torsdag 10 februari 2011

En bok som skulle ha kunnat men inte förmådde

Jag har ju varit alldeles begeistrad över min Elin Wägner-läsning så fort jag nämnt den här på bloggen. Jag underhåller till och med nån slags föreställning att jag ska läsa alla hennes böcker. Det kommer bli svårt, för det folkbibliotek som jag frekventerar har inte alla böckerna, och jag hör till de biblioteksbesökare som ytterst sällan får för mig att beställa biblioteksböcker (man måste nämligen komma dit och hämta dem inom en mycket snålt tilltagen tid, och tidspassning och jag hör inte ihop. Dessutom händer det ofta att man måste stå i en lång kö för att beställa böcker, men jag ska låta det vara osagt om jag behöver det i det här fallet; det kan hända att biblioteket i fråga har utvecklat en nättjänst för bokbeställning. Jag har inte kollat.)

I alla fall. Min Wägnerläsning begränsas för tillfället av bibliotekets urval av böcker, och den Wägnerbok jag fick med mig hem häromsistens (för nästan fyra månader sedan, och ja, jag har böter att betala på den) var boken De fem pärlorna. Vi kan ju säga så här att jag inte tycker att det här är en Wägner-bok man ska börja med. Det är till och med möjligt att det här är den sista Wägner-bok man ska välja att läsa, kanske ska man till och med hoppa över den. Denna rekommendation baserar jag nu inte bara på mina egna upplevelser, utan på vad jag läst om bokens mottagande. Enligt Wägner-artikeln på wikipedia blev den till exempel ingen försäljningssuccé.

Vad handlar den då om, denna bok som inte är så bra? Den kom ut 1927 och skulle kunna vara en ganska spännande roman om kärlek och motståndsrörelser, i ett fiktivt land i det tyskspråkiga Mellankrigseuropa (jag är ju svag för motståndsrörelser, spioner och mellankrigstiden, så det här borde vara en bok för mig). Hit kommer en ung idealistisk amerikanska, som romanen igenom kallas för Credo (eftersom hon börjar var och varannan mening med "jag tror"). Hon ska arbeta för Europas uppbyggnad efter första världskriget. Hon blir sekreterare för en man som omväxlande kallas riksföreståndaren och översten, ibland även generalen och kungen. Han är ett avsatt och landsförvisat statshuvud för landet Vinland. Oftast befinner han sig i grannlandet Treves och smider planer mot Cark, mannen som nu styr Vinland.

Om jag förstått saken rätt är denna bok Wägners bidrag till diskussionen om vilket land Pfalz-regionen skulle tillhöra – Tyskland eller Frankrike. Bokens tillkomst föregicks av en rundresa i Ruhr-området, och är menat som ett inlägg i fredsdebatten. Nå, såna här underliggande syften brukar man inte behöva bry sig om i fall det i övrigt är en bra bok, men det här är faktiskt en alldeles ovanligt rörig bok – inte bara för att alla personer ständigt benämns med ett otal tillnamn (det finns prinsar som är prinsar, och prinsar som är hotellägare, det finns prinsessor och grevinnor och drottningar, och ibland är dessa tillnamn endast menade i överförd bemärkelse; jag blir mer och mer förvirrad ju längre berättelsen fortgår). Där jag tidigare fascinerats av Wägners rappa (och roliga) stil, finner jag här en fragmentarisk berättelse, som saknar driv, och faktiskt innehåller en hel del överspänd och romantisk smörja. Den unga flickan Credo blir ju förstås förälskad i den kvinnotjusande riksföreståndaren – en kärlek som blir besvarad, och leder till en kort men intensiv kärlekshistoria. Fast han är förstås redan gift, den 54-årige översten. Och det finns gott om försmådda älskarinnor både här och där, som komplicerar historien.

Boken innehåller en hel del episoder som skulle kunna ha varit väldigt spännande. Förklädda kurirer som skickas hit och dit. Gendarmer som ska luras undan, och rika män som spelar dubbelspel. Mordförsök och silverskatter. Fostlandskärlek och soldater som heroiskt offrar sitt liv för fel sak. Hemliga brev, och folk som ger igen för gammal ost i stället för att tänka på rikets bästa. Och så finns den där naiva och troskyldiga kärleken som unga Credo känner, och använder för att övertyga översten att mot bättre vetande spara ärkefienden Carks liv. Denna ädelmodiga handling leder till att Cark i stället lyckas med sitt mordförsök på översten. Trots allt detta blir boken aldrig så spännande som den skulle kunnat bli. Jag skulle i vanliga fall förklara det med tidens tand, och dagens actionförstörda läsare och yadayada, men eftersom jag vet vad Wägner har presterat tidigare, så blir jag bara besviken, och har ingen lust att försvara den här boken.

Jag säger helt enkelt: Undvik De fem pärlorna, om det så är den enda Wägnerbok ditt bibliotek förmår uppbåda. Skaffa Norrtullsligan eller Pennskaftet, och glöm inte bort Åsa-Hanna, som även om den också har lätt överspända religiösa drag är nästan lika storslagen som Lagerlöfs epos om Charlotte Löwensköld. Själv ska jag göra mitt bästa för att få tag i Väckarklockan och Kvarteret Oron.

En av de där kartbilderna jag visade härom dagen kommer förresten från den här boken, och det tror jag inte nån gissade!

2 kommentarer:

snowflake sa...

Okej, jag tar dig på orden. Jag ska inte läsa den, utan välja bland andra Wägner. (Kanske hon försökte sockra sitt politiska budskap i nån sorts romantisk dräkt? Hon var ju periodvis väldigt besviken på kvinnorna inom fredsrörelsen, hon kanske försökte "sänka sig" till nån lättfattlig nivå?)

Vixxtoria sa...

Snowflake: Nivån är inte så lättfattlig (jag förstår den ju inte, hehe). Men jag tänker att hon ville göra något storslaget och ädelt av en mynt som ju hade två sidor. Hon ställde sig på en sida (och jag är inte så historiskt beläst att jag förstår på vilken sida det är.. Jag lutar åt Frankrike, dock). Liksom vinna över ungdomen genom starka känslor...

Men det där med att sockra politiken i romantik - ja, det tror jag definitivt.

Jag försökte bläddra mig fram till något om De fem pärlorna i den där Wägner-biografin (som jag nu också är lycklig ägare till ju), men hittade inget. Den är inte så sökbar, saknar både index och innehållsförteckning).