De mest förbjudna

Boktipset – ni na ni na ni nanna... har hittat en lista på 100 böcker som blivit förbjudna i USA. Ja, förbjudna på det där sättet att skolbibliotek inte tycker att barn ska läsa dem. Jag förundras mest över att man glömt bort Kitty-böckerna, som var de böcker som mitt skolbibliotek av princip inte släppte in. Listan är sammansatt av American Library Association. 


Jag har inte läst så många förbjudna böcker som man kan tro, men jag kan glädjas åt att i alla fall en av mina älsklingsböcker, Räddaren i nöden, finns med. 


Fetmarkerade böcker har jag läst. 
Fetmarkerade författare har jag läst (fast inte just den boken som finns listad). 
Kursivering betyder att jag sett en filmatisering. 
Orange betyder att jag kommenterar något. 


1. Harry Potter-serien, J.K. Rowling 
2. Alice-serien, Phyllis Reynolds Naylor. (Alice + Patrick = Sant, Alice – med huvudet fullt av kärlek, Alice, snart tretton, Alla utom Alice, Alltid Alice…)
3. The Chocolate War, Robert Cormier.
4. And Tango Makes Three, Justin Richardson/Peter Parnell.
5. Of Mice and Men, John Steinbeck (Möss och människor)
6. I Know Why the Caged Bird Sings, Maya Angelou (Jag vet varför burfågeln sjunger)
7. Scary Stories (bokserie), Alvin Schwartz
8. His Dark Materials (bokserie), Philip Pullman
9. ttyl; ttfn; l8r g8r (bokserie), Lauren Myracle
10. The Perks of Being a Wallflower, Stephen Chbosky (Wallflower : konsten att titta på)
11. Fallen Angels, Walter Dean Myers
12. It’s Perfectly Normal, Robie Harris
13. Captain Underpants (bokserie), Dav Pilkey. (Kapten Kalsipp)
14. The Adventures of Huckleberry Finn, Mark Twain. (Huckleberry Finns äventyr)
15. The Bluest Eye, Toni Morrison. (De blåaste ögonen)
16. Forever, Judy Blume
17. The Color Purple, Alice Walker. (Purpurfärgen)
18. Go Ask Alice, anonym (Fråga Alice)
19. Catcher in the Rye, J.D. Salinger (Räddaren i nöden)
20. King and King, Linda de Haan
21. To Kill A Mockingbird, Harper Lee (Dödssynden)
22. Gossip Girl (bokserie), Cecily von Ziegesar (Annabelle Vestry, pseudonym?). En rätt lång bokserie med titlar som Gossip Girl, You Know You Love Me, All I Want Is Everything, Because I’m Worth It med flera. (Gossip girl – bara i din fantasi, med flera.)
23. The Giver, Lois Lowry. (Den utvalde)
24. In the Night Kitchen, Maurice Sendak
25. Killing Mr. Griffin, Lois Duncan
26. Beloved, Toni Morrison. (Älskade)
27. My Brother Sam Is Dead, James Lincoln Collier
28. Bridge To Terabithia Katherine Paterson (Bron till Terabitia)
29. The Face on the Milk Carton, Caroline B. Cooney. (Saknad – Jennie 3 år) Varför är den här förbjuden? En sentimental historia om en flicka som blev kidnappad som 3-åring, och nu får komma hem till sin riktiga familj. Det finns en lika smörig uppföljare. 
30. We All Fall Down, Robert Cormier (Vandaliseringen) Den här har antagligen blivit förbjuden för att man är rädd att barnen ska ta efter och också vandalisera. 
31. What My Mother Doesn’t Know, Sonya Sones (Vad mina vänner inte vet)
32. Bless Me, Ultima, Rudolfo Anaya
33. Snow Falling on Cedars, David Guterson (Snö faller på cederträden)
34. The Earth, My Butt, and Other Big, Round Things, Carolyn Mackler
35. Angus, Thongs, and Full Frontal Snogging, Louise Rennison (Georgia Nicolsons dagbok)
36. Brave New World, Aldous Huxley (Du sköna nya värld)
37. It’s So Amazing, Robie Harris
38. Arming America, Michael Bellasiles
39. Kaffir Boy, Mark Mathabane (Kaffir Boy : en självbiografi)
40. Life is Funny, E.R. Frank
41. Whale Talk, Chris Crutcher
42. The Fighting Ground, Avi
43. Blubber, Judy Blume
44. Athletic Shorts, Chris Crutcher
45. Crazy Lady, Jane Leslie Conly
46. Slaughterhouse-Five, Kurt Vonnegut (Slakthus 5)
47. The Adventures of Super Diaper Baby, George Beard
48. Rainbow Boys, Alex Sanchez
49. One Flew Over the Cuckoo’s Nest, Ken Kesey (Gökboet)
50. The Kite Runner, Khaled Hosseini (Flyga drake)
51. Daughters of Eve, Lois Duncan
52. The Great Gilly Hopkins, Katherine Paterson
53. You Hear Me?, Betsy Franco
54. The Facts Speak for Themselves, Brock Cole
55. Summer of My German Soldier, Bette Green
56. When Dad Killed Mom, Julius Lester
57. Blood and Chocolate, Annette Curtis Klause (Blod & choklad)
58. Fat Kid Rules the World, K.L. Going
59. Olive’s Ocean, Kevin Henkes
60. Speak, Laurie Halse Anderson (Säg något)
61. Draw Me A Star, Eric Carle
62. The Stupids (bokserie), Harry Allard
63. The Terrorist, Caroline B. Cooney
64. Mick Harte Was Here, Barbara Park
65. The Things They Carried, Tim O’Brien
66. Roll of Thunder, Hear My Cry, Mildred Taylor (Svart arv)
67. A Time to Kill, John Grisham (Juryn)
68. Always Running, Luis Rodriguez
69. Fahrenheit 451, Ray Bradbury (Fahrenheit 451)
70. Harris and Me, Gary Paulsen
71. Junie B. Jones (bokserie), Barbara Park
72. Song of Solomon, Toni Morrison
73. What’s Happening to My Body Book, Lynda Madaras
74. The Lovely Bones, Alice Sebold (Flickan från ovan)
75. Anastasia (bokserie), Lois Lowry
76. A Prayer for Owen Meany, John Irving (En bön för Owen Meany)
77. Crazy: A Novel, Benjamin Lebert (Crazy : roman)
78. The Joy of Gay Sex, Dr. Charles Silverstein
79. The Upstairs Room, Johanna Reiss (Det hemliga rummet)
80. A Day No Pigs Would Die, Robert Newton Peck
81. Black Boy, Richard Wright (Black boy: en berättelse om barndom och ungdom)
82. Deal With It!, Esther Drill
83. Detour for Emmy, Marilyn Reynolds
84. So Far From the Bamboo Grove, Yoko Watkins
85. Staying Fat for Sarah Byrnes, Chris Crutcher
86. Cut, Patricia McCormick (Sann smärta)
87. Tiger Eyes, Judy Blume
88. The Handmaid’s Tale, Margaret Atwood (Tjänarinnans berättelse)
89. Friday Night Lights, H.G. Bissenger
90. A Wrinkle in Time, Madeleine L’Engle (Ett veck i tiden)
91. Julie of the Wolves, Jean Craighead George (Vargflickan)
92. The Boy Who Lost His Face, Louis Sachar
93. Bumps in the Night, Harry Allard
94. Goosebumps (bokserie), R.L. Stine
95. Shade’s Children, Garth Nix
96. Grendel, John Gardner
97. The House of the Spirits, Isabel Allende (Andarnas hus)
98. I Saw Esau, Iona Opie
99. Are You There, God? It’s Me, Margaret, Judy Blume
100. America: A Novel, E.R. Frank


Om jag ska kommentera något generellt om den här listan så är det att det å ena sidan är många böcker med fantasyinrikting (till exempel Harry Potter, Ett veck i tiden) eller science fiction (Tjänarinnans berättelse, Du sköna nya värld), och å andra sidan böcker som behandlar svartas erfarenheter. I det senare fallet tycker jag det är underligt att de ses som vågade böcker – de borde väl vara extra viktiga!? Sen är det ju underligt att vissa vuxenböcker finns här (Andarnas hus, En bön för Owen Meany), men att hundratals andra ("värre") vuxenböcker inte är nämnda. Hur är det med den där Tärningskastaren eller Sagan om ringen? 


Knepig lista är det i alla fall – både vad gäller vad som hamnat på den, och vad som inte kommit med. 

När man en gång lärt sig cykla

Åh, jag kommer inte på ordet för det. Vad kallas det nu igen när man läser en hel bok på bara en dag?

Well. Hursomhelst. Jag är med i leken igen.

Men det är möjligt att jag kommer läsa mer än jag bloggar ett tag framöver. Om ni ursäktar.

Ja, tänk att äga en bok!

Astrid Lindgren skriver om sitt läsande i boken Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult. Det är några un-der-bara sidor som jag egentligen skulle vilja citera i sin helhet, men det hinner jag inte för jag måste slå in en fåtölj, och för att kunna göra det måste jag nog först åka och handla inslagningspapper (nu kommer några säkert använda kommentarsfältet för att föreslå nödlösningen tidningspapper, och jag tackar så mycket för tipset, men det har vi eldat upp, så jag måste nog tyvärr ge mig utanför dörren). I alla fall, här två citat från Astrid:

Tänk att äga en bok alldeles själv – att man inte svimmade av lycka! Ännu kan jag minnas hur dessa böcker luktade, när man fick dem färska och nytryckta, jo, man började med att lukta på dem, och av alla dofter i världen fanns ingen godare. Den var full av försmak och förväntan. 

s 60 i Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult av Astrid Lindgren

Tro nu inte att jag läste bara klassiker! Men ett faktum är att de böcker som en gång grep mig starkast och som blev mina eviga följeslagare, det är just de där som fortfarande lever kvar på bibliotekens listor. Kan det möjligen bero på att de råkade vara så bra böcker? 

s 62

Apropå bra böcker så är det då en välsignad tur att jag nu äntligen läser denna bok av Astrid Lindgren! Det tycker jag att du också ska göra – inte minst för hennes beskrivning av hur hon och hennes syskon lekte Anne på Grönkulla i stora sågspånshögen (Astrid var Diana).

Eller ska man sluta medan man fortfarande har nåt kvar att läsa?

Den här bloggen fyller två år om ungefär en månad.

Hur ska jag fira det, tycker ni?

Bokryggar ska böjas i tid

Min dotter har nu sedan en tid figurerat som 4-åringen, i stället för 3-åring. Det väcker å ena sidan mycket nostalgi. Jag minns som igår den där eftermiddagen då jag anmälde henne till den första bokklubben. Och det är med en tår i ögat jag tänker tillbaka på den gången då hon pekade på en bit sytråd som fallit på golvet, observerade formen, och – alldeles korrekt – konstaterade: "Mamma, det är ett 'S'!"

Men medan såna där årsdagar passerar så gläds man även åt att hon blir större. Man föreställer sig den där framtiden då hon kommer ha tandställning och tonårshormoner och tillbringa alla eftermiddagar under täcket tillsammans med Sylvia Plath eller Deborah Spungen – ja, eller vad tonåringar nu identifierar sig med år 2021. Och man tänker på hur man kommer få hjälpa henne att breda ut boksidorna framför elementet när hon tappat tjocka tegelstensböcker som trillat ur botten på en sliten ryggsäck och hamnat i en vattenpöl på väg hem från skolan.

Det är således både med tillförsikt och inte utan stolthet som jag konstaterar att hon är på god väg att bli en äkta slalomläsare. På jakt efter en egen förlagd bok som jag trodde fanns nånstans i sovrummet (den visade sig senare ligga bakom en kudde i fåtöljen i biblioteket) så hittade jag ett gäng halvlästa böcker.

Först Edith Unnerstads underbara bok om Pip-Larssons Lilla O. Vi har hunnit till och med Klåfingersdagen vill jag minnas. Det fantastiska kapitlet om när Lilla O var ensam hemma och ringde i telefonen och lyckades få en man att komma hem till henne med två valpar att leka med har vi så klart läst tre gånger. I jämförelse med det verkar resten av boken rätt blek, så det är inte konstigt att den har blivit liggande. 

Karlsson på taket smyger igen är den där boken där det står i tidningen om att en flygande tunna har siktats i Vasastan. Rasande spännande är det visserligen, men boken konkurrerades ut av...
(Ni tror säkert att det charmiga halsbandet är ett loppisfynd, men det är tvärt om hemmagjort enligt egen design. Värdefull lästid som gick åt där, men jag har för mig att dotterns pappa läste högt för henne samtidigt som hon trädde pärlorna.)

... Emilböckerna! Mycket beroende på att vi hittade en osedd film om Emil och griseknoen, vilket föranledde att allt med Emil åkte upp på läslistan (herregud – kan någon förklara den där driften 4-åringar har att läsa böcker när de just sett filmen?). Nya hyss av Emil i Lönneberga innehåller till exempel berättelsen om stora tabberaset i Katthult. Varning för att läsa den på fastande mage – vi var i alla fall tvungna att gå upp och äta igen när vi läste den. (Och sen måste man som bekant borsta tänderna på nytt, eller läsa en bok om Karius och Baktus.)

Ja, fast nu har vi faktiskt läst ut boken på bilden. Ja, alltså Emil-boken. Anna Karenina (ett fynd från bokrean 1993) kan jag glädjas åt länge än. Kanske kommer dottern ärva den av mig så småningom. Kanske är det tillräckligt att hon börjar läsa där jag lämnat mitt bokmärke? Kanske kommer min dotterdotter att läsa ut boken innan hon dör 98 år gammal?

Det finns dock fler halvlästa böcker. Den första boken om Emil i Lönneberga, till exempel. Jag tror att hårbandet ligger på ett ställe där Emil sitter och täljer gubbar i snickarboden. Dottern tyckte det verkade vara tråkigt att sitta där inne så länge, så vi började läsa något annat. Typ Kalle Blomkvist – bokmärket består av själva bokryggen som lossnat. Vi kom inte så långt, för den är lite för avancerad för 4-åringar – dessutom var tydligen bilderna tråkiga; det hade jag aldrig tänkt på förut. Så över till boken Lillebror och Knatten (av Anne-Cath Vestly). En finurlig historia om en liten pojke som inte har några vänner, och i stället bli kompis med en gren som ser ut som en gubbe. Vi letade genast reda på en egen gren i trädgården och lekte med den en hel eftermiddag. När vi gick upp för att läsa på kvällen eldade sambon i kaminen, och sen dess var vår Knatten borta, och det väckte bara sorgliga minnen att fortsätta läsningen.

Det är möjligt att det finns några ytterligare halvlästa böckerna under kudden på bilden. Jag ska känna efter när jag går och lägger mig. Teskedsgumman borde till exempel ligga nånstans.

Come to mummy!

Notera att det är en tändsticksask modell större.

En bra bok. Kort och gott.

Plötsligt är året 1706, och jag befinner mig i Polen. Jag är tillsammans med två utsända officerare med uppdrag att utreda en förbryllande skärmytsling som inträffat i spåren av en torr hungersommar mitt under de karolinska krigen. Vi står nu i resterna av ett nedbrunnet herresäte, och måste röra oss försiktigt i det vildvuxna gräset för att inte trampa på förruttnade likdelar, trasa sönder en bröstkorg eller få en halvt förmultnad skalp på stövelspetsen. Vi försöker förstå vad som har hänt. Det här var ju ett polskt gods som stödde svenskarna – varför har våra landsmän stupat här? Och vem har anfallit vem? Vet den förvirrade, långhårige mannen som reser i vår vagn något om vad som har hänt? Om han bara inte vägrade tala. Är han verkligen en vargmänniska?

Jag läser boken Jag skall dundra, och hamnar mitt i en sugande, filmisk berättelse, långt bortom krigisk ära och berömmelse. Oerfarna och småaktiga anspråk på ett evigt och ädelt eftermäle får här fullständigt ödesdigra resultat. Historien som berättas i korta, suggestiva kapitel omges och interfolieras med utdrag ur en fragmentarisk dagbok, skriven av en officer Sundman. Dagbokscitaten är försedda med en omfattande notapparat (jag noterar att exempelvis Bo Ralph, akademiledamot och professor i nordiska språk åberopas som källan till vissa härledningar) för att 1700-talsuttrycken skall förstås. Det känns mycket tidstroget och autentiskt, men en kort eftertext ger vid handen att även dagboken är fiktion.

Trots det känns både den och historien mer trovärdigt än mycket annat man läser. Det är hungriga soldater som i sommarhettan behöver hitta mat. De har tilldelats ett visst område som de ska genomsöka för att få ihop en ranson för sin del av hären. Det enklaste är om de kan hitta allt på samma ställe, och när de så kommer mitt i bröllopsförberedelserna på ett större gods verkar saken klar. Problemet är att godset är svensksvänligt, och således inte får plundras. Men dagboksskrivaren Sundman som leder gruppen river pappret mitt itu. Plundringen börjar. Det meningslösa dödandet likaså. Men Sundman retirerar nästan bokstavligt talat mitt under skottlossningen retirerar för att nedteckna i dagboken vad som händer – 1700-talets motsvarighet till 15 minuters berömmelse.

Det slutar med ett nedbränt gods, en galen Sundman, en död svensk soldatstyrka, åtskilliga civila polacker avrättade, och en massaker på tillskyndande anfallande polska soldater. Att säga att det handlar om meningslöst våld är en underdrift. Och Sveriges rykte som ärofull stormakt får sig en ordentlig törn.

Att boken är filmisk är ingen slump. Jag skall dundra är skriven av Peter Englund och Kristian Petri, och var från början ett filmmanus – och hur jag önskar att den skulle filmas! Det behövs fler anti-krigsfilmer, utan hjältar, med snöpliga, skamfyllda slut. Och befriande fri från kungar och andra namnkunniga historiska personligheter.

Det här var en oväntad läsupplevelse, en bok jag inte kunde lägga ifrån mig. Och tänka sig att jag inte ens visste att den fanns innan jag råkade gå förbi den på biblioteket.

It's a keeper

Jag tänkte att jag skulle publicera en sån där aforistisk sentens (den har som vanligt föregåtts av mycken tankemöda) som löd ungefär:

När man sätter in en nyss utläst bok i bokhyllan, samtidigt som man gläds åt att man kommer att läsa om den nån gång i framtiden, då vet man att man har läst en bra bok. 

Fast sen kom jag på att det ju inte alls stämmer. Det finns flera goda böcker som jag njöt av att läsa, och otvetydigt tycker är mycket bra, men som jag inte alls tror att jag kommer att läsa om nån gång i framtiden. Amfitryon av Ignacio Padilla som jag skrivit om här är ett bra exempel.

Och jag har ju läst Liza Marklunds bok Paradiset tre gånger (tror jag; och om jag har fel, så måste den siffran dessvärre justeras uppåt), och det utan att jag tycker att det är en särskilt bra bok.

Men jag skulle nog kunna formulera en annan sentens som lyder ungefär så här:

En bok som man tror att man (kanske nån gång eventuellt) vill läsa om i framtiden ska man inte göra sig av med. 

Så där. Det borde utgöra en levnadsvisdom som funkar i praktiken.

Nobelpriset – för dig som inte vet hur du ska börja!

Det finns så mycket som är bra med poddradiosändningar att jag nästan inte vet var jag ska börja. Men en stor fördel är att man kan lyssna till radioprogram långt efter att de sänts.

Just nu håller jag till exempel på med att lyssna igenom alla P1-programmet Bibliotekets poddradiosändningar från 2009, bara för att jag kan. Där finns många godbitar. Här vill jag särskilt tipsa om ett samtal från 7 december 2009, där man diskuterar vilka Nobelpristagare som är värda att läsa. Inte bara får man några fina tips om vilka författare som håller, och vilka man nog kan strunta i, utan programmet innehåller därutöver ovanligt många kloka reflektioner om läsning. Som att man till exempel kan vara för gammal för att läsa dåliga böcker. Och många fördjupade tolkningar i till exempel Coetzees och Müllers författarskap.

Det är Louise Epstein som diskuterar med Stewe Claeson (författare, som har läst alla Nobelpristagare utom en!), Barbro Bolonassos (bibliotekschef) och Stefan Ingvarsson (översättare). Ni behöver ju inte nödvändigtvis lyssna på programmet just nu, för det ligger antagligen kvar ett tag, men missa inte!

Men gå nu inte direkt till biblioteket för att låna Markens gröda av Hamsun, för det tänker jag göra. Och jag misstänker att det inte finns särskilt många exemplar av den boken ens i källaren.

Som julafton varje gång

Jag har ibland nämnt att jag ofta knappt tror mina ögon när jag besöker ett av biblioteken i min närhet (jag har tre som jag frekventerar rätt regelbundet). På det här biblioteket hittar man nästan alltid massvis med relativt nyutkomna böcker – inte sällan såna som nyss fått Nobelpris eller Augustpris. Där står böckerna och lockar på snurrställ och på nyinkommet-hyllor, och väntar och väntar på att bli lästa. Vecka ut och vecka in står där samma böcker. Idag noterade jag till exempel att boken om Ingmar Bergman av Jörn Donner som jag läste för så där ett år sen fortfarande står där och väntar på att bli lånad.

Ibland är jag faktiskt helt övertygad om att jag är den enda som förbarmar mig över de här böckerna. (Och ibland funderar jag över om det är rimligt att ett bibliotek köper in en massa bra böcker bara åt mig. Men sen slår jag bort den tanken. Visst är det rimligt? Jag betalar ju skatt. Och mina biblioteksböter.)

Under en mycket kvick runda idag stod till exempel de här böckerna och lockade:

Några av dem fick följa med mig hem

Tecken på framgång

Jag och min sambo har så olika boksmak att om vi båda gillar samma bok så kan man vara säker på att det är en försäljningssuccé.

Innan drömmar blir till verklighet

Bod was thrilled. He imagined a future in which he could read everything, in which all stories could be opened and discovered.

s 40 i The Graveyard Book av Neil Gaiman

Fjärilen flyger i skymningen

Jag var en sådan där tonåring som tvekade rätt länge innan jag på allvar gick över till vuxenböckerna. Framför allt var jag rädd att missa att någon av mina favoritförfattare skulle ha kommit med någon ny bok. Fortfarande är det sällan jag blir så glad som när jag upptäcker riktigt riktigt bra böcker som passar för unga vuxna. Och äldre vuxna. Och att ge min mamma i mormorsdagspresent och så där. Som John Marsdens serie I morgon när kriget kom. Eller Suzanne Collins Hungerspelstrilogi.

Jag läser därför alltid lite extra uppmärksamt när jag hör berömmande ord om barn- och ungdomsböcker. Särskilt svårt är det att hitta mellanåldersböcker som jag verkligen uppskattar som vuxen. (Som barn läste jag och tyckte om de mest förskräckliga historier, men eftersom jag inte längre är barn och har gott om goda, men olästa böcker härhemma, så kostar jag på mig att vara kräsen.) När Martina på Ett hem utan böcker skrev om barnböcker häromsistens noterade jag hur som helst flera intressanta titlar. Den som fick komma hem till mig ganska omgående var boken Sorgfjäril av Ingelin Angerborn.

Boken handlar om 12-åriga Alice som flyttar med sin mamma, mammas nya man och 5-årige lillebror Emanuel (som har en utvecklingsstörning av något slag) till ett stort, gult gammalt kråkslott. Ganska snart får familjen reda på att huset kallas för Spanska slottet, och läsaren anar innan familjen gör det att det förstås har skett något hemskt och sorgligt i huset en gång i tiden. Alice längtar mycket efter Leo, sin bäste vän, som hon flyttat ifrån, och vill hålla kontakten med honom med mobil och internet, men mobilen dör och internet och den fasta telefonen krånglar ständigt.

Men fjärilar finns det gott om. Särskilt en som Alice (vid ett tillfälle då internet tillfälligtvis fungerade) identifierade som en sorgmantel. Och lillebror Emanuel verkar se saker som de andra i familjen inte ser. Mystiken tätnar, som det heter. Kanske byggs det upp lite väl långsamt, eller möjligen går det lite väl fort på slutet. Och kanske finns det lite för mycket som är förutsägbart för en vuxen läsare, som dessutom sett både det ena och andra på film, men det är fint gjort. Alice känns trovärdig för sin ålder, och jag tror det är många 11-åringar som kommer tycka mycket om den här boken. Och om du har nån sån 11-åring i närheten kan du passa på att läsa den själv nån kväll – men se till att du inte är ensam hemma, för det blir lite ruggigt mot slutet!

Det här är även en bok som blandar ny teknik med traditionella spökerier på ett mycket effektfullt sätt. Jag får lika kalla kårar längs ryggen när Alice webbkamerachattar med Leo som jag brukar få när jag läser om Nora (i Agnes Cecilia) som ser sin klocka gå baklänges, eller om när David (i Tordyveln flyger i skymningen) blir uppringd av den döda Julia som vill spela schack med honom.

Jag är särskilt glad över att jag tyckte om Sorgfjäril, eftersom jag blev så grundligt besviken på den förmenta spökhistorien Den osynliga (av Lise Indahl) härom året. Men jag kan inte förstå varför boken inte kunde få heta "Sorgmantel" i stället – en betydligt mer logisk titel. Och så tycker jag att författaren slarvar bort det där silverhjärtat med det ingraverade A:et. Det är som om man inte skulle fått veta vem dockan i Agnes Cecilia föreställer. Mystiken som tätnar ska ju skingras på slutet också.

Och jag gillar alltså Harry Potter på grund av himmelssängen han sover i

För några månader sedan inbjöd jag mina blogglösa läsare att ställa frågor till mig i ett kommentarsfält, och då frågade Jenny (hon utan blogg) mig om jag hade någon riktig favoritbok som barn – någon som var sönderläst och som lagt grunden för vidare läsning. Hon berättade själv om boken Familjen Tuff-tuff som hon minns från sin egen barndom.

Jag hade tänkt jag skulle svara på Jennys fråga innan jul, och funderade då på böcker som Kajsa Kavat och Jul i Bullerbyn – böcker som jag älskade som barn och fortfarande återvänder till med förtjusning. Men så här ett par månader efter jul när jag viker lite tid att blogga om barndomsböcker känns de här böckerna inte klockrena längre. Helt sönderlästa var inte mina exemplar, för övrigt.

Men så kom det sig att jag nu i helgen tittade igenom en låda med tämligen aktuella och viktiga papper, och mitt bland dräneringskvitton från i höstas och foton på min dotters förskolegrupp hittade jag sannerligen en sönderläst gammal bilderbok. (Jag undrar fortfarande hur den hamnat där.) Det är en bok som heter Kung Leo, och som saknar författare (eller kan någon hjälpa mig med det?), och som någon (antagligen mina föräldrar) köpt för 2.25 någon gång i mitten av 1970-talet.

Så här sönderläst var boken:

Själva historien är enkel. Kung Leo har födelsedag, och till frukost äter han då tårta och dricker saft i sängen:

För att fira bjuder han in alla skogens djur (och det underliga med det här är att alla djur som kommer hör hemma i den nordeuropeiska eller kanske snarare nordamerikanska faunan; man skulle ju kunna tänka sig att en del av de djur som kom för att fira ett lejons födelsedag var elefanter och zebror). Därför pågår det hela dagen förberedelser i slottet (för kung Leo är en riktig – citat – "läckergom").

Här springer haren iväg med ett fat med våfflor (visst liknar de pannkakor?), och Kockan (beröm för kvinnlig kock!) och hennes medhjälpare har fullt sjå med att se till att saltet respektive sockret hamnar i rätt gryta.

I källaren står räven och igelkotten och gör kung Leos favoritsaft. Melon och hallon ingår bland annat. De turas dessutom om att provsmaka saften så fort den andre inte ser. (Som liten hade jag stora problem med att igelkotten inte alls liknade en igelkott.)

Under tiden förbereder sig alla djuren för att gå på fest. Griskultingarna låter till exempel sina mammor tvätta dem ordentligt.

Sen tar alla djuren ett specialchartrat tåg till den kungliga skogen.

Där sitter Kung Leo på en sammetstron och tar emot hyllningar.

Och därefter bjuds alla djuren på stor fest! Lägg märke till att sköldpaddan och mössen får en egen liten tallrik på marken, eftersom de inte når upp till bordet.

På kvällen går Leo mätt och belåten till sängs. Han placerar sin kungakrona på en pall bredvid sängen.

Ja, det var det hela. Som ni kanske anar vid kanten av bilderna ovan så är det faktiskt förhållandevis mycket text i den här boken. Den är förvisso inte särdeles poetisk, och inte tycker jag heller att den är särskilt rolig eller spännande som vuxen, men visst duger den. Det som jag minns allra bäst av boken – och som jag tror är anledningen till att den är sönderläst – är de förtrollande bilderna. Särskilt den sista bilden, med det vackra blåa täcket, och kronan, och de förgyllda sängstolparna. Den skimrade nästan, tyckte jag. Jag minns även att det där festbordet såg så otroligt spännande ut.

Men idag känns även bilderna platta.

Jag har haft mycket roligt de senaste åren när jag upptäckt gamla favoritböcker tillsammans med min dotter. Ofta har jag hittat kvaliteter i texten som jag som barn inte såg, eller förstått saker jag då inte begrep. Och väldigt ofta har jag blivit besviken på bilder som var magiska när jag var barn, och som nu endast är ibland ganska taffliga illustrationer. Inte ens Ilon Wikland är lika svindlande som jag en gång tyckte. Den här boken har gått samma öde till mötes, och det finns inte så mycket kvar som kan förklara varför jag en gång fastnade så för den. Eller ja. En hel tårta i sängen till frukost förklarar väl en hel del.

Om jag på allvar ska söka efter en bok som fick mig att efterfråga mer och mer läsning, så är det nog mina upplevelser av Barnen i Bullerbyn och Kulla-Gulla jag måste skriva om. Och det lovar jag att göra en annan gång.

Goda tankar och lite bättre böcker

Jag har inte bloggat i helgen för jag har städat. Och så har jag läst två böcker. Det ena har inte särskilt mycket samband med det andra, men vad ska man egentligen ha måndagmornar till om inte för lite småsnack.

Båda böckerna fick hursomhelst betyget fyra (av fem) i sina kategorier (vilka var mellanstadiebok, och provocerande, men lätt daterad fackbok). Kanske har den stressrelaterade förmågan att dra till mig dåliga böcker släppt något. Kanske hjälpte all omtanken från fina bloggläsare.

Den här veckan börjar i alla fall lite bättre än den förra. Men jag har ont i halsen, det har jag.

Eftersom du ändå inte bara kommer köpa EN bok

Lyran meddelar i ett kommentarsfält hos Martina att Oksanens bok Utrensning är med på bokrean. Så nu finns väl ingen återvändo antar jag. Jag förhandsbeställer, och ser fram emot att bli överväldigad framåt sommarn. Möjligen senvåren.

Och om jag sedan själv ska ge några bokreatips (jag har kollat igenom erbjudandena hos Adlibris.com), så är det att slå till på Per Pettersons bok Jag förbannar tidens flod (jag har skrivit om den här). Efter vad jag har hört kommer den inte i pocket, och börjar bli svår att få tag på. Och jag lovar – verkligen lovar – att den mannen kommer att få Nobelpriset. (Och då kommer säkert boken i pocketupplaga i och för sig, så om du har mycket att läsa nu så kan du vänta lite.) (Boken Ut och stjäla hästar finns också på rean, i cd-version. Rekommenderas också varmt! Här till exempel.)

Den som vill läsa Ingmar Bergman har nu också chansen. Flera av hans filmmanus finns nu på rean: Fanny och Alexander, Den goda viljan, Enskilda samtal och Söndagsbarn hittar jag. Jag rekommenderar dem allihop, men slå till på Fanny och Alexander eller Den goda viljan om du inte kan välja – väldigt bra texter, både lika och olika filmerna/tv-serierna. (Bland annat har Fanny och Alexander en storasyster i bokversionen – bara en sån sak!! Den goda viljan regisserades ju av Bille August och inte Ingmar Bergman, vilket gör det intressant att läsa Bergmans version. Jag har inte detaljjämfört, och jag kan inte sätta fingret på det, men jag får en delvis annan känsla när jag läser manuset än när jag ser tv-serien.)

Torgny Lindgrens trilogi bestående av Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel som finns i samlingsvolymen Nåden har ingen lag slumpas formligen bort. Har du inte läst Lindgren så är det här en jättebra början. Tre av Sveriges bästa böcker från de senaste 15 åren, inbundna till priset av en pocket! (Torgny är som bekant den nu levande svensk som jag lanserar för Nobelpriset. Det kanske är nån nytillkommen bloggläsare som missat det.)

Om man läst Jane Austens Northanger Abbey så är det lätt att bli nyfiken på boken Udolphos mysterier (av Ann Radcliffe) som hjältinnan Catherine Morland jämför allt i sitt liv med. Nu finns den för 39 kronor på rea. Jag har redan beställt ett exempelar, så därför vågar jag tipsa dig. (Radcliffe var den tidens stora modeförfattare. Om man sett filmen A young Jane Austen, så är det henne som Jane i filmen vid ett tillfälle träffar.)

Jag tycker inte att den som då och då ger sig på fackböcker ska missa Lars-Olof Larssons bok Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? En bok som fick Augustpriset när det begav sig, och en väldigt bra genomgång av den 1500-tals-politik som ligger till grund för det Sverige vi har idag, och för de föreställningar vi har om vad det innebär att vara svensk. En av de bästa böcker jag läste under 00-talet!

För lite lättsmältare litteratur, som ändå inte är intetsägande så kan man satsa på Sara Kadefors bok Borta bäst. Jag tycker inte den håller hela vägen fram, men är man på humör att se en amerikansk feel-good-komedi, så kan man lika gärna läsa den här. Och har man inte redan läst Peter Robinsons deckare En ovanligt torr sommar kan man passa på nu. En riktigt bra deckare att plocka fram när man blir på det humöret!

Känner man sig lite efter alla andra (jag gör ofta det) finns nu åtminstone en chans att köpa (läsningen kan man ju – hrm – som bekant skjuta lite på) några av de mest omtalade böckerna från 2010: Spill av Combüchen som fick Augustpriset 2010 (den köper jag själv). Det gröna huset av Nobel-pristagaren Mario Vargas Llosa (jag har Tant Julia och författaren oläst hemma, och ska läsa den innan jag ger mig på några fler sydamerikanska utsvävningar), Hundraåringen som klev ut genom fönstret av Jonas Jonasson (årets stora boksnackis bland dem jag firade jul med; jag tvekar. Jag kommer nog att läsa så småningom, men väntar just nu. Köper inte ens, för jag misstänker att pocketversionen kommer kastas efter mig vad det lider. Men köp du, så känner du dig inte utanför när boken snart kommer på film. Finns både som inbunden och cd-bok på rean.) Leif GW Persson fick Deckarakademins pris för Den döende detektiven – boken där han tar livet av sin detektiv Lars Martin Johansson. Den har sina poänger, boken, men är nog den sämsta bok jag läst av Persson. Satsa på något annat. Boken Samhällsbärare reas också ut, till exempel.

Letar man barn- och ungdomsböcker så tycker jag att man ska slå till på alla bilderböcker om Max (Barbro Lindgren och Eva Eriksson) och Molly (Lucy Cousins) som man kan hitta! Och missa inte att köpa Eric Linklaters Det blåser på månen om du inte har den i bokhyllan. (Du kan råka göra Snowflake glad.). Några fina illustrerade Astrid Lindgren-sagor finns också – Mirabell till exempel. Ladda för barnkalasen! Eller barnbarnen! Eller en vanlig regnig tisdag i slutet av mars, när påsken är långt borta och våren aldrig vill komma och du måste byta kamrem på bilen. Man rear även bort Kurt i Kurtby av Erlend Loe, så jag tycker du ska passa på. Särskilt om du är 35+ och läste allt om vad som hände i Knutby. Har du inte den slags humorn, så reas även flera fina Muminböcker bort i cd-version (av Tove Jansson, om du inte visste det).

Men nu ska jag inte sittar här och slösa bort tiden. Jag måste lägga min egen order. 1117 kronor. Men 24 fina böcker får jag för det.

Ibland orkar man inte googla (eller så vill man bara prata med nån)

Men vad är det för konstiga CD-böcker av Nesser som finns på bokrean?

Rein?
Marr?

Jag tar tacksamt emot alla upplysningar om vad jag har missat.

Kan jag ha glömt bort hur man gör?

Det finns bra böcker.

Och så finns det såna som jag läser.