De hade i alla fall tur med vädret

Ellie och hennes kamrater har några dagars skollov och ska ge sig ut och campa i den australiska vildmarken. De packar två bilar fulla med tält och mat och ger sig iväg. Den här gången beger de sig till den otillgängliga dalgången som kallas Helvetet. De ser fram emot att slippa vuxna några dagar, att slappa, flirta med varandra och äta så mycket mat de orkar.

De var sju stycken allt som allt: Ellies bästa vän Corrie är med. Och Homer, grannpojken (han som jag misstänker har minst en bokstavskombination). Och Kevin, Corries pojkvän. Till och med vackra Fiona, som bor inne i stan och inte vet något alls om fårklippning och bushen följer med. Och Robyn, överbeskyddade, genomgoda Robyn. Och så Lee, pojken som Ellie spanar på. De är kanske 15-16 år eller så.

Medan ungdomarna campar i Helvetet invaderas deras lilla stad. Deras föräldrar förs från fårfarmarna ute på landsbygden och hålls fångna bakom stängsel inne i staden. När ungdomarna återvänder hem ligger hundar skjutna på gårdsplanerna. Dörrar är uppbrutna. Husen plundrade. Kriget har kommit.

Detta är upptakten till John Marsdens septalogi om Ellie och hennes vänner. Den första boken heter I morgon när kriget kom, och sällan hittar man en så träffande och suggestiv boktitel. Leken med tidsadverbialen och verbets tempusform skapar en svindlande känsla av att kriget skulle kunna komma till vem som helst, när som helst. För det viktiga med de här böckerna är att de förklarar för oss i ett västerländskt samhälle – utan egen krigserfarenhet – vad ett krig innebär, vad det gör med en och hur det skulle vara om det fanns mitt ibland oss. Mitt bland tv-apparater och chokladbitar. Mitt i jullovet kommer fiendens flygvapen. Mitt i vardagen och utan förvarning förs invånarna bort och spärras in. Kriget kommer nära på ett sätt som är helt olikt en skildring av andra världskriget, eller en berättelse från tredje världen.

Det blir aldrig helt klarlagt varför Australien invaderas (och det är ganska skönt att det inte är de maktpolitiska förklaringarna som har fokus i den här boken), men det antyds att det beror på att andra folkslag behöver mer utrymme. Eftersom det finns så mycket land i Australien är det inte mer än rätt att man delar med sig till andra överbefolkade stater i Sydostasien. I slutet av serien blir det också så att det australiska folket måste samsas på ett betydligt mindre landområde än tidigare.

Men innan dess händer mycket. Ellie och hennes kamrater tvingas återvända till Helvetet, och de använder sedan dalgången som bas för en gerillaverksamhet. Med hjälp av sina kunskaper om geografin, och det lilla de vet om sprängämnen lyckas de irritera fienden i hela sju böcker. De förstör broar, stjäl lastbilar, spränger båtar... Och fångar får och plundrar övergivna hus för att överleva. De tar hand om föräldralösa barn. De drabbas av det lokala hemvärnets tokiga strategier. Några av dem dör. En del av dem får ärr för livet. Andra blir föräldralösa.

De är rädda, unga, ensamma och outsägligt modiga. De är hungriga och patriotiska. De är alldeles vanliga ungdomar i en extrem situation. De är mänskliga och de är ett tankeexperiment. Och det är så spännande att det inte går att lägga ifrån sig böckerna. Ja, böckerna. För när man läst den första boken så går man genast och köper övriga sex i serien – för inte vill man läsa ut en bok klockan fyra på natten och behöva vänta tills bokhandeln öppnar på morgonen innan man kan ge sig på nästa?

På svenska heter böckerna I morgon när kriget kom, När natten är som mörkast, Den tredje dagens kyla, Nu är mörkrets tid, Så grydde hämndens timme, I skymningens land. De ska definitivt läsas i den ordningen. (Att böckerna från början var ämnade som en trilogi märks på slutet av tredje boken, och den möjligen lite otroliga vändningen i början av den fjärde boken: den nya zeeländska armén flyger tillbaka med ungdomarna till Australien, för att deras hjälp behövs i kriget.) Jag har läst hela serien tre gånger sedan 2002. Varje gång är det sträckläsning, för man kan helt enkelt inte låta bli.

John Marsden har också skrivit en ny serie som kallas Ellie. Den är en direkt fortsättning på septalogin, men ack, så otroligt mycket sämre. De borde helt enkelt aldrig ha skrivits – för det finns inte mycket som skämmer en bra författare som när han skriver dåliga böcker. Alltså, varning för dessa: Ellie: Så länge jag finns, Ellie: Aldrig som förr samt Ellie: Vingar som bär.

Kommer man däremot över några av Marsdens tidiga, fristående ungdomsböcker, så rekommenderas dock dessa varmt, t ex Så mycket att berätta för dig eller Breven inifrån.

Bilden nedan får illustrera hur mycket vi gillar den här serien hemma hos oss (en del av oss är rent av så förälskade i  Ellie att en del av oss andra blir riktigt svartsjuka.) Jag är nästan övertygad om att vi borde ha fler av den engelska utgåvan i nån bokhylla härhemma. Längst ner på bilden (och något överexponerade) finns de tre böckerna om Ellie som det är ett stort varningsflagg för.

Uppdatering: Oj, vad trött jag måste ha varit i natt när jag skrev det här inlägget. Jag glömde ju alldeles bort att nämna att orsaken till att jag äntligen tog mig tid att skriva något längre om John Marsden berodde på att Martina har kommit över I morgon när kriget kom alldeles gratis, och jag är inte helt övertygad om att hon har börjat läsa den ännu. 

Marsdens serie har jag nämnt tidigare här och här.