Morsdagspresenten

Jag tycker om Håkan Nesser! Det finns ingen svensk författare i kriminalfacket som har så hög och jämn nivå, både språkligt och spänningsmässigt. Hans nya bok De ensamma, som är fjärde (och sista har jag fått för mig) delen (tillägg: enligt Nesser själv är detta näst sista delen i en Barbarottikvintett, vilket både Jenny och Paperback Lover har påpekat i kommentarsfältet här nedan) om kriminalinspektör Barbarotti i Kymlinge är inget undantag. Faktum är att jag har gett den högsta betyg, och att alla som gillar Nesser och har tänkt att läsa den, men är känsliga för spoilers kan sluta läsa här.

Det man kan hålla emot Nesser är att hans historier ofta är till förväxling lika. Och böckerna är faktiskt ofta lite onödigt tjocka – och detta säger jag trots att jag gärna vistas i Nesserland, och sällan tycker att det finns mycket dödkött. När jag läste förra årets Nesserbok, Maskarna på Carmine Street, var ett av mina intryck att Nessers språk äntligen satt där det skulle. Inte ett överflödigt ord, inte ett enda frossande i eftertänksamhet, omtagningar och gammaldags ordvändningar. Det är glädjande att det här språket håller in i den nya romanen (och i de fall ord som "luguber" används är det med tydligt ironiska blinkningar). Det är ännu mer glädjande att spänningen, intrigen och upplösningen är så oväntat bra (slutet på Carmine Street var tyvärr inte särskilt lyckat!). Det är också fascinerande att Nesser lyckas återanvända flera av sina favoritteman utan att det denna gång känns som att han skriver på tomgång.

Här är det återigen de ensamma människorna som är i fokus (liksom i Carmine Street, och liksom i hela Barbarotti-sviten, faktiskt). Men trots att just denna bok har fått titeln De ensamma så tycker jag att de här personerna har mer umgänge än gängse Nessermänniskor. I den här berättelsen är sex personer i fokus: ekonomen Tomas och hans sambo Gunilla, blivande prästen Rickard och hans hustru journalisten Anna, Tomas syster Maria (som skadade sig i huvudet i 8-årsåldern och sedan dess saknar empati) och hennes älskare/sambo Germund Grooth. När boken börjar är det 2010  och Germund har just dött genom att trilla ner i en ravin i Kymlinge. Polisen upptäcker snart att hans dåvarande sambo Maria trillade ner och dog i precis samma ravin 35 år tidigare. Den gången avskrevs det som olyckshändelse under en svamputflykt som alla sex personerna deltog i. Men läsaren, liksom polisen, inser ju att det är lite osannolikt att två älskande ska ha druttat över samma ravinkant av en olyckshändelse. Frågan är dock hur sambandet ser ut.

Åh, Nesser är listig han. Sällan har han byggt upp ett sådan omständligt villospår. Här leds vi växelvis från den ena berättaren till den andra, genom 70-talets tidiga år. Hur Rickard och Anna träffas, hur de flyttar ihop och gifter sig. Hur Gunilla får missfall efter missfall. Hur Germund och Maria förenas på det sexuella planet, men inte på så många andra sätt.

Tomas, som är navet i sextetten, får för sig att de ska köpa en buss tillsammans. De ska bilda resebolag och köra på Östeuropa. Under sommaren 1972 ska de själva ge sig iväg med bussen under fem veckors avdragsgill "semester" för att rekognosera och lägga upp rutten. Crescendot tilltar och växer fram till gruppen når Rumänien. Där blir bussen stoppad av några män som inte låter dem fortsätta med mindre att de får tillbringa en timme med en av de tre kvinnorna. Sextetten lottar, och lotten faller på Gunilla. Hon bryter samman, och Maria träder in i hennes ställe. Efter en timmas gruppvåldtäkt återvänder hon. Hon säger inte ett ord på resan hem, och  efter resan rinner umgänget ut i sanden. De sex ses nästan inte alls förrän den där olycksaliga svamputflykten ett par år senare, då när Maria trillar över ravinens brant. Eller hoppar hon själv? Eller är det någon som knuffar henne?

Ja, vilket villospår. Gruppvåldtäkten som lägger sordin på vänskapen och gemenskapen visar sig inte ha något alls med de två dödsfallen att göra. I stället består upplösningen av helt vanlig svartsjuka. Otrohet och sexuellt begär. Livslångt svek och oförsonlig hämnd. Det skickliga hos Nesser är att jag som läsare faktiskt inte känner mig besviken på denna 550-sidiga utvikning. Det beror antagligen på att personerna vars liv har vävt den här berättelsen är intressanta i sig, och inte endast förekommer som alibin för en medioker deckargåta.

Några ord om Barbarotti slutligen. Jag tycker om Barbarotti. Jag tycker om hans hustru Marianne, och deras styvfamilj med fem halvvuxna barn. Jag tycker om att det är sympatiskt och idylliskt och konfliktfritt i den där familjen. Jag tycker också om Barbarottis kollega Eva Backman (och här är på sin plats att flika in en undran över varför Nessers kvinnliga poliser alltid heter Eva/Ewa), och hennes ovanliga arrangemang där hon och exmaken flyttar in och ut ur villan varannan vecka, så att deras tre söner slipper leva i kappsäck. Jag skulle gärna läsa mer om deras liv och skilsmässor och brottanden med trosproblem och meningen med livet. Men jag känner inte nödvändigtvis att det behöver vara några brott inblandade. För min del får livet gärna vara en gåta i sig självt i nästa bok. Och jag kan faktiskt inte förstå hur poliser i böcker alltid lyckas vara så filosofiska.

Men om det här nu är sista boken om Barbarotti så är det en avslutning lika stilenlig som den om Fallet G som avslutade serien om Van Veteeren (jag har skrivit om G här). Men även om  Ingegärd Waaranperä i DN gillar, så tycker hon att luften pyser ur historien i slutet när sanningen avslöjas.  Och Marianne Jeffmar i SvD tycker att Nesser, liksom Barbarotti är trött. Jag tycker att Nesser gärna hade fått stryka hälften av sidorna. Stramat upp den som Carmine Street, men behållit spänningen och det oväntade. Då hade boken varit ett riktigt mästerverk!