Morsdagspresenten

Jag tycker om Håkan Nesser! Det finns ingen svensk författare i kriminalfacket som har så hög och jämn nivå, både språkligt och spänningsmässigt. Hans nya bok De ensamma, som är fjärde (och sista har jag fått för mig) delen (tillägg: enligt Nesser själv är detta näst sista delen i en Barbarottikvintett, vilket både Jenny och Paperback Lover har påpekat i kommentarsfältet här nedan) om kriminalinspektör Barbarotti i Kymlinge är inget undantag. Faktum är att jag har gett den högsta betyg, och att alla som gillar Nesser och har tänkt att läsa den, men är känsliga för spoilers kan sluta läsa här.

Det man kan hålla emot Nesser är att hans historier ofta är till förväxling lika. Och böckerna är faktiskt ofta lite onödigt tjocka – och detta säger jag trots att jag gärna vistas i Nesserland, och sällan tycker att det finns mycket dödkött. När jag läste förra årets Nesserbok, Maskarna på Carmine Street, var ett av mina intryck att Nessers språk äntligen satt där det skulle. Inte ett överflödigt ord, inte ett enda frossande i eftertänksamhet, omtagningar och gammaldags ordvändningar. Det är glädjande att det här språket håller in i den nya romanen (och i de fall ord som "luguber" används är det med tydligt ironiska blinkningar). Det är ännu mer glädjande att spänningen, intrigen och upplösningen är så oväntat bra (slutet på Carmine Street var tyvärr inte särskilt lyckat!). Det är också fascinerande att Nesser lyckas återanvända flera av sina favoritteman utan att det denna gång känns som att han skriver på tomgång.

Här är det återigen de ensamma människorna som är i fokus (liksom i Carmine Street, och liksom i hela Barbarotti-sviten, faktiskt). Men trots att just denna bok har fått titeln De ensamma så tycker jag att de här personerna har mer umgänge än gängse Nessermänniskor. I den här berättelsen är sex personer i fokus: ekonomen Tomas och hans sambo Gunilla, blivande prästen Rickard och hans hustru journalisten Anna, Tomas syster Maria (som skadade sig i huvudet i 8-årsåldern och sedan dess saknar empati) och hennes älskare/sambo Germund Grooth. När boken börjar är det 2010  och Germund har just dött genom att trilla ner i en ravin i Kymlinge. Polisen upptäcker snart att hans dåvarande sambo Maria trillade ner och dog i precis samma ravin 35 år tidigare. Den gången avskrevs det som olyckshändelse under en svamputflykt som alla sex personerna deltog i. Men läsaren, liksom polisen, inser ju att det är lite osannolikt att två älskande ska ha druttat över samma ravinkant av en olyckshändelse. Frågan är dock hur sambandet ser ut.

Åh, Nesser är listig han. Sällan har han byggt upp ett sådan omständligt villospår. Här leds vi växelvis från den ena berättaren till den andra, genom 70-talets tidiga år. Hur Rickard och Anna träffas, hur de flyttar ihop och gifter sig. Hur Gunilla får missfall efter missfall. Hur Germund och Maria förenas på det sexuella planet, men inte på så många andra sätt.

Tomas, som är navet i sextetten, får för sig att de ska köpa en buss tillsammans. De ska bilda resebolag och köra på Östeuropa. Under sommaren 1972 ska de själva ge sig iväg med bussen under fem veckors avdragsgill "semester" för att rekognosera och lägga upp rutten. Crescendot tilltar och växer fram till gruppen når Rumänien. Där blir bussen stoppad av några män som inte låter dem fortsätta med mindre att de får tillbringa en timme med en av de tre kvinnorna. Sextetten lottar, och lotten faller på Gunilla. Hon bryter samman, och Maria träder in i hennes ställe. Efter en timmas gruppvåldtäkt återvänder hon. Hon säger inte ett ord på resan hem, och  efter resan rinner umgänget ut i sanden. De sex ses nästan inte alls förrän den där olycksaliga svamputflykten ett par år senare, då när Maria trillar över ravinens brant. Eller hoppar hon själv? Eller är det någon som knuffar henne?

Ja, vilket villospår. Gruppvåldtäkten som lägger sordin på vänskapen och gemenskapen visar sig inte ha något alls med de två dödsfallen att göra. I stället består upplösningen av helt vanlig svartsjuka. Otrohet och sexuellt begär. Livslångt svek och oförsonlig hämnd. Det skickliga hos Nesser är att jag som läsare faktiskt inte känner mig besviken på denna 550-sidiga utvikning. Det beror antagligen på att personerna vars liv har vävt den här berättelsen är intressanta i sig, och inte endast förekommer som alibin för en medioker deckargåta.

Några ord om Barbarotti slutligen. Jag tycker om Barbarotti. Jag tycker om hans hustru Marianne, och deras styvfamilj med fem halvvuxna barn. Jag tycker om att det är sympatiskt och idylliskt och konfliktfritt i den där familjen. Jag tycker också om Barbarottis kollega Eva Backman (och här är på sin plats att flika in en undran över varför Nessers kvinnliga poliser alltid heter Eva/Ewa), och hennes ovanliga arrangemang där hon och exmaken flyttar in och ut ur villan varannan vecka, så att deras tre söner slipper leva i kappsäck. Jag skulle gärna läsa mer om deras liv och skilsmässor och brottanden med trosproblem och meningen med livet. Men jag känner inte nödvändigtvis att det behöver vara några brott inblandade. För min del får livet gärna vara en gåta i sig självt i nästa bok. Och jag kan faktiskt inte förstå hur poliser i böcker alltid lyckas vara så filosofiska.

Men om det här nu är sista boken om Barbarotti så är det en avslutning lika stilenlig som den om Fallet G som avslutade serien om Van Veteeren (jag har skrivit om G här). Men även om  Ingegärd Waaranperä i DN gillar, så tycker hon att luften pyser ur historien i slutet när sanningen avslöjas.  Och Marianne Jeffmar i SvD tycker att Nesser, liksom Barbarotti är trött. Jag tycker att Nesser gärna hade fått stryka hälften av sidorna. Stramat upp den som Carmine Street, men behållit spänningen och det oväntade. Då hade boken varit ett riktigt mästerverk!

:-)

En lyckad Mors dag består av tre ting:

1. Sovmorgon.
2. Ett paket med en bra bok.
3. Tid att läsa boken.

Bland äckelbobbor och flakaläppar

Jag vet inte hur det är med er, men ibland när jag har mycket att göra och jobbar ända fram till sänggåendet så där nån timme efter midnatt så vill jag gärna läsa något väldigt välkänt för att varva ner lite grann. Något utan ansträngning, och där det inte gör något om man somnar mitt i meningen. Jag undviker därför gärna att ta med den bok som jag "egentligen" läser sådana sena nätter.

I stället kan det exempelvis bli en bläddring i Råd och rön. Eller i min facktidskrift (fast då blir jag i och för sig oftast väldigt upprörd, så det är inget idealiskt sömnpiller). Eller så plockar jag med mig en gammal kär och välkänd (ungdoms)bok till sängen, och läser ord som jag i kan utantill tills ögonen faller igen. En riktig snuttefilt som hjälper mig att varva ner, alltså.

Men det är dumt att  välja böcker som är så roliga att man inte kan sluta skratta.

Eller böcker som är så spännande att man inte kan lägga boken ifrån sig.

Eller böcker som har så många roliga teckningar att man liksom tänker att det inte gör något om man bara läser en sida till.

Häxorna av Roald Dahl är alltså i princip diskvalificerad!!

Så gäääääääsp vad jag är trött nu idag. Men jag har inte tid att sova, för jag måste ut och spana på kvinnor med handskar som kliar sig i håret, har lite vidgade näsborrar, blått spott i mungipan, och högklackade skor som de sparkar av sig när de tror att ingen ser.

Hjältar och människor

För ett par veckor sedan filosoferade Helena på Fiktiviteter om böcker och författare som är så hyllade att man vördnadsfullt tassar förbi dem där de står olästa i bokhyllan. När hon läst böckerna hade hjälteglorian trillat av; Joyce Carol Oates förvandlades från myt till människa.

Min första tanke var att jag kände igen den där spänningen och hjältestatusen som omger De Stora. Min andra tanke var att inga böcker blir vardagliga för mig sedan jag läst dem. Det kan hända att jag inte uppskattar en författare så mycket som jag trodde, men från och med att jag slagit igen en bok är vi oupplösligt förbundna. Om det är en bok jag tycker mycket om är jag övertygad om att ingen har begripit sig på den såsom jag, att den aldrig har talat på samma sätt till någon annan. Om det är en bok jag inte gillar alls, så är jag lika övertygad om att alla som hyllat den har missförstått den eller har erbarmligt dålig smak.

Men summan av alltihop är att böcker förvandlas. För mig är de lästa böckerna en del av mitt liv, att minnas innehållet i dem och läsningen av dem berättar även en historia om mig själv. Det har jag ju varit inne på tidigare.

Faktum är att jag nog sällan känner att jag har en relation till böcker jag inte läst, medan en bok som jag läst förvandlas. Den sjunker långsamt in i mig, och sedan den hamnat i bokhyllan (noga inplacerad i ett sällskap där den ska trivas), så fortsätter vi länge att spana på varandra. Jag kan bli alldeles varm och ömsint och arg och upphetsad när jag håller en bok jag tidigare läst i min hand.  Vetskapen om vad som finns där innanför pärmarna är magisk. Min bokhylla är full av fantastiska lådor som innehåller parallella världar fulla med bästa vänner.

Och hos mig tänds ständigt nya hjälteglorior.

Ordningsfråga

Jag skulle vilja ha till protokollet att personbeskrivningen i en deckare inte blir mer trovärdig bara för att baksidestexten eufemistiskt kallar boken en "psykologisk thriller".

Det där ordet "thriller" gör den inte mer spännande heller, förresten.

Högläsaren

... and iiiiiiiiii love it when you read to me ...

Kasta in handduken!

Vitt som äppelblom

Veckans tematrio handlar om titlar med färg, och jag väljer att skapa en barn- och ungdomsbokstrio, lika vit som äppelblommen i min trädgård, eller körsbärsblomsbladen som singlar ner i mitt hår när jag cyklar till bussen.

... och de vita skuggorna i skogen av Maria Gripe är en av de allra mest lästa böckerna i min bokhylla. I denna andra del av den s k Skugg-serien beger sig halvsystrarna Berta och Carolin till Rosengåva slott för att sommarjobba som sällskap åt de isolerade tvillingarna Arild och Rosilda. Rosilda är stum, och kommunicerar förutom genom skrivna meddelanden (som hon sparar i särskilda anteckningsböcker, som sparas och förvaras i ett tornrum) genom att måla. På hennes suggestiva målningar av landskapet kring slottet Rosengåva är skuggorna mellan de skira björkarna vita och inte mörka. Vita, som skuggor blir på ett fotografiskt negativ. Vita, som för att dölja en vitklädd kvinna där mellan träden...

Den vita stenen av Gunnel Linde är ett fall där man inte vet om boken eller tv-serien är bäst. Fia och Hampus är barnen som alltid är lite utanför. När de träffas under sina alias Fideli och Farornas konung får de varsin vän och en äventyrlig sommar där de växelvis utför uppdrag för att som belöning utbyta den vita stenen. Åh, jag tycker den är både rolig och insiktsfull, den här boken. Om fantasins kraft, om längtan efter att få höra till, om snälla människor och dumma människor.

Slottet det vita av Tormod Haugen. Detta är en bok som jag lånade gång på gång från mitt skolbibliotek. Det är en tjock bok, en underlig saga om ett isolerat slott där pojken Elm bor med sin far kungen och sin mor drottningen. Det bor kanske någon i tornet. Guldbollen som Elm hittar i trädgården tillhör kanske någon. Kanske finns det svar på Elms frågor, även om varken kungen eller drottningen vill säga något. Jag skulle gärna vilja ha tag på boken som vuxen, för den är fortfarande ett mysterium för mig. Kanske är det en mytologiserad berättelse om en dysfunktionell familj?

Tre fina ting

Det är fint att se på en film som baserats på en bok.

Och finare är det om man läst boken först.

Allra finast är det om man tycker att boken var bättre.

Ett riktigt hotellrum!

Nu är jag ute och reser igen. Jag har just checkat in på mitt hotell – ett ganska standardiserat sådant, inget spektakulärt, men kanske lite ovanligt rent och snyggt.

Och med en stark och uppmanande tradition att lämna kvar lektyr till kommande gästers fromma på rummet!

Utplacerade på lite olika ställen i mitt hotellrum hittar jag således:

Lokaldelen av telefonkatalogen
Kungen måste dö av Mary Renault
Molnen över Metapontion av Eyvind Johnson
Från vår till höst och andra berättelser av Irja Browallius
Benjamin Black av Christine Falls
Tingene er dine øyne/ögon/øjne. Skandinavisk poesi 1600-2000
Nya testamentet


Jag har lite begränsad möjlighet att släpa med mig böcker hem i morgon (jag måste ju få plats med hudlotion, smågodis och morgonrockar i väskan också), så jag kan inte ta med mig allihop. Vilken ska jag lämna, tycker ni?

(Och måste jag nödvändigtvis lämna kvar den bok jag läser just nu? Jag skulle gärna vilja läsa ut den först, om det går för sig.)

Fotnotsfetischist

Jag minns min första fotnot. Det måste ha varit i en bok av Edith Nesbit, kanske Huset Ardens gåta, och den förklarade antagligen hur många shilling det gick på en half crown eller något liknande. Fotnoten avslutades med Övers. Anm., vilket jag utläste som "Överstens anmälan". Jag upptäckte snart att han hade mycket att anmäla, den där översten. Särskilt i såna där fantastiska engelska barnböcker var han alltid framme och anmälde både det ena och andra. Om skolsystemet eller om hur lång en engelsk mile är och sånt där. Behöver jag berätta att jag så småningom kom att sakna översten mycket när jag fick reda på att det i själva verket var en översättare som anmärkte?

Ja, jag vet inte riktigt om det berodde på översten eller på en fascination för sidfötternas alla möjligheter till att ge mig upplysningar om tingens beskaffenhet, men jag har allt sedan dess haft en svaghet för fotnoter. Avhandlingar (eller andra monografier) i till exempel historia, etnologi och litteraturvetenskap brukar vara fulla av långa och matnyttiga fotnoter om alla parallellspår som författaren av en eller annan anledning tvingats stryka ur huvudtexten.

Jag tycker bäst om när fotnoterna finns längst ner på sidan, eller åtminstone sist i kapitlet, men när de allihop är samlade i slutet av boken har de den fördelen att man kan sträckläsa alla fotnoter och bara njuta! (Ja, det har hänt att jag läst alla bokens fotnoter innan jag ens läst ut första kapitlet. Det får man göra, även om man inte läser baksidestexten på böckerna!)

Min lycka har sålunda varit fullkomlig, då jag den senaste veckan haft tillfälle att tillbringa mina få lediga stunder med en av de bästa skönlitterära fotnotsböcker jag nånsin träffat på: Jonathan Strange och Mr Norrell av Susanna Clarke. Nästan 800 sidor fulla av fotnoter, späckade av pseudolärdom om fiktiva magiker och deras gärningar. Det är en helt underbar bok. En helt fantastiskt roman. Jag ska snart skriva ett jättelångt inlägg om den, men eftersom boken är så tjock är det lika bra att du börja läsa med en gång, utan att vänta på att jag hinner formulera klart alla superlativ.

Vilken bok vill du vara?

På internets klickbara vägar hamnar jag rätt in i det här blogginlägget. Jag antar att det är ganska sällan som författare utgår från ett färdigt bokomslag när de bestämmer sig för att skriva en bok, men så här skulle det kunna vara i så fall.

(Ett foto av mig skulle med största sannolikhet bli startpunkten för boken "En stylists mardröm. Med förord av Sofi Fahrman, efterord av Ebba von Sydow och ett förtvivlat mittuppslag där Jean Pierre Barda sliter sitt hår.")

Och år 2349 kommer litteraturhistorikerna att ge mig rätt!

Jag är nästan helt övertygad om att världshistoriens bästa böcker inte kommer skrivas och ges ut i Sverige just 2010.

Och om jag skulle ha fel kan jag lika gärna läsa dem 2011.

Eller 2015, om jag får lite tid över då.

De hade i alla fall tur med vädret

Ellie och hennes kamrater har några dagars skollov och ska ge sig ut och campa i den australiska vildmarken. De packar två bilar fulla med tält och mat och ger sig iväg. Den här gången beger de sig till den otillgängliga dalgången som kallas Helvetet. De ser fram emot att slippa vuxna några dagar, att slappa, flirta med varandra och äta så mycket mat de orkar.

De var sju stycken allt som allt: Ellies bästa vän Corrie är med. Och Homer, grannpojken (han som jag misstänker har minst en bokstavskombination). Och Kevin, Corries pojkvän. Till och med vackra Fiona, som bor inne i stan och inte vet något alls om fårklippning och bushen följer med. Och Robyn, överbeskyddade, genomgoda Robyn. Och så Lee, pojken som Ellie spanar på. De är kanske 15-16 år eller så.

Medan ungdomarna campar i Helvetet invaderas deras lilla stad. Deras föräldrar förs från fårfarmarna ute på landsbygden och hålls fångna bakom stängsel inne i staden. När ungdomarna återvänder hem ligger hundar skjutna på gårdsplanerna. Dörrar är uppbrutna. Husen plundrade. Kriget har kommit.

Detta är upptakten till John Marsdens septalogi om Ellie och hennes vänner. Den första boken heter I morgon när kriget kom, och sällan hittar man en så träffande och suggestiv boktitel. Leken med tidsadverbialen och verbets tempusform skapar en svindlande känsla av att kriget skulle kunna komma till vem som helst, när som helst. För det viktiga med de här böckerna är att de förklarar för oss i ett västerländskt samhälle – utan egen krigserfarenhet – vad ett krig innebär, vad det gör med en och hur det skulle vara om det fanns mitt ibland oss. Mitt bland tv-apparater och chokladbitar. Mitt i jullovet kommer fiendens flygvapen. Mitt i vardagen och utan förvarning förs invånarna bort och spärras in. Kriget kommer nära på ett sätt som är helt olikt en skildring av andra världskriget, eller en berättelse från tredje världen.

Det blir aldrig helt klarlagt varför Australien invaderas (och det är ganska skönt att det inte är de maktpolitiska förklaringarna som har fokus i den här boken), men det antyds att det beror på att andra folkslag behöver mer utrymme. Eftersom det finns så mycket land i Australien är det inte mer än rätt att man delar med sig till andra överbefolkade stater i Sydostasien. I slutet av serien blir det också så att det australiska folket måste samsas på ett betydligt mindre landområde än tidigare.

Men innan dess händer mycket. Ellie och hennes kamrater tvingas återvända till Helvetet, och de använder sedan dalgången som bas för en gerillaverksamhet. Med hjälp av sina kunskaper om geografin, och det lilla de vet om sprängämnen lyckas de irritera fienden i hela sju böcker. De förstör broar, stjäl lastbilar, spränger båtar... Och fångar får och plundrar övergivna hus för att överleva. De tar hand om föräldralösa barn. De drabbas av det lokala hemvärnets tokiga strategier. Några av dem dör. En del av dem får ärr för livet. Andra blir föräldralösa.

De är rädda, unga, ensamma och outsägligt modiga. De är hungriga och patriotiska. De är alldeles vanliga ungdomar i en extrem situation. De är mänskliga och de är ett tankeexperiment. Och det är så spännande att det inte går att lägga ifrån sig böckerna. Ja, böckerna. För när man läst den första boken så går man genast och köper övriga sex i serien – för inte vill man läsa ut en bok klockan fyra på natten och behöva vänta tills bokhandeln öppnar på morgonen innan man kan ge sig på nästa?

På svenska heter böckerna I morgon när kriget kom, När natten är som mörkast, Den tredje dagens kyla, Nu är mörkrets tid, Så grydde hämndens timme, I skymningens land. De ska definitivt läsas i den ordningen. (Att böckerna från början var ämnade som en trilogi märks på slutet av tredje boken, och den möjligen lite otroliga vändningen i början av den fjärde boken: den nya zeeländska armén flyger tillbaka med ungdomarna till Australien, för att deras hjälp behövs i kriget.) Jag har läst hela serien tre gånger sedan 2002. Varje gång är det sträckläsning, för man kan helt enkelt inte låta bli.

John Marsden har också skrivit en ny serie som kallas Ellie. Den är en direkt fortsättning på septalogin, men ack, så otroligt mycket sämre. De borde helt enkelt aldrig ha skrivits – för det finns inte mycket som skämmer en bra författare som när han skriver dåliga böcker. Alltså, varning för dessa: Ellie: Så länge jag finns, Ellie: Aldrig som förr samt Ellie: Vingar som bär.

Kommer man däremot över några av Marsdens tidiga, fristående ungdomsböcker, så rekommenderas dock dessa varmt, t ex Så mycket att berätta för dig eller Breven inifrån.

Bilden nedan får illustrera hur mycket vi gillar den här serien hemma hos oss (en del av oss är rent av så förälskade i  Ellie att en del av oss andra blir riktigt svartsjuka.) Jag är nästan övertygad om att vi borde ha fler av den engelska utgåvan i nån bokhylla härhemma. Längst ner på bilden (och något överexponerade) finns de tre böckerna om Ellie som det är ett stort varningsflagg för.

Uppdatering: Oj, vad trött jag måste ha varit i natt när jag skrev det här inlägget. Jag glömde ju alldeles bort att nämna att orsaken till att jag äntligen tog mig tid att skriva något längre om John Marsden berodde på att Martina har kommit över I morgon när kriget kom alldeles gratis, och jag är inte helt övertygad om att hon har börjat läsa den ännu. 

Marsdens serie har jag nämnt tidigare här och här. 

Vinstvarning?

Lyran har ordnat ett Selmatips med anledning av det stundande två års-firandet av den allra ädlaste av bokbloggar: Lyrans Noblesser. Om man rätt kombinerar ettor, kryss och tvåor finns chansen att vinna en bok med både Löwensköldska ringen och Charlotte Löwensköld. Om du inte vill delta i tävlingen tycker jag du ska läsa böckerna ändå, för Charlotte är en av de starkast lysande hjältinnorna i svensk litteratur, och det vore synd om dig om du aldrig fick lära känna henne.

Och tänk, nu fick jag ju alldeles osökt en anledning att spela I've seen it all – en av de så kallade Selma songs ur filmen Dancer in the dark. Av och med Björk, som just tilldelats årets Polarpris. Här med Peter Stormare också, förresten:

Norska män

Lyran firar Norges nationaldag i veckans tematrio, och jag firar den så här i elfte timman. Jag listar händelsevis just de tre norska författare som jag stiftat bekantskap med sedan jag svarade på samma tematrio förra året.

1. Jag har läst två böcker av Per Petterson under året, och det är svårt att säga att den ena är bättre än den andra, men kanske kanske kanske tycker jag att Ut och skjuta stjäla hästar är lite bättre därför att väven i den boken är lite mer komplicerad, och intrigen har några fler bottnar. Men jag tyckte också mycket mycket mycket om  Jag förbannar tidens flod. Så mycket, faktiskt, att jag förutspår att han får Norges nästa Nobelpris i litteratur.

2. Jag läste även Henrik H Langelands bok Manuskriptet och tyckte inte alls om den. (Detta var en ganska oväntad och tråkig upplevelse, för jag hade länge suktat efter boken och fick den som en speciell gåva.) Upphaussad, pretentiös, långrandig... Nej, livet kan tillbringas rätt mycket bättre, tycker jag, men det verkar som att jag är lite ensam om att tycka så.

3. Jag har upptäckt Erlend Loe! Jag har hittills endast hunnit skriva om honom lite apropå, men jag lovar att det kommer mer. Humor, satir, människokännedom, lekfullhet. Jag tror inte det blir några Nobelpris till Loe, men i den här trion känner jag mest gemenskap med honom.

Till nästa år lovar jag att trion kommer bestå av tre norska kvinnor som inte skrivit deckare eller fått Nobelpriset.

Vår man i Ismaelia

När jag ger mig på Evelyn Waugs bok Press-stopp så vet jag inte alls vad jag har att vänta – åh, jag tycker så mycket om att kasta mig in i en bok med den enda förutsättningen att det förmodligen är en bra bok. Att inte veta något om handlingen är rent otroligt spännande! (Ibland tänker jag att vi är alldeles för vana vid att få massiv förhandsinformation om böcker vi väljer – eller om vi väljer böcker som vi hört mycket om; det är ett växelspel, det där. Vi ratar böcker som verkar tråkiga och ger oss på dem med de mest kittlande morden och mest spektakulära avslöjanden. Att läsa en bok man inte vet något om är lika kittlande som att bege sig ut i rymden. Men med betydligt mindre förberedelser.)

Press-stopp visar sig vara en historia från 30-talet som påminner mig så mycket om Graham Greenes Vår man i Havanna, att jag är säker på att det första jag skulle komma att finna vid en googling på kombinationen "Waugh + Greene" är att  Greene inspirerats av den ofrivillige reporten i Waughs roman när han skapade sin påhittige spion (ja, ni vet han som för att motsvara kraven om avslöjanden från sin arbetsgivare skickar över detaljritningar på en dammsugare och påstår att detta är ett nytt förstörelsevapen).

I Waughs satir är det en oförarglig kolumnist som mest skriver om vattensorkar (och andra måttligt upphetsande företeelser på den engelska landsbygden) som på grund en förväxling av sin namne Boot –  en ung författare på modet – skickas som utrikeskorrespondent till det östafrikanska landet Ismaelia, där man förväntar sig en storkonflikt.

Boot är en total novis på området, och kan varken tolka undermeningen i de telegram som skickas honom, eller förstå att uppfinna nyheter där inga sådana finns. En icke föraktlig  del av romanen handlar om fakturerandets konst – ett område där Boot är en synnerligen duktig idiot. Dock lyckas han i sin uppriktiga naivitet få förtroenden och avslöja nyheter i en bisats då han ämnar rapportera om vädret.

Jag tillbringar några  trevliga timmar tillsammans med den här boken (som inom parentes sagt bitvis är helt sanslöst rolig!). Det är dock svårt att inte dra paralleller till dagens mediaindustri och journalister som snarare skapar nyheter än skriver om det som händer. Ett flockbeteende där alfahannen eller -honan sätter nyhetsvinklingen och de andra hakar på oavsett substansen. Där till och med sanningen kan betraktas som omöjlig att publicera, därför att agendan redan är satt eller ämnet uttjatat.

Den här boken skrevs för 80 år sen. Det märks mest genom att reportrarna åker båt och skickar telegram. Annars är alltför mycket sig likt.

Giftas

Idag ska jag på bröllop. Jag hade räknat ut att jag borde hinna läsa ungefär 45 sidor under vigselakten, förutsatt att sambon tar huvudansvaret för dottern så att jag inte blir störd.

Men nu har dessa 45 sidor reducerats till 4,5 rader som jag visst ska läsa högt vid något oväntat tillfälle som ingen riktigt meddelat. Så det blir till att sitta på helspänn och följa med.

Fast jag försöker tänka positivt. Läsning är ju trots allt läsning, och om middagen blir lång och tråkig borde jag nästan hinna läsa ut min bok.

Om det är nån som nu tycker att jag verkar vara en tråkig gäst så försäkrar jag att jag gärna idkar högläsning vid förfrågan. Och förresten kommer nog inte brudparet att gifta sig med varann nån mer gång, så jag oroar mig inte så särskilt för att inte bli bjuden nästa gång det beger sig.

Och ibland festar jag till det med bruschetta eller gazpacho

Jag har fortfarande ingen aning om vad jag kommer att ha lust att läsa i sommar, men jag vet i alla fall att jag kommer (vara tvungen att) äta tomater under tiden.

(Och under vinterhalvåret har jag frossat i yoghurt.)

Vad planerar ni att snacksa under sommarläsningen?

Flyga mot stjärnorna

En del människor förknippar säkert Kristi Himmelfärdsdag med en oändlig rad gökottor där solen glimmar i daggigt gräs och gökärt och gullvivor vaggar i takt i den svala men löftesrika morgonbrisen. En stärkande promenad rundas av medelst medhavd picknick utan tillbehör som myror, getingar och brännässlor. I stället åtnjuts den till en milsvidd utsikt och gökgalanden från öster och väster.

Själv har jag inga sådana minnen, även om jag vagt erinrar mig en regnig torsdagsmorgon runt 1983. Jag hade skoskav av gummistövlarna och om göken ens behagade harkla sig så var det i så fall i söder. Ja, jag ska inte fördjupa mig mer i detta, för det blir ingen gladare av.

I stället tänker jag varje Kristi Himmelfärdsdag på Jan Guillou. Jag har nämligen väldigt starka minnen av en mycket solig vårdag under Kristi Himmelfärdshelgen 1994, då jag låg på en gräsmatta och läste Guillous enda ungdomsbok: Gudarnas berg. Jag hade införskaffat den på bokrean samma år, till priset av trettionio kronor (prislappen sitter fortfarande kvar på min bok). Boken kom ut 1990, mitt under utgivningen av Hamilton-serien.

Boken är ett science fiction-äventyr i en framtid där Köpenhamn är huvudstad i Skandinavien. Det är också endast häruppe i norr som jordens odlingsbara zon finns. Runt ekvatorn är det bara öken, och människor kan inte leva där längre. Berättarjaget, den elvaåriga Steva, har en Fafa (farfar) som berättar för henne hur jorden har förändrats – att det till exempel förr fanns något som hette "krig". Detta är förbjuden kunskap – historia är ett förbjudet skolämne –  och Steva och hennes kamrater måste lova att inte berätta för polisen vad de får reda på.

I Skandinavien finns ett så kallat Stjärnskepp, Stella Scandinavica. Stjärnskeppen finns i världen för att hålla terrorbalansen i schack – vart och ett av de fem stjärnskeppen är utrustade så att de kan spränga hela jorden i luften. Det finns ett i varje region, och har plats för alla invånare i regionen. Men nu har landet Britannica fått för sig att de vill ha makten över alla jordens vattenresurser, och om de inte får det så kommer stjärnskeppet Britannica att sprängas – hellre spränger alltså Britannica sig själva och hela världen i bitar, än att man låter andra stjärnskepp existera alltså.

Stevas Pa (pappa) och arbetar på Scandinavia, och en dag får Steva och hennes skolklass komma dit på studiebesök, tillsammans med hennes Fafa. Då händer det: Pa och Fafa gör en kupp och startar stjärnskeppet. Hela skolklassen reser ut i rymden och lämnar jorden bakom sig.

Detta är upptakten till Guillous roman, och även om den är ett hopkok av Stjärnornas krig, 1984 och Kallocain och det mesta annat som du hört och sett i genren, och inte har så lite likheter med Georg Johanssons science fiction-sere som inleds med Datorernas död, så är det faktiskt riktigt underhållande (om än kanske inte direkt bra) läsning, upptäcker jag när jag skummar de första kapitlen. Från dedikationen i början av boken förstår man att den är tillägnad Guillous två barn, och förmodligen började som en saga för dem. Och det är också en spännande och fantastisk saga om ett stjärnskepp som reser 2 miljoner ljusår bort. Men mest handlar den om att känna sin historia, att lita på sig själv och att tänka självständigt. Lite förnumstigt, så där som det brukar vara när Guillou har knattrat på skrivmaskinen. Men jag lovar att man inte saknar Carl Gustaf Gilbert eller Arn ett enda dugg.

Kalle Lind skriver om boken här, både kul och dissekerande. Han har den uppenbarligen mer aktuell än jag, och har tänkt mer på den än någon som bara minns läsningen en specifik solig försommardag en gång om året.

Ring, ring

Man vet aldrig vem som svarar när man ringer hem från jobbet. En dag gick samtalet ungefär så här:

- Hej, det är Findus!
- ... eeh. Åh, hej Findus! Är du hemma idag?
- Jaaa. Jag och Pettson lagar middag.
- Jaha. Vad blir det för mat då?
- Ketchup och parmesanost.
- Vad gott. Blir det något mer?
- Spaghetti och köttbullar och vatten också.
- Åh, köttbullar som är så gott! Då kommer jag hem och äter snart då.
- [i bakgrunden:] Pettson, Pettson, snart kommer Gustavsson* hem och äter! Han tycker också om köttbullar.
- Hejdå då Findus. Vi ses snart!
- Hejdå, Gustavsson!


*Fotnot för den som inte är helt uppdaterad: Pettson är en gubbe som lever med sin katt Findus (och en massa hönor). Gustavsson är Pettsons granne, en ganska tävlingsinriktad och kanske inte helt trevlig sådan. Varken jag eller sambon tycker det är den trevligaste rollen att tilldelas, men vad ska man göra? Man kan ju inte få vara Pettson jämt, särskilt inte om man är kvar på jobbet. 

Lösenord

I en tid där ens rörelsefrihet begränsas av antalet lösenord man lyckas komma ihåg är jag alltid lika tacksam för de tillfällen då jag själv fått bestämma lösenordet.

Som till exempel koden till mitt bibliotekskort. Den har jag omsorgsfullt valt genom att blanda några siffror från ett telefonnummer som jag hade en gång och tyckte mycket om. Ett telefonnummer från den tiden jag var ung och singel och inte hade något som hindrade mig från att läsa böcker hela nätterna. Varje gång jag lånar böcker med hjälp av kortet och koden blir jag påmind, och jag undrar om det inte är minnet av den där friheten och till synes obegränsade tiden som påverkar att fler böcker än vad som är rimligt får följa med hem. Varenda gång.

Gissa hur jag valt koden till mitt bankomatkort?

Ursäkta, men tog citaten slut?

Ni vet hur det är när man fått hem en ny bokhög. En sån där stor, glänsande, högrest stapel – ja, det där lät visst lite snuskigt, men den upphetsning man känner är ganska sexuell, eller hur? Man vet knappt var man ska börja nånstans. Vilken ska man läsa först? Den stora tjocka dyra? Den tunna eleganta? Ungdomsboken eller debattboken? Den film-aktuella eller klassikern? Man står där och bläddrar lite, väger i handen för att se vilken som passar bäst för sängläsning och vilken som är enklast att ta med på bussen. Kanske läser man lite i boken också – första sidan i alla fall.

När jag stod så där och klämde och vände på min nya bokhög så kom jag att läsa ett av citaten som står först i Bradburys Fahrenheit 451, en tänkvärd rad av Juan Ramón Jiménez: If they give you ruled paper, write the other way. Det låter väl lovande (om än ganska typiskt) med en dystopi skriven under ett sådant motto, eller hur?

Sen valde jag vidare bland mina böcker, och kom att börja läsa första sidan i Alice Sebolds Flickan från ovan. I andra stycket står det så här: I min årsbok från skolan hade jag ett citat av en spansk poet, Juan Ramón Jiménez, som in syster visat mig på. Det löd så här: "Om man ger dig linjerat papper, skriv då på tvären." 

Apropå tillfälligheter alltså.

Genom ett regnigt Europa

Jag tycker om när bok och liv sammanfaller, och jag tycker allra mest om när det sker oplanerat och slumpartat. Som när jag häromdagen satt på ett tåg genom Belgien och i min jättetjocka bok (som inte alls berörde Belgien i övrigt) råkade ha kommit till just ett kapitel som handlade om slaget vid Waterloo. Då skälvde marken till lite. Eller om det var tåget.

Och jag tycker om att tänka på att sådana där sammanträffanden nog har nån slags betydelse och mening. Jag vet inte riktigt vilken, men kanske får jag reda på det i nästa bok jag läser.

Om kläder som jag hunnit köpa

Här har jag suttit instormad vid Atlantkusten en dryg vecka bara för att återkomma till civilisationen (also known as "nätuppkoppling") och upptäcka hela kommentarsfältet fullt av frågor efter bilder på mina nya skor!! Och jag som äntligen trodde att jag hittat en liten nisch i världen där folk var ointresserade av mode.

Nåväl. Här är skorna, som är så foträta det går att hitta (och tyvärr inte 7 cm höga). Till vänster om dem finns bokhögen. Den kostade exakt 14 kronor mer än skorna, så jag lade till några Compede-plåster i skohögen för att balansera.

Jag försäkrar också att jag inte alls har slutat blogga, det har bara blivit en tillfällig anhopning av tilldragelser i både jobb- och privatliv som tagit all min vakna tid.
Eftersom jag vet att många av mina läsare tillhör den omtänksamma delen av befolkningen vill jag försäkra att det i stort sett bara är trevliga händelser som håller mig borta från bloggningen. Planerade familjetilldragelser som bröllop och barnafödslar (nej, jag är inte huvudperson i någotdera, men det är ingen ände på de presenter och sånghäften som ska ordnas) och semestrar, samt en samling vetenskapliga konferenser som kräver både förberedelser, resande och närvaro. Det känns tråkigt att bloggningen blir satt på undantag – inte minst för att jag har riktigt många halvfärdiga blogginlägg som jag gärna vill publicera – men det har visat sig helt ogörligt att få till dem de sista veckorna. Dessvärre blir det enligt almanackan ingen ordning på det här bloggandet förrän majs utgång, men jag hoppas på några gästspel då och då, och att kanske hinna kika in hos någon annan emellanåt.