måndag 8 februari 2010

Kär, olycklig, död

Om man ska diskutera olycklig kärlek så finns det ju lite olika varianter. Utan att vara uttömmande tänkte jag här ta upp tre av dem: Det kan handla om obesvarad kärlek, och någon som trånar, för alltid olycklig. Eller så kan det hända om två älskande som av någon anledning inte kan få varandra. En eller båda kan vara gifta till exempel. Eller så är det två som älskar varandra men av någon anledning så anser de (eller någon av dem) inte att de kan vara tillsammans. Dessa tre former av olycklig kärlek är irriterande i stegrande ordning, och jag tänkte exemplifiera med (minst) en historia av sort varje i veckans Tematrio, som handlar om olycklig kärlek.

Berättelser av den första typen brukar mynna ut i att den som är obesvarat kär träffar någon annan som kan älska henne (eller honom), och får på så sätt erfara vad ömsesidig kärlek kan innebära. Precis ett sådant förlopp har en av de allra mest klassiska kärlekshistorierna, nämligen den om Romeo och Juliet. När Shakespeares pjäs börjar är Romeo hopplöst och olyckligt förälskad i Rosaline, som han diktar smäktande kärleksdikter till. Denna avståndsdyrkan förbyts i ömsesidig förälskelse när han möter Juliet. (Sedemera förvandlas detta till en ödesdiger kärlekshistoria, som slutar i ond, bråd död, inte bara för kärleksparet.) Man kan också läsa Bridget Jones Diary, där variationen på temat innehåller betydligt mer cigaretter och alkohol, och inte slutar med knivar som ska rosta i sin skida, aka bröstkorgen.

Berättelser av den andra typen handlar ofta om personer som är ganska nöjda som dom har det, kanske med man och barn, men så drabbas de av passionen! Ett klassiskt exempel är sagan om Tristan och Isolde. Isolde är prinsessa på Irland, och har blivit trolovad med kung Mark av Cornwall. Tristan åker till Irland för att eskortera Isolde till hennes make. Av misstag råkar de två dricka en kärleksbrygd, och blir hopplöst och oåterkalleligen förälskade i varandra. Isolde gifter sig med Mark, och sen tillbringar hon större delen av äktenskapet med att vara otrogen med Tristan. Något lyckligt slut kan man inte direkt säga att den här historien får. De som läst och gråtit åt den här hopplösa kärlekssagan kan i stället ge sig på någon av de många återgivningarna av trekanten (!) Kung Arthur – Guinevere – Riddar Lancelot.

Vad beträffar berättelser av den tredje typen kommer jag på rak arm inte på någon riktigt gammal och klassisk historia att exemplifiera med (att leta bland de gamla grekerna låter sig inte göras, för det är sannerligen ingenting som får älskande där att tveka eller tänka efter två gånger: otrohet, mord och incest är mer regel än undantag). Jag fastnar i stället för Hjalmar Söderbergs berättelse om Arvid och Lydia: Den allvarsamma leken. Här är båda förälskade, och det är väl egentligen inte så mycket som gör att de inte kan "få" varandra (vilket i det här sekelskiftet betyder giftermål). Arvid vill bara ha ett lite bättre jobb först. Och det kan väl Lydia förstå. Hon vill också gärna ha det lite bättre ställt. Och så går de där och väntar på varandra, han i Stockholm, och hon i föräldrahemmet. Men till sist tröttnar hon väl på att vänta, och gifter sig med en rik man med herrgård. När Arvid och Lydia träffas senare i livet och återupptar sin kärlekshistoria genom att vara otrogna med varandra så hoppas man att de för en gångs skull struntar i förnuftet, och skiljer sig från sina respektive och ger sin kärlek en chans. Men icke. Det här är en sådan där historia där man in i det sista irriterar sig på två personer som hade möjlighet att välja rätt, men inte gjorde det. Det är en bra historia, dock, det är det. Och om man vill kan man slå till på Gunbritt Sundströms minst lika bra parafras: För Lydia.

7 kommentarer:

Lyran sa...

För Lydia har jag ännu oläst, hoppas den kommer på bokrean :-) Snyggt uppspaltat och uppställt om eländig kärlek.

Vixxtoria sa...

Lyran: För Lydia är nästan bättre än Maken, tyckte jag, även om jag gillar den också väldigt väldigt mycket.

Bra tematrio, för övrigt, ett av mina specialintressen ;-)

bokstavlarna sa...

Åh, Arvid & Lydia är ju min absoluta favorit bland (olyckliga) litterära kärlekspar!

Fast visst är det ibland frustrerande att läsa, man vill gå in och ryta lite åt dem båda så att de slutar slarva bort sin kärlek. Det är nog det jag älskar mest med den boken; melkankolin, och de där ständiga små misstagen som de båda gör, precis som om de vore helt verkliga personer.

Helena sa...

Man blir helt klart irriterad (eller snarare frustrerad kanske) på Arvid och Lydia men det är en väldigt fin berättelse tycker jag. Jag har inte läst För Lydia dock men jag tror minsann att den ska finnas i bokhyllan någonstans så jag får nog gräva fram den snart. En omläsning av Söderberg först vore kanske på sin plats...

eskil sa...

hej, jag väntar med lite funderingar kring Pastoralen tills du meddelar att du läst den. Den är trots allt en hurskadetgåberättelse. Jag har dock en, som jag tycker, en liten intressant sak om Trista Isolde, yrkessjukdom, ur Libuse Monikovas Fasaden, rekommenderas för karneval och allvar. Jag citerar bara rätt av: " "I varje fall skulle svärdet ha kunnat tillhöra Tristan, svärd från Själland och Jylland avr säkert kända också i Cornwall", summerar han.
"Kanske han smidde det själv rentav", säger Marie. "Hos Thomas de Bretagne står det att Tristan var mekaniker med förkärlek för konstgjorda leksaker, han hade uppfunnit metspöt och en pilbåge-apparat som utlöstes av villebrådet självt och aldrig missade målet; sin hund hade han dresserat till en jaktapparat, den fick inte ge ett ljud ifrån sig. Livlösa ting tyckte han bäst om! Själv hade han blivit avlad på faderns dödsbädd, då först fick kvinnan närma sig, precis som den kvinnliga läkaren Isolde, som i förhållandet med Tristan blir sjuksköterska! Efter det att hon räddat livet på honom enleverar han henne som brud åt en av hennes egna vasaller och tillåter dessutom att hans tjänare förolämpar henne! Han flyr från allt ansvar, först som vasall åt gamle Marke, sedan som sjuk, han är inte ansvarig för sin kärlek heller, den är bara något som hänt honom, av misstag - det han var begiven på var dödsdrycken! Han är en Narkissos som förför alla till döds, i suget från sitt sjukliga begär, han speglar sig i det, men de flesta dör före honom. ..." Jag hoppas det väcker intresse.

kontakt sa...

För Lydia står på "ska läsa någon gång"-listan. Men även jag borde nog börja med att läsa om originalet.

Vixxtoria sa...

bokstävlarna: Jag tänkte på dig när jag skrev det här inlägget faktiskt; jag minns att Arvid och Lydia är dina favoriet. Men jag förstår inte det där sista. "Precis som om de vore helt verkliga personer". Är inte personer verkliga bara för att de finns i en bok ? ;-)

Helena: Åh, ja! Läs För Lydia. Läs den först, och sen Söderbergs bok igen.

Eskil: Du får nog vänta om du just vill diskutera Pastoralen. Om jag ger mig på Gide SNART igen blir det en annan jag läser, men jag kan absolut tänka mig att läsa om Pastoralsymfonin någon gång i framtiden. :-)

Detta om Tristan låter väldigt spännande. Jag läste (om) en del kring myten innan jag skrev det här inlägget också, och påminde mig om en del olika versioner som jag tidigare läst. Det är en väldigt spännande historia ju, som finns spridd i så många versioner.

Kontakt: Läs För Lydia direkt. Du kommer vara mycket argare när du läser Söderbergs bok sen (och då kommer det vara jättekul att se vad du skriver i ditt blogginlägg om boken, hihi).