måndag 17 maj 2010

Vår man i Ismaelia

När jag ger mig på Evelyn Waugs bok Press-stopp så vet jag inte alls vad jag har att vänta – åh, jag tycker så mycket om att kasta mig in i en bok med den enda förutsättningen att det förmodligen är en bra bok. Att inte veta något om handlingen är rent otroligt spännande! (Ibland tänker jag att vi är alldeles för vana vid att få massiv förhandsinformation om böcker vi väljer – eller om vi väljer böcker som vi hört mycket om; det är ett växelspel, det där. Vi ratar böcker som verkar tråkiga och ger oss på dem med de mest kittlande morden och mest spektakulära avslöjanden. Att läsa en bok man inte vet något om är lika kittlande som att bege sig ut i rymden. Men med betydligt mindre förberedelser.)

Press-stopp visar sig vara en historia från 30-talet som påminner mig så mycket om Graham Greenes Vår man i Havanna, att jag är säker på att det första jag skulle komma att finna vid en googling på kombinationen "Waugh + Greene" är att  Greene inspirerats av den ofrivillige reporten i Waughs roman när han skapade sin påhittige spion (ja, ni vet han som för att motsvara kraven om avslöjanden från sin arbetsgivare skickar över detaljritningar på en dammsugare och påstår att detta är ett nytt förstörelsevapen).

I Waughs satir är det en oförarglig kolumnist som mest skriver om vattensorkar (och andra måttligt upphetsande företeelser på den engelska landsbygden) som på grund en förväxling av sin namne Boot –  en ung författare på modet – skickas som utrikeskorrespondent till det östafrikanska landet Ismaelia, där man förväntar sig en storkonflikt.

Boot är en total novis på området, och kan varken tolka undermeningen i de telegram som skickas honom, eller förstå att uppfinna nyheter där inga sådana finns. En icke föraktlig  del av romanen handlar om fakturerandets konst – ett område där Boot är en synnerligen duktig idiot. Dock lyckas han i sin uppriktiga naivitet få förtroenden och avslöja nyheter i en bisats då han ämnar rapportera om vädret.

Jag tillbringar några  trevliga timmar tillsammans med den här boken (som inom parentes sagt bitvis är helt sanslöst rolig!). Det är dock svårt att inte dra paralleller till dagens mediaindustri och journalister som snarare skapar nyheter än skriver om det som händer. Ett flockbeteende där alfahannen eller -honan sätter nyhetsvinklingen och de andra hakar på oavsett substansen. Där till och med sanningen kan betraktas som omöjlig att publicera, därför att agendan redan är satt eller ämnet uttjatat.

Den här boken skrevs för 80 år sen. Det märks mest genom att reportrarna åker båt och skickar telegram. Annars är alltför mycket sig likt.

24 kommentarer:

Paperback Lover sa...

Apropå din första långa parentes: jag tror det är därför jag gillar den idén med att välja ett litteraturpris och läsa dess vinnare utan att veta nåt annat om dom än författarens namn och titeln på boken. Jag har upptäckt många fina pärlor på det sättet, men har också dykt på ruttna ostron.

Vixxtoria sa...

Paperback: Ja, jag håller med. Priser och "klassikerstatus" (som ju den här boken har) tycker jag också är ett säkert sätt att få läsa något som med stor sannolikhet är bra. Man kan ju inte gilla allt, så det finns inte garantier. Däremot är det ganska svårt att inte ha hört något om folk som får priser nuförtiden, tycker jag. Det är så mycket tv-soffor och artiklar och recensioner... Men går man på lite äldre pristagare så kan man ofta läsa förutsättningslöst. (Och det där med "min första långa parentes"... Hm. Jag måste fundera på ett sätt att blogga utan att skriva parenteser hela tiden. Men var ska man göra av alla sina associationer?)

Paperback Lover sa...

NEJ! Ta inte bort dina parenteser! I love parenteser. Det är det bästa som finns. Det var ju den som fick mig att kommentera det här inlägget. Så jag fick göra en "Apropå det..." igen.

Vixxtoria sa...

Paperback: I love them too. Men det är ju (oftast) inte meningen att de ska ta fokus från huvudinlägget ;-)

Men annars är OT-inlägg både välkomna och oftast intressanta!

(Men om jag nu ska skriva lite parenteser till så tänker jag ibland att när jag bloggar om böcker så handlar första halvan av inlägget om hur jag kommit över boken jag skriver om, och andra halvan om de associationer jag gör medan jag läser, och så blir det inget kvar till själva boken. Ofta tänker jag att jag borde ha fler bloggposter i stället, men så blir saker ryckta ur sitt sammanhang, eller den text jag fått ihop flyter så bra eller nåt, så det får bli ett inlägg i alla fall. Min association leder i och för sig inte så sällan till ett annat inlägg, som även det blir fullt av parenteser, och så där håller det på. Hypertext i all ära, men det kan bli lite ofokuserat ibland!)

Boktoka sa...

Och jag ser bara förlaget! Ljus förlag på min ära. Det har jag bara läst om i förlagshistorieböckerna. Skrev ju min uppsats om Tidens förlag och de var ju syskonförlag kan man nästan säga. (Vilket, för att få anledning att skriva en parentes, gladde mitt förlagshistoriehjärta mycket. Alltså att den var utgiven av Ljus förlag. Blir som sagt rörigt med parenteser ibland.)

Vixxtoria sa...

Boktoka: Det är tyvärr inte den upplagan jag läste, utan den enda bild jag lyckades googla fram (mitt ex är tillbakalämnat på biblioteket, så jag kunde inte ens fotografera det...). Men jag tycker mycket om teckningen på framsidan (den får mig att tänka lite på Nicke Nyfiken, faktiskt).

Men visst kan man hitta böcker från Ljus antivariskt då och då, det vill jag bestämt påminna mig!

(Och vad är det med folk? Ingen som vill diskutera innehållet i den här boken???)

Paperback Lover sa...

Haha! (Dina parenteser var roligare).

Petter sa...

Presstopp är en väldigt skicligt sammansatt förvecklingsroman. Där små händelser påverkar det större skeendet.
Waughs bästa verk är hans humoristiska. Att detta inte är allmänt erkänt är för att den humoristiska prosan har så låg status idag. Andra bra av dessa Waughs komiska verk är "Den käre bortgångne" och "Hissa fler flaggor".
(Jag har Ljus-utgåvan. Fast i rött klotband som tyvärr döljer omslaget.)

Vixxtoria sa...

(Paperback: Det är lite Tourettes över mina parenteser. Det kan man ju tycka är roligare.)

Petter: Tänk, jag har väntat på att du ska kommentera den här posten. "Den kära bortgångne" har jag tänkt läsa ganska snart, vi får se när det blir av. Men jag fick annars inte uppfattningen att denna Waugh-bok sågs över axeln för att vara humoristiskt (eller _satirisk_ egentligen) när den kom. Den andas mycket Swift, Monty Python och annan brittisk satir, tyckte jag. Allra roligast var de kluvna klubborna som telegrammen skulle smugglas i.

Eftersom jag inte äger någon egen upplaga själv får jag kanske slå till och köpa en. En ljus-utgåva finns t ex till salu på Bokbörsen:

http://www.bokborsen.se/Waugh%2C+Evelyn-bok-till-salu-13288361_1.htm

Petter sa...

När den kom sågs den nog inte ner på. Utan var populärt och fick god kritik. Det är nuförtiden den inte brukar nämnas bland hans främsta verk. Kanske för att den inte blivit TV-serie.

Vixxtoria sa...

Petter: Jamen i så fall får de väl göra tv-serie på den omedelbums.

(Boot är i karaktären inte så olik Tomas Arvidssons studierektor från Kalmar, förresten. Fast han var förstås bankrånare och inte journalist, om nu det är nån skillnad.)

Petter sa...

Jag har en gång i tiden sett en filmversion, som jag tror var gjord för TV-n, men den var inte särskilt bra.

Vixxtoria sa...

Petter: Den här kanske:

http://www.imdb.com/title/tt0137321/

Petter sa...

Nej. Troligen den här.
Men en TV-serie har alltså i alla fall funnits. Så vi kan inte skylla på tvseriebrist för att förklara varför "En värld förr när allt var bättre och vi hade fler tjänstemän som vi förlorat" är den populärare av de två waugharna.

Vixxtoria sa...

Petter: Att BR är mer populär beror helt och hållet på att där finns snyggare killar, oavsett filmatisering/tv-serie!

Men castas Jude Law som Boot så kommer jag kanske byta åsikt.

I den filmatisering som du tydligen sett har de förresten en norrman som svensken. Det är ju lite kul. (Men Sverre Anker Ousdal är inte heller särskilt snygg, vilket stöder min tes.)

Petter Malmberg sa...

Jude Law hade säkert gjort en bra Boot.

Vixxtoria sa...

Petter: Problemet är väl att karaktären Boot inte är så särskilt sexig, och då hjälper det nog inte ens med Law.

Vixxtoria sa...

Petter: Problemet är väl att karaktären Boot inte är så särskilt sexig, och då hjälper det nog inte ens med Law.

snowflake sa...

Apropå denna din parentes
(Men om jag nu ska skriva lite parenteser till så tänker jag ibland att när jag bloggar om böcker så handlar första halvan av inlägget om hur jag kommit över boken jag skriver om, och andra halvan om de associationer jag gör medan jag läser, och så blir det inget kvar till själva boken. Ofta tänker jag att jag borde ha fler bloggposter i stället, men så blir saker ryckta ur sitt sammanhang, eller den text jag fått ihop flyter så bra eller nåt, så det får bli ett inlägg i alla fall. Min association leder i och för sig inte så sällan till ett annat inlägg, som även det blir fullt av parenteser, och så där håller det på. Hypertext i all ära, men det kan bli lite ofokuserat ibland!)

... så håller jag med om att man ibland skulle vilja skriva mer om den första skälvande läsningen och hur den känns i magen, istället för att vara så duktig och förutsägbar och skriva efter att man läst hela boken.

men hur många av böckerna du läser (privat) skriver du om egentligen? bara var tredje?

Vixxtoria sa...

Snowflake: Ja, att skriva om den där "skälvande läsningen" det vill man ganska ofta. Jag tycker att du gör det inte så sällan...? (Ganska många skriver väl faktiskt små inlägg när de är mitt i?). Jag gör det också ibland, det blir ett citat eller nåt litet utrop (elelr ganska ofta någon annan kommentar som verkar allmängiltig, men som är djupt sprungen ur en tanke från något jag läser just nu)...

Men ibland skulle man nog kunna skriva djupt och ganska mycket om den där "mitt i"-läsningen, men det gör man inte för det vill man vänta med till sen...

Och om jag skriver om var tredje. Hm. Jag gör en snabb beräkning av böckerna jag läst i år, vilket är 54 stycken hittills och av dem är det 26 stycken som jag inte nämnt på något sätt i bloggen. Flera av de andra är bara översiktligt nämnda i en tematrio eller finns med som ett citat elelr att jag har lovat att skriva om dem "snart" (som Jonathan strange & Mr Norell och Wägners Norrtullsligan). Så det är ganska många böcker jag läser som jag inte skriver om så där direkt. Fast många av dem hoppas jag dyker upp så småningom, för jag har saker som jag vill säga, och oftast en del halvskrivet, som jag inte avslutar, för något annan bloggidé dyker upp.

Jag vill ju helst skriva för att det är nån tanke med boken som dyker upp, som jag vill vrida och vända på, eller dela med andra, eller få höra vad andra tycker (eller har fått en väldigt rolig ingång till; ibland räcker ju det som blogginspiration). Inte skriva för att redovisa för andra vad jag har läst.

Det där med att ha flera bloggposter med olika aspekter tänker jag också ofta på! Förr eller senare kommer jag säkert genomföra min idé med att typ köra tre "recensioner" av en och samma bok, fast ur helt olika perspektiv. (Jag hade långtgående planer på att skriva om Kamratfesten ur tre perspektiv, men sen blev det ett långt inlägg om det där Modermordet - om du minns - av två av perspektiven.)

snowflake sa...

Vixx:

Så många oomskrivna! Jag baxnar.

Jag skriver ofta lite grann alldeles i början av en läsning, för att komma ihåg känslan. Sen fyller jag på mer när jag läst ut, ibland även under tiden, och sen publicerar jag. Oftast.
Sen försöker jag (till skillnad från dig :-)) att låta bli att avslöja slutet eller avgörande överraskningar.
Å andra sidan är jag mer självisk än du eftersom jag använder bloggen som en läsdagbok, och därför vill ha med nästan all läsning på något vis och helst i kronologisk ordning.

Din idé om olika aspekter är väldigt spännande. Naturligtvis minns jag Modermordet, underbart inlägg!

Vixxtoria sa...

Snowflake: Jag baxnade lite själv när jag räknade (och då tog jag ändå inte med situationen under förra åren, men jag gissar att det ser ungefär likadant ut då).

Definitionen av "självisk" kan man ju för all del diskutera! Man kan ju se det mig som självisk som liksom vill hitta rätt vinkel på att skriva om en bok, för annars skriver jag inte! (Jag brukar känna mig lite som Karlsson på taket när jag sitter för mig själv och tjurar och vägrar skriva ibland ;-) ).

Det roliga med en blogg är ju att man kan göra som man vill i det här avseendet. Jag tycker det är väldigt stimulerande och roligt att läsa de bloggar som använder bloggandet som "läsdagbok".

Men jag är helt övertygad om att jag kommer att skriva om i alla fall 16 och en halv av de där lästa men oomskrivna böckerna under året. Stay tuned!

snowflake sa...

Då måste du ha bra minne!
Mitt eget är väldigt lynnigt, ännu en fördel med att blogga.

I'll be tuned. :-)

Vixxtoria sa...

Snow: Ja, det är det där dåliga minnet jag väntar på (i alla fall ibland). När en massa intryck har lagt sig så minns jag ungefär så mycket att det går att få ihop ett inlägg och inte en roman.