Checklista för franska romaner

Ibland (eller rättare sagt alltid, men det sker så sällan att ett genomsnittligt användbart tidsadverbial blir "ibland") när jag läser franska romaner så undrar jag om folk verkligen har alla de där komplicerade och accepterade kärleksaffärerna i Paris i verkligheten.

Eller om de bara förment självbiografiskt skriver om dem.

Jag har hunnit 56 sidor in i en bok, och här har redan presenterats två oäkta barn, två förlupna hustrur, en förrymd yngling, två dödssjuka älskande, två homosexuella förbindelser, en olycklig kärlek, och tre bedragna äkta män. Det motsvarar väl ungefär det tematiska innehållet i Strindbergs samlade verk?

Dom över död man

Jag tar fram mina vackert illustrerade böcker om den nordiska mytologin. Bilder av en gråtande Sigyn som håller en skål under ormens etter, för att skona den fastkedjade maken Loke från giftet. När hon måste tömma skålen rycker den fjättrade Loke i sina bojor, och marken skakar. Det är jordbävning. Jag ser på bilder av Tor som slåss med Midgårdsormen på ett piskande hav. Jag ser teckningar av hur de första människorna föds ur två trästammar på stranden: en ask och en alm.

Det var ett mycket kärt återseende när jag slog upp Orkanpartyt av Klas Östergren. Han och jag tillbringade ett par år tillsammans under min sena tonårstid; hans böcker ingick i mitt projekt att bara läsa manliga författare för att – som jag trodde – äntligen och en gång för alla förstå hur män tänker. Jag ska återkomma till projektet och dess resultat vid något annat tillfälle, men jag hade alltså en gång i tiden ett sådan undertext i bakfickan när jag tog mig igenom Östergrens ungdomssynder (Attila, Ismael, Plåster...).

När jag läser honom nu så kommer jag ihåg vilket enastående berättare han är. Östergren är en författare som njuter av att hitta på, skrönor flödar, utan att någonsin bestå av floskler och klyschor. Trots att det alltså är utifrån någon slags allmändystopisk föreställning om ett framtidssamhälle som Östergren skapat sin värld: naturen är en fiende, med farliga solstrålar, översvämningar, uttorkat land, avsaknad av grönska. Bärsärkar hotar ständigt dem som bor i utkanten av samhället. Bristvaror är färsk mat, papper, ja själva skrivkunnigheten. Underliga sekter uppstår och upplöses, såsom Nysare, som menar sig möta Gud i det nysningens ögonblick, då man inget erfar.  Samhälleliga organ och funktioner har upphört, och i stället finns ständigt i bakgrunden Klanen, som bedriver en beskyddarverksamhet. Att befinna sig helt utanför detta laglösa samhälle är det värsta. I bisatser får läsaren hela tiden veta om huruvida folk är "friska" eller har missbildningar. Uppenbart finns det sjukdomar, som de flesta inte slipper ifrån. I en ständigt pågående reality-utsändning lever jättekvinnan (efter halva boken förstår man att epitetet "jätte" ska tas bokstavligt) Tombola i ständiga frosserier på mat och män. Orden har tappat sin betydelse, och sedan decennier pågår en kollektiv skapelse av ett lexikon, en gemensam tesaurus över grundläggande begrepp vars mening ingen enskild riktigt kan begripa.

Det dröjer en tredjedel in i boken innan man förstår att det som betecknas med ordet "Klan" inte är en siciliansk maffia, utan en omskrivning för de liderliga, gnabbandes, impulsstyrda asagudarna och deras förbundna: halvsyskon, oäktingar, frillobarn och jättekvinnor. Andra tredjedelen av boken ägnas till största delen åt att i östergrensk version återge de nordiska myterna: hur Oden förlorade sitt öga och skaffade sig visdom, hur Idun rövades bort tillsammans med de äpplen som håller gudarna evigt unga, hur Frejas smycke Brisingamén rövas och återtas, hur Tor hemför mjödet till Asgård, hur Frigg tar löfte av allt levande att inte skada Balder. Och så alla historierna om hur Odens fosterbror Loke, denna gränsöverskridande trickster ställer till det.

Jag tycker särskilt om skildringen av Lokes avkomma: Midgårdsormen, Fenrisulven och flickan Hel som är så ful att hon endast duger att förestå underjordens dödsrike. Namnen utsägs aldrig. Barnen beskrivs i stället som slingriga eller nafsande. Detta är endast ett exempel på hur väl man behöver känna till de sammanvävda släktförhållandena i den norröna mytologin för att få full utdelning av romanen. Men kanske gör det inget. Kanske spelar det ingen roll att asarna här blir en Klan som styr ett Midgård fullt av troende människor som ibland lever hela sina liv i en ändlös, orörlig kö i väntan på att få träffa den högste.
 
Huvudperson i den här historien är Hanck Orn, som lever en tillvaro som en grå kugge till försäkringsman när han träffar en av dessa Nysare, en flicka som kommer till honom och säger att hon är vrålhungrig och fruktbar. Han ger henne mat, och tillbringar sedan en natt tillsammans med henne på soffan. Hon blir med barn, men dör, och sonen Toby får därför växa upp hos sin far. Han blir kock – något som i en värld där mat är en bristvara betraktas som ett konstnärsyrke. På ett lyxpensionat, långt ute i skärgården får han applåder av rika gäster som njuter av hans välkomponerade menyer. Hanck skattar sig lycklig; till skillnad från många har han en personlig upplevelse av ordet "kärlek".

Men Toby dör. Mördad av Loke, som anklagad av alla andra asar i det väldiga orkanparty som Klanen en gång om året ordnar på skärgårdsrestuarangen, tar ut sin ilska på en kock som råkar nysa i fel ögonblick. Hancks mening med livet försvinner. Han beger sig till den högste (ja, Oden då alltså) för att få upprättelse, för att få se sin son igen. Efter att av Oden ha bjudits på diktarmjöd stiger han ner i det som bokstavligen talat är Helvetet, Hels rike, dödsriket, där han i en landstingskorridor möter Toby igen. Han återvänder för att skriva historien om Kärleken. Gudarna har fångat Loke nu, och kedjat fast honom i grottan, där Sigyn ska hindra ormens etter från att droppa i hans ögon fram till Ragnarök.

Det här är en mångbottnad bok, som vilar på Östergrens berättarförmåga. Men jag tycker den är splittrad. Den första delen berättar Hancks historia fram till dess att Toby dör är mest enhetlig, och det är också den jag förförs mest av. Den andra delen består mestadels av återberättandet av asamyterna, och även om jag fascineras av hur han exempelvis skildrar Njords och Skades möte (ni vet arketypen för "with or without you", där hon inte vill bo vid kusten, och han inte i skogen), eller Lokes många förklädnader, eller Frejas tal om den sexuella lössläpptheten, så saknar jag vissa historier. Krigarna, till exempel? Valhalla? Och jag känner mig lite dum, faktiskt, men jag har inte helt och hållet begripit varför Tor bara nämns, men aldrig förekommer i historien. Om jag fick det förklarat för mig skulle nog en viktig pusselbit falla på plats.

Boken Orkanpartyt är del av den internationella Mytserien, där författare från många olika språk återberättar kända myter på sitt sätt. Det är inlägget är också en del av Bokmanias Mytutmaning. Bokmania har själv skrivit om Östergrens bok här.  Oline Stig skrev i Sydsvenskan och tyckte om.

The little prequel and the little sequel

Jag tycker alltså mycket om böckerna om alla de små husen på prärien, vilket inlägget häromdagen om biografier om Laura Ingalls Wilder säkert visade. Jag är ju inte ensam om detta, och det är inte så konstigt att Lauras liv ses som representativt för en kollektiv historia, gemensam för många av de som har förfäder och förmödrar som invandrat till dagens USA. Jag tänker också att det oromantiska, men kanske något idealiserade liv som Laura berättar om ger en välkommen inblick i villkoren för kvinnor och barn under den långa kolonisationen. En kontrast till inbördeskrig och indiankrig, cowboys och guldrush, som är vana att möta.

Lauras böcker är fortfarande storsäljare. Och intresset för hennes liv exploateras (förstås). Inget av de små hus hon bodde i under uppväxten finns kvar, men man har byggt upp kopior av dem på flera ställen. Till exempel det här, som ser ut som det lilla blockhus där Laura föddes:

Men museum och husrekonstruktioner är förstås inte tillräckligt. Det pågår också ett stort projekt att skriva nya barnböcker om Lauras dotter Rose Wilder. Och om hennes mor Caroline Quiner. Som om det inte räckte finns även en bokserie om hennes mormor Charlotte Tucker, och ytterligare en om mormorsmodern Martha Morse. Projektet kallas för Five generation of pioneer girls, och det finns information om projektet och böckerna här.

Jag har förstått inte kunnat motstå att köpa på mig några av böckerna när jag besökt bokhandlar i USA. De fyra böcker som är i min ägo är de två första i Caroline-serien (Little House in Brookfield och Little Town at the Crossroads), och av någon anledning de två sista i Rose-serien (On the banks of the Bayou och Bachelor Girl). Böckerna har olika författare, och är baserat på de historiska fakta man vet om Lauras familj, var de bott, vart de flyttat och vad de upplevt. Det skulle kunna bli riktigt spännande, men de böcker jag försökt läsa ger mig inte mersmak. Böckerna strävar efter att imitera Lauras ton och stil, men saknar inte bara den personliga erfarenhet som ger tyngd åt Lauras skildringar, utan faller platt i både dialog och beskrivningar tycker jag. Beskäftighet och övertydliga pedagogiska drag är antagligen största förklaringen till att böckerna begår dödssynden att vara tråkiga!

Hur bokälskarens partner står ut

Jag och min sambo tycker inte om samma saker. Men vi lever ett harmoniskt liv tillsammans. Ibland sitter vi sida vid sida och utövar våra favoritintressen:

Idén är mer än lovligt rippad från Spectatias serie om Böcker i gott sällskap.

När bokälskaren väljer

För bokälskaren är litteraturen ständigt närvarande:

På morgonen:

På kvällen:

"Jag får en glasspinne efter maten"

Litteraturen som karaktärsdanare har man ju hört så mycket om att det får betraktas som en vedertagen sanning. Men om det verkligen ska fungera måste man naturligtvis läsa uppbyggliga böcker, såna som Bokmania läser, som får henne att köpa avocado och apelsiner.

I vår familj har vi karaktärsdanat oss under julledighetens alla bilresor genom att lyssna på en ljudbok med Alfons. Fyra sagor är inspelade: Alfons klär ut sig med pappa (vilket lett till att dottern vill dra ner det enda par gardiner vi har i huset och spöka ut sin pappa); Alfons är barnvakt till Småtting och berättar hemsk historia om ett Ill-monster (vilket lett till en ny monsterboom i den övriga läsningen, och att dottern vill ha en ill-monstertårta på sin födelsedag); Alfons vill inte äta sin middag, och pappa mutar honom med glass (vilket bland annat gjort att dottern tvärsäkert påstår att man alltid får en glasspinne när man ätit!); och Alfons funderar över var gränserna mellan honom själv och världen går – hur länge är hans spottloska en del av honom? Och blåtiran som han gett Viktor – är det också Alfons? (Ja, det här har i alla fall inte förbättrar dotterns vana att spotta lite här och där, om man säger så.)

Det är svårt att vara förälder. Vi har varit så glada över att kunna lyssna på cd-böcker en del av bilresan, i stället för att ha högläsning i 30 mil på väg till mormor och morfar. Men det får konsekvenser, och så här i mitten av januari – när inflationen har slagit till – inser vi att vi inte kan fortsätta att kvitta varje köttbulle mot en glasspinne.

Så just nu söker jag efter en nätbutik som säljer Pelle Snusk.

Med mikrofonen i ansiktet

Att blogga går ju kortfattat ut på att svara på frågor som folk i ens fysiska omgivning ständigt struntar i att ställa. Det är ett sätt att orera om det hjärtat är fullt av (det finns dessvärre otaliga exempel på att hjärnan inte alltid är med i bloggandet), och att få komma till punkt utan att bli avbruten.

Eftersom jag nu har en blogg, tänkte jag ta tillfället i akt att svara på några av de där frågorna om bloggning som ingen har undrat över. Ja, jag har alltså hittat på både frågor och svar, ety jag har många talanger.

Vilken förändring har bloggandet inneburit i ditt vardagliga liv?

Det här är ju en bokblogg. En väldigt påtaglig förändring har säkert alla mina medresenärer på eftermiddagens busstur lagt märke till. Jag antastar dem nämligen inte fullt så ofta med långrandiga, spontana analyser av den lektyr de är upptagna med; detta sparar jag i stället till bloggen, och jag är (tyvärr) ganska övertygad om att de är mycket, mycket tacksamma för det. Men jag hämnas å andra sidan genom att skriva elaka inlägg om dem då och då.

En annan konsekvens av bloggandet är att en massa dåliga skämt lämnat kafferummet.

Läser du många bloggar?

Ja. Fler än böcker jag läser på ett år i alla fall (och förra året läste jag 99 stycken. Böcker alltså.).

Vilken typ av bloggar gillar du?

Jag gillar ju bokbloggar så där i allmänhet, eftersom jag tycker om böcker, och är sympatiskt inställd till läsande människor. Men i synnerhet är jag förtjust i bloggar av alla de slag där bloggskribenten är kunnig på sitt område, kan tillföra något till mina kunskaper, och inte bara tycker så där lite generellt (= oftast negativt). Ett stringent språk, en personlig röst – och gärna humor gör att jag kommer tillbaka.

Att besöka en blogg är även lite som att kliva in i någons vardagsrum (visst är det fint formulerat, men tanken kommer från en diskussion i ett kommentarfält någonstans; den är inte min, men jag hittar inte vem som skrev det). Det är nog därför jag tycker det är svårare att fastna för de kollektivbloggar som finns, eftersom de känns mer som offentliga rum, om än trevligt inredda.

Hur är ett bra blogginlägg?

Antingen är det lagom långt, eller så är det intressant, och då får det nästan vara hur långt som helst. Riktigt bra inlägg består dock oftast inte av en avskrift av baksidestext på en riktigt bra bok.

Vad är syftet med ditt bloggande?

För mig är det ett sätt att å ena sidan tala om något som jag tycker mycket om: böcker och läsning, och å andra sidan att få utlopp för lusten att komponera ihop små texter av varierande slag. Jag har stort nöje av det, faktiskt. Oftast större nöje än läsarnas, misstänker jag. Bloggformatet passar mig: ett personligt uttryck i kombination med interaktivitet.

Vilka blogginlägg tycker du mest om att skriva? 

Bloggandet är en hobby, och för mig är det viktigt att det är roligt. Jag strävar verkligen efter att alla blogginlägg, oavsett inriktning, innehåll, ton och längd, ska uppstå ur min lust att uttrycka just det här på just det här sättet. Det är bland annat därför jag inte skriver om alla böcker jag läser, utan helst vill jag vänta tills jag hittar en ingång som gör att texten jag skriver är intressant i sig själv, och inte bara på grund av att boken var bra. Det lyckas ju inte alltid, men ibland känner jag mig ganska nöjd.

Annars roas jag av att sätta ihop många olika slags inlägg: Små bagateller om min nya sambo. Eller sågningar som får stormen Gudrun att verka som en västanfläkt. Eller nån slags fördjupning om något jag läst mycket om, eller tänkt mycket på.

Mest tycker jag om sådant som det blir mycket respons på, och som leder vidare till diskussion i mitt kommentarsfält eller hos andra.


(Så här inom parentes vill jag gärna rikta ett tack till Spectatia, som generöst och i alla väder har upplåtit sitt kommentarsfält för mina funderingar om vad bloggning är och inte är. Flera tankar i detta inlägg är sprungna ur sådana dialoger monologer.)

Inför boken är vi alla lika

Böcker brydde sig inte om vem som läste dem eller om man läste dem eller inte. Alla läsare, däribland hon själv, var jämbördiga. 

Drottningen, i Drottningen vänder blad av Alan Bennett, s 33.

Det är ingen hobby. Det är ett sätt att leva.

En väldigt svår sak med att leva som läsare är att hitta balansen. Acceptansen. Tillfredsställelsen.

Att å ena sidan vara nöjd och känna att man åstadkommit något när man slår igen bokpärmen efter sista sidan, och å andra sidan glädjas åt alla de fantastiska olästa böcker som återstår. Att inte stressas. Inte få ångest över allt man längtar efter läsa, men inte hinner. Att inte vara så upptagen med avancerade matematiska beräkningar för hur man ska hinna läsa färdigt bokhögen på nattduksbordet (och den under sängen, på skrivbordet, på att läsa-hyllan i bokhyllan, alla böckerna i biblioteket här hemma, alla böckerna på biblioteket – på biblioteken. Och bokhandlarna. Och antikvariaten. Och Döda havs-rullarna. Och Rosetta-stenen) att man glömmer bort att njuta av den bok man faktiskt är mitt i.

Här och nu. Bara här och nu. Var bok har sin tid...

Fast så är det ju inte. Det är ju faktiskt inte sant att det finns en särskilt uppmätt tid för varje bok, och det är ju det som skapar dilemmat. Hur mycket man än använder sig av optimistisk statistik och glädjekalkyler kommer man inte att hinna läsa klart allt. Inte ens med en begränsning till böcker man verkligen verkligen vill läsa. Varje bok kommer inte att få sin tid. En del böcker blir aldrig lästa.

Det är denna insikt som måste sjunka in, gång på gång hos mig. Ibland tycker jag att jag lyckats, och att jag är helt nöjd, och uppslukad av den bok jag för tillfället har för ögonen. Och ibland blir tyngden från de böcker som jag vill läsa (tack och lov känner jag inget "borde", så illa är det inte) så tung att jag ställer upp Excelark och utifrån beräkningar av hur många sidor jag läser på fem minuter gör upp ett schema så att jag ska bli klar med en bokhög innan vecka åtta.

För nånstans inom mig finns en tanke: "Åh, så skönt det ska bli när jag läst alla böcker i hela världen, och får lite tid över för att göra något annat".

Vit vecka

Jag bläddrar igenom bokbloggarna och ser hur alla (för att dölja bloggtorka och läsleda?) listar årets första bokinköp. Själv hade jag planerat för ett vitsigt och snitsigt inlägg om att jag minsann inleder året med en vit månad.

Sen besökte jag biblioteket på väg hem från jobbet, och där var det som vanligt utförsäljning.

För att bevisa att jag dock är förmögen till någon slags självbehärskning så kan jag berätta att det bara var Nobelpristagare som fick följa med hem.

Svisch!

Det där med bladvändare är inte så lätt, faktiskt. Vad som får en människa att vända blad får en annan att gäspa uttråkat över det dåliga språket och förutsägbara slutet, och vad som får en annan att gå med en bok framför ögonen för att inte missa ett ord får någon att traggla sig fram i månader. Det handlar lite grann om tycke och smak, precis som vanligt, alltså. Och en hel del om korta kapitel och avsaknad av långa miljöbeskrivningar och dito filosofiska utläggningar.

Här är i alla fall tre böcker som fått mig att bläddra snabbt, som bidrag till Lyrans tematrio denna vecka.

1. Sandro slash Ida av Sara Kadefors. Ungdomsbok med korta kapitel och dråpligt språk som skildrar inkännande, igenkännande och medkännande situationer, som vilken vuxen som helst är glad att hon (och han) inte längre behöver uppleva.

2. The Eight (eller på svenska De åttas hemlighet) av Katherine Neville. Svåråtkomlig och biblioteksmagasinerad, men väl värd att snoka reda på för den som vill ha något med fart i. Lite bättre än Dan Brown. Innehåller schackspelande, historiska referenser, och en kärlekshistoria, som jag är lite svag för.

3. Bitar av mig själv. En generationsroman. av Gun-Britt Sundström. Det här är en samling korta texter av författaren till Maken och För Lydia. En bok där man egentligen ska läsa lite här och där och inte alls sträckläsa, men det är sannerligen svårt att låta bli. Djup och humor – inte om vartannat, utan samtidigt. Boken kom för drygt ett år sen, så den borde finnas i pocket typ nu.

Visa lite mänsklighet!

Vad är det med folk nuförtiden?! Man sitter där på bussen och har helt uppenbart inget att läsa. Bredvid sitter en helt okänd bussgranne och tjuvhåller på sin egen bok, så att man inte kommer åt att se ett enda ord. Snålt, det är vad det är! Sverige har blivit kallt!

Och det var bättre förr!

How the west was won

När Lilla O påminner mig om ett gammalt löfte att skriva om biografier om Laura Ingalls Wilder har hon tur. Just de två biografier jag äger råkar nämligen stå i bokhyllan i trappan upp till övervåningen, där jag tillbringat mycket tid de senaste dagarna.

Liksom när jag sist skrev om Laura vill jag på förekommen anledning enträget be er att bortse från tv-serien om det lilla huset på prärien. Har ni gjort det nu? Bra. Då ska jag skriva lite grann om den riktiga Laura Ingalls liv. De biografier jag äger heter Laura. The Life of Laura Ingalls Wilder och är skriven av Donald Zochert, samt Laura Ingalls Wilder. A biography, skriven av William Anderson. Båda berättar samma historia om flickan som ville skriva om pionjärslivet, om hur det var att befolka västern, om hur nybyggarna hade det. Flickan som ville visa amerikanerna hur deras land byggdes upp. Den allra första boken i Lilla huset-serien (den i skogen) börjar ju också med förklaringen att hon ska berätta om hur det var när "din farfar var liten".

Den första boken skrev Laura när hon var i 60-årsåldern, och den kom ut i USA år 1932. En motivation sägs ha varit att större delen av hennes familj då hade dött, och hon ville berätta om deras liv och minnen. Den som hjälpte henne med bokprojektet (och enligt en del källor var drivande) var dottern Rose Wilder, på den tiden en välkänd journalist. Ryktet hävdar att Laura inte alls skrev något själv, utan att Rose höll i pennan. Detta stöds möjligen utav det tämligen torftiga språk, närmast synoptiska, som Lauras egna anteckningsböcker uppvisar (ett exempel är boken På väg hem, som utgör en epilog till Lilla huset-serien, och som till hälften består av dagboksanteckningar Laura utförde när hennes lilla familj – maken Almanzo och dottern Rose – flyttade från Dakota till Kansas). Vara hur det vill med den saken – det är fortfarande Lauras minnen och liv, hennes familjs äventyr och historier som ligger till grund för de underbara berättelserna om en nybyggarfamiljs tillvaro.

Jämfört med Lauras riktiga liv är berättelsen i böckerna tillrättalagd. Alla familjens flyttar finns inte med (till exempel avbröts vistelsen vid Plommonån av bland annat en längre flytt till Iowa, där familjen förestod ett hotell. Intressant nog är hotelldirektörstiden med i tv-serien). Det går att gråta och förtvivla med familjen över alla de olyckor som drabbar dem: de måste lämna det lilla huset på prärien eftersom regeringen beslutat ge tillbaks marken till indianerna; den stora skörden vid Plommonån som ska bekosta det dyra trähuset äts upp av gräshoppor; äldsta dottern Mary som är både vacker och smart drabbas av scharlakansfeber och blir blind; de uthärdar en 9 månader lång hungervinter i den lilla staden de Smet. Ändå finns inte all familjens olycka med i barnböckerna. I det markanta tidsglappet mellan Huset vid Plommonån och Vid Silversjöns strand har familjen till exempel fått den efterlängtade sonen, Freddie, som blir sjuk och dör, inte ens årsgammal. Om honom står inte ett ord i Lauras böcker, något som i sig vittnar om hur smärtsam händelsen var.

Jag är ingen stor biografiläsare. Cherchez l'auteur är inte min grej egentligen. Jag är ganska tillfreds med att låta författarens ord och verk tala för sig själva, och känner inget omedelbart behov att matcha en boks händelser mot författarens (därmed är inte sagt att jag inte både kan uppskatta och fascineras av nyckelromaner). Men det är lite annorlunda med Laura. Kanske är det för att hon känns som en del av mig. Första gången jag träffade henne kunde jag inte ens läsa själv, mina föräldrar läste igenom de första böckerna för mig. Kanske är det för osentimentaliteten i historien. Här finns inget av tv-seriens sliskighet; den starka kärlek som uppenbarligen finns i familjen Ingalls får man läsa sig till mellan raderna. Däremot finns otaliga beskrivningar av hur vardagslivet ter sig i familjen. Hur man kärnar smör, hur pappa gör när han rengör bössan, hur han snickrar en hylla till mamma, hur man tappar lönnsirap, hur man lägger ut lakan på tork i präriegräset, hur man spänner en segelduk över vagnen. För mig har det alltid känts som om jag varit en del av familjen. Att se på foton av denna uppsträckta, uppklädda familj har känts som att hitta bortglömda foton av mina egna släktningar. De är inte så vackra som i tv-serien, och pappas skägg leder tankarna till en sektledare.

I böckerna finns avundsjukan på den äldre, vackra systern beskriven. Mary. Hon som alltid kan vara så god. Avskyn för att sy, för att läsa läxor, som Laura känner. Och hur Laura upplever att hon måste kompensera för alla de saker Mary inte får uppleva, när hon förlorar synen. Laura blir lärare, som Mary alltid drömde om. Och om somrarna tar Laura plats som sömmerska för att se till att det finns tillräckligt med pengar för att hålla Mary i skola ännu en termin. Laura blir Marys ögon och berättar för henne om världen; kanske är det utifrån denna erfarenhet hennes knivskarpa skildringar av omgivningar och handlingar stammar? I biografierna om Laura står det aldrig mycket om varför hon beslutar sig för att skriva böckerna om sitt liv; hon är inte typen som alltid har brunnit för att skriva. Ibland tror jag att hon gjorde det för Marys skull, för att Mary inte kunde.

But in her [=Lauras] heart she always called herself a pioneer girl. Even after many years, when she began her work on the Little House books, her first thought for a title was simply Pioneer Girl. That was Laura. She was used to being free and singing songs on the prairie and dreaming dreams that would come true. (s 190 i Zochert-biografin)

Vilken av biografierna om Laura ska man då välja? Tja, mycket av informationen är densamma. Anderson-biografin är mer lättläst, och mindre analyserande, lite i samma kärva stil som Lilla Huset-böckerna, men passar kanske bäst för en tidig tonårsläsare. Zochert-biografin tolkar kanske in lite för mycket (frågan är om den inte rentav romantiserar en del!), men är mer passande för vuxna. Själv funderar jag just nu på om jag inte ska slå till på John E Millers senare biografi Becoming Laura Ingalls Wilder: The Woman Behind the Legend. Och/eller Laura Ingalls Wilder: A writer's life av P.S. Hill.


Böcker i Lilla huset-serien, i den ordning de bör läsas: Lilla huset i stora skogen, Lilla huset på prärien, Huset vid Plommonån, Vid Silversjöns strand, Farmarpojken, Den långa vintern, Den lilla staden på prärien, Gyllene år, De första fyra åren, På väg hem. 


Och eftersom det säkert är nån som undrar kan jag berätta att det första fotot föreställer Laura, ca 70 år gammal, just i mitten av den succéartade utgivningen av Lilla Huset-böcker. Den undre bilden föreställer familjen Ingalls, från vänster till höger: mamma Caroline (sittande), Carrie, Laura, pappa Charles (sittande), yngsta dottern Grace och Mary (sittande). Kortet är taget ca 1890, Laura är ca 24 år (och alltså gift sedan 5-6 år).  


Uppdatering: Och så en sista kommentar: Titeln på blogginlägget (How the west was won) är ju vad tv-serien om familjen Macahan heter i original. 

Spegel, spegel på väggen där

Jag kanske skulle vara den där bokstavstroende. Den där fanatikern, med auktoritetstro som bara lyder order. Angivaren. Medlöparen som tvår sina händer. Präktig och laglydig. Oantastligt. Omoraliskt. Men legalt. Och med både skygglappar och kappor som blåser för vinden.

Jag hoppas förstås att jag åtminstone är en ögontjänare, som förment minutiöst utför alla mina plikter, men spottar bakom ryggen på makthavarna. Som kanske inte gömmer någon på vinden, men i alla fall ser genom fingrarna när jag upptäcker att grannen gör det. Den som lägger en extra potatis i den magra skäppan som köps på krita. Den som tänker att den barmhärtighet jag visar en fiendesoldat, får min son av en främmande kvinna på andra sidan stridslinjen.

Men kanske är jag i stället en av de drivande. En med ideal och kraft, med medel, mod och makt. En som har tron, en som tar sig rätten. En som ger orderna. En som till och med tänker ut dem. En som finner på lite extra djävliga befallningar. Jag skulle kunna tänka mig det. Jag skulle till och med kunna föreställa mig att jag gör mig riktigt bra i den rollen. Ser ni hur väl den bruna mössan passar?

Fast helst önskar jag att jag var en av de livrädda. En av de små lortarna som delar sina ransoner med en medmänniska. En av dem som behåller sitt människovärde, en av dem som kan se sig själv i ögonen. En av dem som utbyter lösenord i smutsiga prång, som ser sig själva som en del i något större. En av dem som hellre dör än mister självrespekten.

Och sen slår det mig. Jag skulle lika gärna kunna vara ett av offren. Det kanske är jag som syr in mina smycken i klänningsfållen, som rullar in mina taveldukar i minkpälsen, och mutar mig ut ur landet. Och lever med skulden.

Eller är det jag som apatiskt håller för öronen, och godtroget upprepar mantrat att det inte händer mig. Som blundar för förändringarna. Som litar på mina grannar och vänner. På min make som inte har något med det här att göra.

Är jag rentav en som lyder order. Som ignorerar rykten, och som lydigt kliver på tåget, överlämnar mina värdesaker, klipper håret, och prydligt viker ihop mina bästa kläder sedan jag lagt skorna ordentligt i den stora uppsamlingskorgen?

Blir jag en överlevare? Blir jag ett levande lik, loppätet och tuberkulöst? Överlever jag på kokt potatisvatten och mögliga brödsmulor, på att tränga mig före i kön, på att sluta hoppas, på att bli cynisk, genom att visa andra in i duschrummet, eller genom att bokstavligt talat gå över lik ända fram till krigsslutet?

Hur kan man skilja rätt från fel utan facit i hand?




Jag parallell-läser Markus Zusaks Boktjuven och Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz. På Svtplay ser jag klipp från andra världskriget i dokumentärserien Världens undergång. Är det detta som är identifikationsläsning?

Preskriptionstiden har gått ut

Det var inte bara jag eller hur? Visst fyllde du också i med rött och grönt i dina Wahlströmsböcker?

Just det här fotot kommer från Kittyboken Klockmysteriet.

Boken som icke är

Visserligen vill jag läsa bra böcker – det ska jag inte sticka under stol med – men hur höga krav som helst på en bok det har jag ändå inte. Hel och ren räcker. Köpta köttbullar och potatis, med brunsås gjord på pulver funkar. Tetravin är okej. Medelålders, lönnfet akademiker som stämplar på halvfart – jag säger inte upp bekantskapen.

Men jag gillar inte grejer som utger sig för att vara något mer än vad det är. Om jag blivit förespeglad champagne så tycker jag lättölen känns billig. Om det är ostron vi talat om så är musslor på burk lite snålt. Om jag blivit lovad en dejt med berömd operaregissör och hamnar på en sunkig pizzeria med nån som avbröt blockflöjtslektionerna i tredje klass, så... ja, jag behöver inte fortsätta roa er med liknelser. Ni förstår, eller hur?

Så över till boken som det här ska handla om:

Jag har läst en bok som inte är skriven av en 53-årig norsk litteraturprofessor, specialist på skandinaviska medeltida skrifter, trött på att undervisa och med siktet inställt på en sabbatstermin för att skriva en bok om Montaignes Essäer.

Boken är heller inte en rafflande bladvändare i Dan Brown-stil om jakten på en försvunnen brevväxlingen som skulle bevisa en kärleksförbindelse mellan de norska litterära 1600-tals-storheterna prästen Petter Dass och lyrikern Dorothe Engelbretsdatter, och innebära ett revolutionerande genombrott i vilken forskarkarriär som helst.

Det här är faktiskt inte ens en akademisk bildningsroman i stil med Sofies världs filosofi-introduktion, fast i stället med fokus på uttolkningen av några välkända skandinaviska dikter.

Och det här är ingen stor kärlekshistoria om omöjlig passion och oemotståndlig dragningskraft mellan den medelålders professorn och hans unga, vackra, begåvade student.

Det är inte heller en skrift som på ett humoristiskt sätt skildrar de inre intrigerna, maktkampen, småsintheten och de medelålders förälskelserna på den litteraturvetenskapliga institutionen i Oslo.

Ja, jag vet. Det är mycket att begära att en enda bok ska omfatta allt detta, och dessutom göra det bra. Men hela tiden under läsningen av Henrik H Langelands roman Manuskriptet tänker jag på allt boken inte är, och som jag är helt övertygad om att den försöker vara. Jag tror att jag skulle ha mer fördragsamhet med boken om den inte var så pladdrig. Om tonfallet var rätt. Och om någon barmhärtig redaktör hade tagit bort i alla fall hälften av tekopparna som huvudpersonen Francis Meyer lagar till, en tredjedel av dörrarna han stänger, öppnar och går igenom, och kanske en fjärdedel av alla gånger läsaren tvingas genomlida vad Francis tänker, undrar, funderar, grubblar. Och de där vaniljbullarna som äts på varannan sida hade kunnat strykas helt.  

Jag vill tycka om den här historien, om inte annat för att det är trevligt med en medelålders man som inte är överviktig, inte alkoholist, inte självmordsbenägen, inte sörjer sin skilsmässa, och inte inbillar sig att han är mer attraktiv än han är. Det är också trevligt att se en tämligen realistisk skildring av universitetslivet, även om jag inte kan begripa hur en professor kan motta så extremt få mejl som Francis Meyer. Det är beklämmande att det aldrig blir något med kärlekshistorien mellan Nadia och Francis, främst därför att det känns som om det är författaren, och inte romankaraktärerna som tycker det är något naturvidrigt med en relation mellan en 28-åring och en 53-åring.

Men det här är en ganska tråkig bok. Den lyfter endast när Umberto Eco kommer på besök och håller föredrag på Oslo Universitet. Men då är också alla hans repliker (enligt bokens litteraturhänvisningar) citerade från Ecos egna kommentarer om Rosens namn. Och helt ärligt talat skulle vem som helst få mer kärlek, bildning, kultur, verklighetsflykt och spänning av att läsa Ecos bok. Igen.







Hm. Efter ett par genomläsningar av texten ovan inser jag att det kan vara bäst att understryka att även om det är sant att det inte är så mycket som jag tycker är bra i den här boken, så är det för all del inte så mycket som är dåligt heller. Så du, Läsare, som tycker om att ha småtråkigt, tveka inte att öppna den här konservbu... boken. Själv förkovrade jag mig lite grann i norsk lyrik, och det kan jag säkert har nytta av någon gång.

Vindruvor saknas

Jag är konvalescent. Det betyder dessvärre inte att jag kommer få åka på några spännande rekreationsresor, så som plägades i de böcker jag läste i min barndom. I stället roar jag mig med att ta en eller två trippar per dag mellan övervåning och nedervåning. Det är då man är glad för bokhyllan i trappan. (Och för burkarna med smärtstillande tabletter i morgonrocksfickan.)

Jag återkommer med lite mer innehållsrika inlägg när jag kan ha en laptop i knät igen.

Främlingen

I förrgår avslöjade sambon att han aldrig hade läst Ivanhoe. Och igår fick jag reda på att han inte hade en aning om vem fröken Smilla var (ja, det är mycket man får reda på om varandra när man för en gångs skull ser på tv tillsammans).

Jag förstår att somliga tycker detta är skäl nog för skilsmässa, men jag har trots den lovande inledningen sedan länge förstått att det inte är kärleken till litteraturen som håller oss samman, utan mest huslån, delad dammsugare och ett gemensamt hopp om att tvättmaskinen ska få uppleva ännu en nyårsafton.

Hur som helst kunde jag raskt råda bot på en del av bildningsförfallet, eftersom mitt exemplar av Fröken Smillas känsla för snö visserligen håller på att falla sönder, men har alla sidor i behåll.

Självinsikt

Jag antar att vi inte heller under 2010 kan förvänta oss att de författare som borde har nått samma stadium av visdom som Agatha Christies fiktiva deckardrottning Ariadne Oliver:

"Var så god", sade mrs Oliver rätt ut i tomma luften och frambesvor en tänkt förläggare. "Håll till godo, och jag hoppas ni tycker om det! Men det gör inte jag! Jag tycker det är uruselt! Jag tror inte ni vet om något som jag skriver är bra eller dåligt. Hur som helst så har jag varnat er! Jag har sagt att det är uruselt. Men ni sa: 'Visst inte, det tror jag inte ett ögonblick'. Men vänta bara, får ni väl se!" sade mr Oliver hämndgirigt. "Vänta bara, får ni se."

ur Tredje flickan, s 47.

Jag lovar, och sen svär jag

Är det någon som känner till någon vederhäftig skrift som utreder om huruvida nyårslöften omfattande mindre chokladintag under 2010 träder i kraft före eller efter det att löftesgivaren har ätit upp alla chokladkalendrar, julgåvor med chokladinnehåll, chokladglass med chokladsås, överbliven chokladmousse sedan nyårsmiddagen, samt chokladbollar som rullades i pedagogiskt syfte tillsammans med löftesgivarens dotter under nyårsdagens förmiddag?

Tips mottages inte särskilt tacksamt i kommentarsfältet nedan.

P.S. Hur får man bäst bort chokladfläckar från boksidor egentligen?