån jättestor produktion, men Den alvlarsamma leken, Doktor Glas och novellerna tycker jag är både bra och läsvärda fortfarande. Men gillar man honom inte, så har jag för mig att det finns ett par andra böcker man kan läsa i stället :-D

Jag tänker själv att hans böcker är psykologiska (eller psykologiskt trovärdiga) utan att förklara "allt", och lyfter upp frågor med starka känslor - har man rätt att döda någon som inte är särskilt trevlig, att inte gifta sig med den man älskar till exempel (och rättfärdiga det utifrån moraliska principer). Det är klart att det kittlar fantasin.

Möjligen är det också för att hans personer är så verkliga, så att det blir meningsfullt att gå i polemik med dem.

Men jag vet inte. Det är kanske inte det faktum ATT det skrivs parafraser på Söderberg som förundrar, utan att det inte (också) skrivs på andra kanoniska böcker i den svenska litteraturen.