onsdag 3 november 2010

Slutet på slutet

Jag brukar inte reprisera mina inlägg (som somliga), men jag vill göra ett undantag. För nu i veckan har Harry Mulisch gått ur tiden. (Den som kan läsa nederländska har en fin alfabetisk sammanställning av Mulisch liv och verk här.) Mulisch har tidvis figurerat som kandidat i Nobelprisdiskussioner, men det finns tyvärr trots det bara tre böcker översatta till svenska: Överfallet, Siegfried och Upptäckten av himlen.

Inlägget nedan är tidigare publicerat 1 juli 2009, men eftersom min blogg nuförtiden har 10 gånger fler läsare än då är det faktiskt en anledning att återpublicera det bara därför. Förutom att jag tycker mycket om Mulisch böcker, har jag svårt att läsa dem utan att fundera över vad som måste ha präglat hela hans liv: hans mor var judisk och hans far samarbetade med nazisterna.



Harry Mulisch är en nederländsk författare som brukar räknas som en av de tre stora i sin generation. Jag har sett hans namn nämnas i samband med Nobelpriset, och det är väl inte den mest troliga kandidaten, men det säger kanske något om till vilken klass han räknas.

Så vitt jag vet finns endast tre av hans böcker (från en stor produktion, bestående av romaner, dramatik, lyrik och filosofiska essäer) översatta till svenska: ÖverfalletSiegfried och Upptäckten av himlenÖverfallet kom på svenska för 20 år sedan, och de andra två har översatts på 2000-talet, även om Upptäckten av himlen utkom på nederländska 1992. Dessa tre böcker av Mulisch är vad jag har läst.

Liksom många författare i hans generation (han är född 1929), ägnar han en stor del av sitt författarskap åt andra världskriget och dess efterverkningar. Jag tycker generellt att det här är väldigt spännande. Om jag hade vuxit upp i nästan vilket land som helst i Europa, förutom Sverige hade jag haft mor- och farföräldrar som varit med i andra världskriget på ett eller annat sätt. Mina föräldrar hade fötts just efter krigsslutet, och de skulle ha fått leva frågorna som handlade om vad deras fäder gjorde under kriget, och vad deras mödrar tyckte om Hitler.

I ett land som Holland, som var ockuperat under kriget finns det förstås tusentals människor som har den här erfarenheten. Många är barn till nazistiska kollaboratörer. Mulisch var en av dem. Hans (österikisk-födde) far satt i fängelse för landsförräderi efter krigsslutet. För att komplicera det hela har Mulisch också en judisk mor, som räddades till livet tack vare faderns samarbete med nazisterna. En stor del av Mulisch produktion (däribland bokenÖverfallet) rör sig kring frågor om vad som händer under andra världskriget, skuld och försoning.

Boken Siegfried är en kontrafaktisk roman. Den handlar om en känd författare (man kan tänka sig Mulisch alter ego), som blir kontaktad av ett gammalt par som arbetade på Berghof (Hitlers alpnäste), där de ombads agera föräldrar till pojken Siegfried, Eva Braun och Hitlers son. Boken blandar fiktion med verkliga händelser; jag har läst mycket om andra världskriget och känner igen både det ena och andra, men jag kan inte se exakt vad skarvarna går. Författarens liv vävs samman med den berättelse om Siegfried som han nystar upp. Det här är ingen tjock bok, knappt 200 sidor. Den har ett okomplicerat, men suggestivt språk, där halva historien finns mellan raderna. Det är en väldigt holländsk bok, tycker jag, i det att den inte tar till överdådiga gester, leker med ord eller använder svulstigheter varken i språk eller händelser. Den berättar ganska exakt och osentimentalt en historia. Det är en väldigt bra bok, som intresserar mig, men inte berör mig.

Mulisch stora mästerverk måste ändå sägas vara boken Upptäckten av himlen. Det är det slags bok som förklarar världen, genom att väva samman samhällsanalys och beskrivningar av 1900-talets omvälvande händelser med judisk-kristna myter och föreställningar. Det låter stort, och det är det. Det låter pretentiöst. Det är det inte. Det är en ganska rolig bok, faktiskt, som "alla" läste i Holland när den kom på 1990-talet. Man kan däremot säga att den förebådar millennieskiftets apokalypser. Boken handlar nämligen om hur pojken Quinten föds, han som ska hjälpa Gud att få tillbaka stentavlorna med 10 Guds bud. Jag är mest förtjust i just de passagerna när Guds änglar är upptagna av att hitta den rätta modern, och de rätta fäderna. Ja, man behöver två fäder, en biologisk och en fosterfar får det till slut bli, för att pojkens alla nödvändiga egenskaper ska utvecklas på rätt sätt. Detta leder till att det är änglarna som står bakom skotten i Sarajevo (som ju brukar räknas som det som utlöste första världskriget), och andra världspolitiska händelser under förra seklet.

Det här är en tjock bok. Över 800 sidor. Den är indelad i fyra delar (Början på början, Slutet på början, Början på slutet och Slutet på slutet - jag kan inte hjälpa det; jag tycker det är de mest geniala namn på bokdelar som någonsin använts, även om de inte är unika för Mulisch), och jag tycker man får se det som fyra böcker. Själv gjorde jag uppehåll mellan de olika delarna, för det var så mycket tankar som surrade.

Upptäckten av himlen har också blivit film (The discovery of heaven) med Stephen Fry och Jeroen Krabbé som Onno och Max, de två så olika "fäderna" till pojken Quinten. Den är inte så dum, faktiskt (det är alltså en brittisk-amerikansk film). Jag gillar filmen (som jag såg flera år innan den svenska översättningen kom), och för mig fungerade den som en bra ingång i den tjocka romanen. Mulisch bok Överfallet har också blivit en Oscar-vinnande film (De Aanslag, från 1986), förresten, men den har jag inte sett.

Mulisch hör kanske inte till de författare som jag allra helst läser, men han är alltid läsvärd, påläst och lättläst. Det är dessutom intressant att läsa en bok som Upptäckten av himlen, som innehåller så mycket av den europeiska historien, men i en liten annorlunda belysning än vad den får i böcker på engelska, franska och tyska.






18 kommentarer:

Full bokhylla sa...

åh! Upptäckten av himlen kom som film när jag pluggade i Utrecht, vilket fick mig att låna och läsa boken (på engelska). Jag tyckte mycket om den och har tänkt på den flera gånger men inte kommit på vad den hette. Tack! Nu tror jag det får bli omläsning på svenska, för jag minns den som något svår, och då underlättar det ju att läsa på modersmålet ...

Vixxtoria sa...

Den kom ju på svenska rätt sent – flera år efter den hade kommit som film till och med. Jag var i Holland rätt mycket under den period då boken kom ut där också, och den var mycket omtalad – alla läste den, som jag minns det. Jag tror faktiskt att jag sett den på svenska i pocket, men det är så där i ögonvrån, så jag kan minnas fel.

Utrecht är en fin stad, för övrigt, men jag har bara besökt den helt kort några gånger. (Jag har åkt tåg igenom desto fler, däremot.)

Full bokhylla sa...

Utrecht är en en rikt mysig stad! Jag kom dock aldrig förbi den knasiga matkulturen och ska man säga den rättframma mentaliteten utan har väldigt blandade känslor för landet. Studerade i en internationell grupp och levde rätt isolerat med den. Brukar säga att det är det närmaste Robinson jag kommer; hopslängd med människor jag inte har ngt gemensamt med och utan tillgång till riktig mat...

Vad gjorde du i Holland?

Vixxtoria sa...

Jag har anknytning dit och besöker landet några gånger per år. Jag har gjort det mesta där, kan man väl säga :-D

Rättframma holländare? Jag har aldrig tänkt på det faktiskt, men så är det kanske. Jag gillar toleransen och det informella, småskaligheten. Jag har störst problem med att det finns så lite natur. Men jag har aldrig varit i holland som "bara turist", så jag ser antagligen på landet på ett lite annat sätt än en som kommer helt utifrån. Är det strössel på smörgås du tycker är knasigt? ;-)

Full bokhylla sa...

Strössel och choklad på mackan, friterad pölsa, friterat lite av varje, majonäs på pommes, majonäs på allt annat, omöjligheten i att beställa riktig lunch... ;-)

Full bokhylla sa...

Inser att jag låter gnällig och måste tillägga att jag tycker Amsterdam är underbar som turiststad, och att jag håller med om det du skriver om tolerans även om jag tror att holländare liksom vi svenskar tror sig/oss vara mer toleranta än se/vi är!

Vixxtoria sa...

Haha, du får vara hur gnällig som helst. :-) Pommes frites med majonnäs har jag otroligt svårt för (jag har aldrig varit nån större fan av PF faktiskt), men annars är jag nån som gärna äter mackor till lunch, och så har jag tack och lov inte behövt förlita mig till endast restauranger när jag behöver äta i NL, vilket gör en stor skillnad.

Det där med att man inbillar sig att man är mer tolerant än vad man är är visserligen sant (både i Holland och Sverige), och de senaste årens nationalistiska tendenser i båda länderna visar ju att den där toleransen inte sitter så mycket i ryggmärgen som man vill låta göra gällande. Men hur som helst går gränserna lite annorlunda i NL, och kanske är det det jag uppskattar – att det i alla fall finns andra fack som man stoppar ner människor i.

enligt O sa...

Tack för den länkkängan!

Vixxtoria sa...

O: Varsågod! Den har jag väntat på länge att få överlämna. :-)

Jenny B sa...

När jag läste om honom i DN blev jag riktigt intresserad, och att du också uppskattar honom låter bra. Synd att jag inte upptäckte honom tidigare. Men nu står han på min läslista i alla fall.

Vixxtoria sa...

JennyB: Han har inte skrivit så hemskt mycket de sista åren, och läser man inte på holländska så finns inte så mycket att välja på i Sverige. Men Upptäckten av himlen tycker jag är väldigt bra bok. Om 800 sidor avskräcker (och det gör det ju lätt), så kan man ganska lätt dela upp läsningen, för den har fyra väldigt avgränsade delar.

Siegfried är betydligt kortare, men ger inte alls samma känsla, men den kan man ju ge sig på om man vill säga att man läst Mulisch.

Maria sa...

Jag har läst Överfallet (på nederländska) och det var en riktigt bra bok. Det är märkligt att ingen nederländskspråkig författare ännu fått Nobelpriset och här försvann ännu en kandidat (Hugo Claus var en annan).

Vixxtoria sa...

Maria: Ja, lite konstigt är det att ingen nederländsk författare fått Priset. (Den troligaste förklaringen är väl att det funnits många andra bra kandidater, som ständigt "vinner".) Men kanske Cees Nooteboom har en chans? Han är i och för sig också rätt gammal, så då får det bli snart. Jag skulle inte ha något emot Maarten 't Hart, som är en av mina absoluta favoritförfattare, men jag tror (tyvärr) inte att han är Nobelprismaterial.

Maria sa...

ja, kanske Nooteboom, vem vet? Maarten't Hart är också bra, men det räcker nog inte till Nobelpris som sagt. Jag hade stort nöje av att läsa hans historia om personen som möjligen blev uppäten av rovlystna försöksdjur, det var en klurig upplösning.

Vixxtoria sa...

Maria: Jag tror egentligen inte på Nooteboom, men han är i alla fall den typen av författare som har rätt slag kvaliteteter.

Och jag måste läsa om en massa 't Hart. Jag längtar egentligen, men så har jag boken Verlovingstijd (hans senaste roman, ännu ej utkommen på svenska) som jag tycker att jag borde ta mig igenom först, innan jag börjar att läsa om... Har du läst Psalmupproret, som är den senaste på svenska? Lite annorlunda, eftersom det är en historisk roman, men jag tyckte mycket om den - särskilt skildringen av de absurt långsamma psalmsjungningarna som förekom, och deras tecken på mer eller mindre fromhet, haha.

Maria sa...

Nej, jag har inte läst hans senaste böcker, men de låter spännnande. Han kommer ju från en reformert miljö, så han är väl rätt person att skriva en roman som Psalmupproret. Tack för tipset!

Maria sa...

Förresten, vad tycker du om Hella Haase? Hon är ju 92 år nu så Nobelkommittén får allt ta och skynda sig om de inte vill dela ut priset postumt.

Vixxtoria sa...

Maria: Ja, det kalvinistiska arvet är ju så påtagligt i hela författarskapet. Novellen (som jag tror heter) Mammut på en söndag beskriver det så väl – hur alla såg fram emot att få se den gigantiska pråmen som skulle gå förbi på kanalen (eller om det var floden), och så hände det på en söndag, och man fick inte lov att gå och titta...

Det som var speciellt med Psalmupproret var att det kändes som ett positivt brott mot mycket han skrivit tidigare. Som om han lite grann kommit över den där pojken på 40-talet som inte fick vara med och göra allt det han ville.

Hella Haasse har jag läst ett par böcker av, men hon är väl inte heller Nobelprismaterial egentligen? Men lite bortglömd berättare, som skriver såna där storslagna jättetjocka historiska romaner, det är hon ju. Jag tror jag måste skriva ett eget inlägg om henne, så att folk börjar låna henne på biblioteket i alla fall. (Ska jag vara helt ärlig så trodde jag nästan att hon var död.)

Connie Palmen då, har du läst henne? Hon är inte så översatt till svenska (tror jag, jag har inte kollat upp de senaste åren) och det irriterar mig lite, för hennes böcker verkar alltid vara intressanta när jag ser dem i Holland, men jag har inte tålamodet att läsa dem på nederländska.

Saskia Noord (Noort?) har också blivit översatt. Ett par av hennes böcker är ruggigt bra i början i alla fall.