fredag 17 december 2010

Meningen med mellanrummet

Vi vet ju alla att skriven text brukar delas upp på olika sätt. Det finns mellanrum mellan ord till exempel. Och vi känner till styckeindelningar och kapitelindelningar och lite andra sätt att dela upp texten. Om man ska ge nåt slags historiskt perspektiv på det här så har i alla fall jag under min levnad upplevt att det funnits ganska tydliga syften med de här uppdelningarna. Det gemensamma är framför allt att texten ska bli mer begriplig för mig som läsare. Jag ska förstå var ett ord börjar och ett annat slutar (och det är inte så dumt, faktiskt; i medeltidatexterfinnstillexempelintemellanrummellanorden och närmantalarpausarmanhellerintemellanvarjeord men där hjälper å andra sidan bland annat intonationen oss att förstå betydelsen), och kapitelindelning hjälper mig att få en känsla för romanens förflyttningar i tid och rum, ibland med stöd av tydliga tidsangivelser.

Men.

Ja, ni börjar förstå vartåt det lutar, eller hur? Åt det-var-möjligen-bättre-förr-hållet.

För nuförtiden används mellanrum allt oftare på ett sätt som jag som läsare inte helt har förstått meningen med. Låt oss reda ut den där uppdelningen av text som pågår och se var förvirringen uppstår:

1. Vi vet alla att det finns bokserier – eller verk, som en trilogi med pretentioner också kan benämnas.

2. Serierna kan sedan delas in i böcker, och det är oftast dessa som i första hand prånglas ut som lösa delar (men det händer – också utanför barnboksvärlden – att bokdelarna i ett verk så småningom slås ihop i tjocka jättevolymer som får en ny titel, och så köper man dem för att man blir glad och till exempel tror att det har kommit ut en ny bok av Torgny Lindgren som heter Nåden har ingen lag*).

3. Vidare består många böcker av olika delar. I moderna böcker är detta i bästa fall tematiskt eller tidsmässigt motiverat. I sämsta fall begriper man inte riktigt varför Del 1 slutar och Del 2 börjar. I de undermåligaste fallen tror man att författaren valt att ha olika delar bara för att hen ska kunna få användning för samtliga irrelevanta citat som hen har plitat ner i sin svarta anteckningsbok sedan mellanstadieåren. Det där sista var både elakt tänkt och skrivet, så jag ger inga exempel på såna böcker.

Ibland förekommer specialdelarna Prolog och Epilog. Jag har läst några böcker där dessa varit motiverade, men på förekommen anledning skulle jag gärna vilja understryka att det inte finns några krav på att ha med just dessa delar i en bok för att den ska kallas roman, bibliografi eller ens based-on-a-true-story.

4. De flesta böcker har kapitel, och det tycker till och med jag i allmänhet är praktiskt och relevant. Men jag undrar ofta vad det är för skillnad på kapitel som är

  • a) helt onumrerade (ni vet, där texten bara börjar en bit ner på sidan); 
  • b) helt enkelt numrerade (på arabiskt eller latinskt sätt, lite grann beroende på om författaren har numeriska tecken på tangentbordet eller inte, antar jag); och 
  • c) eventuellt numrerade och dessutom med en kapitelrubrik av något slag. Rubriken är antingen väldigt kryptisk (i vilket fall jag tillbringar avsevärd tid med att fundera över om rubriken ger någon ytterligare meningsdimension till kapitlet som jag inte begriper), eller så avslöjar den något som händer på kapitlets sista sida (i vilket fall jag får intrycket av att resten av kapitelinnehållet är rätt ovidkommande och lugnt kan tillåtas sjunka i glömska).

5. Ibland används stjärnor för att dela in texten i ett kapitel ytterligare. Det här är ju oerhört praktiskt om det handlar om långa kapitel med perspektiv- och plats- och tidsbyten. Ibland används förresten inte stjärnor, utan någon annan krumelur – emellanåt med vitsig blinkning till bokens tema eller liknande.

Och ibland används i stället blankrader på precis samma sätt som stjärnavdelarna. Det är ju inte lika kul, men man fattar att man liksom ska tänka från ett annat håll från och med nu. Och det är ju det viktigaste.

6. Blankrad och stjärnor förekommer tillsammans i ett och samma kapitel. Och här blir det förvirrande, tycker jag. Vilken indeldning är överordnad den andra?  Signalerar blankraden ett större avståndsbrott än stjärnan, eller är det tvärtom? Och finns det någon regel för det här som jag har missat som de lär ut på skrivarskolorna nuförtiden? Och vem har i så fall bestämt de reglerna (och varför fick inte jag vara med och bestämma)?

Det värsta är när det finns kapitel, blankrader och stjärnor och man inte riktigt kan begripa varför det ena valet har gjorts och varför det andra. Ibland hoppas flera år över med en blankrad. Ibland knappt en kvart mellan de olika kaptitlen.

Fast nej – förlåt. Den där blandningen är inte det värsta. Det värsta är när jag blir rätt övertygad om att skribenten faktiskt inte brytt sig om att fundera över varför hen gjort den ena eller den andra indelningen.

Ibland har jag i stället en känsla av att mellanrummen inne i kapitlen avspeglar ställen där författaren tog en paus. Vi som läsare lämnas åt att bringa mening i en jungel av stjärnor, blankrader, delar, kursiva textpartier, citat och epiloger. Det adderar inte någon betydelse till helheten, utan splittrar och gör mig mer konfunderad än koncentrerad. Jag försöker välvilligt tänka på att författaren egentligen använder sig av en rätt filmisk estetik som växlar perspektiv på nya och oväntade sätt, men det spelar ingen roll när jag inte riktigt ser någon mening med textens uppstyckning.

Jag är i allmänhet för typografiska lekar i böcker. Det är kul, och det är verkligen ett sätt att utnyttja det skrivna språkets visuella möjligheter. Men den grafiska lekstugan måste ha någon betydelse. Bara för att en ny generation författare har släppts fria att utforska ordbehandlarens alla möjligheter betyder det inte att alla nyförvärvade färdigheter måste visas upp. Jag som läsare måste fortfarande kunna anlägga något slags rimligt tolkningsperspektiv på vad det är tänkt att jag ska läsa in mellan raderna.

Ja, så har jag fått det sagt.

*Torgny Lindgrens trilogi bestående av de tämligen fristående delarna Hummelhonung, Pölsan, och Dorés bibel gavs 2008 ut som en bok, just under titeln Nåden har ingen lag.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Tack, det var ett ord i rättan tid!

Värst är det när blankraden kommer längst ner på en sida så att man inte ser den, för att den inte finns, alltså. Glatt börjar man läsa överst på nästa sida och undrar vad som hände.

Ett annat oskick är moderna svenska författares metod att börja (nästan) varje ny mening på ny rad. Det finns gott om exempel på "stycken" på bara en enda mening eller ännu värre något enstaka ord, som ingen gammaldags svensklärare skulle godkänna. (Jag är inte en så'n, bara allmänt petig.)

Obs att jag har styckeindelat min text... /Tandem

Ylva sa...

Jag har en blogg award till dig. Finns på http://ylvarosen.blogspot.com och http://yfronten.blogg.se

Jenny B sa...

Det här har jag också tänkt på! Tack för din grundliga och sakliga utredning. Jag retar mig på det då och då. Men i själva verket läser jag oftast i ett så stadigt tempo att jag knappt noterar indelningarna, förutom när jag skall bestämma hur länge jag får läsa innan det är dags att sova.

Jo, förresten! Jag blir glad av de stora kapitelindelningarna, ju mer platskrävande de är, för då vet jag "det kommer att gå snabbt att läsa fem sidor till för att två av dem är tomma". *skäms litet* Hur mycket jag än älskar boken, vill jag komma framåt i den snabbt.

Ingrid sa...

Jag har läst med stort intresse och har precis avslutat en bok som jag irriterade mig på i "mellanrumshänseende"- Jag läser inte särskilt mycket modern litteratur (och tämligen lite svenskt) så kanske jag inte har tänkt så mycket på just problematiken med mellanrum- men du ska ha stort tack för detta inlägg- det är tankeväckande och mycket, mycket intressant (som sagt). Jag kommer nog att skärpa blicken lite mer i framtiden!

Vixxtoria sa...

Tandem: Ja, jag har länge känt ett behov att få det här ur mig, och tänkte att jag fick passa på när jag kände mig kverulantisk och innan 2010 tog slut ;-)

Jag noterar din styckeindelning, och är glad för att du inte piffat upp den med stjärnor, för då hade jag fått fundera mycket.

(Jag har inte noterat att nästan varje ny mening börjar på en ny rad, men nu kommer jag väl att lägga märke till det härnäst. Frågan är om det gör mig lyckligare...)

Ylva: Nejmen det var ju väldigt trevliga nyheter så här mitt i snöfall och julförberedelser. Det blir jag hemskt glad för! Tack ska du ha! :-)

Jenny: Om en bok klarar ett stadigt lästempo utan att man störs av blankrader så är det antagligen en bok där det finns nån logik i sönderhackningen.

Annars gillar jag också för all del böcker med många korta kapitel och indelningar, just för att det i bästa fall verkligen suger en in i boken och får en att vilja läsa "bara en bit till". (Det kan dock i de dåliga fallen ha en uppstyckande effekt som inte alls skapar ett sug, utan snarare gör att man aldrig kommer in i boken.) Sandor slash Ida tycker jag är ett utmärkt exempel på de där korta textavsnitten som funkar som ständiga triggers för läsaren. Så länge det finns en logik är jag med!

Ingrid: Mitt utbrott raljerar nog lite mer än verkligen ondgör sig, faktiskt ;-) Och kanske är det inte så mycket författare som redaktörer som ska ha skulden för att inte påpeka att det bör finnas ett syfte med det hela. Men i moderna romaner (också goda sådana) just nu är ju "fragmentarismen" framträdande. Det är mycket som läsaren ska förstå och fylla i själv, och med detta följer att mellanrummen torde vara lika betydelsefulla som det som står på raderna. Och då kräver vän av ordning lite konsekvens.

snowflake sa...

Huh?
*
Ingår Pölsan i nån sorts treenighet? Och här sitter jag och tycker att jag hade koll.
*
Och just nu också när jag mycket nogsamt undviker allt som luktar serie och fortsättningar, bara för att jag vill få lite läst av det jag redan har hemma.

*

*

*

:-)

Vixxtoria sa...

Snow: Ja, Pölsan är tydligen en del av en trilogi. Men jag kan försäkra att det är högst fristående böcker. Jag har dessutom ganska länge levt i föreställningen att Norrlands akvavit tillhörde trilogin, men det gör den tydligen inte. Ungefär så nära är alltså böckerna, att man kan ta fel på vilka som ingår i triptyken.

Men om en trilogi kan få dig att läsa mer Lindgren, så finns det förstås inget negativt jag kan upptäcka med det. :-*