Vår man i Ismaelia

När jag ger mig på Evelyn Waugs bok Press-stopp så vet jag inte alls vad jag har att vänta – åh, jag tycker så mycket om att kasta mig in i en bok med den enda förutsättningen att det förmodligen är en bra bok. Att inte veta något om handlingen är rent otroligt spännande! (Ibland tänker jag att vi är alldeles för vana vid att få massiv förhandsinformation om böcker vi väljer – eller om vi väljer böcker som vi hört mycket om; det är ett växelspel, det där. Vi ratar böcker som verkar tråkiga och ger oss på dem med de mest kittlande morden och mest spektakulära avslöjanden. Att läsa en bok man inte vet något om är lika kittlande som att bege sig ut i rymden. Men med betydligt mindre förberedelser.)

Press-stopp visar sig vara en historia från 30-talet som påminner mig så mycket om Graham Greenes Vår man i Havanna, att jag är säker på att det första jag skulle komma att finna vid en googling på kombinationen "Waugh + Greene" är att  Greene inspirerats av den ofrivillige reporten i Waughs roman när han skapade sin påhittige spion (ja, ni vet han som för att motsvara kraven om avslöjanden från sin arbetsgivare skickar över detaljritningar på en dammsugare och påstår att detta är ett nytt förstörelsevapen).

I Waughs satir är det en oförarglig kolumnist som mest skriver om vattensorkar (och andra måttligt upphetsande företeelser på den engelska landsbygden) som på grund en förväxling av sin namne Boot –  en ung författare på modet – skickas som utrikeskorrespondent till det östafrikanska landet Ismaelia, där man förväntar sig en storkonflikt.

Boot är en total novis på området, och kan varken tolka undermeningen i de telegram som skickas honom, eller förstå att uppfinna nyheter där inga sådana finns. En icke föraktlig  del av romanen handlar om fakturerandets konst – ett område där Boot är en synnerligen duktig idiot. Dock lyckas han i sin uppriktiga naivitet få förtroenden och avslöja nyheter i en bisats då han ämnar rapportera om vädret.

Jag tillbringar några  trevliga timmar tillsammans med den här boken (som inom parentes sagt bitvis är helt sanslöst rolig!). Det är dock svårt att inte dra paralleller till dagens mediaindustri och journalister som snarare skapar nyheter än skriver om det som händer. Ett flockbeteende där alfahannen eller -honan sätter nyhetsvinklingen och de andra hakar på oavsett substansen. Där till och med sanningen kan betraktas som omöjlig att publicera, därför att agendan redan är satt eller ämnet uttjatat.

Den här boken skrevs för 80 år sen. Det märks mest genom att reportrarna åker båt och skickar telegram. Annars är alltför mycket sig likt.