Ja, jag ljuger förstås, men låt oss bortse från det för en stund.
För varför ska man egentligen tycka att det är pinsamt att man inte läst alla böcker? Och vad är det för böcker som man tycker det är pinsamt att man inte har läst?
Alla inser med förnuftet att man omöjligt kan ha läst alla böcker man "borde" – inte ens om man faktiskt har några terminers litteraturvetenskap bakom sig. Alla inser att man inte (och särskilt inte samtidigt) kan ha läst sig igenom alla topplistor, alla prisbelönta böcker, alla omskrivna debattböcker och hela Isfolket-serien. Inte ens om man vill. Inte ens om man prioriterat bort hund, barn, jobb och har hemkörning av mat och rut-städning lyckas det. Det finns för många böcker helt enkelt.
Härom veckan träffade jag en kvinna som inte hade läst något av Dan Brown. Det tyckte inte hon var pinsamt alls. Och just det tyckte jag var rätt intressant, eftersom det speglar den där prestigen som finns i pinsamhetskänslan. Det är mest den Fina Litteraturen som det är pinsamt att inte ha läst. Det är bara den som behöver nån slags ursäkt när man talar om att man inte läst den. Eller så kan det handla om böcker om något särskilt fält (typ hästböcker) som man borde vara intresserad av på grund av den ena eller andra anledningen (typ att man rider, eller råkar bo granne med en hästhage, vilket jag gör, men jag är ändå inte särskilt intresserad av hästar, eller hästböcker, och nu börjar den här parentesen bli lite för lång och irrelevant).
Kanske borde vi alla outa fler böcker vi inte läst, men vi borde sannerligen sluta tycka att det är pinsamt – Jessica, Bokbabbel och EnligtO är tre exempel på personer som på sista tiden har rodnat lite över sina olästa högar. Ibland är det klassiker, ibland är det recensionsex. Visst vore det roligare att försöka tänka på att det finns så många böcker som man tror är bra och som man kan se fram emot att läsa, än att ursäkta sig för att man inte redan upplevt dem?
För hjälp vilken tråkig värld det skulle vara om man visste att man redan läst allt bra. Men man kunde skriva en rätt kul besserwisser-blogg, det kunde man ju.
Hejdå från Vixxtoria som snart når P4-ålder och lovar att försöka ljuga lite mindre om vilka böcker jag läst.
36 kommentarer:
Gud vad skönt det var att läsa ditt inlägg! Jag tillbringar ju själv rätt mycket tid med att oja mig över vad jag inte läst, och precis som du skriver är det den "fina" litteraturen som jag pratar om. För inte är jag ett dugg skamsen över att inte ha läst en endaste Twilight, Harry Potter eller Jan Guillou-bok.
På min utbildning gör vi ju det här hela tiden, liksom tävlar om vem som läst mest av vad man "borde" läst och av den litteraturen som föreläsarna refererar till. Just nu har vi en professor som ääääälskar Strindberg - inte så lätt att hänga med i hans exempel, som alltid kommer från Röda Rummet, om man inte har läst just den boken. Och det, kan jag tala om, är det inte alla på mitt internationella program som har: vad bryr studenterna från USA sig om Arvid Falk?
Så jag behövde definitivt läsa ditt inlägg. Tack! för att du sa sanningen om den omöjliga pressen man ibland lägger på sig.
Va? Menar du att det inte är en tävling? *tappar i bestörtningen en tung och dammig klassiker på tårna*
Oj så befriande :D
Jag känner mig ofta lite pinsam när jag måste erkänna att jag inte läst nånting under min uppväxt, jag hade ännu inte fattat meningen med det. jag läste lite kalle anka och kitty på sin höjd. Jag satte igång på riktigt först på gymnasiet faktiskt så det känns lite so matt jag är lite efter hela tiden...
För den som inte skäms men känner sig stressad över olästa böcker finns många goda råd här:
http://fullbokhylla.wordpress.com/2010/09/08/bokstressad-soker-hjalp/
Ni har jag nästan helt och hållet börjat tänka precis så som du föreslår, att det är positivt att ha många läsupplevelser kvar. Varför kikar man alltid runt hörnet innan man tagit in vad som finns här och nu?
En av mina vänner älskar Isfolket och vill ständigt truga på mej böckerna. Men jag tror inte han läst hela sviten.
För min del finns det en stor mängd klassiker jag inte läst. Vilket jag inte skäms det minsta för.
Men det finns också en stor mängd böcker som jag har läst, vilket jag inte heller skäms över.
Skäms kanske inte, men jag är en så löjlig tävlingsmänniska att jag faktiskt fortfarande tror att jag blir lyckligare om jag läser några hundra böcker till om året. Man kan ju missa något och det vore förskräckligt! :-D
http://hannashorna.wordpress.com/2010/09/21/nastan-fardig-inbjudan-till-bokbloggstraff/
Jag hade fått skämmas nåt fruktansvärt. Så jag väljer att se fram emot alla olästa böcker istället.
Jag har nog aldrig riktigt skämts över böcker jag inte löst förut, mest för att jag varit den i min omgivning som slukat mest böcker.
Så egentligen började jag inte skämmas (lite) förrän jag började bokblogga. Eller kanske inte förrän jag hoppade på Bokfrågornas ABC och insåg att det finns en massa jag inte läst.
Men nu kanske jag ska sluta med det och i stället vara stolt över hur mycket jag läst. Mycket bra skriver Vixxtoria!
Sanna: Du behöver inte skämmas, men jag tycker du ska läsa Harry Potter nån gång i framtiden :-)
Jag känner igen det där med tävlingarna i vem som läst mest och finast litteratur från när jag läste littvet. Jag känner till och med igen det från innan jag läste littvet, för hela sommarn innan läste jag mig igenom litteraturlistorna. Jag hade läst all skönlitteratur från motsvarande 10 gamla poäng innan kursen började – och jag kan försäkra dig om att jag _inte_ är tjejen som läser i förväg annars, men jag hade oerhörda komplex. Jag kommer från en familj med Jan Guillou i bokhyllan, bokstavligt talat.
Varsågod för om jag lättade på pressen lite.
Maria: Ssssh! Avslöja inte hemligheten för dom andra! Och damma genast av den där gamla boken, ge den hundöron och några bokmärken, så alla tror att du redan läst den!
BBBöcker: Vänj dig. Du kommer alltid vara lite efter. Faktum är att alla alltid är lite efter varandra, men eftersom alla har läst lite olika böcker, och man lätt jämför sig med alla andra, så känns det som om man är sist fast man inte är det. Kitty och tvillingmysteriet är förresten en av mina favoritböcker. Jag borde skriva ett eget inlägg om det.
Fullbokhylla: Jamen där var ju det där inlägget från dig!. Jag letade lite efter det för att kunna länka till det också, men sen bestämde jag mig för att själva "bokstressen" kunde få behandlas i ett eget inlägg så småningom. Jag var bortrest utan nätuppkoppling när du skickade ditt rop på hjälp, och sen hann jag aldrig riktigt ta tag i det ordentligt. Men jag tänkte eventuellt låta Bokpsykologen återuppstå och tala lite om lässtress.
Petter - är det här ett exempel på hur man talar om sig själv som "kompisen"!?
Du borde antagligen skämmas för något annat, förresten.
EnligtO: Ja, jag kan hålla med om att det vore förskräckligt att missa Världens Bästa Bok innan man dör. Men man behöver knappast skämmas över det om man ärligt försöker få tag i den.
Hanna: Eller var glad över dom du läst :-)
Det ser fint ut förresten det där. Jag ska svara hos dig!
Tidningssida: Klart du ska vara stolt över det du läst. Att drabbas av en överväldigande lässtress när man börjat bokblogga är mer regel än undantag, tror jag. Jag dämpar min ångest genom att skriva såna här inlägg, och det hjälper en del!
Jag hamnar faktiskt alltsomoftast i situationer där jag får skämmas lite för att jag inte har läst Stieg Larsson och Jan Guillou, eller ens Pojken som kallades Det!:-)
Men jo, jag hör nog till de skamsna när det gäller både klassisk och nyutgiven litteratur, men fråmst gällande det senare. Men det är klart att du har rätt i att det egentligen inte är en vettig inställning.
Vixx: Och ja, ja, skriv om Tvillingmysteriet! Den har jag ju faktiskt läst och jag har en kul anekdot om den!
Tänk att det ka vara så att man närmar sig P4 åldern och fortfarande småskäms för både det ena och andra...Jag har läst många böcker som jag inte precis bloggar om...Det skulle kunna bli ett riktigt långt inlägg om jag skulle outa! Men så trygg är inte jag. Det vore kanske skönt med en aning mindre prestige i läsning?
Om jag ska räkna upp allt jag borde skämmas över blir det nog för långrandigt.
Jag har säkert en del som anses som lika ofint som Isfolket. Det lär finnas folk som föraktar tecknade serier till exempel.
det ska finnas ett "läst" där i andra meningen
L: Nu berör du något som jag tänkte ta med i inlägget, men sedan strök, nämligen böcker som det finns anledning att skämmas för att man inte läst. Dit hör såna böcker som man behöver ha kunskap om för sin yrkesutövning. Och jo, jag tror att det finns vissa yrken som behöver ha läst lite Stieg, Guillou och Det-pojkar. Det läser du förresten på en timme.
Och tvillingmysteriet – okej, du frestar mig, men jag får se... Jag tillbringade en stor del av semestern med att lägga bland annat Kittyböckerna i en stor låda i garderoben och sedan stapla åtskilliga andra lådor med mina samlade skrivarmödor från 1981-1994 (dvs då jag blev datoriserad). Så det finns rätt mycket framför Kitty, om vi säger så. Men vi får se hur det blir .-)
Joanna: Hej! Ja, jag skäms för allt möjligt, men jag använder bloggen som kognitiv beteendeterapi. Men du sätter också fingret på en av mina ömma punkter – det finns en massa böcker som jag läser som jag INTE bloggar om (fler än de jag bloggar om, faktiskt). Och det beror inte på att jag skäms för att jag läst dem, utan oftast på att jag skäms för att jag inte läst dem förrän NU... Suck, det blir en vända till hos psykologen, för du har rätt i att läsprestigen är en tung börda.
Petter: Föraktar tecknade serier? Jag har en kompis som gör det.
Mycket bra inlägg, jag skäms aldrig över sådant jag inte läst men däremot blir jag stressad över allt jag inte läst. Det har definitivt blivit värre sedan jag började läsa bokbloggar där jag ibland undrar hur folk hinner balansera jobb/familj/bokläsning/100 inlägg + kommentarer om dagen.
Sedan andas jag, pustar ut och tänker till lite. Läser det jag är sugen på - även om det tar flera dagar att läsa ut en kortisbok. Och sedan skriver jag ingen recension på bloggen - för det får jag nog av mina elever :p
Vixx: Gah! Så jag _ska_ alltså skämmas. Där ser man! Bäst att ge sig på Män som hatar kvinnor, då. Till och med min 84-åriga släkting har ju läst den. Men Pojken... tror jag att jag har ganska bra koll på ändå, utan att ha läst den.
Miss E: Ack den stressen, den stressen! Låt du eleverna skriva recensionerna! Det skulle jag också gjort om jag kunde :-)
L: Tja, om du känner dig träffad, så ;-)
Jag gillade Stieg Larsson böckerna förresten. Jag kan väl tycka lite nyanserat om dem om du vill, men så där kort så sträckläste alla tre, köpte dem i present till en massa människor och skulle gärna läsa om dem. Pojken som kallades Det - nja.
Jag läste för nåt år sen en (amerikansk) blogg av en bibliotekarie som apropå att folk läser mindre skrev att han förutom i yrket inte läst en bok på tre år. Och det verkade som att det han läste i yrket var referat. Han verkade stolt över deta.
Där kan jag kanske tycka att lite skam hade varit på sin plats.
Litteraturvetares upprördhet över att de tvingas läsa en massa klassiker kan jag också ibland tycka är lite underlig.
Hade inte platsen kunnat gå till nån som var intresserad av ämnet?
Petter: Om bibliotekarien råkade läsa ett referat av Labov skulle han upptäcka att hans beteende kan betecknas som "covert prestige". Det är ett beteende som forskarna ser oftare hos män än kvinnor, men hänger man på föräldrasajter (vilket jag skäms lite för att jag gör) inser man att det börjar bli ett rätt allmänt förekommande fenomen – där är det mammor som skryter med att de struntar i att ge sina barn a-vitamin eller ger dem godis varenda dag. Man gör alltså prestige av att man inte uppfyller det som förväntas av ens roll.
Jag kan tycka att en bibliotekarie som inte gillar böcker hamnat lite fel, men om han och låntagarna trivs, so what, egentligen? Klagar verkligen litteraturvetare på att de måste läsa klassiker? Är det inte att de måste läsa så många klassiker på kort tid som är problemet?
Huruvida låntagarna trivs eller ej är väl omöjligt att säja. Jag förväntar mej nog att de bibliotekarier som köper in böcker till biblioteken också ibland läser böcker.
Kanske är detta en extrem kulturkonservativ åsikt.
Anledningen till klagandet kan säkert vara att det är många böcker på kort tid. Och i och för sej är det väl normalt att klaga på sitt jobb.
Jag som undrat lite över var "Janne Gullig" håller till mellan mässorna tackar för upplysningen om att din familj har honom i bokhyllan.. ;-)
Räknas det som "covert prestige" om man inte skryter om det? Funderar på om mitt slarviga jag kan få en snygg etikett?
Jag tror att det är rätt så vanligt att få lite prestationsångest när man börjar läsa bokbloggar. Det är lite som Top Model (som jag säkert borde skämmas över både att jag ser o att jag glatt refererar till det) där tjejer som alltid varit snyggast på skolan plötsligt tvingas inse att det fanns så många fler som var snygga och att det plötsligt inte räcker med det som tidigare gav en topplats...
Jag tycker också att det är litet konstigt att en del som bokbloggar och läser (eller har läst) ämnet litteraturvetenskap klagar över att de "tvingas" läsa klassiker.
Varför i hela friden valde de då att läsa detta ämne?
(P.S. "Röda Rummet" finns som en utmärkt seriebok. Det fungerar finfint - om man vill veta handlingen och sniffa på språket - att läsa första och sista kapitlet hos August S. och sedan komplettera med serieboken.)
Sedan funderar jag också över varför det för många är en sådan laddning i just att ha läst/inte ha läst böcker - som inte alls har laddningsmotsvarighet i ha sett/inte ha sett tv-program eller filmer.
Det är ju så att vi alla (oavsett klass) konsumerar ungefär lika mycket av det "lättviktiga", vare sig vi gör det i bokform, kvällstidningsform,film, tv-form....
Själv nöjer jag mig bara med det allra sämsta när jag behöver litterär "förströelse". Då läser jag ingen bok.
Det tar alldeles för lång tid att klämma en mesig chic lit eller en halvdan deckare.
Jag KÖPER den urururusla tidskriften "Svensk Damtidning". Inte varje nummer - men säkert ett nummer i månaden.
När den är färdigtittad (med kaffe/mumsmums/ostmacka), så åervänder jag - med full energi - till det jag egentligen vill läsa just nu.
Det är
Johanna Thydells fantstiskt språkunderbara nya ungdomsroman(3e omläsningen!):
"Ursäkta att man vill bli litet älskad".
lena kjersén edman
Till Lena K E vill jag säga att det visst är lika mycket prestige i vilka filmer man sett och inte, att det är böcker vi sittero ch skäms över har nog att göra med att det är bokbloggar vi har, läser och läsning som vi har som intresse. Jag som hängt i cineastkretsar kan t ala om att trots att jag såg Kurosawa son 11-åring ÄNDÅ ofta känner enorm prestationsångest mot en del som aldrig ser amerikansk underhållningsfilm.
Att min läs-skam kommit med bokbloggandet tycker har jag inte tänkt på, men så är det faktiskt. Nu syns det ju mycket mer vad man läser, läst och inte. Den där skammen (som jag aboslut drabbas av emellanåt, men nu skäms över en istället) kommer väl inte av att jag inte hunnit läsa ALLA böcker i världen utanför att jag emellanåt väljer att läsa böcker av rent underhållningsvärde och som inte ger mig så mycket i längden kanske. Som att skamligt sitta framför SATC på TV med en godispåse istället för att titta på Dokument Utifrån med en kopp té. Alla skäms-känslorna på en gång.:)
Bland dem jag umgås med är jag nog den enda som läser så mycket som jag gör, så det är knappast så att jag behöver framstå som en som inte har läst så många böcker. När jag ertapptas med att inte ha läst en speciell bok, kan jag alltid trösta mig själv med att jag har läst så många andra som de andra säkert inte har läst.
Lena: Jag kan i och för sig förstå att man inte nödvändigtvis vill läsa klassiker bara för att man läser litteraturvetenskap (litteraturHISTORIA skulle vara en annan sak). Själv tycker jag att grammatik är rätt urtråkigt, men det ingår ändå som nån slags ryggrad i mitt ämne - man behöver ju ibland ta sig igenom mindre roliga saker för att komma till det man tycker är kul.
Laddningen i att ha läst böcker ligger i bokens symbol som fin kultur - och här instämmer jag med Bokomatens kommentar om att laddningen så klart är lika stor kring Fina filmer, om man rör sig i de kretsarna. Om man umgås i kretsar där de fina böckerna inte spelar någon roll (eller rentav är en belastning) så ser det så klart helt annorlunda ut. Så länge vi skapar identiteter och har attityder till folk som klär sig på ett visst sätt, lyssnar på en särskild slags musik, röstar på ett visst sätt eller läser en viss slags böcker, så kommer det också vara laddat att läsa/lyssna/rösta etc på en viss sak. Däremot – och det var min ursprungspoäng med det här inlägget, även om jag naturligtvis har stort nöje av att diskussionen sprungit iväg åt ett annat håll – så behöver det ju inte vara PINSAMT att inte ha uppfyllt allt det som man gärna skulle vilja göra. Man kan bara konstatera att "jag skulle vilja vara en sån som har läst en massa fina böcker, men jag har inte riktigt läst alla som jag skulle vilja ännu", och rycka på axlarna, och inte känna någon skam för det, för man inser sina begränsningar.
Angående covert prestige får jag sätta upp på min dagordning att skriva ett särskilt inlägg om det, tror jag, men Maria – jo, det kan räknas som covert prestige om du så att säga koketterar med att du är lite slarvig, som en reaktion på att kvinnor inte borde vara det.
Magnusax: Ja, det är en skön känsla att vara den som läser mest i omgivningen. Det är därför chocken blir så stor när man äntrar bokbloggosfären, tror jag :-)
Jag läser aldrig en bok för att man "borde" och jag skäms inte för det. Min läsning drivs helt av vad jag känner för och ordet klassiker ger mig närmast allergiska utslag eftersom många av de gamla klassikerna är skittråkiga.
Vi som är kollegor (= doktorander, adjunkter, lektorer och professorer i litteraturvetenskap)har under de tjugo år som jag arbetat på universitetet aldrig tävlat om vem som har läst flest böcker. (Jag har inte den bittersta aning om hur många böcker kollegorna läser .. och känner mig inte det minsta hotad om någon läser mycket.
Skämmas, skulle aldrig falla mig in - det är helt andra saker än min bokläsning som jag skäms för).
Däremot fightas vi litteraturvetare stenhårt om vem som
vet mest om sport och populärkultur. Det ÄR status.
(Min syster som är lektor i sociologi säger attd det är samma sak inom hennes ämne. Forskarna och lärarna där diskuterar nästan aldrig sociologi på kafferasten - men gärna Zlatan och vampyr-tv.
lena k e
Oj, nu orkade jag faktiskt inte läsa alla kommenterar, men det skäms jag inte över att säga :-)
P4-åldern? Ett bregrepp jag måste ha missat? Och jag ligger antagligen långt efter i min ålder då jag fortfarande lyssnar på P3 med viss behållning. För visst har P1 plats däremellan också?
Jag skäms över människor som tror att de är en bättre människa för att de har läst vissa böcker, allra värst är det när dom ska envisas med att ha läst nån fransk, spansk eller för den delen rysk författare på originalspråk. Då måste det nämnas med ännu lite högre stämma.
Eftersom min boksmak är så bred och så där typiskt mitt emellan bokustoppens etta och klassikerna från förr, så är det ändå ingen som har läst det jag har läst när jag går på fest och då kan jag inte prata om böckerna med normalt bokintresserade för dom tror att jag försöker testa dom och verka pretentiös.
Ett jäkla gissel är vad det är. Funderar på att bara läsa topplisteböcker nästa år så jag inte behöver tas för en förment litteratursnobb. Det är nästan så att jag lite för ofta säger att jag läser Läckberg så att det ska jämna ut sig.
Och vem orkar läsa min kommentar nu? Eller strunta i den utan att skämmas?
När P4 lanserades så sa man att det skulle vara en kanal för dem över 37,5 år. Själv lyssnar jag sedan 1995 endast och alltid på P1, och även om det är sant, så berättar jag det förstås bara för att skryta.
Fast jag blir lite nyfiken på vad de som har läst ryska klassiker på originalspråk ska säga? ;-)
Vixx: dom kommer inte att våga säga något nu för risk att hamna i pretto-facket. :-)
Skryt?
Nej, som jag skrivit tidigare-
att "vara beläst" har ingen status bland mina kollegor som är litteraturvetare
och (tyvärr) inte alls bland mina kollegor som är bibliotekarier.
Alldeles för många bibliotekarier -detta är tyvärr alldeles sant - vill INTE identifieras som läsare av skönlitteratur!
Kanel (min signatur på www.bokcirklar.se)
= Lena K
P S Ett väldigt vanligt skryt kommer från stolta föräldrar som gärna framhåller att minsann läser inte deras avkommor engelska böcker på engelska!
För min del är det jag skäms över inte att jag inte har läst allt som finns utan att jag KÖPER så mycket böcker hela tiden, i en takt som är minst dubbelt så snabb som lästakten. Det är det pinsamma, att jag inte kan disciplinera mig till att inte köpa massa böcker jämt och ständigt. Fint inlägg för övrigt. :)
Jessica: Ja, dessa bokinköp är faktiskt något att fundera över. Jag måste också fundera över om man ska skämmas för att man köper för mycket böcker. Eller om man bara ska skylla på att världen översvämmas av ovanligt skickliga reklammakare....?
Vixxtoria: Jag vet inte riktigt hur man ska göra, men den strategin lät ju onekligen skönare. Det är bara att shoppa loss då med andra ord. ;)
Skicka en kommentar