Lyran återuppväcker en semestrande Tematrio och vill veta vad vi gjorde under sommaren. En trio som inte ska handla om böcker, påstår hon – jag förstår inte vad hon menar?
1. Under ett hejdundrande åskväder fyndade jag ett oläst exemplar av Min första bok om Nalle Puh i en loppislada utanför Hemse. Femton spänn för tre fina långa kapitel om hur Ior får ett hus, hur Puh uppfinner leken Puh-pinnar och Puh och Christopher Robin räddar Nasse genom att göra en båt av ett paraply.
2. Jag har läst en ebok på mitt nya universalverktyg iPhone (är det nån som vet om det finns nån konservburksöppnar-app?). Den är grön, förresten, har jag berättat det?
3. Ja, och så har jag upptäckt att igelkottar inte kommer in i tältet och letar efter godbitar så länge man ligger och läser i ficklampans sken. Men när man har släckt så tar det inte många minuter innan de dyker upp. Mer irriterande än myggor, faktiskt. Som ni förstår har jag gjort mitt bästa för att skydda min familj mot igelkottsattacker under de varma sommarnätterna.
tisdag 17 augusti 2010
Egentligen vet jag ju från början vilka böcker som kan sorteras ut ur bokhyllan
Böcker jag läser kan i stort sett delas in i två kategorier:
1. Böcker som jag känner att jag vill läsa om i framtiden.
2. Böcker som jag genast vet att jag aldrig kommer vilja se åt igen.
Andra skulle kanske kalla böckerna "bra" och "dåliga".
Visst ligger det något i en sådan svart-vit indelning, men åtminstone i mitt fall är det så paradoxalt ordnat att jag ibland längtar efter att läsa om böcker jag tycker är rätt dåliga. Och i andra fall är jag utomordentlig glad över att ha läst ut en bra bok, men jag kan inte föreställa mig att jag kommer vilja läsa den igen.
1. Böcker som jag känner att jag vill läsa om i framtiden.
2. Böcker som jag genast vet att jag aldrig kommer vilja se åt igen.
Andra skulle kanske kalla böckerna "bra" och "dåliga".
Visst ligger det något i en sådan svart-vit indelning, men åtminstone i mitt fall är det så paradoxalt ordnat att jag ibland längtar efter att läsa om böcker jag tycker är rätt dåliga. Och i andra fall är jag utomordentlig glad över att ha läst ut en bra bok, men jag kan inte föreställa mig att jag kommer vilja läsa den igen.
måndag 16 augusti 2010
Page 66
Uppdaterad med ledtrådar!
Ja, jag vet. Man ska sluta när det är som roligast, och visst hade vi kul i helgen, men nu får jag väl ändå ge mig och yadayada.
Men när vi höll på och gissade på de där första meningarna, så blev jag mer och mer övertygad om att jag skulle klara av att gissa rätt bok utifrån nån sida mitt i boken mycket bättre (för ärligt talat, jag vill ju in i i historien, och dröjer sannerligen inte vid första sidan längre än nödvändigt).
Så här kommer leken Page 66. Den gå ut på att jag skriver första mening(arna) i det andra fullständiga stycket på sidan 66 i en bok. Och sen gissar ni som vanligt på bok och författare.
Det här är 10 rätt bra böcker (och jag råkar veta att en del som läser här har några av dem som sina favoriter, och jag erkänner att det är ett litet test för att se om de blir igenkända, för såna test tycker jag om att roa mig med, hehe).
Ledtråd: Många bokbloggare gör ingen hemlighet av att det här är en av de bästa böckerna de någonsin läst. Jag har väl själv läst en och annan historia som jag tycker bättre om, men jag håller med om att den inte är så pjåkig. Författaren förklarades vara ett amerikanskt stjärnskott och underbarn när boken kom ut.
Ledtråd: En barbarisk Nobelpristagare hr skrivit den här boken. Eller kanske Elvis.
Ledtråd: När den här boken kom för ett par år sen gav den upphov till en debatt som ledande politiker ännu bär med sig. (Jenny som nämns i citatet är dock ingen huvudperson.)
Uppdaterad ledtråd: Det är helt enkelt den här boken som gav upphov till den så kallade "väskdebatten".
Ja, jag vet. Man ska sluta när det är som roligast, och visst hade vi kul i helgen, men nu får jag väl ändå ge mig och yadayada.
Men när vi höll på och gissade på de där första meningarna, så blev jag mer och mer övertygad om att jag skulle klara av att gissa rätt bok utifrån nån sida mitt i boken mycket bättre (för ärligt talat, jag vill ju in i i historien, och dröjer sannerligen inte vid första sidan längre än nödvändigt).
Så här kommer leken Page 66. Den gå ut på att jag skriver första mening(arna) i det andra fullständiga stycket på sidan 66 i en bok. Och sen gissar ni som vanligt på bok och författare.
Det här är 10 rätt bra böcker (och jag råkar veta att en del som läser här har några av dem som sina favoriter, och jag erkänner att det är ett litet test för att se om de blir igenkända, för såna test tycker jag om att roa mig med, hehe).
1. 'Oh, no, please, I said,' embarrassed. 'Just a mix-up. I'll pay you back.'
He ran a hand through his hair and I was surprised to see it was trembling. 'I wouldn't dream of such a thing,' he said curtly. 'It's his fault.' Bokomaten spurtar och gissar rätt på denna också (efter att ha läst ledtråden, tror jag?).
Ledtråd: Många bokbloggare gör ingen hemlighet av att det här är en av de bästa böckerna de någonsin läst. Jag har väl själv läst en och annan historia som jag tycker bättre om, men jag håller med om att den inte är så pjåkig. Författaren förklarades vara ett amerikanskt stjärnskott och underbarn när boken kom ut.
2. Miep kwam ons vertellen dat ze bij Dr. Dussel geweest was. Maria excellerar med holländskan och får in en fullträff med Anne Franks dagbok. Goed gedaan!
3. 'Well, thank you so much,' she repeated. 'How quickly these accidents do happen, and then one returns to the old life!'
'I don't.'
Anxiety moved her to question him.
His answer was puzzling: 'I shall probably want to live.' Bokomaten satte den på de tre första orden (vilket är rätt imponerande, faktiskt). Det är Room with a view av E. M. Forster.
4. Nu förstod han att han måste vara döende men han var nyfiken. Han ville inte dö förrän han hade kommit underfund med alltihop. Om en karl varken har näsa eller mun eller svalg eller tunga ja då kan man gott utgå ifrån att han saknar en del andra kroppsdelar också. Rätt svar här är Johnny var en ung soldat av Dalton Trombo, något som Johanna A gissar rätt på, eftersom det är en av hennes favoritböcker.
5. Vi satt i cirkel och ordet gick runt. Det gällde att vara läskig.
Jörgen: – Man hojar runt hörnan och så får man världens sladd och kanar omkull och ena benet späckas med grus och sand medan skinnslamsorna glås av, och så andra benet fastnar i kedjan så att tårna knäcks och skivas som prinskorvar i ekrarna i bakhjulet, och så armbågarna och bröstet blir också späckade med gruset och sanden, och så direkt efter kommer en bil runt hörnan och bara, slafs, manglar över en, och gubben: Vadå? Var det nåt? och backa tillbaka och manglar igen, men ser inget och kör iväg igen och manglar för tredje gången, och så ligger man där som pölsa och bara hjärtat rör sej sakta, sakta tills det stannar. Marias bokliv har alldeles rätt i att det här är hämtat från sidan 66 i Janne, min vän av Peter Pohl.
6. 'We have,' said Hermione quickly. 'We've been decontaminating this house, it's been empty for ages and stuff's been breeding in here.' Snowflake känner igen en Harry Potter-bok när hon ser ett citat från den, men det här är inte sista boken. Det är inte tredje boken heller vilket Vitgulstrumpa föreslår... Men det är så klart ett utdrag ur femte boken, Harry Potter and the Order of the Phoenix! Någon som Vitgulstrumpa till slut gissar rätt på.
7. Kvinnan rycker på axlarna. Hon har färgat hår, ser Elizabeth nu. Minst fyrtio år, säkert en familj att försörja hemma, ett sådant där ryskt hushåll med en gammal invalidiserad mor och en man som super och klår henne och en dagdrivare till son och en dotter med rakat huvud och lila läppstift. Johanna A sätter den äntligen! Det är Coetzees Elizabeth Costello.
Ledtråd: En barbarisk Nobelpristagare hr skrivit den här boken. Eller kanske Elvis.
8. Frampå eftermiddagen red hon nerför den branta liden till Reinsnes. Klotho gissar mitt i natten rätt på Dinas bok av Herbjørg Wassmo.
9. Och jag sa: "Far sa att han är en ond man. Vet du varför han sa det? Är mr Shears en ond man?"
Och mrs Alexander sa: "Varför frågar du mig om mr Shears, Christopher?"
Klotho drämmer till med Mark Haddons Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Hon tycker den är grymt bra, och det tycker jag också.
10. Men hon var en del av mitt inre liv. Och nu, när alla Jennys fantasier blandats med mina, höll hon på att förvandlas till oigenkännlighet. Efter en mängd ledtrådar och (andras) felaktiga gissningar får Johanna A till det: boken som eftersöks är Sissela Lindbloms De skamlösa. Värd att läsas.
Ledtråd: När den här boken kom för ett par år sen gav den upphov till en debatt som ledande politiker ännu bär med sig. (Jenny som nämns i citatet är dock ingen huvudperson.)
Uppdaterad ledtråd: Det är helt enkelt den här boken som gav upphov till den så kallade "väskdebatten".
Mysteriet och de 108 kvinnorna
Jag ville ju gärna bidra med någon ny lista så här i sommartider, och tänkte först sammanställa en lista på 100 bra deckare. Den svällde snart över alla gränser, och jag bestämde mig i stället för att skapa en lista med kvinnliga deckarförfattare. Många av dem skriver om manliga detektiver, men kanske är det lättare att bland dem hitta kvinnliga poliser, som Hannele efterlyser.
Den här listan är ordnad alfabetisk, och vid urvalet har jag starkt favoriserat svenskor, debutanter och nästan bortglömda storheter. Ett absolut krav är att författaren har skrivit på svenska, eller översatts till svenska (flera av de tips jag fick föll på detta, tyvärr). En titel per författare har angetts, och vanligen är det deckardebuten; då och då har jag i stället valt den bok jag tycker är bäst, eller den bok som är mest känd. En del författarnamn döljer flera författare, ibland även män. I mitt urval har jag låtit det var tillräckligt att en av författarna är kvinna.
Jag hade tänkt mig 100 författare, och nu sitter jag här med 108, trots en hel del gallring (jag har bland annat tagit bort sådana som skrivit någon enstaka deckare, men i huvudsak har annan produktion, t ex Katarina Mazetti och Maria Küchen).
Så här är listan – varsågod och upptäck!
Om du även vill göra noteringar (såsom vi bokbloggare pläga göra på listor av det här slaget) har jag modifierat de gängse noteringarna (eftersom jag insåg att jag behövde både kursiv och fetad text för att få listan läsbar).
Så här är listan – varsågod och upptäck!
Om du även vill göra noteringar (såsom vi bokbloggare pläga göra på listor av det här slaget) har jag modifierat de gängse noteringarna (eftersom jag insåg att jag behövde både kursiv och fetad text för att få listan läsbar).
L före författaren/boken betyder att man läst den
T före författaren/boken betyder att man läst en annan bok än den föreslagna av författaren
J före författaren/boken betyder att man vill läsa
N före författaren/boken betyder att man inte vill läsa
H före författaren/boken betyder att man har boken
F före författaren/boken betyder att man sett en filmatisering av den
(? före författaren/boken betyder att man aldrig hört talas om den)
1. Karin Alfredsson 80 grader från Varmvattnet. Svensk läkare löser mord världen runt.
2. Margery Allingham Tigern är lös. En av de stora i 50-talets brittiska deckarvåg. Skrev om Albert Campion.
L. 3. Karin Alvtegen Skuld. Psykologiskt och vardagligt.
4. Christa von Bernuth Rösterna. Tyska mord som poliskommissarie Mona Seiler löser.
J 5. Jenny Berthelius Mord, lilla mamma. Traditionella pusseldeckare med kommissarie Sanger och författarinnan Vera Kruse
J 6. Christianna Brand Döden i höga klackar. Brittisk mångsysslare som skrev under efterkrigstiden. Använde flertalet pseudonymer
LH 7. Carina Burman Babylons gator. Ett Londonmysterium. Euthanasia Bondeson löser mord i viktoriansk pastisch.
N 8. Chelsea Cain Heartsick. Bland annat om amerikanska seriemördare.
N 9. Marianne Cedervall Svinhugg. Mord på Gotland
LH 10. Agatha Christie. Mordet på Orientexpressen. Deckarkejsarinnan som bl a skrev om Miss Marple och Hercule Poirot.
T 11. Ann Cleeves Svart som natten. Prisbelönt och brittiskt.
JH 12. Patricia Cornwell. Den osynlige. Om den amerikanska rättsläkaren Kay Scarpetta.
N 13. Ursula Curtiss Rösten ur mörkret. Ryslig amerikanska.
14. Sabine Deitmer Kalla kyssar. Tysk kvinnokrim om kommissarie Beate Stein.
T 15. Sarah Dunant In under huden. Hårdkokt om Hannah Wolfe.
16. Mignon G. Eberhart Medan patienten sov. Romantiska deckare med sjuksköterskan Sarah Keate.
17. Elsebeth Egholm Dolda fel och brister. Dansk spänning med medelhavstouch.
LH 18. Kerstin Ekman Den brinnande ugnen. Kriminologiska övningar i högre skolan.
LH 19. Karin Fossum Se dig inte om! Norsk deckardrottning med mer psykologisk spänning än action.
20. Ramona Fransson Mord i Skärhamn. Mord i Skärhamn
21. Tana French Till skogs. Prisbelönt debut av irländsk globetrotter.
T 22. Nicci French. Det röda rummet. Pseudonym för Nicci Gerrard och Sean French. Until it's over är otroligt bra, men inte översatt till svenska.
L 23. Inger Frimansson. Katten som inte dog. Krypande väntan på att något ska hända.
LH 24. Elizabeth George. Pappas lilla flicka. Amerikanska som fuskar i den brittiska skolan och skriver om Thomas Lynley.
25. Doris Gercke Du skrattade, du ska dö. Tyska mysterier.
26. Carin Gerhardsen Pepparkakshuset. Mord i Hammarby.
27. Caroline Graham Morden i Badgers Drift. Om Barnaby i Midsomer.
28. Camilla Grebe och Åsa Träff Någon sorts frid. Svenska debutanter i en djungel av psykologiska spänningsromaner.
29. Elly Griffiths Flickan under jorden. Lovande brittisk debut om Ruth Galloway
J 30. Kjerstin Göransson-Ljungman 27 sekundmeter, snö. Arkitekt som skrev deckare, främst under 40-talet.
31. Mo Harder Tokyo. Spänning i Japan.
T 32. Ingrid Hedström Lärarinnan i Villette. Välskrivet om belgiska mord, med undersökningsdomaren Martine Poirot.
LH 33. Marie Hermanson Ett oskrivet blad. Krypade spänning.
T 34. Mary Higgins Clark Dömd av det förflutna. Prisbelönt, pålitligt och amerikanskt.
L 35. Patricia Highsmith En man med många talanger. Krypande psykologi om Tom Ripley
L 36. Gretelise Holm Ö-morden. Spänning i Danmark.
L 37. Anne Holt Blind gudinna. Norsk deckardrottning som skriver om kriminalkommissarie Hanne Wilhelmsen.
J 38. Claude Izner Mordet i Eiffeltornet. Mord på franska. Pseudonym för de två systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre
39. Inger Jalakas Borde vetat bättre. Mord i Göteborg med Margareta Nordin och queerperspektiv.
LH 40. P. D. James Ett opassande jobb för en kvinna. Tillhör den brittiska deckaradeln. Skriver oftast om polisen (och poeten) Adam Dalgliesh.
LH 41. Anna Jansson Främmande fågel. Oftast mord på Gotland med Maria Wern
J 42. Marianne Jeffmar Dödens ängel. Psykologiska kriminalromaner.
T 43. Mari Jungstedt Den du inte ser. Mord på Gotland
44. Faye Kellerman Examensfesten. Amerikansk spänning med Peter Decker och Rina Lazarus.
45. Lars Kepler Hypnotisören. Haussad pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril.
46. Laurie R. King Drottningfällan. Amerikanskt och feministiskt med Sherlock Holmes-pastischer.
47. Catharina Kjellberg Inte att leka med. Mord i Göteborg med Roberta Löfström.
LH 48. Tove Klackenberg Självtäkt. Mord i Härjedalen.
49. Gisa Klönne I skogens tystnad. Tyska orsaker till brott.
J 50. Elisabet Kågerman Döden skriver svenska. 50-talsdeckare om läraren Kickan Store.
T 51. Lynda La Plante Utpressning. Om Jane Tennison i mördarens spår.
T 52. Maria Lang Mördaren ljuger inte ensam. Mord i Nora av Sveriges egen Agatha Christie.
LH 53. Åsa Larsson Solstorm. Mord i Kiruna
T 54. Leena Lehtolainen. Snöjungfrun. Finska mord med kriminalkommissarien Maria Kallio.
LH 55. Eva-Marie Liffner Imago. Historiskt och mystiskt, med fantastiskt språk.
T 56. Unni Lindell Ormbäraren. Norsk krimdrottning som skriver om Cato Isaksen.
T 57. Laura Lippmann I spindelns nät. Mord i Baltimore med Tess Monaghan.
LH 58. Camilla Läckberg Isprinsessan. Mord i Fjällbacka
J 59. Alexandra Marinina Mördare mot sin vilja. Mord i Ryssland.
LH 60. Liza Marklund Sprängaren. Om bulldozerjournalisten Annika Bengtzon
J 61. Ngaio Marsh Mördaren gör entré. Nya Zeeländska som skrev pusseldeckare med detektiven Roderick Alleyn.
J 62. Helen McCloy Vad ville han? Amerikansk storhet från företrädelsevis 40-talet.
63. Val McDermid Sjöjungfrun sjöng sin sång. Skotskt underbarn som bl a skriver om Carol Jordan och Tony Hill.
J 64. Patricía Melo Lögnens lov. Brasiliansk spänning
LH 65. Denise Mina Död i Garnet Hill. Mord i Skottland.
J 66. Patricia Moyes Döden åker skidor. Brittiska mord vid Scotland Yard med Henry Tibbett.
67. Barbara Nadal Belsassars dotter. Mord i Turkiet.
68. Naïri Nahapétian Vem dödade ayatolla Kanuni? Mord i Iran.
LH 69. Katherine Neville De åttas hemlighet. Lika bladvändande som Dan Brown.
LH 70. Åsa Nilsonne Ett liv att dö för. Mest mord i Stockholm, men missa inte just denna pärla från Etiopien.
L 71. Ingrid Noll. Tuppen är död! Tyskt kåserande om mördarens våndor.
72. Kay Nolte Smith Sorgesång över död sopran. Nyckelroman inspirerad av Ayn Rand.
LH 73. Carol O'Connor Judasbarn. Tvillingdeckare!
T 74. Gemma O'Connor Tid att minnas. Mord på Irland.
J 75. Abigail Padgett Kråkan talar om död. Kriminalförfattare med särskilt intresse för inhemsk amerikansk befolkning.
T 76. Sara Paretsky Egen vinning, annans skada. V. I. Warshawski löser mord.
77. Jill Paton Walsh Farlig samling. Om collegesköterskan Imogen Quy. Skrev även färdigt Sayers sista Wimsey-roman.
T 78. Ellis Peters Ett helgon till varje pris. Broder Cadfael löser deckare på medeltiden.
LH 79. Helena Poloni. Mord i barm. Pseudonym för Ingegerd Stadener, som även skrev under namnet Lillevi Gavell. Har gett namn åt Polonipriset.
J 80. Anne Rambach Bombyx. Franskt med japansk touch och queerperspektiv.
LH 81. Ruth Rendell. Stenarna skola ropa. Oftast om vägen fram till brottet. Skriver ibland om kommissarie Wexford, och ibland under pseudonymen Barbara Vine.
82. Craig Rice Alla goda ting är tre. Amerikanska med skärpa och komik.
LH 83. Dorothy Sayers. Kamratfesten. Komplicerade mordgåtor med Lord Peter Whimsey och Harriet Vane
84. Veronica von Schenck Änglalik. Svensk spänning om Althea Molin.
LH 85. Andrea Maria Schenkel Mordbyn. Blodiga mord i Tyskland.
86. Ninni Schulman Flickan med snö i håret. Debut. Deckare i Hagfors.
87. Helena Sigander Döda män vittnar inte. Mord i Gamla stan.
88. Yrsa Sigur∂ardóttir Det tredje tecknet. Mord på Island.
LH 89. Maj Sjöwall Roseanna. Skrev tillsammans med Per Wahlöö 10 romaner om ett brott. Martin Beck löste dem.
90. Kim Småge Nattdykning. Norskt om polisen Anne-kin Halvorsen
T 91. Helle Stangerup Vargtid. Dansk spänning.
92. Viveca Sten I de lugnaste vatten. Mord i Sandhamn.
LH 93. Josephine Tey En gammal skandal. Löser mord vi trodde var uppklarade.
94. P J Tracey Spela död. Pseudodym för Patricia Lambrecht och Traci Lambrecht som skriver om kriminalpoliserna Leo Magozzi och Gino Rolseth.
T 95. Ulla Trenter Som man bäddar. Fortsatte efter maken Stiegs död att skriva bl a om Stockholmsfotografen Harry Friberg.
96. Aino Trosell Om hjärtat ännu slår. Prisbelönt från en proletärförfattare.
LH 97. Helene Tursten Tatuerad Torso. Mord i Göteborg.
LH 98. Karin Wahlberg Blocket. Mord i Oskarshamn och Lund
LH 99. Emma Vall Änglavakt. Mord i Sundsvall. Pseudonym för Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström.
LH 100. Minette Walters Skulptrisen. Skriver fristående böcker i klassiskt brittisk tradition.
101. Fred Vargas Mannen som vände insidan ut. Franskt om kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg och medeltidsexperten Marc Vandoosler.
102. Gillian White Mammadags. Brittiska mysteries skrivna i Devon.
J 103. Elvira Vigna Saker som män inte förstår. Spänning i Brasilien.
LH 104. Liselott Willén Sten för sten. Välskrivet och oväntat, med doft av Åland.
105. Mary Willis Walker Under skalbaggens bo. Mord i Texas.
LH 106. Laura Wilson Min allra bästa vän. Ny brittisk stjärna som avslöjar hemligheter från det förflutna.
L 107. Margaret Yorke Den du minst anar. Småskaligt brittiskt i pittoreska byar, där ondskan lurar under ytan.
LH 108. Helena von Zweigbergk Det Gud inte såg. Valhänt vardagligt och ömsint förvirrat om fängelseprästen Ingrid
Jag fick mycket hjälp att skapa listan i kommentarsfältet till det min efterlysning. Stort tack till Paperback Lover, ThursdayNs äventyr i bokskogen, En och annan bok, Lottas bokblogg, Butter tar ordet, Ingrids boktankar, Bokbabbel, EnligtO, Marias bokliv, One Swede Read, Anitas blogg, Ett eget rum, Boktoka och Snowflakes in rain. Om jag inte har med era förslag så beror det endast på att jag inte kunde hitta några översättningar till svenska.
söndag 15 augusti 2010
Om alla bara hjälper till lite...
Mina första-meningar är lösta, vilket man skulle kunna tolka som att jag valt alldeles för lätta böcker, eller som att jag har ovanligt belästa och kunniga bloggläsare. Jag tror på det senare alternativet.
Detsamma gäller tydligen Glorybox och EnligtO:s läsare, för deras quizzar är också lösta. Men jag har noterat att det finns olösta meningar hos Cinnamon books. Snowflake har några kvar också, liksom Petter och Martina. Och Hos solen har sin gång finns det nu ledtrådar. Hos Stringhyllan finns några mysterier kvar, och hos Ett eget rum finns massor, liksom hos Boktradition. Några meningar finns kvar att lösa hos Vitgulstrumpa och hos Textappeal. Och hos Ingrid, som kör på slutmeningarna finns nog några riktigt svåra kvar (i alla fall har inte jag lyckats klura ut dem...)
Om ni inte har nåt annat för er under söndagseftermiddan alltså.
Uppdatering: Lotta har också några kluringar kvar.
Detsamma gäller tydligen Glorybox och EnligtO:s läsare, för deras quizzar är också lösta. Men jag har noterat att det finns olösta meningar hos Cinnamon books. Snowflake har några kvar också, liksom Petter och Martina. Och Hos solen har sin gång finns det nu ledtrådar. Hos Stringhyllan finns några mysterier kvar, och hos Ett eget rum finns massor, liksom hos Boktradition. Några meningar finns kvar att lösa hos Vitgulstrumpa och hos Textappeal. Och hos Ingrid, som kör på slutmeningarna finns nog några riktigt svåra kvar (i alla fall har inte jag lyckats klura ut dem...)
Om ni inte har nåt annat för er under söndagseftermiddan alltså.
Uppdatering: Lotta har också några kluringar kvar.
Kristin, Charlotte och Hanna
Åh, vet ni, jag blir så förundrad och tacksam och exalterad när jag läser en bok som jag tycker är så där fantastiskt bra. Tänk att det ännu fanns en enda sådan underbar bok oläst! Ibland tror jag att det endast är hoppet om att få uppleva ännu en sådan bok som får mig att leva vidare (denna längtan är även upphovet till bloggens motto, som var och en förstår).
De sista dagarna har jag njutit av vartenda ord i Elin Wägners Åsa-Hanna. Det är en storslagen roman om att förneka sina ideal och tappa sin själ. En korsning av Kristin Lavransdotter, Jerusalem och Charlotte Löwensköld (och en hel del gemensamt med Thomas Hardys Tess av d'Urberville, som jag inte läst men just nu ser på SvtPlay).
Åsa-Hanna är en storslagen roman, full av psykologi, fint tecknade porträtt, religiöst grubbel och kvinnligt (och för all del manligt) vardagsgöra. Boken skrevs 1918 (dvs ett knappt decennium efter de helt annorlunda böckerna Norrtullsligan och Pennskaftet som jag läst tidigare), och den skiljer sig både språkligt och tematiskt mycket från de båda andra böckerna. Framför allt har boken stora dialektala avsnitt (både i dialogerna, och så fort personerna tänker – och de tänker en hel del), som jag tror kan vara svåra att ta sig igenom för många nutida läsare (för mig känns dialekten som en av bokens stora behållningar!). Bokens historia är emellertid oerhört stark och driven, och jag – som inte brukar önska mig modernisering av våra svenska klassiker – hoppas av hela mitt hjärta att någon varsamt överför denna roman i en modernare språkdräkt!
Det är dock en bok som har mindre religiös överspändhet än Undsets Kristin Lavransdotter, och mindre långrandiga och affekterade beskrivningar av omgivningarna än Selma Lagerlöf brukar använda. Men det är intressant att notera att Åsa-Hanna skrevs före både Charlotte Löwenskölds-trilogin (vars två första delar kom 1925), och Kristin Lavransdotter (som kom runt 1920). Jag är övertygad om att influenserna från Åsa-Hanna måste varit stora, men har också svårt att föreställa mig att den olyckliga kärlekshistorien mellan Åsa-Hanna och Magnus på Nygård inte inspirerats av paret Gertrud och Ingmar Ingmarsson i Jerusalem-böckerna.
Nå, lite om handlingen i Åsa-Hanna ska jag väl också skriva. Själva namnet "Åsa-Hanna" är konstruerat på samma sätt som Kulla-Gulla (eller Åsa-Nisse), och betyder helt enkelt "Hanna från (gården) Åsen". Hanna har en gudfruktig mor och en pengahungrig far, och hon växer upp till en allvarsam, duglig och djupt religiös flicka. Sedan barndomen har det varit mer eller mindre självklart att hon ska gifta sig med grannpojken Magnus i Nygård, men åren går, och Magnus friar aldrig. Istället går ryktet att han söker efter en finare hustru. När så handelsbodens Franse (som vi lugnt kan kalla ortens häradsbetäckare) friar till Hanna så säger hon ja, kanske mest för att reta Magnus, men även till stor del för att hon ser det som sin uppgift att frälsa Franse och hela hans hushåll, som genom åren varit anklagade för både mord och stöld.
Men Hannas föresatser om att frälsa Franses och Mellangårdens själ går om intet när hon väl blir gift, och Franse oombett inviger henne i gårdens mörka hemligheter. Hon är med ens delaktig i det olagliga och syndiga, och detta tär på hennes samvete och hennes själ. Hon törs inte bryta sig loss från (den psykopatiske) Franse som använder både sitt fysiska och psykiska övertag till att få henne att göra som han vill. Historien utvecklar sig som om det vore ödesbestämt längs en väg av misshandel, missfall, otrohet och medhjälp till mord.
Förutom Åsa-Hanna, Franse och Magnus finns en mängd starka personligheter i boken. Kommunalordföranden, prosten, bönderna, barnmorskan – allt i detta småländska samhälle genomlyses, och jag njuter särskilt av att komma vardagslivet så nära. Tiden för boken är Oskar den andres tid, så det är bondelivet i det sena 1800-talet jag läser om. Det är som en tidsresa att i bisatser läsa dåtida självklarheter som hur man måste vakta på födande suggor så att de inte ligger ihjäl ungarna, eller att det fanns särskilda kvinnosysslor (mjölka till exempel) på en gård, som en man behövde hjälp med. Här är varken bygderomantik eller polemik mot fattigdomen (och det är rätt befriande att slippa den vinklingen på bondens vardagsliv).
Det här är en underbar kärlekshistoria för alla dem som älskar Charlotte Löwensköld. Men var beredd att kämpa lite med småländskan.
De sista dagarna har jag njutit av vartenda ord i Elin Wägners Åsa-Hanna. Det är en storslagen roman om att förneka sina ideal och tappa sin själ. En korsning av Kristin Lavransdotter, Jerusalem och Charlotte Löwensköld (och en hel del gemensamt med Thomas Hardys Tess av d'Urberville, som jag inte läst men just nu ser på SvtPlay).
Åsa-Hanna är en storslagen roman, full av psykologi, fint tecknade porträtt, religiöst grubbel och kvinnligt (och för all del manligt) vardagsgöra. Boken skrevs 1918 (dvs ett knappt decennium efter de helt annorlunda böckerna Norrtullsligan och Pennskaftet som jag läst tidigare), och den skiljer sig både språkligt och tematiskt mycket från de båda andra böckerna. Framför allt har boken stora dialektala avsnitt (både i dialogerna, och så fort personerna tänker – och de tänker en hel del), som jag tror kan vara svåra att ta sig igenom för många nutida läsare (för mig känns dialekten som en av bokens stora behållningar!). Bokens historia är emellertid oerhört stark och driven, och jag – som inte brukar önska mig modernisering av våra svenska klassiker – hoppas av hela mitt hjärta att någon varsamt överför denna roman i en modernare språkdräkt!
Det är dock en bok som har mindre religiös överspändhet än Undsets Kristin Lavransdotter, och mindre långrandiga och affekterade beskrivningar av omgivningarna än Selma Lagerlöf brukar använda. Men det är intressant att notera att Åsa-Hanna skrevs före både Charlotte Löwenskölds-trilogin (vars två första delar kom 1925), och Kristin Lavransdotter (som kom runt 1920). Jag är övertygad om att influenserna från Åsa-Hanna måste varit stora, men har också svårt att föreställa mig att den olyckliga kärlekshistorien mellan Åsa-Hanna och Magnus på Nygård inte inspirerats av paret Gertrud och Ingmar Ingmarsson i Jerusalem-böckerna.
Nå, lite om handlingen i Åsa-Hanna ska jag väl också skriva. Själva namnet "Åsa-Hanna" är konstruerat på samma sätt som Kulla-Gulla (eller Åsa-Nisse), och betyder helt enkelt "Hanna från (gården) Åsen". Hanna har en gudfruktig mor och en pengahungrig far, och hon växer upp till en allvarsam, duglig och djupt religiös flicka. Sedan barndomen har det varit mer eller mindre självklart att hon ska gifta sig med grannpojken Magnus i Nygård, men åren går, och Magnus friar aldrig. Istället går ryktet att han söker efter en finare hustru. När så handelsbodens Franse (som vi lugnt kan kalla ortens häradsbetäckare) friar till Hanna så säger hon ja, kanske mest för att reta Magnus, men även till stor del för att hon ser det som sin uppgift att frälsa Franse och hela hans hushåll, som genom åren varit anklagade för både mord och stöld.
Men Hannas föresatser om att frälsa Franses och Mellangårdens själ går om intet när hon väl blir gift, och Franse oombett inviger henne i gårdens mörka hemligheter. Hon är med ens delaktig i det olagliga och syndiga, och detta tär på hennes samvete och hennes själ. Hon törs inte bryta sig loss från (den psykopatiske) Franse som använder både sitt fysiska och psykiska övertag till att få henne att göra som han vill. Historien utvecklar sig som om det vore ödesbestämt längs en väg av misshandel, missfall, otrohet och medhjälp till mord.
Förutom Åsa-Hanna, Franse och Magnus finns en mängd starka personligheter i boken. Kommunalordföranden, prosten, bönderna, barnmorskan – allt i detta småländska samhälle genomlyses, och jag njuter särskilt av att komma vardagslivet så nära. Tiden för boken är Oskar den andres tid, så det är bondelivet i det sena 1800-talet jag läser om. Det är som en tidsresa att i bisatser läsa dåtida självklarheter som hur man måste vakta på födande suggor så att de inte ligger ihjäl ungarna, eller att det fanns särskilda kvinnosysslor (mjölka till exempel) på en gård, som en man behövde hjälp med. Här är varken bygderomantik eller polemik mot fattigdomen (och det är rätt befriande att slippa den vinklingen på bondens vardagsliv).
Det här är en underbar kärlekshistoria för alla dem som älskar Charlotte Löwensköld. Men var beredd att kämpa lite med småländskan.
lördag 14 augusti 2010
Om jag tänker efter kanske det ändå finns en gräns
Jag är rätt nostalgisk och sentimental och jag oerhört svårt att göra mig av med saker. Men jag försöker, det gör jag verkligen.
Idag har jag till exempel slängt bort en pärm med övningsstenciler i franska från högstadiet samt ett par skor från 1992 (det är inget större fel på dem, men jag har inte använt dem sedan 1994, och jag tror inte att jag kommer sakna dem så värst mycket*).
Ja, när jag städar bland mina förråd och lådor är jag helt enkelt van vid att hitta det mesta från min uppväxt. Men till och med jag häpnade idag. Varför i hela fridens namn har jag sparat på en bibliotekspåminnelse från februari 1989?
Fotot av påminnelsens framsida har blivit lite suddig, men den väcker många hågkomster. Tänk vad många såna här lappar jag hann få under min uppväxt.
Och jo – om någon undrar så sparar jag nuförtiden på bibliotekets kravmejl i en särskild mejlmapp.
*Eller jo. Det kommer jag nog. Det var de första skor jag köpte när jag flyttade hemifrån. Nu när jag skriver detta måste jag verkligen behärska en impuls att springa ut i hallen och rädda dem ur sopkassen.
Idag har jag till exempel slängt bort en pärm med övningsstenciler i franska från högstadiet samt ett par skor från 1992 (det är inget större fel på dem, men jag har inte använt dem sedan 1994, och jag tror inte att jag kommer sakna dem så värst mycket*).
Ja, när jag städar bland mina förråd och lådor är jag helt enkelt van vid att hitta det mesta från min uppväxt. Men till och med jag häpnade idag. Varför i hela fridens namn har jag sparat på en bibliotekspåminnelse från februari 1989?
Fotot av påminnelsens framsida har blivit lite suddig, men den väcker många hågkomster. Tänk vad många såna här lappar jag hann få under min uppväxt.
Och jo – om någon undrar så sparar jag nuförtiden på bibliotekets kravmejl i en särskild mejlmapp.
*Eller jo. Det kommer jag nog. Det var de första skor jag köpte när jag flyttade hemifrån. Nu när jag skriver detta måste jag verkligen behärska en impuls att springa ut i hallen och rädda dem ur sopkassen.
All vår början bliver svår
Det finns ju saker jag inte kan motstå. Som att låta er gissa från vilka av mina 10 favoritböcker de här förstameningarna har hämtats (jag tror att jag skulle klarat tre utan att googla, och fem med lite googling, om jag inte vetat vilka det var; komma ihåg förstameningar är inte min grej):
(Nu uppdaterad med ledtrådar.)
(Nu helt löst – rätt svar finns i kommentarerna!)
1. Det ligger en lapp på mitt skrivbord: "Gustav har ringt." Sara och Sanna har gissat rätt.
2. Det är extremt kallt, minus arton grader, och det snöar, och på det språk som inte längre är mitt är snön qanik, stora, nästan tyngdlösa kristaller som faller i staplar och täcker marken med ett lager pulvriserad vit frost. Sara
3. – Du kan inte va klok, sa Anders. Ledtråd: Anders är en Vit Ros. Snowflake har gissat rätt.
4. En gång i tiden fanns det i Karlstad en överstinna, som hette Beate Ekenstedt. Sara har gissat rätt.
5. För ett antal år sedan fanns i staden York ett sällskap bestående av magiker. Sara har gissat rätt.
6. Mrs Ferrars dog natten mellan den 16 och 17 september – en torsdag. Cia har gissat rätt.
7. När jag var ute och reste med det Willanderska Teatersällskapet åkte jag mycket tåg. Klotho gissade på rätt bokserie.
8. På söndag eftermiddag var det klart väder, och den snötäckta prärien gnistrade i solskenet. Enligt O har gissat rätt.
9. Två starka släkter fläckar med sin splittring det ljuvliga Verona där vi spelar. Sara och Sanna har gissat rätt.
10. "Var är han?" Ledtråd: Andra delen i en serie på fem ungdomsböcker av en brittisk författarinna, starkt influerad av Tolkien och C. S. Lewis. Petter gissar rätt. Typ två gånger.
Liknande lekar pågår på andra bloggar, till exempel här: Ett hem utan böcker. Snowflakes in rain. Butter tar ordet. Dom har mycket svårare meningar än jag, men så har de mycket underligare favoritböcker också, stackarna.
(Nu uppdaterad med ledtrådar.)
(Nu helt löst – rätt svar finns i kommentarerna!)
1. Det ligger en lapp på mitt skrivbord: "Gustav har ringt." Sara och Sanna har gissat rätt.
2. Det är extremt kallt, minus arton grader, och det snöar, och på det språk som inte längre är mitt är snön qanik, stora, nästan tyngdlösa kristaller som faller i staplar och täcker marken med ett lager pulvriserad vit frost. Sara
3. – Du kan inte va klok, sa Anders. Ledtråd: Anders är en Vit Ros. Snowflake har gissat rätt.
4. En gång i tiden fanns det i Karlstad en överstinna, som hette Beate Ekenstedt. Sara har gissat rätt.
5. För ett antal år sedan fanns i staden York ett sällskap bestående av magiker. Sara har gissat rätt.
6. Mrs Ferrars dog natten mellan den 16 och 17 september – en torsdag. Cia har gissat rätt.
7. När jag var ute och reste med det Willanderska Teatersällskapet åkte jag mycket tåg. Klotho gissade på rätt bokserie.
8. På söndag eftermiddag var det klart väder, och den snötäckta prärien gnistrade i solskenet. Enligt O har gissat rätt.
9. Två starka släkter fläckar med sin splittring det ljuvliga Verona där vi spelar. Sara och Sanna har gissat rätt.
10. "Var är han?" Ledtråd: Andra delen i en serie på fem ungdomsböcker av en brittisk författarinna, starkt influerad av Tolkien och C. S. Lewis. Petter gissar rätt. Typ två gånger.
Liknande lekar pågår på andra bloggar, till exempel här: Ett hem utan böcker. Snowflakes in rain. Butter tar ordet. Dom har mycket svårare meningar än jag, men så har de mycket underligare favoritböcker också, stackarna.
fredag 13 augusti 2010
Visst älskar ni Prusseluskan? Please?
Vet ni, det som skrämmer mig mest är att faktiskt vartenda ord i den här beskrivningen stämmer! Jag byter därmed nick och kommer hädanefter att kommentera som Prusseluskan.
Om du vill veta vem du är kan du göra Pippi-testet hos Barnens Bokklubb!
| ||||||||
Om du vill veta vem du är kan du göra Pippi-testet hos Barnens Bokklubb!
Kolla kolla kolla!
Mental notering: Gå alltid alltid alltid in i obehagliga affärer som säljer ut okänd musik och obskyra filmer till vrakpriser. Även om du har en hungrig och trött dotter med dig.
(Jag har förresten aldrig ens sett den här på tv (och då ska ni betänka att Maria Gripe faktiskt är min husgudinna!). Är det nån som har gjort det?)
(Jag har förresten aldrig ens sett den här på tv (och då ska ni betänka att Maria Gripe faktiskt är min husgudinna!). Är det nån som har gjort det?)
onsdag 11 augusti 2010
Hjälp, jag drunknar!
Jag har visst tagit mig lite vatten över huvudet. Jag blev så inspirerad av alla sommarlistor att jag fick för mig att jag skulle skapa en lista med 100 kvinnliga deckar/kriminalförfattare. Men nu har jag fastnat på 63 stycken.
Så hjälp mig! Vilka har jag glömt? Svenska och utländska, nya och lite äldre, mer eller mindre bortglömda... Visst finns det fler än 63?
Jag tänkte inte publicera listan förrän jag har lite fler (helst 100) namn, så det är klart att det blir lite svårt att komplettera den, men jag kan hinta om att det företrädelsevis finns svenska och anglosaxiska författare på den.
Uppdatering: Om du bidrar med en författare får du gärna även nämna någon bok hon skrivit – kanske den man lämpligast börjar med, den hon är mest känd för, eller den som går att få tag i på svenska.
Så hjälp mig! Vilka har jag glömt? Svenska och utländska, nya och lite äldre, mer eller mindre bortglömda... Visst finns det fler än 63?
Jag tänkte inte publicera listan förrän jag har lite fler (helst 100) namn, så det är klart att det blir lite svårt att komplettera den, men jag kan hinta om att det företrädelsevis finns svenska och anglosaxiska författare på den.
Uppdatering: Om du bidrar med en författare får du gärna även nämna någon bok hon skrivit – kanske den man lämpligast börjar med, den hon är mest känd för, eller den som går att få tag i på svenska.
Sommar sommar sommar
Jag har inte lyssnat på ett enda Sommarpratarprogram i år. Det är minst sagt ovanligt, men det har varit skönt att leva i radioskugga ett par månader. Med poddradions möjligheter kan jag lyssna igenom det intressanta framåt hösten (men jag är tacksam för tips om vem och vad jag inte bör missa!).
Vad gäller boksommaren så sammanfattas den lite kort nedan, med hjälp av Bokhoras sommarenkät.
1. Bäst i sommar?
Jag har inte tagit mig upp på några svindlande läshöjder, men den bästa boken blir nog Never let me go av Kazuo Ishiguro.
2. Sämst i sommar?
Ripley på djupt vatten av Patricia Highsmith. En omläsning jag ångrar. Jag hade gärna fortsatt gå omkring och tänka på den som en spännande bok, men nu har jag förlorat det minnet också.
3. Vad har du helst läst på stranden?
Jag har inte läst så mycket på stranden, för det har varit för varmt att vara på stranden om man inte badat, men de böcker jag släpat med mig i väskan till badet har med största sannolikhet varit någon Sjöwall/Wahlöö-deckare.
4. Var har du läst mest?
I skuggan.
5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Jajamensan. Jag ville läsa om alla Beck-böckerna, och det har jag lyckats med på Vixxtoria-vis. Det betyder att jag läst nio av tio böcker, för jag fick aldrig tag på Brandbilen som försvann, och nu känns det lite oinspirerat att läsa den så här efteråt. Det känns ganska bra att liksom leva upp till mitt rykte att aldrig fullfölja läsprojekt ordentligt, och ändå genomföra det.
6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Jag har faktiskt inte köpt så hemskt mycket böcker (beroende på när man ska tänka sig att man börjar räkna sommaren. Men med kompletterandet av Beck-dekalogen blir det kanske ett femton-tal böcker totalt. Ytterligare tio eller så om man ska räkna barnböcker och presenter.). Men ett bokinköp som jag är glad över är Margareta Strömsteds bok om Astrid Lindgren. Den har jag velat läsa läääääänge, men den har varit svår att få tag i.
7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Jag ser fram emot att läsa mer av Elin Wägner. Men om det handlar om att se fram emot någon bok som är nyutkommen så ska det bli en upptäcksfärd att läsa Birgitta Lillpers senaste bok Om du fick tänka dig ett hem. Jag har inte läst något av henne tidigare.
Vad gäller boksommaren så sammanfattas den lite kort nedan, med hjälp av Bokhoras sommarenkät.
1. Bäst i sommar?
Jag har inte tagit mig upp på några svindlande läshöjder, men den bästa boken blir nog Never let me go av Kazuo Ishiguro.
2. Sämst i sommar?
Ripley på djupt vatten av Patricia Highsmith. En omläsning jag ångrar. Jag hade gärna fortsatt gå omkring och tänka på den som en spännande bok, men nu har jag förlorat det minnet också.
3. Vad har du helst läst på stranden?
Jag har inte läst så mycket på stranden, för det har varit för varmt att vara på stranden om man inte badat, men de böcker jag släpat med mig i väskan till badet har med största sannolikhet varit någon Sjöwall/Wahlöö-deckare.
4. Var har du läst mest?
I skuggan.
5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Jajamensan. Jag ville läsa om alla Beck-böckerna, och det har jag lyckats med på Vixxtoria-vis. Det betyder att jag läst nio av tio böcker, för jag fick aldrig tag på Brandbilen som försvann, och nu känns det lite oinspirerat att läsa den så här efteråt. Det känns ganska bra att liksom leva upp till mitt rykte att aldrig fullfölja läsprojekt ordentligt, och ändå genomföra det.
6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Jag har faktiskt inte köpt så hemskt mycket böcker (beroende på när man ska tänka sig att man börjar räkna sommaren. Men med kompletterandet av Beck-dekalogen blir det kanske ett femton-tal böcker totalt. Ytterligare tio eller så om man ska räkna barnböcker och presenter.). Men ett bokinköp som jag är glad över är Margareta Strömsteds bok om Astrid Lindgren. Den har jag velat läsa läääääänge, men den har varit svår att få tag i.
7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Jag ser fram emot att läsa mer av Elin Wägner. Men om det handlar om att se fram emot någon bok som är nyutkommen så ska det bli en upptäcksfärd att läsa Birgitta Lillpers senaste bok Om du fick tänka dig ett hem. Jag har inte läst något av henne tidigare.
Redhead
Kan någon förklara denna litteraturens förkärlek för slanka (eller då och då ranka), rödhåriga, intelligenta och eldfängda flickor? Stoiska och kyska och högättade och stolta och plikttrogna är de också. Med blixtrande ögon.
Som blond och o-rank blir man vissa dagar mer irriterad än imponerad av dessa företräden.
(Ja, jag ville bara ha detta till handlingarna. Nästa bloggpost ska eventuellt handla om allt jag tycker är bra med Dan Browns The lost symbol. Bland annat finns det inga rödhåriga jäntor med i plotten, utan i stället som vanligt ett överskott på pyramider.)
Som blond och o-rank blir man vissa dagar mer irriterad än imponerad av dessa företräden.
(Ja, jag ville bara ha detta till handlingarna. Nästa bloggpost ska eventuellt handla om allt jag tycker är bra med Dan Browns The lost symbol. Bland annat finns det inga rödhåriga jäntor med i plotten, utan i stället som vanligt ett överskott på pyramider.)
lördag 7 augusti 2010
Present till den som inte har
Jag måste medge att jag är lite svag för den här typen av böcker.
Men är det bara jag som har fördomar om att såna här böcker ger man i present till folk som inte läser?
Men är det bara jag som har fördomar om att såna här böcker ger man i present till folk som inte läser?
torsdag 5 augusti 2010
Poliser som man skrattar åt
Kanske var det Astrid Lindgrens poliser Kling och Klang som satte ribban för klantiga poliser i den svenska litteraturen. Eller Åsa-Nisse. Eller en kombination. I den intervju med Maj Sjöwall som jag läste i början av sommaren, och som fick mig att trots lite tveksamheter ge mig på en omläsning av polisromanerna om Beck, så lyfts humorn i Sjöwall/Wahlöö-deckarna fram som en viktig ingrediens för framgången. Och efter att ha tillbringat ganska många timmar med Kollberg, Rönn och Larsson – för att inte tala om Paulsson, Kristiansson, Kvant och Kvastmo – så är jag beredd att hålla med.
I de första böckerna består dock inte humorn i första hand av klantiga poliser, utan återfinns här och där i dialogen (ofta företrädd av Kollberg), eller lakoniskt och underliggande i beskrivningar, till exempel som här på första sidan i Roseanna, boken som inleder hela Becksviten:
Ja, Beck-serien innehåller rätt många klantiga poliser, en del av dem är hemliga, och en del av dem ägnar sig åt JO-anmälningar. En del brottslingar (som bankrånarna i Det slutna rummet) hamnar inte långt efter poliserna i rolighet. Och den parodiska rättegångsscenen mellan advokat Braket och åklagare Bulldozer Olsson i sista boken Terroristerna är en lysande liten pärla. (Det är förresten på tok för lite rättegångsdramer i svensk litteratur!)
Samtidigt som jag skrattar åt de lata, uppblåsta, viktigpettriga konstaplarna finns det (antar jag?) en allvarligt menad kritik bakom dessa slapstick. Vilken idiot som helst kan bli polis, och är man en jubelidiot kan man till och med bli rikspolischef. Driften med Säpo och rikspolisstyrelsen har senare med framgång bedrivits av både Guillou och GW Persson. I Det slutna rummet förekommer även den brottsliga bankrånarligan bestående av den ständigt tillmötesgående men oantastlige "hjärnan" Roos, som flyger jorden runt som purser, och ständigt ser till att befinna sig långt från de bankrån han planerar. De som rånar är i stället duon Malmström och Mohrén, där den senare är så besatt av renlighet att han duschar sex gånger om dagen, och byter till nya kalsonger varje gång. Nya, alltså, inte rena. Lika stort renlighetsbehov har terroristen Reinhard Heydt i sista boken Terroristerna (det är en miss, faktiskt, att ha två brottslingar som är så besatta av att duscha och bre ut frottéhanddukar på golvet).
Rånarna Malmström och Mohrén får mig att tänka på Tomas Arvidssons humoristiska bankrånarhistorier om studierektor Bertilsson från Kalmar, bland annat böckerna Enkelstöten, Dubbelstöten och Trippelstöten (mer kan läsas här, och jag undrar om det inte blir omläsning av dessa godingar nästa sommar!). Jämför man Beckböckerna med kandidaterna i den nyare tidens svenska deckarunder så är det rätt påtagligt att de senare är betydligt mer humorlösa. (Den som lyckas axla manteln bäst är Leif GW Persson, exempelvis genom skildringen av det evinnerliga "topsandet" i Linda som i Lindamordet. Poliser idag går visserligen på högskolan och har lite psykologi på schemat, men det hindrar inte att man kan driva med dem. För övrigt bär Perssons rättrådige polis Lars Martin Johansson tydligt Beckska drag, även om han ärvt Kollbergs aptit.)
Men efter att ha funderat över de här humoristiska inslagen ett slag så dröjer sig några tankar kvar hos mig. De handlar om hela romansviten, och vilken signifikans de polisiära klantarslena egentligen har. Varför var det viktigt att skildra å ena sidan ett litet poliskollektiv, som var intellektuellt och moraliskt högtstående, och å andra sidan en stor majoritet av poliskonstaplar som aningslösa, dumma, ointelligenta och icke-verbala? De situationer av fyrkantiga missförstånd (och ofta onödigt våld) som återkommer i bok efter bok må vara aldrig så roliga (och kanske även innehålla en del sanning), men är inte särskilt konstruktiva. Den stora majoriteten av de "dumma" poliserna sköter sitt jobb som de har lärt sig att sköta det, och det finns inget hopp om någon förbättring. Nej, Sjöwall och Wahlöö lämnar inte ens en öppning för att de klantiga poliserna ska kunna utvecklas, eller uteslutas ur kåren. I stället finns är en cynism och en pessimism som får Gunvald Larsson att ta på sig rollen som rektor och skälla ut de poliser som begår alltför stora övertramp. Jag tycker att den här hållningen hade varit motiverad om det varit så att Beck, Kollberg och Larsson ideligen hade påtalat felaktigheterna för polisledningen, men aldrig mött något gehör, men så är det ju inte. Snarare bildar de ett litet kotteri som ställer sig utanför den stora polisiära apparaten. De blir en slags hjältar (och det är ju rätt coolt som berättartekniskt knep), men deras goda arbete bär inte frukt någon annanstans. Det är en rätt hopplös och dyster framtidsbild som målas upp, och jag är faktiskt rätt glad att de polisskildringar vi ser idag är mer hoppfulla.
Om än ibland på bekostnad av roligheten.
I de första böckerna består dock inte humorn i första hand av klantiga poliser, utan återfinns här och där i dialogen (ofta företrädd av Kollberg), eller lakoniskt och underliggande i beskrivningar, till exempel som här på första sidan i Roseanna, boken som inleder hela Becksviten:
... Han visste till exempel att av fem existerande gripskopemudderverk var det bara ett som hade de rätta dimensionerna för att kunna passera slussarna. Det hette egentligen Gripen men kallades givetvis Grisen och råkade just då ligga i fiskehamnen i Gravarne. På morgonen den femte juli förtöjde detta fartyg i Borenshult, begapat av traktens barn och en vietnamesisk turist. (s 5, Roseanna)Så småningom dyker dock radiopoliserna Kristiansson och Kvant upp. De jobbar i Solna, men för att inte riskera att behöva gripa in när något händer i deras distrikt, patrullerar de helst på andra sidan kommungränsen. "Missfirmelse av tjänsteman" är det brott de oftast beivrar, och det kan exempelvis innebära att de i stället för att fånga en mördare som kliver av flyget på Arlanda, lägger ner möda på att läxa upp en liten pojke som ropar Polis, polis, potatismos i boken med samma namn. I Den skrattande polisen stövlar de runt i en hel buss med nedskjutna människor och förstör alla spår efter mördaren. De är allmänt lata och odugliga, prioriterar fel, litar till sin råstyrka, och blundar hellre än behöver göra ett ingripande. I vederbörlig ordning råkar de därför ut för Gunvald Larssons vrede. Det här är rätt kul faktiskt. Ända tills boken Den vedervärdige mannen från Säffle, då deras dumhet leder till att Kvant blir ihjälskjuten av polismördaren på taket, och Kristiansson allvarligt sårad. I senare böcker får därför Kristiansson åka radiobil med Kvastmo. Han griper å sin sida in lite för ivrigt, och anhåller både oskyldiga kvinnor och barn om han får möjlighet.
Ja, Beck-serien innehåller rätt många klantiga poliser, en del av dem är hemliga, och en del av dem ägnar sig åt JO-anmälningar. En del brottslingar (som bankrånarna i Det slutna rummet) hamnar inte långt efter poliserna i rolighet. Och den parodiska rättegångsscenen mellan advokat Braket och åklagare Bulldozer Olsson i sista boken Terroristerna är en lysande liten pärla. (Det är förresten på tok för lite rättegångsdramer i svensk litteratur!)
Samtidigt som jag skrattar åt de lata, uppblåsta, viktigpettriga konstaplarna finns det (antar jag?) en allvarligt menad kritik bakom dessa slapstick. Vilken idiot som helst kan bli polis, och är man en jubelidiot kan man till och med bli rikspolischef. Driften med Säpo och rikspolisstyrelsen har senare med framgång bedrivits av både Guillou och GW Persson. I Det slutna rummet förekommer även den brottsliga bankrånarligan bestående av den ständigt tillmötesgående men oantastlige "hjärnan" Roos, som flyger jorden runt som purser, och ständigt ser till att befinna sig långt från de bankrån han planerar. De som rånar är i stället duon Malmström och Mohrén, där den senare är så besatt av renlighet att han duschar sex gånger om dagen, och byter till nya kalsonger varje gång. Nya, alltså, inte rena. Lika stort renlighetsbehov har terroristen Reinhard Heydt i sista boken Terroristerna (det är en miss, faktiskt, att ha två brottslingar som är så besatta av att duscha och bre ut frottéhanddukar på golvet).
Rånarna Malmström och Mohrén får mig att tänka på Tomas Arvidssons humoristiska bankrånarhistorier om studierektor Bertilsson från Kalmar, bland annat böckerna Enkelstöten, Dubbelstöten och Trippelstöten (mer kan läsas här, och jag undrar om det inte blir omläsning av dessa godingar nästa sommar!). Jämför man Beckböckerna med kandidaterna i den nyare tidens svenska deckarunder så är det rätt påtagligt att de senare är betydligt mer humorlösa. (Den som lyckas axla manteln bäst är Leif GW Persson, exempelvis genom skildringen av det evinnerliga "topsandet" i Linda som i Lindamordet. Poliser idag går visserligen på högskolan och har lite psykologi på schemat, men det hindrar inte att man kan driva med dem. För övrigt bär Perssons rättrådige polis Lars Martin Johansson tydligt Beckska drag, även om han ärvt Kollbergs aptit.)
Men efter att ha funderat över de här humoristiska inslagen ett slag så dröjer sig några tankar kvar hos mig. De handlar om hela romansviten, och vilken signifikans de polisiära klantarslena egentligen har. Varför var det viktigt att skildra å ena sidan ett litet poliskollektiv, som var intellektuellt och moraliskt högtstående, och å andra sidan en stor majoritet av poliskonstaplar som aningslösa, dumma, ointelligenta och icke-verbala? De situationer av fyrkantiga missförstånd (och ofta onödigt våld) som återkommer i bok efter bok må vara aldrig så roliga (och kanske även innehålla en del sanning), men är inte särskilt konstruktiva. Den stora majoriteten av de "dumma" poliserna sköter sitt jobb som de har lärt sig att sköta det, och det finns inget hopp om någon förbättring. Nej, Sjöwall och Wahlöö lämnar inte ens en öppning för att de klantiga poliserna ska kunna utvecklas, eller uteslutas ur kåren. I stället finns är en cynism och en pessimism som får Gunvald Larsson att ta på sig rollen som rektor och skälla ut de poliser som begår alltför stora övertramp. Jag tycker att den här hållningen hade varit motiverad om det varit så att Beck, Kollberg och Larsson ideligen hade påtalat felaktigheterna för polisledningen, men aldrig mött något gehör, men så är det ju inte. Snarare bildar de ett litet kotteri som ställer sig utanför den stora polisiära apparaten. De blir en slags hjältar (och det är ju rätt coolt som berättartekniskt knep), men deras goda arbete bär inte frukt någon annanstans. Det är en rätt hopplös och dyster framtidsbild som målas upp, och jag är faktiskt rätt glad att de polisskildringar vi ser idag är mer hoppfulla.
Om än ibland på bekostnad av roligheten.
fredag 30 juli 2010
Åååh, Billy!
På somrarna sorterar bokbloggare uppenbarligen om sina bokhyllor (jag förstår faktiskt inte riktigt varför; det tar ju trots allt otroligt mycket lästid i anspråk, och dessutom dammar det hemskt).
Men med anledning av detta kan det väl vara på sin plats med en hyllning till bokhyllan.
Några som sorterar i hyllorna:
Enligt O
En bok om dagen
Bokbabbel
Lazy's Library (som verkar sortera mer än läsa, och till och med startat en annan blogg, The asymmetric Library, om olika sätt att sortera böcker)
Men med anledning av detta kan det väl vara på sin plats med en hyllning till bokhyllan.
Några som sorterar i hyllorna:
Enligt O
En bok om dagen
Bokbabbel
Lazy's Library (som verkar sortera mer än läsa, och till och med startat en annan blogg, The asymmetric Library, om olika sätt att sortera böcker)
torsdag 29 juli 2010
Varning för leda
Nu när jag också har läst är jag inte heller entusiastisk. Tvärtom, faktiskt. Det var en av de sämsta böckerna jag brytt mig om att läsa ut på år och dag. Åh, visst blir man mer besviken på en bok av någon som tidigare skrivit böcker man uppskattat? Jag har blivit riktigt behagligt skrämd av såväl Skumtimmen som Nattfåk (särskilt Nattfåk, faktiskt), men vad gäller denna nya saga om älvor och troll så griper den inte tag i mig nånstans. Språket känns platt och oinspirerat, och handlingen pendlar mellan att vara en hårdkokt gangsterfilm, ett skilsmässodrama och kittlande berättelser om hur älvorna uppfyller människors önskningar. (Vad gäller det sista spåret irriterar det mig nästan mest att Theorin mer än tidigare skriver in rationella förklaringar till de "mystiska" händelserna. Ska det vara spökhistorier, så ska det liksom vara spökhistorier – inte en vuxenvariant av "Blodet droppar", där det visar sig att det bara är en kruka lingonsylt som vält i matkällaren.)
En av bokens två huvudpersoner är Vendela som återvänt till Öland med sin nye man, kändispsykologen Max, som nu skriver en kokbok. De har byggt en lyxvilla i lilla Stensvik, bara en bit ifrån den plats där Vendela föddes och växte upp. Då var hon ett ensamt barn, som bodde med sin änkling till far, och sin förståndshandikappade storebror i ett hus utan el, och då hade hon i uppgift att valla kor morgon och kväll, och att sköta hushållet. På sin väg till skolan passerade Vendela älvstenen, och där stannade hon och önskade sig saker, medan hon offrade något av sin döda mors smycken. Hon önskar sig en bästa vän, en resa till Borgholm, variation i den enahanda middagsmaten. Önskningarna går i uppfyllelse, ibland på de mest skrämmande sätt. Nu när hon som vuxen återvänt till Öland går hon igen till älvstenen och offrar mynt i hopp om att rädda sitt hopplösa äktenskap.
Den andre huvudpersonen är Per Mörner, som också han återvänt till Öland, sedan han fått ärva en gammal stuga. Han är skild, och är far till tvillingarna Jesper och Nilla. Nilla är svårt sjuk i cancer och ligger på sjukhus i Kalmar. Historien kompliceras av att Pers far ringer honom hela tiden. Han är tidigare porrkung, och kan stoltsera med två erotiska magasin och en filmstudio. Nu har han svårt att tala efter en stroke, och skuggor ur hans tidigare liv förföljer honom. Per räddar honom ur en mordbrand i den före detta filmstudion. Polisen verkar sköta utredningen kring denna mycket valhänt, och det intensifieras inte ens när fadern blir överkörd av en smitare. Denna händelse blir startskottet för att Per (med lite hjälp av Gerlof Davidsson, som dyker upp även i denna bok) ska börja rota i faderns förflutna. Per får kontakt med män och kvinnor som medverkat i faderns tidningar och filmer, och det leder honom in i en porrhärva, och någon slags hämnd som jag aldrig blir helt klok på.
Jag antar att det skulle kunna vara möjligt att väva ihop de här trådarna (och några till) till en tät och spännande väv (även om jag måste tillstå att ingen av historierna kittlar mig något vidare), men Theorin lyckas inte. Det är ospännande. Och obra.
Men mest är det sorgligt att någon som kan få till bra historier skriver ihop något som faller så platt till marken. Jag hoppas dock att nästa bok är värd att vänta på (och jag väntar gärna länge på den, bara boken blir i Nattfåksstandard).
onsdag 28 juli 2010
Hemskt fyndigt
Visst är det härligt med loppisfynd!
Och om man råkar köpa likadana böcker som redan står hemma i bokhyllan får man försöka trösta sig med att det antagligen är dubbelt så bra böcker (och det borde man veta, eftersom man i det här fallet redan har läst dem).
Och om man råkar köpa likadana böcker som redan står hemma i bokhyllan får man försöka trösta sig med att det antagligen är dubbelt så bra böcker (och det borde man veta, eftersom man i det här fallet redan har läst dem).
Pussel
Igår såg jag med ett öga på filmatiseringen av Nessers Fallet G. Jag tycker ju att boken är en av de bästa i van Veeteren-serien (jag har skrivit om den här, men om du inte vill få veta vem mördaren är ska du inte läsa), men denna filmatisering var – liksom de få övriga jag har sett – långt ifrån upplevelsen jag fick av att läsa boken.
Men nu var det inte det jag tänkte skriva om, utan det intressanta just med det här hänvisandet till "Fallet G", som pågår i stort sett genom hela van Veeteren-dekalogen. "Fallet G" är det fall som satt flest myror i huvudet på den gamla kommissarien, för han har alltid varit övertygad om att G varit skyldig till mord, men aldrig begripit hur. Mycket passande skriver sedan Nesser om upplösningen av G-fallet i den allra sista (hoppas jag) romanen om van Veeteren.
Jag har ganska länge funderat över om Nesser från början var på det klara med deckargåtan "G". Hade han plotten klar i sitt huvud redan när han började låta Veeteren sucka över det olösliga fallet, eller växte det så småningom fram en tanke på att han borde skriva en sista deckare där just G-fallet löstes upp? Och så fick han sätta igång och konstruera en riktigt invecklad plot, så att var och en måste förstå att detta var ett fall som skavt i van Veeteren genom alla år.
Ett annat exempel, där det verkar vara så att författaren fått pussla och fundera i efterhand är boken Beedle the Bard av J. K. Rowling. I den sista boken om Harry Potter får Hermione en bok i arv av Professor Dumbeldore, nämligen en sagosamling, lika klassisk i trollkarlarnas värld som bröderna Grimm är hos oss. Boken heter Tales of Beedle the Bard, och särskilt en saga i den spelar en avgörande roll för utgången av Harry Potter-eposet. Ett par år efter det att serien avslutas ger J. K. Rowling i välgörenhetssyfte ut en bok som heter Tales of Beedle the Bard. Jag har läst att hon åtminstone inte hade alla sagorna klart för sig när hon skrev böckerna om Harry Potter, och att det blev en utmaning att skriva denna sagosamling, så att den blev trovärdig, och motsvarade alla de hänvisningar till dessa klassiska sagor som faktiskt görs i böckerna.
Jag tycker sådana här spin off-böcker (eller vad man ska kalla dem) är väldigt intressanta. Jag kan föreställa mig hur en del författare verkligen sliter sitt hår för att de kommit på något otroligt bra vändning eller händelse som de vill använda, men de bakbinds av andra händelser och referenser som redan finns i tidigare verk. (Jag tycker mig minnas olyckliga lösningar på det här, men jag kommer inte på några konkreta exempel.)
Och så försöker jag komma på fler sådana här böcker, och tänker att det vanligaste kanske är att man skriver en bok som kommer före en tidigare i bokserien. Som Kulla-Gulla på Blomgården, som skrevs sist, men kronologiskt utspelar sig först. Eller Anne på Ingleside, som är den sista Anne på Grönkulla-boken som skrevs, långt efter de andra, men som har två eller tre ytterligare böcker som följer på den kronologiskt. I båda de här serierna finns en del skarvar som är ganska synliga för den uppmärksamma. Därutöver tänker jag på Peter Pohls Micke-serie, som ju skrivits i allt annat än kronologisk ordning.
Men nu var det inte det jag tänkte skriva om, utan det intressanta just med det här hänvisandet till "Fallet G", som pågår i stort sett genom hela van Veeteren-dekalogen. "Fallet G" är det fall som satt flest myror i huvudet på den gamla kommissarien, för han har alltid varit övertygad om att G varit skyldig till mord, men aldrig begripit hur. Mycket passande skriver sedan Nesser om upplösningen av G-fallet i den allra sista (hoppas jag) romanen om van Veeteren.
Jag har ganska länge funderat över om Nesser från början var på det klara med deckargåtan "G". Hade han plotten klar i sitt huvud redan när han började låta Veeteren sucka över det olösliga fallet, eller växte det så småningom fram en tanke på att han borde skriva en sista deckare där just G-fallet löstes upp? Och så fick han sätta igång och konstruera en riktigt invecklad plot, så att var och en måste förstå att detta var ett fall som skavt i van Veeteren genom alla år.
Ett annat exempel, där det verkar vara så att författaren fått pussla och fundera i efterhand är boken Beedle the Bard av J. K. Rowling. I den sista boken om Harry Potter får Hermione en bok i arv av Professor Dumbeldore, nämligen en sagosamling, lika klassisk i trollkarlarnas värld som bröderna Grimm är hos oss. Boken heter Tales of Beedle the Bard, och särskilt en saga i den spelar en avgörande roll för utgången av Harry Potter-eposet. Ett par år efter det att serien avslutas ger J. K. Rowling i välgörenhetssyfte ut en bok som heter Tales of Beedle the Bard. Jag har läst att hon åtminstone inte hade alla sagorna klart för sig när hon skrev böckerna om Harry Potter, och att det blev en utmaning att skriva denna sagosamling, så att den blev trovärdig, och motsvarade alla de hänvisningar till dessa klassiska sagor som faktiskt görs i böckerna.
Jag tycker sådana här spin off-böcker (eller vad man ska kalla dem) är väldigt intressanta. Jag kan föreställa mig hur en del författare verkligen sliter sitt hår för att de kommit på något otroligt bra vändning eller händelse som de vill använda, men de bakbinds av andra händelser och referenser som redan finns i tidigare verk. (Jag tycker mig minnas olyckliga lösningar på det här, men jag kommer inte på några konkreta exempel.)
Och så försöker jag komma på fler sådana här böcker, och tänker att det vanligaste kanske är att man skriver en bok som kommer före en tidigare i bokserien. Som Kulla-Gulla på Blomgården, som skrevs sist, men kronologiskt utspelar sig först. Eller Anne på Ingleside, som är den sista Anne på Grönkulla-boken som skrevs, långt efter de andra, men som har två eller tre ytterligare böcker som följer på den kronologiskt. I båda de här serierna finns en del skarvar som är ganska synliga för den uppmärksamma. Därutöver tänker jag på Peter Pohls Micke-serie, som ju skrivits i allt annat än kronologisk ordning.
tisdag 27 juli 2010
There's rosemary, that's for remembrance
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)