Det var en gång

Jag fyller år nån gång i juli. Om jag inte firar min födelsedag med att gå på casino (vilket jag brukar göra varje gång jag fyller 25), så brukar vi, likt Madickens mamma, göra en utflykt. Oftast dock inte till en äng full med tjurar där vi tillbringar eftermiddagen med att äta picknick i ett träd, även om jag måste tillstå att jag blir rätt upplivad vid tanken. Kanske kan vi ordna äng, tjurar (och givetvis broms) när jag fyller 40?

Men om jag får bestämma (och det får jag i allmänhet, och i synnerhet på min födelsedag), så innehåller utflyktandet så många muséer som möjligt. Ett år hann jag med tre olika muséer under en och samma dag, och det rekordet kommer nog med svårighet överträffas, eftersom det hör till att man fikar och äter något med choklad vid varje sevärdhet. (Finns det ingen tillgänglig choklad, så kan jag tänka mig scones och clotted cream; så petig är jag inte.)

Det som alltid oroar mig mest med min födelsedag är presenterna. Jag uppskattar verkligen chokladkartonger och till exempel en teckning på en katt, med texten "TiL MamA" präntat över nosen. Men för att försäkra mig om att födelsedagen blir så lyckad som möjligt så köper jag nästan alltid en bok till mig själv.

I år blev det Maja Hagermans bok Försvunnen värld, som skildrar Upplands födelse. När E4:ans fick en ny sträckning  fick arkeologerna möjlighet att undersöka en 8 mil lång remsa genom landskapet – något som gav mycket spännande insikter om vad som hände när Uppland steg upp ur havet. Hagerman har specialiserat sig på att sammanställa historiska och arkeologiska upptäckter, och populärvetenskapligt sätta in dem i ett sammanhang. Hon har dessutom en mycket livlig fantasi, som hon använder sig av för att dra slutsatser, och ett suggestivt sätt att ta med läsaren in i sina egna funderingar. (Andra böcker hon skrivit är till exempel Spåren av kungens män, som skildrar hur Sverige blev Sverige, eller Tusenårsresan, som skildrar Sveriges kristnande. I just Tusenårsresan spelar fotografen Claes Gabrielssons bilder en lika viktig roll som texten, och Gabrielson är också i allra högsta grad medskapare av Försvunnen värld.)

När Uppland steg ur havet till följd av landhöjningen efter inlandsisen var det periodvis dramatiskt, och nästan synbart för blotta ögat. Eftersom landskapet bitvis är så platt, betydde det att det en strand under vissa perioder blev 260 meter bredare på bara 10 år (alltså 26 meter bredare på ett enda år!).  Hagerman spekulerar i hur dåtidens människor såg på detta fruktbara land som steg ur havet. Vet man inget om inlandsis och landhöjningar är det lätt att se marken som en gudagåva. Är det kanske detta som gett upphov till myter och berättelser om att fruktbarhetsguden Frej kom från Uppland?

Jag har bara hunnit en bit in i boken (för om man ska nämna något negativt om boken, så är det att den är  så tung och tjock att den är svår att släpa runt på till exempel utflykter), och ska inte skriva så mycket mer om innehållet. Men ett praktverk, ett riktigt smycke i bokhyllan är den här boken. Och jag vet att inte alla människor är passionerat förtjusta i fornhistoria (även om jag inte riktigt förstår varför), men om man inte känner en absolut och ovillkorlig avsky för kittlande arkeologi så tycker jag att man ska läsa den här boken. Eller i alla fall titta på bilderna.

Vetandets värld (31 maj 2011) intervjuar Hagerman om boken. Om du så där händelsevis inte har möjlighet att köpa den just i eftermiddag, så ger det en fin sammanfattning. Men Claes Gabrielssons suggestiva bilder missar du då, och det vore synd om de skulle gå dig förbi. Jag säger bara det.

Fast nu hinner jag inte blogga mer, för jag ska läsa om 3500 år gammal komjölk. Och sen ska jag till ett museum som jag inte hann med på min födelsedag. Tada!