Min första tanke var att jag kände igen den där spänningen och hjältestatusen som omger De Stora. Min andra tanke var att inga böcker blir vardagliga för mig sedan jag läst dem. Det kan hända att jag inte uppskattar en författare så mycket som jag trodde, men från och med att jag slagit igen en bok är vi oupplösligt förbundna. Om det är en bok jag tycker mycket om är jag övertygad om att ingen har begripit sig på den såsom jag, att den aldrig har talat på samma sätt till någon annan. Om det är en bok jag inte gillar alls, så är jag lika övertygad om att alla som hyllat den har missförstått den eller har erbarmligt dålig smak.
Men summan av alltihop är att böcker förvandlas. För mig är de lästa böckerna en del av mitt liv, att minnas innehållet i dem och läsningen av dem berättar även en historia om mig själv. Det har jag ju varit inne på tidigare.
Faktum är att jag nog sällan känner att jag har en relation till böcker jag inte läst, medan en bok som jag läst förvandlas. Den sjunker långsamt in i mig, och sedan den hamnat i bokhyllan (noga inplacerad i ett sällskap där den ska trivas), så fortsätter vi länge att spana på varandra. Jag kan bli alldeles varm och ömsint och arg och upphetsad när jag håller en bok jag tidigare läst i min hand. Vetskapen om vad som finns där innanför pärmarna är magisk. Min bokhylla är full av fantastiska lådor som innehåller parallella världar fulla med bästa vänner.
Och hos mig tänds ständigt nya hjälteglorior.
6 kommentarer:
Åh, åh, åh, precis så där är det! Jag brukar ju hävda att jag blir kompis med karaktärerna i en bok jag läser. Har ofta ett större förhållande till dem än till själva författaren. Man har liksom en hemlighet ihop med boken man läst, som står där i hyllan. Som bara vi känner till. Vad vi delar och har gemensamt och som du säger, bara jag har förstått på boken på som jag. Underbart inlägg!
Bokomaten: Jo, för mig är det också så. Enligt mig finns det en hel del författare som inte förstår sina karaktärer. I alla fall inte som jag.
Jag bryr mig oftast inte så otroligt mycket om författarna faktiskt. På ett positivt sätt (i fall nu någon författare läser det här och känner sig överflödig). För mig kan de supa och slå sina fruar hur mycket de vill så länge de skriver bra litteratur om det. Och inte har något emot att jag sympatiserar med frun.
Oj, det där är svårt. jag vill nog helst itne veta så mycket om författaren i så fall för det kan verkligen sätta käppar i hjulet hos mig. Samma med skådespelare och regissörer av filmer. Jag vill INTE veta att det är genuint osympatiska figurer, inte i förväg liksom. Om de är oansenliga typer och roliga typer har mindre betydelse, men är de ruskprickar så blir det svårt. Ibland kan jag se förbi det, men i vissa fall blir det de skriver så assossierat med dem som person att det är svårt att släppa.
Bokomat: Jag vill också helst veta så lite som möjligt innan jag läser eller ser något. Och det är sannerligen inte lätt idag. Det enklaste är att inte läsa böcker som uppmärksammas mycket ;-)
Nej, men en svårighet är ju när man läst många böcker av en författare. Då brukar mitt intresse ha väckts så att jag läser på lite grann, och då kan jag bli fascinerad. Men därefter är det svårt att låta bli att dra paralleller till författarens eget liv och erfarenheter, om sådana är tydliga.
Så sant, så sant så sant: de böcker jag läst blir en del av mig, ett förhållande uppstår, en pusselbit läggs till, en ny upplevelse har tillkommit. Det du beskriver är äkta Bokkärlek, och jag kan bara instämma i densamma.
Jenny: Det är det som är så fascinerande. När bokälskare träffar en annan bokälskare så behöver de inte ens älska samma böcker. Ändå finner de att de har mer gemensamt än andra människor!
Skicka en kommentar