Typ 73 procent

Jag är lite svag för boklistor. Ja, det funkar ju inte för mig att skriva listor och planera vilka böcker jag ska läsa – då blir jag bara obstinat, och undviker just de böckerna (och det är ju vanligtvis synd, eftersom det från början var böcker som jag ville läsa), men jag tycker mycket om att läsa sammanställningar av böcker och pricka av dem jag läst. Därför är så klart Lyrans lista på 100 böcker skrivna av kvinnor oemotståndlig.


Fetstila titel och författare om du läst boken
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera dem med rött
* efter boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ efter boken betyder att du äger den
x efter boken betyder att du påbörjat men inte läst ut den


1. Adichie, Chimamanda Ngozi - En halv gul sol 
2. Alfvén, Inger - Ur kackerlackors levnad
3. Allende, Isabel - Andarnas hus 
4. Angelou, Maya - Jag vet varför burfågeln sjunger *
5. Aronsson, Stina - Hitom himlen 
6. Atwood, Margaret - Penelopiaden
7. Axelsson, Majgull - Aprilhäxan +
8. Austen, Jane - Stolthet och fördom +
9. Barbery, Muriel - Igelkottens elegans *
10. Beecher Stowe, Harriet - Onkel Toms stuga +
11. Benedictson, Victoria - Pengar 
12. Blixen, Karen - Min afrikanska farm 
13. Boye, Karin - Kallocain +
14. Brantenberg, Gerd - Egalias döttrar
15. Brontë, Anne - Agnes Grey 
16. Brontë, Charlotte - Jane Eyre +
17. Brontë, Emily - Svindlande höjder +
18. Buck, Pearl - Den goda jorden *
19. Christie, Agatha - Tio små negerpojkar +
20. Condé, Maryse - Desirada 
21. Djebar, Assia - Sultanbrudens skugga 
22. Duras, Marguerite - Älskaren
23. Edelfeldt - Kamalas bok +
24. Ekman, Kerstin - Hunden
25. Eliot, George (Mary Ann Evans) - Middlemarch
26. Emecheta, Buchi - Andra klassens medborgare
27. Fagerholm, Monika - Underbara kvinnor vid vatten 
28. Flygare-Carlén, Emilie - Rosen på Tistelön +
29. Fossum, Karin - Älskade Poona
30. Frame, Janet - En ängel vid mitt bord
31. Frank, Anne - Anne Franks dagbok +
32. Fredriksson, Marianne - Simon och ekarna
33. French, Marilyn - Kvinnorummet
34. Gaskell, Elizabeth - Cranford
35. Gordimer, Nadine - Min sons historia 
36. Gripe, Maria - Tordyveln flyger i skymningen +
37. Highsmith, Patricia - En man med många talanger
38. Hodgson Burnett, Frances - En liten prinsessa 
39. Holst, Hanne-Vibeke - Min mosters migrän
40. Hustvedt, Siri - Vad jag älskade 
41. Isaksson, Ulla - De två saliga 
42. Jansson, Tove - Pappan och havet 
43. Jelinek, Elfride - Älskarinnorna 
44. Johansson, Elsie - Glasfåglarna
45. Jones, Sadie - Den utstötte  
46. Jong, Erica - Rädd att flyga +
47. Kandre, Mare - Aliide, Aliide 
48. Kincaid, Jamaica - Annie John
49. Kleve, Stella (Malling, Mathilda) - Bertha Funke *
50. von Krusenstjerna, Agnes - Den blå rullgardinen 
51. Lagerlöf, Selma - Kejsarn av Portugallien
52. Lahiri, Jhumpa - Främmande jord *
53. Lessing, Doris - Den femte sanningen
54. Lidman, Sara - Lifsens rot +
55. Linderborg, Åsa - Mig äger ingen +
56. Lindgren, Astrid - Mio min Mio +
57. Lispector, Clarice - Stjärnans ögonblick 
58. Lugn, Kristina - Stulna juveler 
59. Magorian, Michelle - Godnatt Mister Tom 
60. Malmsten, Bodil - Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån +
61. Martinson, Moa - Kvinnor och äppelträd +
62. McCullough, Colleen - Törnfåglarna
63. Mernissi, Fatima - Drömmar om frihet *
64. Mitchell, Margaret - Borta med vinden (+)
65. Montgomery, L M - Anne på Grönkulla +
66. Morante, Elsa - Historien 
67. Morrison, Toni - Älskade
68. Müller, Herta - Hjärtdjur +
69. Munro, Alice - Kärlek, vänskap, hat
70. Oates, Joyce Carol - Blonde + 
71. Oksanen, Sofi - Stalins kossor 
72. Olsson, Vibeke - Molnfri bombnatt +
73. Plath, Sylvia - Glaskupan  
74. Robinson, Marilynne - Gilead *
75. Rowling, J K - Harry Potter-serien +
76. Roy, Arudhati - De små tingens gud 
77. Sagan, Françoise - Ett moln på min himmel 
78. Sandel, Cora - Alberte-serien +
79. Sapfo - Sapfo : dikter och fragment
80. Sundström, Gun-Britt - Maken +
81. Szymborska, Wisława - Dikter 1945-2002
82. Shelley, Mary - Frankenstein +
83. Shriver, Lionel - Vi måste prata om Kevin 
84. Sittenfeld, Curtis - Presidentens hustru 
85. Smith, Zadie - Om skönhet 
86. Stenberg, Birgitta - Alla Vilda
87. Stridsberg, Sara - Drömfakulteten 
88. Tan, Amy - Joy Luck Club +
89. Tartt, Donna - Den hemliga historien +
90. Thorvall, Kerstin - När man skjuter arbetare 
91. Trotzig, Birgitta - Dykungens dotter
92. Tyler, Anne - Ett amatöräktenskap 
93. Ulitskaja, Ljudmila - En munter begravning * 
94. Undset, Sigrid - Kristin Lavransdotter +
95. Wassmo, Herbjörg - Huset med den blinda glasverandan
96. Waters, Sarah - Främlingen i huset +
97. Wells, Rebecca - Yaya flickornas gudomliga hemligheter  
98. Winterson, Jeanette - Det finns annan frukt än apelsiner +
99. Woolf, Virginia - Mot fyren
100. Wägner, Elin - Pennskaftet 




Jag antar att det är i såna här fall man ska vara glad över att det finns många bra (?) böcker kvar att läsa, och inte gräma sig över att det är så mycket man inte läst. Men visst är det svårt?


Jag har i alla fall flera av de olästa böckerna på listan som står här hemma och väntar: Rosen på Tistelön (inköpt för bara några veckor sedan i ny pocketupplaga), Rädd att flyga (den har väntat ända sedan 1993), Mig äger ingen (den väntar på att jag ska få lust till att läsa nästan-självbiografier-från-svenskar, det händer nån gång om året), De två saliga (hemlånad från biblioteket, den blir nog läst rätt snart), och Vad jag älskade och Presidentens hustru (båda har jag under senaste året gett i present till min mamma, och väntar nu på att låna tillbaks dem för att läsa). Dessutom är Borta med vinden hemlånad från min mamma, och väntar på en omläsning. 


Om jag ska kommentera urvalet av böcker (som inte är så dumt), så saknar jag till exempel Fredrika Bremer, Agneta Pleijel, och kanske Gerda Antti från Sverige. Sen kunde väl Dorothy Sayers få vara med också, och Simone de Beauvoir? Kanske Nelli Sachs och Anne Frank? Jayne Anne Phillips? Men annars är det en trevlig blandning av gammalt och nytt, nobelt och populärt. 

Jag var där-reportage

En del barnböcker är uppenbart skrivna mer för föräldrar än barn. Det är så mycket blinkningar och ironiska kommentarer att det stackars barnet blir helt utanför. Det är egentligen inte särskilt bra böcker, varken för föräldrar eller barn (och jag ska skriva lite mer om dem vid ett annat tillfälle).

Men sen finns de där andra böckerna, som alldeles tydligt uppkommit ur frustration och förtvivlan hos författaren, och som fungerar som igenkänning och tröst för föräldern, och ändå ger barnet en fantastisk läsupplevelse. Det här sommaren har jag behövt och sökt tröst i två sådana bilderböcker, dels Astrid Lindgrens tidiga samarbete med Ilon Wikland: Jag vill inte gå och lägga mig, dels Gunilla Bergströms Alfonsbok Näpp! sa Alfons Åberg.

Astrid Lindgren-boken utkom faktiskt redan 1947, och är en ganska bortglömd bok. Det gör för all del inte så mycket, för den hör inte till Lindgrens största mästerverk. (Däremot förebådar den alla dessa Lindgren-sagor om barn som har skymningsäventyr, eller är sjuka och får flyga med herr Liljonkvast till Skymningslandet eller roa sig med Lustiggök.) Boken börjar med en exposé över femårige Lasses återkommande kvällsaktiviteter. Han vill inte gå och lägga sig, utan måste först pilla på hålet i sockan, hoppa upp på köksbordet och gömma sig bakom gungstolen. Hans mammas övertalningsförsök slutar alltid med att hon får ta honom under armen och tvinga på honom pyjamasen, till tandborstning och i säng. Hela tiden skriker Lasse "Jag vill inte gå och lägga mej!".

I våningen ovanför Lasse bor tant Lotten som har ett par magiska glasögon, som gör att man kan se hur alla små djur i omgivningen har det. Tant Lotten har hört hur Lasse skriker och vägrar gå och lägga sig varje kväll, och nu vill hon visa Lasse att alla små barn måste gå och lägga sig om kvällarna. Genom Lottens glasögon får Lasse kika in hos familjen Ekorre där barnen mutas med karameller för att gå och lägga sig, och hos familjen Kanin där barnen själva får ta hand om nattandet (med ett upp-och-ned-på-vänt badrum som resultat), och familjen Råtta där mamma är arg för att råttpojken är ute och leker för länge om kvällarna. I slutet av boken smyger Lasse sig hem, tvättar sig, borstar tänder och kryper i säng, där en förvånad mamma hittar honom en stund senare. Det här blir en bok där barnet får inse sitt eget ansvar (även om fonden av alla smådjur innehåller en hel del spår av auktoritär uppfostran), och visar hur det goda exemplet kan fungera (utan att kritisera den trötta mammans sätt att lösa problemet).

Näpp! sa Alfons Åberg (från 1994) är mer modern och realistisk. Här är det Alfons som hellre vill hoppla med katten Pussel än komma och äta köttbullarna som den hungrige pappan stått och stekt. Pappan lockar, mutar och hotar. Han "förbjuder barn" att äta köttbullar, han erbjuder tre glasspinnar för varje köttbulle som Alfons äter, och han lockar och hotar med att man blir sjuk om man inte äter. När pappa till slut låtsas att han ser en apa utanför fönstret lyckas katten Pussel bakom hans rygg vräka i sig alla köttbullarna. Pappa tror att Alfons äntligen ätit upp sin mat, och som belöning får han den där glasspinnen. Sålunda behöver Alfons inte äta upp sin mat, men han kan å andra sidan inte fortsätta leka med Pussel, eftersom hon är så full av köttbullar att hon inte kan röra på sig. Här lämnar bokens slut Alfons med flera frågor. Borde det vara Pussel som fått äta glasspinnen? Har Alfons verkligen "vunnit" något genom att slippa äta maten på det här sättet? Och som förälder (som känner igen vartenda knep som Alfons förtvivlade pappa tar till) funderar man över vad som egentligen funkar för att få barnen att äta middag.

Båda dessa böcker är favoriter hemma hos oss. Även om i alla fall min treåring saknar självinsikt om att hon också är ett barn som ibland vägrar gå och lägga sig, och ofta inte vill äta middag, så fungerar de ändå som nån slags diskussionsunderlag, och en spegling som visar att vi inte är den första familjen i världen som inte har robotar till barn.

Dessutom finns båda böckerna som ljudböcker. Vilket är en lisa för den förälder som varit vaken halva natten tillsammans med ett barn som inte vill sova och därför gärna vill ta en tupplur på eftermiddagen.

(Jag har tidigare nämnt Alfons-boken här och här.)

Det saknas lite stake

Jag har kommit en ganska ordentlig bit in i min omläsning av Beckböckerna (ett generellt omdöme är att det är en lagom intellektuell utmaning när skuggtemperaturen överstiger 30 grader och den enda konkurrensen är Anna Karenina), och det finns ganska mycket att reflektera över om man vill – eller orkar.

Jag orkar inte just nu, så jag nöjer mig med att säga att jag halvvägs in i åttonde boken (det vill säga Det slutna rummet) är otroligt trött på bröstvårtor! Ingen kvinna har stuckit näsan in på boksidorna utan att form och storlek av (och ganska ofta färg på) hennes dylika har beskrivits i detalj. Jag skulle inte säga så mycket om det fanns någon liten antydan till beskrivning av utbuktningen i manliga skrev, kanske i någon bisats, parentes, fotnot eller om man läste en eller annan mening baklänges, men jag har inte kunnat hitta någon. När Martin Beck har sex är det hennes skötes våthet som beskrivs. Hon med skötet heter Åsa och har just blivit polis. Vid sedlighetsroten, så klart; alla kvinnliga poliser verkar återfinnas där, och i undantagsfall kan de lånas ut till andra rotlar för att användas vid brottsprovokationer för att "vampa" den misstänkte.

För tillfället gläds jag  – om uttrycket ursäktas –  lite extra åt att äntligen stöta på en kvinnlig mördare. Och att ordet ordet "nymfoman" inte har nämnts en enda gång efter de 3-4 första böckerna. Det begreppet blev lite tjatigt, faktiskt.

På svenska campingplatser just nu

Jag har tillbringat drygt 2 veckor på olika svenska campingplatser i sommar, och det allmänna intrycket är att campare inte läser så mycket utan mest är upptagna av att tända engångsgrillar och växla femkronor till duschen.

De litterära iakttagelserna kan faktiskt i stort sett sammanfattas så här: I husbilen som jag gick förbi på väg till toaletten låg ständigt Katarina Wennstams Dödergök till beskådande på tältbordet. Och kvinnan i fyra-rums-kupol-tältet med havsutsikt läste Anna Jansson. I tältet till vänster om oss lästes Expressen. Eller ja – de köpte den i alla fall, möjligen för att ha till hands för att vifta bort mygg.

Mest sympatiska var det dansk-holländska paret med ett stort tält intill oss. De hade sina prylar utspridda i en lagom radie som effektivt hindrade andra från att slå läger närmare vårt tält. Paret och deras söner hälsade bara med en vänlig nick om mornarna och  tillbringade sedan hela dagarna i solstolar med tjocka böcker. De behövde antagligen ägna hela semestern åt läsning eftersom de gett sig på Jakob Ejersbos trilogi Eksil, Revolution och Liberty (läs mer om dem i denna DN-artikel, som var det första nyfikna jag googlade fram när jag kom hem till en vettig internetuppkoppling).

Själv spelade jag Sudoko på min iPhone. Om jag hann, eftersom dottern var tvungen att ta hand om sin nya elektroniska hund rätt mycket.

Mened

Det finns fullt av människor som kan gå ed på att deras barndoms somrar var oändligt långa och ständigt soliga.

Själv vet jag med säkerhet och mycket nostalgi att jag på mina sommarlov läste en bok om dagen.

Ett annat liv

Här i bloggen försöker jag ju ge sken av att vara en sån där mamma som skaffat barn bara för att hon ska ha en ursäkt att ohämmat shoppa loss på barnböcker. 

Men nu ska jag avslöja någonting. Jag ville inte ha barn på grund av tickande biologiska klockor eller för att jag ändå var tvungen att passera barnboksavdelningen när jag skulle ta en genväg genom bokhandeln. Nej, jag ville bli förälder för att kunna besöka nöjesparker utan att folk tittade konstigt på mig. Jag tror jag tycker mer om berg-och-dal-banor med spunnet socker än vilken bok som helst faktiskt. 

Fast det bästa är väl om man kan kombinera sina intressen. 

(Gissa vart jag åker på semestern.)

P.S. Jag har tänkt att det ska kunna bli nån slags semesterbloggning men kommentarer här och annorstädes blir det nog mer sparsmakat med. Ungefär detsamma gäller bokurvalet som får följa med, för tydligen "är det bäst" om bilens servicebok finns i bilen. Hrmpff!

En annan tid

Jag har nu läst de två första Beck-böckerna och två saker slår mig. Det första är att herregud vad mycket som hänt på 45 år. Terylenbyxor. Islådor i kylskåpet och massvis med lägenheter som saknar toalett. Goda årslöner på 40 000. Och en välsignat långsam tillvaro med hålkort och stationära telefoner. 

Det andra är att Beck är så livsledd redan i första boken. Det är obegripligt att han inte redan skilt sig. Han sover dåligt och äter ännu sämre. Jag har inte tidigare sett en så tydlig linje till Wallander. Men dialogen har Edwardsson ärvt i rakt nedstigande led. 

Gunvald Larsson har inte visat sig än förresten. 

På väg

Vi passerar Hässleholm. Jag gör det ibland. Jag passerar Hässleholm och varje gång tänker jag: "Hasseltuna!". Och jag tänker att jag skulle stanna nån gång och se om det finns några spår av konditoriet där Martina Kalsong serverade och av flickpensionen där Gulla delade rum med Irene och Lycka. 

Martha Sandwall-Bergström hade Hässleholm som förebild för Kulla-Gulla-böckernas regementsstad men jag har ingen aning om vad som var förebilden för herrgården Höje. (Höje å ligger vid Löddeköpinge men är inte det för nära havet? Jag har för mig att barnen i böckerna är avundsjuka på henne för att hon sett havet, även om det bara var som skeppsbruten bebis.) 

Herrgården måste ju ligga ganska nära en ravin där Dal-Pelle bor och där den elaka Regina kan falla ner. Och nära en skog där rättar Tydklind kan gömma smuggelgods. Och där måste finnas stora ägor för alla torparna - Majsan, Viktoria och Mats och de andra. Och ett bruk ska där finnas där Tomas Torpare kan vara bokhållare.

Kanske finns det ingen verklig förebild för Höje. Men inte borde det hindra nån från att skapa temaparken Kulla-Gulla-Landet?

Torrkokning

Det är för varmt. Jag blir grinig och förlorar förmågan till fördragsamhet med petitesser. Som att folk i boken jag läser just nu "är i jordgubbslandet" fast handlingen äger rum i augusti.

Hallon? Vinbär?

Finns det hjärterum?

Jag sommarstädar. Men visst är det synd att slänga en sån här fin påse bara för att jag inte vet vad jag ska ha den till?

Slutet gott allting gott

Idag har jag avbeställt både min och dotterns bokklubbsbok (ja, det är en så stor händelse att den kvalar in för ett eget blogginlägg).

Som tur är har fyra Sjöwall/Wahlöö-böcker anlänt på posten, jag har lånat åtta nya biblioteksböcker och fått en bok i present.

Dagens sensmoral är alltså att en dag som börjar katastrofalt kan vända så där vid lunchtid, och visa sig få en riktigt ljus efterskrift.

Sommarkrig

Nån gång ska jag betala en psykoanalytiker mycket pengar för att reda ut varför jag är så fascinerad av tiden kring andra världskriget. Det får bli efter att vi dränerat om huset och byggt om badrummet, för det blir antagligen dyrt.

Hur som helst så läser jag då oftast böcker som på olika sätt handlar om förintelsen. Eller Hitler. Eller både och. Medan jag fascineras över det oerhörda och vill förstå hur det över huvud taget kunde inträffa  glömmer jag lätt att de allra flesta människorna i Europa (och världen) drabbades av kriget på helt andra sätt. Det fanns ju ett vardagsliv där utrotningsläger var långt bort, men där det fanns ransoneringskuponger, ockuperande soldater,  flyglarm och krigskärlek.

Jag har precis läst Irène Némirovskys bok Storm över Frankrike som skildrar hur tyskarna anfaller och ockuperar la France i juni 1941. Boken är skriven under kriget med starka minnen i behåll. Här diskuteras över huvud taget inte judefrågan och deportationer, Hitlers namn nämns bara i samband med något Heil, och människorna i den här boken har gott hopp om att kriget så småningom ska avslutas och allt återgå till det normala.

Ändå är den en så stark skildring det här. Krigsskugga och människor som flyr från Paris, som packar det käraste de har, som köar i timmar på tågstationer och står stilla i dagar i bilköer, som flyr gåendes på småvägar med sina ägodelar i bästa fall på skottkärror, medan granatregn då och då glesar ut leden. Och senare, människor i den ockuperade zonen som tvingas inhysa tyska officerare i sina hem – hem där vind och källare är fyllda av de dyrbaraste ägodelarna, det ärvda linnet, fotografier och möbler från Louis XIV. I trädgården ligger de bästa vinerna nedgrävda.

Némirovskys roman är i sin första del en kollektivroman, där vi får följa människor ur olika samhällsklasser som flyr från Paris. Den andra delen berättar främst om Lucile, en av alla de kvinnor vars män är franska soldater och som sitter i tysk fångenskap. Lucile tvingas leva tillsammans med sin svärmor som ständigt förebrår henne för att hon inte älskade sin make tillräckligt mycket. Effekten av romanens tudelning är mycket effektiv. Efter ett målande panorama sjunker man ner i Luciles liv och känner med henne för det hopplösa i de känslor hon har för den pianospelande tyske officer som inkvarterats i huset.

Jag tycker om den här boken för att den visar på ett vardagsliv vid sidan om kriget. Det är en bok med mer småsinthet än hjältemod. Där folk fruktar mer för att det fina mjölet tagit slut i affären än för sina liv. Ändå vilar ju en skugga där. Många fäder, män och bröder är ute i fält, och många av dem ska aldrig mer återvända. Dödsskuggan faller på flera av personerna också i denna bok, och en del av dem påverkas mer än andra. Det hela känns väldigt mänskligt. Och mer begripligt och fattbart än de monstruösa händelser som vi vanligtvis måste försöka begripa när vi läser om detta krig.

Semesterbekymmer

Jag vet inte riktigt, men det känns både misslyckat och otursbringande att släpa med sig samma – fortfarande olästa – böcker på semestern i år som förra året.

Samtidigt lär de ju inte bli lästa om de stannar hemma.

Midsommarkrans

Den här veckan påbjuder Lyrans tematrio en lista om trenne boktitlar med blomnamn uti. Lyran själv begränsar sig dessutom till rosor, och där vill ju inte jag vara sämre. Här är tre ros-titlar som Lyran inte nämner:

Svalan katten rosen döden av Håkan Nesser. Jag kommer inte ihåg en stavelse av den här boken, och det tycker jag är skönt. Den har dock fått högsta betyg i mina noteringar, vilket tyder på minst en oväntad nesseristisk twist mot slutet. Jag har en längre tid nu varit på det klara med att detta kommer vara nästa Nesser-bok som jag läser om, så påminn mig inte om handlingen.

Rosens namn av Umberto Eco. Medeltidsdeckare eller bildningsroman, det är frågan när läsaren får följa med den unge munken Adso och hans lärare William av Baskerville som undersöker mystiska dödsfall i ett kloster, med hjälp av logik à la Thomas av Aquino. Den här är nog läst två eller tre gånger, och jag minns handlingen mycket väl, men jag hoppas jag hinner med två eller tre omläsningar till innan jag dör. Jag är så gammal (eller kanske tråkig) att jag uppskattar bildningsinslaget mer än deckarintrigen.

Näckrosdammen av Annika Thor. Andra delen i serien (som inleds med En ö i havet) om Steffi och Nelli, två judiska flickor som under andra världskriget flyr från Österrike till Sverige. De hamnar på en ö i göteborgska skärgården, och utsätts både för vänlighet och kulturkrockar. (Jag har förresten alltid tänkt att den här serien är lite som Marianne Fredrikssons Simon och ekarna, fast för barn. Och möjligen med lite mindre psykoanalytisk ansats.)

Surdeg eller croissant?

Jag har fått för mig att jag ska ta och läsa ut den där högen med böcker som jag samlade ihop på lite olika ställen i huset när jag städade i helgen. Det är såna där böcker som har blivit liggande halvlästa under året som har gått. Halvlästa betyder just det – jag har läst så där 100 sidor i varje bok, och sen "tappat bort" dem.  Ja, de har liksom glidit in under sängen, eller hamnat under nån stickad tröja som jag inte använt på länge för att jag skulle behöva handtvätta den först, eller gömt sig långt under andra böcker som verkade mycket roligare, eller av någon inte helt utredd anledning lagts på sambons nattygsbord.

De här halvlästa böckerna ska inte förväxlas med såna där böcker där jag läst trettio fyrtio eller kanske till och med femtio eller sextio sidor, och sedan lagt boken ifrån mig, för att den inte riktigt var vad jag hade lust att läsa just då. Det här är liksom böcker där jag läst en tredjedel, eller kanske till och med så gott som hälften, och det är böcker jag vill läsa klart.

Och så tänker jag att den borde gå fort, den där klarläsningen, för jag har ju trots allt läst så mycket. Vad jag då inte tar med i beräkningen är att jag har glömt namnet på varenda huvudperson. Och jag kommer inte ihåg vad deras älskade heter heller, och jag är inte säker på om de har varit i Paris, drömmer om att åka i Paris, eller kanske har varit med om ett hemskt lustmord i Paris.

Så det slutar helt enkelt med att jag får läsa om boken från början för att förstå nåt.

Om jag har räknat rätt kommer jag att vara upptagen hela semestern med att bara läsa ut och läsa om halvlästa böcker.

Då är det så skönt att komma ihåg att jag är en person som aldrig nånsin har fullföljt en enda läsplan eller lyckats pricka av allt på en läslista eller hängt med till slutet i ett enda läsprojekt.

Miljötänkande i svensk filmbransch

Om man yttrar ordet "Beck" så får man en diskussion om Beckfilmer på köpet. Så inträffade således igår i mitt kommentarsfält under tillkännagivandet att jag har tänkt läsa om Sjöwall/Wahlöö-deckarna i sommar. Det fick mig att ta tag i en bloggidé som jag närt under en tid – nämligen att undersöka rundgången i filmatiseringen av svenska deckare. Man behöver inte vara filmfantast (det är inte jag) för att notera samma trötta polisansikten i varenda tv-serie. Undersöker man det hela lite systematiskt finner man att det stämmer. En del av våra svenska skådespelare och en skådespelerska torde vara väääääldigt trött på poliser. Och som tittar kan man nästan undra om det bor 9 miljoner människor i det här landet.

Min genomgång nedan tar sin utgångspunkt i filmatiseringar, eller tv-serier, baserade på svenska deckare. Poliser och bovar och thrillers som inte har en bok som förlaga räknas inte med. Och jag är fullständigt övertygad om att jag glömt några. Hjälp mig gärna i så fall!

Jag börjar med en av de mest rutinerade och minst uppmärksammade av deckarfilmsskådisarna, nämligen Niklas Hjulström. Han börjar som den unge Benny Skacke i 90-talets Beck-filmatiseringar (med Gösta Ekman som Beck). Sen går han vidare och spelar make till Annika Bengtzon i filmatiseringen av Liza Marklundsdeckarna (Sprängaren och Paradiset). I Winter-filmatiseringen där Johan Gry spelar kommissarie Winter är Hjulström polisen Bergenhem. Han spelar sedan polisen Patrik Hedström i tv-serierna efter Camilla Läckbergs böcker. Dessutom är han åklagare i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Visst har han meriterat sig att få spela Beck i de nyskrivna filmerna som säkert någon redan planerar för 10-talet?! (Eller kanske Barbarotti, efter Nessers böcker?)

Och så över till Rolf Lassgård. Upp med en hand alla som minns att det var han som spelade Gunvald Larsson en gång i tiden. Närmare bestämt i de där Beck-filmatiseringarna med Gösta Ekman. När dessa filmer var färdiginspelade kan det inte ha gått många dagar innan han rekryterades för att spela Kurt Wallander efter Mankells böcker, och det gjorde han så mycket att han på sätt och vis har fått symbolisera filmatiseringaren av den senaste svenska deckarboomen. Men efter Wallander har han inte axlat polisrollen igen. Uppdatering: Däremot spelade han (nån gång mitt bland inspelningarna av Ekman-Beckfilmerna) även polis i Lars Molins Sommarmord. Jag tackar Tobias Dahl för denna korrigering!

Låt oss fortsätta på Wallander-spåret, och med Krister Henriksson som tog över stafettpinnen efter Lassgård. Visst minns ni att han före det spelade polisen Ringmar, Winters sidekick i den tv-serie där Johan Gry spelade kommissarien som gillar jazz, baserade på Åke Edwardssons böcker? Dessförinnan har Henriksson haft mindre (men olika!) roller i olika Hamilton-filmatiseringar: Fiendens fiende, Coq Rouge och filmen Hamilton (där Peter Stormare spelar den röda tuppen). Han var även med i tv-serien Profitörerna, baserad på GW Perssons deckare med samma namn.

Apropå Hamilton, så spelade ju Peter Haber greve Carl Gustaf Gilbert i en tv 4-serie baserad på Guillous Fiendens fiende. Han spelade sedan polis misstänkt i filmen Sommarmord (av Lars Molin, baserad på boken med samma namn). Och sedan blev han alltså Beck i våra tv-apparater varenda söndagkväll. Låt oss inte kommentera det vidare, utan glädjas åt att den sagan är all. Han har dessutom en roll i Millennium-trilogins första del, baserad på Stieg Larssons böcker.

Persbrandt då, som spelar Gunvald Larsson i alla 00-talets Beck-filmer. Han har förutom det gjort en roll som pastor i filmatiseringen av Åsa Larssons Solstorm. Och jag är nästan säker på att han för ganska länge sen spelade ex-man till Anna Holt (i tv-serien med samma namn från mitten av 90-talet, skapad av Guillou och G W Persson). Han var förresten enligt IMDB lastbilschaufför i Fiendens fiende. Ännu roligare är att han var "Polisman 1" i filmen Polismördaren – alltså en Beck-filmatisering från 90-talet, med Ekman som Beck.

Guillou, ja. Vi har redan nämnt Habers insats som Hamilton, men han är ju inte den ende som axlat den här rollen. Stellan Skarsgård spelade Coq Rouge i filmen med samma namn, liksom i Den demokratiska terroristen, och den tv-film som fick namnet Förhöret, och som skildrar ett KU-förhör som Hamilton utsätts för i boken Fiendens fiende. Skarsgård finns även med på ett litet litet hörn i Beck-filmen Murder at the Savoy, som är en filmatisering av Sjöwall/Wahlöö-boken Polis, polis potatismos. Likaså finns han med i en liten biroll i Wallanderfilmen Hundarna i Riga. (Jag tycker inte man ska räkna Arn-böckerna som deckare, men i filmatiseringen av dessa spelar han Birger Brosa.)

Hamilton har också gestaltats av Peter Stormare i filmen och tv-serien Hamilton (jag är dock lite osäker på vilken Guillou-bok den bygger på, men det är väl antagligen de som följer efter Vendetta, Ingenmans land och Den enda segern kanske?). Annars har Stormare hållit mycket låg profil i de svenska deckarsammanhangen.

Detsamma gäller Stefan Sauk som spelade Hamilton i filmen Vendetta, samt i en tv-film som kallas Tribunal (jag har inte sett den här, någon som vet vilket Hamilton-avsnitt den baseras på?).
Som en liten bonus lämnar jag det svenska deckarspåret för ett ögonblick och kommenterar att Sauk dessutom är med i filmen Kronvittnet, som är en svensk filmatisering av en holländsk bok av min favoritförfattare Maarten 't Hart. Den kan ni möjligen låna på ett bibliotek nära er, och då ska ni göra det. Gösta Ekman spelar för övrig huvudrollen i den filmen! Sauk har även mindre roller i Män som hatar kvinnor, i en av de senare Wallander-filmatiseringarna (med Henriksson som Wallander) och i filmatiseringen av Mankell-boken Labyrinten.

Mesta doldisen måste väl ändå Peter Andersson vara. Han har en liten roll i Fiendens fiende. En annan roll i Anna Holt - polis (just denna tv-serie är ju inte baserad på någon bok. Anna Holt uppfanns gemensamt av Guillou och GW Persson för en tv-serie. Sedan har Anna levt vidare som en viktig karaktär i både Guillous och Perssons böcker under 00-talet). Andersson är även med i Sprängaren, Marklundsfilmatiseringen. Han spelar brottsling i Carambole. Han är med i Dansmästarens återkomst, efter Mankells bok med samma namn, och han är sadist i Millenniumfilmatiseringen. Dessutom spelar han Ringmar (Henrikssons gamla roll, alltså) i tv-serien om Winter som gick i vintras. Därutöver har han spelat både brottsling och polis i så många serier och filmer att jag kan ha missat någon som faktiskt är baserad på en bok. Borde det inte vara dags för Andersson att få spela en huvudroll?

Sven Wollter spelade Jarnebring i filmatiseringarna av GW Perssons böcker. Filmerna heter Profitörerna och Mannen från Mallorca (baserad på boken Grisfesten)  och I lagens namn (baserad på boken Samhällsbärarna). (Jarnebring finns ju med på ett hörn i Anna Holt-tv-serien, men där spelas han av Stig Engström.) Dessutom var Wollter Kollberg i Bo Widerberg-filmatiseringen Mannen på taket (dvs Sjöwall/Wahlöö-deckaren Den vedervärdige mannen från Säffle). Uppdatering (och tack till FrökenChristina): Under 90-talet syntes han i en liten roll som Wallanders mentor Rydberg i tv-serien baserad på Mördare utan ansikte. På 2000-talet har Wollter återvänt till polisrollen i form av kommissarie Van Veeteren i filmerna, baserade på Håkan Nessers böcker.

Om jag ska nämna ytterligare några manliga skådespelare som figurerar i deckarna ibland så är det Jonas Karlsson som spelar polisen Stefan Lindman i filmatiseringen av Wallanders Dansmästarens återkomst. Han är även Henry i filmatiseringen av Nesser-boken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Annars har den här oerhört produktive skådespelaren lyckats hålla sig flytande utan deckarfilmatiseringar. Det är ett sant under! Han är antagligen den ende nu levande svenska skådespelaren som inte varit med i en Beck-film.

Andra som vi sett lite grann av är  Thomas Hanzon. Han har en liten roll i Anna Holt, och en roll i en av 2000-talets Beck-filmatiseringar. Sedan spelar han Münster i filmatiseringen av Nesser-deckarna om Van Veeteren, och har en roll i en av de senare Wallander-filmerna. Ingvar Hirdwall, begiven på stänkare i 00-talets Beck-filmer har även haft roller i Millenniumtrilogin. Dessutom har han varit med i Mannen från Mallorca (baserad på Grisfesten av GW Persson) och Mannen på taket. Magnus Krepper som spelade Winter i de tv-serie som gick vintern 2010 har också en liten roll i Millenniumtrilogin. Han är med i en av Beckfilmerna från 00-talet, och har en liten liten roll i Anna Holt. Nu har jag redan nämnt Gösta Ekman många gånger, men förutom insatsen som 90-tals-inkarnationen av Beck har han hållit sig märkvärdigt långt borta från den här genren (förutom filmen Kronvittnet).

Men hur är det med kvinnorna då? Mina sökningar på de stora namnen visar att de sällan förekommit i mer än en deckarfilm (eller som mer än en filmkaraktär), detta gäller  Helena Bergström, Pernilla August, Maria Lundqvist, Eva Röse och Izabella Scorupco.

Ett kvinnligt undantag är Angela Kovacs, som spelar Irene Huss i filmatiseringen av Helene Turstens deckare. Hon har minsann varit med i Paradiset (baserad på Marklunds bok med samma namn), och hon spelade Ann-Britt Höglund i 00-talets Wallander-filmatiseringar. Hon har även varit med i en av 00-talets Beck-filmer, och hon spelar polisprästen Hanne Östergård i Åke Edwardssons Winter-filmatiseringen Dans med en ängel.

Ett annat exempel är Elisabeth Carlsson som spelar Erika Falck i filmatiseringen av Läckbergs böcker. Hon har även varit med i några Beck-filmer från 00-talet, och två filmatiseringar av Nessers Van Veeteren-böcker. Intressant är att hon spelar helt olika roller i de två filmerna.

Som avslutning på det här inlägget har jag precis av Paperback lover blivit uppmärksammad på att Shanti Roney ska spela Paul Hjelm i de kommande filmatiseringarna av Arne Dahls deckare. Det här är ju inte förvånande på något sätt, eftersom Roney tidigare har spelat brottsling i en av 00-talets Beck-filmatiseringar, och dessutom haft en liten roll i en av de senaste årens Wallander-filmer.

Författarna och böckerna/deckarserierna som det refereras till i det här inlägget är följande:


Maj Sjöwall & Per Wahlöö skrev de 10 böckerna om Martin Beck. Böckerna utkom ungefär mellan 1965 och 1975: Roseanna, Mannen som gick upp i rök, Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis, potatismos, Den vedervärdige mannen från Säffle, Det slutna rummet, Polismördaren, Terroristerna. Boken Den skrattande polisen blev en amerikansk film med Derek Jacobi som Beck. Den vedervärdige mannen från Säffle blev filmen Mannen på taket av Bo Widerberg, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck. Annars spelade Gösta Ekman Beck i en rad 90-tals-filmatiseringar av övriga böcker. Under slutet av 90-talet och hela 00-talet har Peter Haber spelat Beck i filmer som bygger på Sjöwall/Wahlöös karaktär. 


Jan Guillou skrev från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet de 10 spionromanerna om  greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton: Coq Rouge, Den demokratiske terroristen, I nationens intresse,  Fiendens fiende,  Den hedervärde mördaren, Vendetta, Ingen mans land, Den enda segern, I hennes majestäts tjänst, En medborgare höjd över varje misstanke. Senare har ytterligare ett par böcker dykt upp där Hamilton förekommer. De flesta böcker i Hamilton-serien har blivit film eller tv-serie, med flera olika skådespelare i titelrollen: Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare. 


Leif G W Persson skrev polisromanerna Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna i skiftet mellan 70- och 80-tal. De är fristående, men har alla filmatiserats. Huvudpersonen här heter Jarnebring, och Sven Wollter spelade hans roll i filmerna (som kom strax efter böckerna). Perssons romaner från 00-talet har däremot inte filmats. Uppdatering: Perssons 00-böcker heter: Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm, Linda som i Lindamordet, Den som dödar draken. 


Håkan Nesser har skrivit 10 böcker om kommissarie Van Veeteren i det fiktiva Maardam. De flesta kom ut under 90-talet: Det grovmaskiga nätet, Borkmanns punkt, Återkomsten, Kvinna med födelsemärke, Kommissarien och tystnaden, Münsterns fall, Carambole, Ewa Morenos fall, Svalan, katten, rosen, döden, Fallet G. Sven Wollter spelar Van Veeteren i filmatiseringen. 


Nesser har under 00-talet hittills skrivit fyra böcker om polisen Barbarotti: Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma. De har ännu inte hunnit filmatiseras. Uppdaterat: Det har däremot Nessers fristående bok Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö. Här spelar Jonas Karlsson en av de viktiga rollerna. 


Henning Mankell har skrivit många böcker om polisen Kurt Wallander i Ystad. De viktigaste utgör åtta böcker och är skrivna under 90-talet: Mördare utan ansikte, Hundarna i Riga, Den vita lejoninnan, Mannen som log, Villospår, Den femte kvinnan, Steget efter, Brandvägg. Andra böcker där Wallander förekommer är Steget efter och Pyramiden. Viktiga böcker som också filmats är Danslärarens återkomst och Labyrinten. Wallander spelades i de första filmatiseringarna av Rolf Lassgård. Under senare delen av 00-talet har ett stort antal filmer baserade på Wallanders karaktär (men inte på någon av Mankells berättelser) spelats in med Krister Henriksson i rollen som Wallander. Kenneth Branagh har också filmatiserat Wallander-böckerna i en brittisk version under sent 00-tal. Uppdatering: I Danslärarens återkomst spelar Jonas Karlsson polisen Stefan Lindman, en rollfigur som Ola Rapace tog över i de nya Wallander-filmatiseringarna. 


Åke Edwardsson har skrivit 10 böcker om kommissarie Winter. Böckerna är skrivna mellan 1997 och 2008: Dans med en ängel, Rop från långt avstånd, Sol och skugga, Låt det aldrig ta slut, Himlen är en plats på jorden, Segel av sten, Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man, Den sista vintern. Det finns också en novellsamling: Winterland. Flera av böckerna har filmatiserats, först med Johan Gry i titelrollen och sedan med Magnus Krepper.


Liza Marklund har skrivit åtta böcker om journalisten Annika Bengtzon hittills. De har utkommit från 1998-2008: Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen. Helena Bergström har spelat Bengtzon i de två filmer som gjorts: Sprängaren och Paradiset.


Helene Tursten har sedan 1998 hittills utkommit med nio böcker om göteborgspolisen Irene Huss: Den krossade tanghästen, Nattrond, Tatuerad torso, Kallt mord, Glasdjävulen, Guldkalven, Eldsdansen, En man med litet ansikte, Det lömska nätet. Flera av böckerna har blivit till tv-serie med Angela Kovacs i huvudrollen. 


Åsa Larsson har under 00-talet skrivit  fyra böcker om advokaten Rebecka Martinson: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör. Den första boken är filmad med Izabella Scorupco som Rebecka. 


Camilla Läckberg debuterade som deckarförfattare 2003, och har sedan dess kommit med sju böcker om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström: Isprinsessan, Predikanten, Stenhuggaren, Olycksfågeln, Tyskungen, Sjöjungfrun och Fyrvaktaren. Flera av böckerna har blivit tv-serie med Elisabeth Carlsson som Erika och Niklas Hjulström som Patrik. 


Anna Jansson har skrivit om polisen Maria Wern, och jag får det till hittills elva böcker (sedan 2000): Stum sitter guden, Alla de stillsamma döda, Må döden sova, Silverkronan, Drömmar ur snö, Svart fjäril, Främmande fågel, Pojke försvunnen, Inte ens det förflutna, Först när givaren är död, Drömmen förde dej vilse. I tv-serien baserad på några av böckerna spelar Eva Röse huvudrollen. 


Uppdatering: Lars Molin har skrivit boken Sommarmord från 1977, och även senare regisserat filmen (från 1994) med samma namn. Peter Haber är med i filmen. 


Min nederländske favorit Maarten 't Hart har skrivit boken Kronvittnet, som jag skriver något lite mer om här.

Tanken på detta blogginlägg väcktes i ett kommentarsfält hos Snowflake för ett par månader sedan. Om Snowflake eller nån annan kan lokalisera denna tanke länkar jag till inlägget här.