Mat och dryck

Jag får bryta in lite här mellan mina förproducerade inlägg och beskriva förtäringen. Spectatia har en lång stund efterlyst gin & tonic och det går alldeles utmärkt att blanda till sig en sån på drinkbordet. Där finns också flera ölsorter (bland annat till Lyran), själv är jag väldigt förtjust i belgiska öler (till exempel Palm), men Heineken eller en klassisk Hof eller så kan jag också fördra. Eller Kilkenny. Eller Guinness. Eller...

Ja i alla fall finns både vitt (mest Chardonnay som en hyllning till Bridget Jones) och rött (övervägande italienskt), men några flaskor rosé för den som liksom jag har en sådan svaghet. Bland de starkare sakerna gillar jag martini, portvin och sherry, men där finns konjak och whisky också. Och jag tror att man skulle kunna använda sambons alla tomater till nån slags Bloody Mary.

Alkoholfritt bjuder jag på min pappas flädersaft, sambons röda vinbärssaft, vatten från kranen (jag har haft besökare som velat buteljera och ta med sig härifrån, så det är sannerligen inte ett dåligt val), och min mormors äppeldricka. Te (gotländsk sommarblandning) och hemrostade, hemmalda kaffebönor.

Och buffébordet? Tomatsoppa och äppelpaj. Scones, honung och marmelad. Rostade grönsaker. Skaldjursrisotto och små små rullade köttbullar med kapris. Västerbottensost, Brie, Gouda och Camembert. Laxpaj och tomat- och oliv-paj. Och nån slags quiche gjord på julskinka. Hemmagjord mascarponeglass, chokladmoussen från den här boken. Och sen... jag vet inte riktigt, det måste ha varit något mer som blivit uppätet redan.

Tyvärr har det redan blivit mörkt, och kamerablixten fungerar inte, men annars skulle jag så klart ha tagit en bild av hela festbordet.

En annan trevlig sak som hänt är att folk kommit hit objudna. Hit med fler objudna gäster!

Hittills har jag lokaliserat (vilket ju är lite svårt eftersom jag inte vet hur nån ser ut mer än i vissa fall ett par stajlade foton från blogen) Agneta-utan-blogg, Böcker böcker böcker, och LisaH.

21.38

Nu är det på tiden att Moa från Textappeal och jag börjar frossa i Margaret Atwood.

Och sen ska jag och Bokblomma ta tag i Majgull Axelsson! Och så måste jag be lite om ursäkt för att hon inte gillade Salinger som jag gillade. (Usch, jag känner mig alltid skyldig när folk läser böcker jag gillar och inte tycker om dem.)

21.30

På grund av hela den här kvoteringsdebatten har jag känt mig tvungen att bjuda Petter också, trots att vi inte har något gemensamt, mer än möjligen att vi är människor. För att glädja honom på något sätt (om jag lägger manken till är jag en lika förekommande värdinna som Mrs Bennet i Pride and Prejudice, men eftersom Petter inte har läst den så är den referensen bortkastad i just det här blogginlägget) har jag letat reda på min enda (och olästa) bok av Lars Gustafsson, för det kändes som om det är det enda jag har hemma som Petter kan tänkas uppskatta. Möjligen kan vi också uttrycka vårt ömsesidiga förakt om den andres uppfattning om Narniaböckerna eller Susan Coopers Dark is rising-serie. 

Ja, och så har jag tagit fram några konsonanter också. X:et är bara till låns. 

20:59

Om jag bara skulle nämna Den Enda Författaren som betytt mest för mig i mitt liv så skulle jag vara tvungen att säga Maria Gripe. Varje blogg som diskuterar hennes böcker bevakas därför extra av mig, så klart, till exempel Det mörka tornet som har en Maria Gripe-utmaning som jag kommer besöka ofta. Kanske kan Boktoka och jag också äntligen påbörja vår Gripe-diskussion som vi talat så mycket om?! Det är på tiden, eller hur?

20.24

Snowflake kommer lite sent, med regndroppar i håret, tre flaskor vin och Sara i sällskap. Jag misstänker att mina och Snowflakes diskussioner aldrig kommer att ta slut (var ska de ens börja? Med deckarna, de mer eller mindre galna kvinnorna, Ingmar Bergman eller ett aldrig sinande skvallerutbyte om litteratur och omvärlden på alla nivåer), så jag har bjudit henne att stanna över natt.

Sara har jag inte alls känt till särskilt länge, men jag skulle gärna vilja veta mer om den där ungdomsboken som hon har så roligt när hon skriver.

Och ja, just det. Försöka bevisa att det är en myt att man inte kan skriva bra dialog på svenska (ergo: det borde inte vara omöjligt med sådan i svenska filmer heller).

20:19

Paperback Lover är en självskriven gäst på min fest, hon är här så ofta och kommenterar (och är ett ganska bra exempel på att man bondar med en del bokbloggar utan att nödvändigtvis alltid läsa samma böcker). Jag bekymrar mig dock lite för att hon ska känna sig utanför bland alla mina böcker som inte är pocket. Men som ni ser på den här (något suddiga) bilden, så är mina böcker av utrymmesskäl ordnade så att varannan hylla är en pockethylla. Men Paper och jag bör väl kunna ventilera en del åsikter om Poirot. Och kanske om Boktjuven? Och jag läste faktiskt Malin Persson Giolitos debutbok Dubbla slag enbart för att Paper promotar den så fint.

Jag ordnar förresten mina böcker enligt associativa systemet (i den mån det går beroende på platsbrist), men jag är lite orolig över att Lazy ska go crazy och hitta på något annat system (typ författarstorlek) och ordna om alltihop innan hon går hem.

20.08

Jag har ordnat en liten krigshörna också. Där tänkte jag diskutera spioner och andra världskrigslitteratur med Jenny-utan-blogg. Jag tror att Ingrid gärna vill vara med här (jag har väl berättat att hon kommit? Hon har med sig hunden, även om han får hålla sig i trädgården, eftersom jag är lite allergisk.)

Annars sitter Ingrid i en sån där mer allvarlig diskussion, om Tunga och Svårlästa Böcker. Hermia är med också (men henne måste jag ju absolut fånga under ett obevakat ögonblick för att bland annat diskutera 't Harts bok Om så hela världen rasar, och det hänger nog Jenny-utan-blogg också med på). Och Ingrid och jag har mycket att dryfta, och många boktips att utbyta. Framför allt är jag så otroligt nyfiken på vad det egentligen vad som hände i hennes liv när hon läste William Somerset Maughams Månen och silverslanten.

Martina från Ett hem utan böcker måste jag också prata lite med. Vi har en hel del gemensamma läsupplevelser, oftast initierade från någon utmaning som Martina skapat. Victoria Benedictsson, till exempel. Eller Elin Wägner. Men jag kan inte förstå vad grejen är med Tidsresenärens hustru.

19:28

Det finns varma pajer i köket nu, men de flesta verkar ha fastnat inne i vardagsrummet där EnligtO har ordnat en utmaning. Jag är inte helt på det klara med om den är alfabetisk eller geografisk, eller möjligen en kombination av båda, men det ska rimmas i alla fall. Priset utgörs av en försvarlig hög recensionsex. Vi gillar ju inte alltid samma böcker, O och jag, men det betyder ju inte att jag inte vet vad hon gillar. Bland hennes toppbetyg har jag åtminstone lokaliserat Hungerspelen och Anneli Jordahls bok om Ellen Key. Dom kan vi ju ha som utgångspunkt om vi händelsevis skulle få en sån där obekväm tystnad i konversationen.

I ett hörn diskuterar En bok om dagen och En full bokhylla hur svårt det kan vara att para ihop bokbloggare i bokkedjor – något som båda gjort med den äran. En bok om dagen vill jag också fånga för ett fortsatt meningsutbyte om Gellert Tamas bok De apatiska. En full bokhylla har jag aldrig hängt med så där jättemycket, men vi kan uppenbarligen diskutera böcker och bloggning så där i allmänhet, och jag har just upptäckt att hon läst och gillat Den tionde sånggudinnan av Carina Burman. Bara det kräver ju att vi fördjupar vår bekantskap! Dessutom har hon mycket barnböcker i Den lilla bokhyllan.

19:10

Här kommer Spectatia. Hon har med sig kameran och det är ett evinnerligt blixtrande. Jag tror hon  förbereder nya bildgåtor. Ja, och så har hon visst väskan full av pamfletter som propagerar för att Nobelpriset ska gå till Philip Roth.

Calliope står här borta också, förresten. Det passar mig utmärkt att dryfta mina anglofilistiska böjelser med dessa två experter. Och Hannele. Hannele måste också vara med! Och Läsdagboken som bor i London måste ju bara komma förbi!

18.58

För ovanlighetens skull är det här en mycket väl förberedd fest, där jag som värdinna inte alls behöver irra runt och leta efter iskuber eller servetter. Nu behöver jag egentligen göra särskilt mycket mer än att visa folk var toaletten är ("Gå bara genom biblioteket, du kan inte missa den. Nej, det finns tyvärr ingen lektyr där, men plocka gärna med dig något från bokhyllan."), utan kan mingla runt.

Jag tar mig ordentligt med tid med några av gästerna som jag länge längtat efter att träffa. En av dem är Klotho som bloggar (numer intensivt men sporadiskt) på Ett eget rum. Klotho har en speciell plats i mitt hjärta eftersom hon var den första som kommenterade på min blogg. Det har blivit många kommentarer sedan dess, och jag har svårt att föreställa mig att det finns några ämnen där vi inte skulle tala i mun på varann. Jag är faktiskt mest intresserad av att diskutera Gömda-gate, men jag kan tänka mig att angripa den grekiska mytologin eller Dorothy Sayers-deckare också.

En annan mycket välkommen gäst är L från Tassande en liten kaffekopp. Bloggen verkar äntligen vakna upp igen efter lång tids tystnad. Jag skulle förstås gärna vilja veta vad det var som jag kom på spåren när jag rekommenderade henne Margareta Strömstedts självbiografiska bok, men det är även på tiden att vi äntligen fördjupar oss ordentligt i den där diskussionen om namnen på djuren i barnböckerna! Eller diskuterar vad som helst, förresten. Vi har många gemensamma bokupplevelser.

Kontakt från Boktipset – ni na ni na ni nanna vill jag också gärna träffa. Jag har särskilt lagt fram Janne, min vän för att inte missa den analysen, men vi måste även prata lite om Robin Hood. Dessutom vill jag gärna diskutera Dansa på min grav av Aidan Chambers!

18.14

Nu strömmar gästerna till, en del har gjort sällskap på promenaden från bussen nere i byn. Samtalen kommer igång runt champagneglasen. Det finns saft också, förstås; Matilda kan jag ju inte gärna bjuda på alkohol, för enligt vad hon påstår är hon endast 12 år gammal. Det är svårt att tro när man läser hennes utomordentligt ambitiösa och välskrivna bokblogg. Vi har flera gemensamma favoritböcker som jag gärna vill tala om – Pride and prejudice, Hungergames-serien och Harry Potter!

Någon annan som jag vill bjuda in är Lena på Jag är jag. Eftersom hon är gravid tror jag att det är saft som gäller här också. Jag känner henne inte så bra, men har upptäckt att hon blivit väldigt förtjust i Salinger, och eftersom jag förtvivlat försökt frälsa hela bokbloggsvärlden för Salinger (åtskilliga har prövat och undrat vad det egentligen är för särskilt med honom), så vill jag gärna diskutera med nån som fattar! Här måste vi förstås även ha med Kajsa på We tell Ourselves Stories in Order to Live.

Lena har upptäckt Paul Auster också, och det öppnar ju upp för en väldigt spännande diskussion. Hoppas Holly Hock kan komma och bidra med lite intensiva kommentarer. Jag vet inte riktigt vad jag har att erbjuda henne i djupdykningsväg hos mig, men jag har väldigt många Agatha Christie.

18.04

Andra som strax dyker upp är Lyran och Helena från Fiktiviteter, som samåkt. Helena måste jag gratulera ordentligt till att äntligen färdigställt avhandlingen, och önska lycka till på den förestående disputationen (sen låter jag henne klappa lite på min avhandling också, för det finns sammanhang då inte ens jag är så blygsam att jag kan låta blir att skryta).

Jag skulle gärna diskutera lite Austen med Helena också, men eftersom hon även är väldigt förtjust i vampyrer har jag förberett en särskilt blodig hörna för henne, Eli och Bokstävlarna. Den enda vampyrbok jag äger tror jag är The Historian av Elizabeth Kostova (det är lite konstigt faktiskt, för jag har ju ändå läst många av de stora vampyrböckerna, även om jag inte hoppat på True Blood och Twilight-tåget som tuffar just nu). I alla fall finns det både löständer och blodapelsiner och en vitlöksfläta.

Jag kan ju i och för sig inte lämna vampyrflickorna helt till sig själva, för något lite utbyte kring Den allvarsamma leken måste vi väl kunna ha, Bokstävlarna och jag. Och Eli och jag ska absolut diskutera lite Tintomara!

Men jag kan ju roa mig med Lyran så länge. Vi har en hel del gemensamma bokbekanta, även om jag inte läst riktigt lika många Nobelpristagare, och inte heller lika gärna ger mig ut på utflykter runtom i världen. Kanske kunde vi börja med en bilderboksdiskussion. Och sen förstås en massa om Selma Lagerlöf!

17.59

Punktligt som ett urverk anländer Bokbabbel, trots att hon rest ända från Finland. En sak som vi absolut måste dryfta är en gemensam kärlek till Göteborg. En annan sak gäller Aldous Huxleys bok Du sköna nya värld som Bokbabbel ständigt hintar om att hon är expert på. Eftersom jag ännu inte kommit mig för att skriva något om boken, trots att det var åtskilliga månader jag läste den får jag passa på att nu lyfta frågan om hon egentligen inte tycker att den verklighet boken beskriver redan är här.

17.43

Idag har jag ett virtuellt bokbloggsparty hos mig. Jag tror vi tänker oss att det börjar klockan 18 faktiskt. En lördag, så här i september, när det fortfarande är ljust ute, och man kan börja med lite champagnemingel i trädgården (eftersom det är en låtsas-fest kan vi låtsas att min trädgård inte alls är uppgrävd av små grävskopor för tillfället).

Jag har bett Bokomaten komma lite tidigare (typ en vecka) och hjälpa till med att fixa maten. Medan vi förbereder den har vi minst lika roligt som vi brukar ha i varandras kommentarsfält, och hon har dessutom ordnat så att jag aldrig mer behöver betala biblioteksböter. I alla fall inte i min kommun.

Vi inleder också med att dricka lite Prosecco. Det passar väl bra ihop med en diskussion kring några av Bokomatens favoritböcker – Mary Hoffmans Stravaganza-böcker, som utspelar sig i ett slags parallellt Italien. Och om vi hinner grälar vi lite om vem som egentligen ska ha George Emerson.

Meningen med livet är 49

De sista dagarna har inneburit ett intensivt bloggande för mig. Jag hade inte riktigt räknat med det, men det har varit enormt roligt med så mycket kommentarer och reaktioner på inläggen om bokbloggosfären. Tack alla, för att ni roar mig så – tankeutbytet kring böcker och läsande är anledningen till att jag bloggar, men det har varit väldigt spännande att som omväxling tala om vad det innebär att blogga om böcker.

Idag kommer det handla ännu mer om bokbloggar, för jag ordnar virtuellt bloggparty för några bloggar som jag gärna läser – en del känner jag till väl, andra mer ytligt, men allihop är läsvärda på sitt sätt. Det kommer bli en rad inlägg under kvällen och natten – välkommen att titta in eller att läsa i efterhand!

Jag hade tänkt bjuda in 42 bloggar till min låssasfest, eftersom 42 trots allt är meningen med livet. Och eftersom jag hade fått en vacker utmärkelse av precis sex bloggar, som jag sedan i och med festen skickade vidare till sju andra. Det blir ju också 42. Det var som en tanke med allting, tyckte jag.

Och sen kom Hermia (du har säkert inte läst Douglas Adams, eller hur?!) och förstörde. Hon skickade över en underbar utmärkelse till, som jag är så glad för. Men på grund av detta blir det fest för 49 bloggar ikväll. Det finns kanske en mening med det också, även om det inte är just meningen med livet.

Nästa vecka ska jag återgå till ordningen och antingen skriva om böcker igen, eller också inte skriva om böcker. Precis som vanligt, alltså.

Vem vill vara med?

Jag vill verkligen tacka alla som bidrog till den mycket intensiva diskussionen om kill-baciller och kvotering av vilka bokbloggar man läser under gårdagen. Det finns mycket spännande i kommentarsfältet där (och jag har slått alla rekord i antal kommentarer till ett inlägg!). Även om jag ockuperar kommentarerna mest (och kanske också har lärt mig mest; jag brukar diskutera mig fram till min egen kunskap), så tycker jag att debatten ledde till några viktiga resultat som i alla fall jag gärna vill komma ihåg:

1. En lista på över 25 bloggar med manliga skribenter. Den ska få ett eget inlägg så småningom.

2. Att de flesta som kommenterat tycker att kön är en ganska egal egenskap för hur man väljer vilken bokblogg man läser.

3. Att vi generellt uppskattar varandra i bokbloggosfären (fast de som avundsjukt biter ihop tänderna och knyter handen kring en ihopskrynklad boksida ger sig väl inte tillkänna här, kan man tänka).

4. Och så det sista där min tanke stannar: Att det säkert finns en massa bokbloggare där ute som skulle vilja vara lite mera med. En del av dem är till och med kvinnor. De sitter och tittar på sina läsarsiffror och önskar att de var lite högre, och jämför sina egna inlägg med andra bloggars och funderar över varför den ena har många läsare och kommentarer och den egna blir utan, trots att det inte verkar vara någon större skillnad mellan kvalitet, längd, bloggfrekvens eller vilka böcker som man skriver om.

Kanske är man dessutom blyg, och vågar inte riktigt börja kommentera hos andra, för vad ska man skriva när allt verkar vara så internt och roligt och alla har läst samma böcker som alla andra, och dessutom tre terminer litteraturvetenskap?!

Jag vill tro att alla får plats och att alla kan hitta någon att bokprata med i den stora bokbloggarfamiljen. (Om man vill det alltså; jag är rätt övertygad om att en del bokbloggare bara vill skriva sin blogg, möjligen läsa lite i andras, och inte alls hålla på att kommentera och svara på kommentarer, men då är det rätt lätt att låta bli.) Det finns några knep för att komma in. Mymlan har en fin bloggskola som jag har lärt mig mycket av. Och vet man inte hur man ska kommentera kan man möjligen ha hjälp av mina förslag här. Smicker om att nån har snygg bloggdesign eller god boksmak fungerar alltid! I alla fall på mig.

Om man skriver en bokblogg och vill bli läst, och framför allt hitta någon som tycker om samma böcker som en själv, finns det några specifika knep man kan ta till. Först ska man absolut registrera sig hos Bokbloggar.nu. Jag är mer osäker på hur stor effekt andra portaler (t ex Bloggportalen och Bloggtoppen) har, men det skadar inte att finnas med i deras litteratursektioner också. Jag är listad hos några stycken (de finns just nu ganska långt ner i min högerkolumn), och genom att klicka på dem kan man leta sig fram till instruktioner för hur man registrerar sig.

Det kan också vara bra att registrera sig hos knuff.se, eftersom andra bloggar som är registrerade där då enkelt ser om du länkar till dem. Jag tror jag talar för en stor majoritet av bokbloggare när jag säger att ingen blir ledsen av att ens recension av en viss bok blir länkad till och kommenterad/uppmärksammad hos någon annan som skriver om samma bok. Det är också ett jättebra sätt att bli läst och kunna utbyta tankar kring en bok som minst två har läst.

Andra knep som kan prövas – om man inte tycker det går emot ens syfte med bloggandet – är att försöka skriva om böcker man vet att många har läst. På så sätt skapar man sig en läsekrets som tycker att de har något gemensamt med en, och sen brukar man få läsare – om än inte förståelse – även för sina mer obskyra älsklingsböcker. Rätt vad det är finns där någon som vill tala om det man allra helst vill diskutera.

Ett sätt att få tillfälliga – men sällan återkommande – läsare är att länka till (bok)recensioner och kulturartiklar på hos nättidningarna. Provocerande, dubbeltydiga och roliga bloggrubriker ger också läsare från bokbloggar.nu (om läsarna sedan blir kvar beror på om de känner sig lurade eller skrattar åt skämtet när de väl kommer till din blogg).

Att hoppa på utmaningar, som Tematrion hos Lyran, Bokgeografi hos Enligt O eller alkb:s bokbloggsjerka ger också fler kontakter, eller läsutmaningar som att ge sig på tegelstenar hos Ord och inga visor, eller  Skrivande svenskor hos Ett hem utan böcker. Deltagande i pyssel och prassel och pocketskedjor hos till exempel En full bokhylla och En bok om dagen gör också att du får kompisar. Man kan också starta utmaningar, men jag är tveksam till om det får riktigt god effekt om man inte först arbetat upp ett nätverk.

Puh, nu känns det här nästan uttömt, men om någon händelsevis skulle ha fler tips på att få läsare till en bokblogg så fyll gärna på i kommentarsfältet.

Annars tänkte jag att kommentarsfältet kunde användas för att de som vill ha fler eller andra eller nya eller nygamla läsare till sin bokblogg ger sig tillkänna. Jag lovar att sammanställa, uppmärksamma och lyfta fram under den närmaste tiden. (Och skulle nån vara otroligt blyg – jag känner lite särskilt för just dem –  går det bra att  mejla mig på vixxtoria apsvans gmail punkt com. Om man inte ens vågar det, så får man i så fall förlika sig med att vara oläst.)

När bokälskaren ska till tandläkaren

Jag ska till tandläkaren idag. Vi kan ju säga att jag sista veckan har undvikit att tänka på att det finns en bok som heter När Emil skulle dra ut Linas tand.

Jag har faktiskt inte kommit på en enda trevlig tandläkarskildring i litteraturen.

Kan det till och med vara så att bokläsare i högre utsträckning lider av tandläkarskräck på grund av detta? Eller beror den känslan på att det bara finns veckotidningar i väntrummet?

(Och varför finns det inga pedagogiska och lugnande böcker av typen Emma går till tandläkaren för vuxna som känner ilningar i tänderna så fort de passerar en glasskiosk och misstänker att amalgamlagningarna från 1988 nog trillade ut med julknäcken 2007?)

Vem får vara med?

Lena Kjersén Edman ställde en fråga i kommentarsfältet till mitt tack för alla de fina bloggutmärkelserna, och jag svarade på den. Lena undrade om det finns en rädsla för kill-baciller i den kvinnodominerade bokbloggosfären. Så här har vår kommentarsväxling sett ut hittills:

Lena:

...Men det finns en (1) fråga som jag ställer NU när det gäller alla utnärkelser som bloggare ger till varandra Denna: Finns det en oro för att drabas av kill-loppor? Eller finns det något annat skäl till att ingen enda (kvinnlig) bloggare, vad jag märkt, har nominerat Bernur? Tycker ni att Bernur skriver för sällan eller att han skriver för ointressant eller har han ovårdat språk eller ... är det kill-loppor? lena k e

Vixxtoria:

Jag vet att Petter (på Butter tar ordet) skickade utmärkelsen vidare till Bernur (som inte har svarat på den, vad jag vet). Jag tror inte det finns några generella kill-loppor, men jag tror att i vart fall den här typen av inbördes bloggdunkningar baseras på de bloggar man har mycket kontakt med. Det finns en ganska stor grupp inom bokbloggosfären som "känner varandra", om än endast via bloggarna, och flera gånger i veckan besöker varandras bloggar och kommenterar. Det är ett starkt, trevligt och oftast mycket generöst nätverk, med tyvärr väldigt få manliga bokbloggare. Varje bokbloggare har ju sina cirklar och bloggrundor som man går, och där jag oftast trampar har jag sällan sett spår i form av kommentarer eller länkningar till eller från Bernur. 

Mitt svar på din fråga varför Bernur inte får utmärkelser av andra bloggar är helt enkelt att han inte nätverkar på samma sätt. Bloggen i sig är utomordentligt skriven, har mycket intressanta analyser och kommenterar ofta aktuella böcker och andra kulturhändelser, och jag besöker den några gånger i månaden. 

I grunden handlar väl den här frågan om hur och varför man bloggar, och hur man använder sin blogg och sitt bloggande. Ganska nya undersökningar visar ju att kvinnor i större utsträckning använder de så kallade "sociala medierna", vilket väl är ett annat sätt att säga att kvinnor använder de nya teknikerna för att kommunicera och framför allt _interagera_ på olika sätt. Jag ser bloggawards som denna "beautiful blogger" (eller den andra "creative blogger" som cirkulerade i början av året) som ett utslag av att man vill uppmärksamma och tacka sina älsklingsbloggar. De bloggar som man utnämner brukar (enligt mitt intryck) antingen bestå av de bokbloggare som man klickar mest mest – personkemi, älsklingsböcker, gemensamma referensramar, utbildning skämtlynne –eller av sådana man beundrar, gärna läser och kanske vill bli uppmärksammade _av_. 

Mitt intryck och analys är alltså inte alls att det handlar om killbaciller, utan om en kombination av att det finns många kvinnliga bokbloggare, och att de kommenterar och besöker varandra, och helt enkelt är synliga för varandra på ett mycket konkret sätt. De flesta bokbloggar hittar också varandra genom bloggplatsen www.bokbloggar.nu, och jag tror faktiskt inte att bernur är med där. Om han registrerar sin blogg kommer han direkt att få många fler läsare. Kommentarer hos andra leder också till att fler besöker ens egen blogg, och vips är nätverkandet i gång. Det är så bloggvärlden fungerar! (Det är ytterst få bloggar – vi talar bara om de riktigt stora, och i bokbloggssammanhang är det nog endast bokhora som riktigt kan räknas dit – som får ett stort läsarantal utan att surfa runt hos andra bloggar och lämna avtryck, kommentera, uppmuntra, kritisera och allmänt umgås.)

Lena:

Tack, en bra förklaring till fenomenet. För jag hoppas ju att bokbloggare väljer att läsa de bokbloggar som är BRA, BÄTTRE och BÄST - oberoende om dessa är med eller inte i den stora bloggkusinträffen (som har vänskaps-charm, men också - risker). hej från lena k e - bloggläsare, inte bloggskrivare (men jag skriver an massa inlägg på Bokcirklar och är recensent i Västerbottens-Kuriren.)

Vixxtoria:

Tja, det är ju ganska många som läser min blogg, och en del av dem tycker den är bra, och det tyder väl på god smak ;-) Skämt åsido så tycker jag nog att "risker" är ett stort ord. Min erfarenhet av att komma till bokbloggosfären är att det har varit väldigt lätt att knyta kontakter, och finna själsfränder. Däremot är jag inte ensam om att så småningom börja kommentera mindre hos bloggare som sällan eller aldrig svarar på kommentarer. Det finns för mycket roligheter och tankeutbyte där ute som jag hellre ägnar mig åt. En del bloggar läser jag helt enkelt, utan att kommentera (särskilt mycket), ibland på grund av tidsbrist, ibland för att jag inte riktigt vet vad jag ska säga.

Jag tycker det här är en intressant och viktig diskussion, även om jag – faktiskt – inte tycker att det är kvinnliga bokbloggare som ska lösa den frågan. Jag är lite trött på att det både är kvinnors fel att de inte tar plats i manliga miljöer, och kvinnors fel att de inte ger män plats i kvinnodominerade miljöer.


Men det är ju samtidigt övermaga av mig att göra mig till tolk för manliga bokbloggares känslor för det här. Kanske finns det en stor "kvinnogemenskap" som man känner sig utestängda från. Kanske finns det författare och frågor som man önskade att det fanns mer debatt kring. Det tänker jag inte ens försöka svara på, men jag är intresserad av vad andra har att säga. Det finns i alla fall en del manliga bloggare och en del som jag tror är manliga bloggare (det är inte alltid man är säker) som brukar kommentera hos mig.


Daniel Åberg och Johanna Ögren hade i våras ett DJtv-inslag där de bland annat tar upp bristen på manliga bokbloggare.


Några manliga bokbloggare som nämns i kommentarsfältet här är emellertid (förutom Bernur och Butter):


Debutantbloggen
Librarianishish
Storyteller
Du är vad du läser
Bokhyllning
pocketpocketpocket
Sørens bokblogg


Fler bokbloggar som drivs av män som jag kommer på just nu är:


Literature Connoisseur
Tobias Bokblogg


Hm... Och skulle jag nu ha glömt nån bokbloggande man som jag regelbundet frekventerar så ska det tas som en komplimang – jag är inte mycket för att dela in världen i manligt och kvinnligt, och jag hoppas och önskar att jag inte alltid funderar över och uppmärksammar könet först, varken vad gäller  (författarna till/personerna i) de böcker jag läser eller de bloggar jag följer.


Uppdatering


Maria hjälper mig med ytterligare några manliga bokbloggare:


http://yasylum.se
http://drommarnasberg.wordpress.com
http://piruett.se
http://spektakel.blogsome.com
http://skrivfrilans.se/blogg/ 


Uppdatering 2


Och Enligt O fyller på med 


http://dantesbibliotek.se/


Uppdatering 3


Och bloggskribenten själv fyller på med 


A fraction of the web


Uppdatering 4


Ingrid är behjälplig med fler manliga bloggare:


Den långsamma bloggen
Thauke2read
Dipsolitteraturen


Och Illusionernas blogg anmäler föredömligt sig själv. 


Uppdatering 5


En full bokhylla kompletterar listan med 


Bibliopepe


Och jag blir också påmind (av Enligt O och av Catrin) om två gruppbloggar som har en manlig bloggare var:


Pocketblogg
Wind up women


Uppdatering 6


Och Arina påminner om Socialistsimon.

Var du hörde det först

Bokomaten undrade oroligt om jag tänkte starta några andra bloggar (och lämna den här åt sitt öde? Never!). Jag är rätt sugen på en radio-blogg, där jag ohämmat kan fundera över alla P1-program som jag frossar i. De radioinslag som hamnar på den här bloggen måste ju av nödvändighet inskränka sig till sådana där jag kan komma på en litterär koppling.

Dessbättre behöver jag ju oftast inte anstränga mig för att hitta kopplingar. Ibland är det till och med så lätt, att jag misstänker att radioproducenterna utgår från min blogg när de skapar program. I morse lyssnade jag till exempel på Vetenskapsradion Forum (från 13 september) som diskuterade symboliken av föräldralösa barn i litteraturen. Det var ju inte särskilt många exempel som inte jag hade med i mitt inlägg för ett par veckor sen. Urban Björstadius lade dock en dimension till uppräknandet genom en intervju med några forskare (Liz Kella, Helena Wahlström och Maria Holmgren-Troy) som undersöker föräldralösa barn i amerikansk litteratur. Här ses det föräldralösa barnet som en bild som belyser och problematiserar den amerikanska nationen – där familjen är en viktig symbol. Den föräldralöses utanförskap blir både en samhällskritik, och en prövning på hur öppen familjen/nationen är för det främmande. Ett spännande perspektiv!

Jag fastnar dock för en annan bok som tas upp i programmet – nämligen Ebbe Schöns nya bok Erotiska väsen. Här diskuterar han skogsrået, och de olika föreställningar som följt henne på olika platser och i olika tider. Det som stannar kvar hos mig är det han inledningsvis säger – det är rätt underligt att liknande historier berättas över hela jorden, trots att skogsrået inte finns. Jag ser fram emot kommande inslag i denna Forum-serie (och känner jag mig själv rätt läser jag även inom kort Schöns bok).

Djungelns lag

Jag har en bok i min bokhylla som heter Jag, Jane. Den återberättar historien om Tarzan och Jane, ur Janes perspektiv. Hon är en kvinna från civilisationen som träffar en man uppvuxen i djungeln och förälskar sig. Hon tror att hon ska kunna civilisera även honom, och att hennes kärlek ska rädda honom. Men när den första förälskelsen lagt sig sitter hon där, i en hydda som sakta faller sönder, mitt i regnskogens föruttnelse, med möbler som möglar, och en man som flyr tillbaka till sin första förälskelse – en apa.

Boken är skriven av Cecilia Bornäs, och går förstås att läsa på en massa olika sätt – inte minst som en allegori över den moderna kvinnans suckar över sin "jämställde make" som aldrig lär sig barnens utflyktsschema eller kommer ihåg bröllopsdagen och ständigt måste påminnas om sin del av städschemat.

Men jag tänker på Jag, Jane när jag läser (ännu) en novellsamling av William Somerset Maugham. I boken Fotspår i djungeln och andra noveller cirklar nästan alla berättelser kring engelska kolonisatörer, i ett gränsland mellan å ena sidan en tillvaro uppbyggd på afternoon tea, omklädning till middagen, anständiga äktenskap och internatskolor och å andra sidan en djungel med sexuell lössläppthet, omåttligt drickande, slavlika förhållanden och en tryckande värme. Här skildras män som snyggar upp sig och åker till England för att finna sig hustrur som ska få dem att stå ut i Borneos djungler. Här finns kvinnor som gör allt, inklusive mördar, för sin kärlek, men som inte står ut med att mannen haft en förbindelse med en infödingskvinna, eller dricker sig redlöst berusade.

Och här är underbara, sorgliga kärlekshistorier mellan män och alldeles för gamla kvinnor och hämndlystna malajiska kvinnor som kastar förbannelser över de vita män som utnyttjar dem och sedan överger dem.

De flesta novellerna mynnar ut i en vardaglig solkighet, där människorna tvingas leva sina hopplösa, ensamma, parallella liv på just så tilltrasslade sätt som de själva försatt sig i. De här historierna är sällan särskilt lustiga, även om det finns ett och annat komiskt inslag. När jag läste en novellsamling av Somerset Maugham sist så var jag rätt road av slagfärdigheten i både ord och komposition, men nu blir jag ofta gråtfärdig.

Det här är små ledsamma konstverk, om hur öst möter väst, och hur oförenliga de två är – lika svåra att förena som en man och kvinna. Det här är inte berättelsen om hur kärleken överlever allt, utan snarare en variation på kärlekens tillkortakommanden. Folk älskar, men de förlåter inte. Och det här är inte berättelser om kärlek som uthärdar.

I bästa fall finns här och där exempel på försoning, eller pragmatik. Som kvinnan som trots makens otrohet och förälskelse i en annan kvinna plötsligt inser att hon inte kan missunna någon hon älskar att vara lycklig. Eller som kvinnan och mannen som varit gifta i 20 år, efter att de gemensamt mördat hennes första man för att dölja hennes otrohet – varför ska en polis förstöra deras äktenskap, när de trots allt inte gjort något olagligt sedan dess?

Det är små övningar som prövar min moral. Det är säkert nån mer än jag som behöver det.

En livsregel så god som någon

Jag läste inte boken. Jag visste av erfarenhet att när en bok väcker sensation är det bäst att vänta ett år med att läsa den. Det är anmärkningsvärt så många böcker man slipper läsa på det sättet. 

ur Turturduvans röst av William Somerset Maugham

Inte direkt som i en spegel

Tänk, nu för tiden kan jag inte ens ta en liten bloggpaus och ta med mig Vanity och jobba utomlands dygnet runt och utan nätkontakt i några dagar och sedan försöka ta mig hem via tåg som händelsevis var tyska och försenade (och fick mig att kläcka en hel del krigsrelaterade skämt om tåg och tyskar, som jag senare satte i halsen när jag fick veta att det var någon som slängt sig framför tåget) och på så vis förlora mitt bagage (där jag som tur var endast hade packat biblioteksböcker) och komma hem med en alldeles för dyr taxi – utan att upptäcka att bloggen blivit helt blockerad av en massa utmärkelser.

Inte mindre än sex bloggar har gett mig en Beautiful Blog Award! Det är ju så otroligt att jag börjar fundera på att sluta blogga när det är som bäst, liksom. Eller äsch, nu försöker jag vara ironisk och distanserad, bara för att jag egentligen är så glad att jag bara sitter och lipar. Lite av förtvivlan också, faktiskt, för att jag nu måste skicka vidare den här utmärkelsen till fyrtiotvå bra bokbloggar. Hur ska man kunna dra en gräns vid bara 42?!

De här fina fina bloggarna tycker att min blogg är vacker.  Eller jag (vilket bevisar att ingen som läser den här bloggen har träffat mig irl). Eller så är de också bara ironiska, men jag säger tack! i alla fall.

Bokmania

Snowflake

Enligt O

Bokbabbel

Textappeal

Ord och inga visor

Jag firar med ett bokbloggsparty. På lördag tror jag. Välkomna!

Och här följer sju skönhetsfakta om mig (helt ärligt – fler än sju vill ni inte veta, och 42 är fullständigt omöjligt att skrapa ihop):

1. Allt jag tar på mig har en förmåga att hamna lite snett och vint och se betydligt mer shabby än chict ut på mig.

2. Jag är inte helt säker på om jag har fet eller torr hy (hur tar man reda på det?), men sedan jag i slutet av tonåren i stort sett blev av med mina finnar har jag faktiskt inte brytt mig särskilt mycket (och förresten hade jag ju då sedan länge lagt mig till med vanan att ständigt ha näsan i en bok).

3. Jag har aldrig riktigt förstått varför folk köper nya läppstift utan att göra slut på de gamla först (vilket slöseri på bokpengar!) (Min favorit just nu är ett läppglans som jag köpte på en mellanlandning på Heathrow 2002. Jag läste Globaliseringsmyten av Johan Ehrenberg just då.)

4. Ett annat mysterium är tvättråd för nylonstrumpor. Jag har i hela mitt liv aldrig lyckats ha på mig ett par utan att det går maskor i dem, så varför ska man tvätta dem?

5. Min garderob består till övervägande del av olika nyanser av svart. Och det mesta har oftast ganska stora fickor, lagom för en pocketbok.

6. En perfekt väska har plats för min rätt stora plånbok, telefon (ja, min iPhone, alltså), en tegelstensroman, eller två mindre böcker, samt en plastburk med bokstavskex. Det sista är nödproviant till dottern; vi är förstås litterära på alla plan i vår familj.  

7. Mitt senaste klädinköp var två par trosor så att jag kunde stanna ute och campa lite längre än planerat, och därmed hinna läsa ut den sista Sjöwall/Wahlöö-deckaren.





Jag har förresten nästan läst första kapitlet i Vanity Fair, och lilla Amelia har inte ens hunnit kliva in i vagnen för att lämna sin flickpension. Men det hinner hon antagligen med på de drygt 800 sidor som återstår.

Brott och straff

Vissa dagar grips jag av en oemotståndlig lust att blogga om något annat än böcker.

Ibland använder jag då ett skohorn och tvingar på ämnet nån artificiell bokaspekt.

Ibland ålägger jag mig i stället skrivövningar.

Vad tror ni nu då?

Jag faller till föga för folks förtvivlade gissningar och gör  härmed mitt bästa för att stilla nyfikenheten angående vilka böcker jag egentligen beställt förutom Mockingjay.

(Klicka på bilden så blir den större, om än inte mycket mer begriplig.)

Nån som har nåt mysterium jag kan lösa?

Enligt Blogipedia är jag en seriös privatdetektiv. Vad är du?

Det var i alla fall fraktfritt

Jag påstod i Bokbabbels kommentarsfält att det skulle kosta mig ungefär 492 kronor att beställa hem den tredje delen av Suzannes Collins Hungerspelsserie, den som heter Mockingjay. Men den här gången hade jag fel. Beställningen kunde summeras till endast 422 kronor! En felmarginal på en hel pocketbok, således. Det borde jag väl fira på något sätt.

Men det är konstigt att det ska vara så dyrt med nya böcker, och det är skandal rent ut sagt att ingen lagstiftar mot den avgift de flesta nätbokhandlar som jag frekventerar tar bara för att man klickar in och kollar lite. Och lite till, och lite till och lite...

(Om du klickar på bilden kan du se lite bättre hur jag tänker när jag väljer böcker.)

Tätt och tunt

Under året har jag försökt läsa många "tunnisar", vilket är vad Lyran vill att veckans tematrio ska handla om. Jag tycker att det därigenom blir påtagligt vilken njutning det är att läsa en riktigt bra bok, som dessutom väger lätt i handen. Dessutom blir det uppenbart att många böcker idag är både för tjocka och för dåliga, och det ofta finns ett samband här emellan. Jag tror jag vågar utlova att utveckla detta vid ett senare tillfälle, men nu över till mitt bidrag till trion; två av tre böcker har jag läst nu i år.

Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren. En av de bästa böcker som är skrivna på svenska. Eller svenska och svenska – västerbottnisk fattigdom och utsatthet där valet bokstavligt talat handlar om att sälja sin kropp eller att låta sina barn svälta ihjäl. Och frysa ihjäl. Om hur maktförhållande och utnyttjande går i arv, som om allt vore ödesbestämt. En av mina favoritböcker.

Mordbyn av Anna-Maria Schenkel. I dagens deckartsunami går det inte att vara spektakulär i mordgåtor eller tillvägagångssätt längre. Men man kan berätta historien ur en annorlunda vinkel.

Vart tog all denna kärlek vägen? av Käbi Laretei om förhållandet mellan henne och Ingmar Bergman. En oväntad pärla (vem visste att Laretei kunde skriva så!?) om kärlek och goda föresatser, och vuxna människors egoism, drömmar och oförmåga att mötas, försonas och acceptera att den andra inte är så som man föreställt sig. Gillar man inte Ingmar Bergman, så kan man byta ut namnet mot Valentin Olsson.

Vilken och varför?

Jag reser bort några dagar i nästa vecka. En av dom här får följa med, men jag har svårt att bestämma mig. Waters kanske jag hinner läsa ut (med lite tur och tråkiga kolleger), eller kanske Prep-boken. Men det skulle vara om Vanity Fair fick lite odelad uppmärksamhet. Här hemma blir den lätt osynlig och ratad för sina mer livliga småsyskon.

Råd från bokpsykologen

Bokbabbel är orolig. Hon har nyss ställt upp nya levnadsregler för sina bokinköp – liksom många bokkonsumenter vill hon gärna dra ner lite på bokinköpen. Med anledning härav behöver hon även reda ut ett antal hypotetiska frågor kring situationer som kan tänkas uppkomma. Den första gäller om huruvida två bokbeställningar i samma vecka till Adlibris kan räknas samman som en. Det är en viktig fråga, och jag förstår att hon undrar, men i grunden är frågan fel ställd.

Eftersom jag surfar runt mycket på bokbloggar så vet jag att det här med att man köper för mycket böcker är ett väldigt vanligt problem för många bokälskare. Men eftersom jag är gammal och vis och själv har upplevt denna situation många gånger i livet vill jag här gärna dela med mig av mina råd.

Det viktigaste när man står inför stora drastiska förändringar i sitt bokbeteende är att ta det lugnt. Ta ett blad i taget, annars drabbas man lätt av booklash. Min erfarenhet är att ett schema för nedtrappning av bokinskaffandet fungerar bäst enligt en sexveckorsplan. Man kan till exempel följa det här schemat:

1. Under första veckan beter du dig precis som vanligt. Möjligen kan du förbereda dig på att frossa i bokinköp, eftersom du inte kommer att göra detta på ett tag.


2. Andra veckan kan du förbereda din omgivning på att du kan komma att bli lite grinig framöver, eftersom du ska lägga om dina läsvanor. Läs och köp för övrigt som vanligt. Köp även ett gymkort, för du kan behöva gymträning framöver, när du inte kommer bära så många böcker fram och tillbaks mellan bokhandlar, bibliotek och ditt hem.

3. Tredje veckan kan du köpa ungefär 10 nya böcker.

4. Fjärde veckan kan du köpa 9 nya böcker, fyra tidskrifer och låna 8-12 biblioteksböcker (samt om du har födelsedag/namnsdag/dålig dag på jobbet förvänta dig 2-3 bokpaket som present och uppmuntran från omgivningen).

5. Femte veckan kan du antagligen lugnt köpa endast 8 böcker och hyra några bra, bokbaserade filmer i stället, eftersom du kommer att ha mycket över att läsa från vecka tre och fyra.

6. Sjätte veckan har du följt de nya reglerna så duktigt och länge att du kan unna dig att släppa efter på reglerna lite – lev som vanligt.

Börja sedan om från början i schemat.

Ja, förresten – om du skulle misslyckas under någon av veckorna kan du också bläddra tillbaks och börja om från början.

Angående den konkreta frågan, om sammanräkningen av en veckas Adlibris-bokinköp, så kan jag bara säga att om man resonerar som en ekonom, så är det självklart så att alla bokinköp från ett och samma ställe inom en månad räknas som en utgiftspost. Följer man sexveckorsplanen för att trappa ner på sina bokinköp räknar man i stället samman de bokinköp som görs inom denna tidsrymd (dvs sex veckor) som en post.

Lycka till, Bokbabbel och ni andra!

Gränsöverskridande böcker

De här frågorna vill jag svara på idag:

1. En bok som fick dig att bokstavligt talat missa bussen/bränna vid middagen/låta badvattnet rinna över/glömma att gratta din älskling på födelsedagen/motsvarande: 


Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser. Jag var ute i god tid, och satt där på bänken vid busshållsplatsen och läste och läste, medan fler och fler människor samlades i väntan på bussen. När jag efter en stund börjar undra varför bussen dröjer och tittar upp, så upptäcker jag att det är helt tomt omkring mig. Ingen buss. Inga människor. Ja, det kan hända att de blev bortförda av marsianer, men mer sannolikt kom bussen och plockade upp dem utan att jag märkte det.

2. Ett namn ur en bok (eller på en författare) som du redan har gett eller allvarligt överväger att ge ditt barn (eller häst eller hund eller marsvin eller bil):

Min dotter har redan ett sådant namn, och det skriver jag inte ut här. Men andra namn jag funderat på är  Astrid (efter Lindgren, så klart). Och Medea (hon i den grekiska mytologin, som bland annat Euripides skrivit ett drama om). När jag var liten var jag väldigt förtjust i Robin (Hood) och Sebastian (efter en lillebror i en bok av Kerstin Sundh som jag läste när jag var liten och som jag nu glömt namnet på. Jag tror han hade en storasyster som hette Sofia. Nån som vet vad boken hette?).

3. En plats som du besökt bara för att den nämnts i en bok (eller för att en författare har bott där/gett namn till en pub där/kastat en äppelskrott där): 

Den här frågan brukar ju komma upp då och då, och jag brukar ofta rynka på näsan åt såna där turistströmmar och författarpromenader, och skryta med att jag inte påverkas av sånt där, men det är inte alls sant. En av de saker jag har tagit mig för, och som det kanske är dags att berätta ordentligt om, är att promenera från S:t Ives i Cornwall, hela vägen längs stranden till den fyr som Virginia Woolf skrev om i Till fyren. Själva fyren ligger på en liten ö strax utanför kusten, så man kan inte gå till den, men det blev en rejäl promenad på åtskilliga timmar ändå. Tidvattnet steg, och den ändlösa sandstranden krympte. Den lilla bäcken vi skulle plaska igenom hade blivit en tämligen strid flod som vi knappt kunde vada oss igenom (vada och vada, förresten – vattnet hade vid det laget stigit mig långt över midjan). När vi väl kommit fram till den udde som var närmast fyren hittade vi ett litet café där vi kunde torka hjälpligt innan vi gav oss ut på jakt efter en kyrka som skulle ligga halvt begraven i sand nånstans i närheten. Utanför den låsta kyrkan öppnades himlen portar och vi blev återigen genomblöta av ett regn som inte verkade ge med sig. Vi lyckades få lift av en engelsman i en rostig folkabubbla och blev körda till närmsta tågstation, där vi huttrande väntade på nästa tåg tillbaks till S:t Ives. När vi tuffade in via tågviadukten sken solen igen, och glimmade till i fyrtornets fönster, långt därborta, just utanför kusten.

Nästa dag solade vi på stranden som normala turister. Jag vill minnas att jag läste The edge of reason, andra delen av Bridget Jones dagbok.

4. En tavla som skulle bli en bra bok? 

Jag har den här på väggen i mitt vardagsrum, Young girl on a Jetty av Edvard Munch. Munchs rödhåriga flickor brukar ju ha tbc och ligga på sitt yttersta, men här kan man väl fundera i lite andra banor? Sorg? Ensamhet? Längtan? Rentav saknad? Drömmar? Avsked? Oåterkalleligt? Ja, i alla fall skulle man gråta ordentligt av den boken.

5. Det är mycket tjat om böcker som blir film (och dåliga filmatiseringar av bra böcker), men vilken låt skulle kunna bli en bra bok? 

Jag skulle gärna läsa boken baserad på Magnus Johanssons låt Det mörka i Susannas ögon. Många antydningar bäddar för en komplicerad relationshistoria. Här nämns till exempel karnevalen i Venedig, och en jagberättare som har sex med Susanna, fast han egentligen alltid tyckt att hon och hans kompis skulle passa bättre ihop. Och så hela tiden det där mörka i Susannas ögon, som ingen vet var det kommer ifrån – hennes trassliga barndom? Vad gjorde hennes hårt religiöse far? Vad hände egentligen med Juan i bergen? Hela texten finns här.

Låten är från 1996 och albumet Vykort från Mars, och eftersom jag hittills inte sett några antydningar till att nån bok baserat på sången är på gång kommer jag antagligen behöva skriva den själv. (Och visst behöver jag då åka på (ännu en) rekognoceringstur till Venedig?!)

Youtube har lite dåligt med Magnus Johansson-låtar, så jag kan inte spela just Susanna för er. Här kommer i stället hans låt Till himmelen, som också är en rätt suggestiv historia, men ett exempel på en bok som jag inte är särskilt intresserad av att läsa (en gång till).

Du gör mig galen

Folie à deux kallas en psykisk störning som innebär att två personer har samma vanföreställningar. Vanligtvis har en psykotisk person påverkat den andra – kanske en maka eller ett barn – och om den andre personen separeras från den psykotiska personen avklingar sjukdomen.

Ulla Isakssons bok De två saliga diskuterar denna problematik på ett märkligt, dubbelt sätt. Å ena sidan genom det diagnosticerade paret Burman, där den psykotiska hustrun Viveka har så starkt inflytande på sin make, att han går med på att sova i en madrasserad garderob och slutligen sticka ut sitt eget öga i sympati med henne. Trots att hon får behandling och är inlagd på sjukhus under en period slutar denna galenskap med ett gemensamt självmord.

Den som behandlat Viveka Burman är läkaren Christian Dettow. En änkling som går snart i pension, och räds den tomhet som då ska uppstå i den stora villan. Han samlar därför på sig journaler för forskningsändamål, och paret Burman är av särskilt intresse. Medan han ordnar dokumenten efter Burmans talar han högt med sin sedan länge avlida hustru Elisabeth. Under deras äktenskap skrev Elisabeth dagbok. Det var en överenskommelse dem emellan; Christian skulle läsa dagboken, och på så sätt skulle det inte finnas några hemligheter dem emellan. Men med tiden slutade han läsa, rädd för vad som skulle stå där.

Paret fick inga barn. De försökte och önskade, men i otakt med varandra. Christian gläds åt Elisabeths missfall; han vill inte ha barn, han vill bara ha henne. Så småningom ändrar han sig, och de försöker igen, men utan resultat. När Christian nu långt efter Elisabeths död så småningom tar sig för att läsa hennes dagböcker upptäcker han att hon under de sista åren lurade honom; medan han trodde att de försökte få barn använde hon hela tiden preventivmedel. Detta är alltså "å andra sidan" – det till synes normala och lyckliga paret, där det under ytan finns både svek och bedrägeri. För nån slags kärleks skull.

Det här är en tung bok om livslögner och galenskap. Var går gränsen? Kan man älska någon som inte är som man föreställer sig? Hur mycket måste man inte älska någon för att gå med på hans eller hennes galenskap? Vad är rätt, fel, sanning, verklighet?

Det finns många trasiga barn inuti den här romanens vuxna människor. Halva människor som längtar efter att uppgå i helheter, att ingå i ett sammanhang, att få en stämpel på att deras verklighetsbeskrivning stämmer. Rabiata människor som trycker in en rund världsbild i en kantig och fyrkantig karta.

Det är på många sätt en ganska bra bok, den är skickligt uppbyggd, det dramatiska slutet oväntat och skärande, men jag kan inte riktigt tycka om den. Otäcka människor som ska berätta "allt" för varandra, och genom denna förmenta ärlighet skadar varann mer. Kanske för att de genom alla sina bekännelser kräver acceptans för sin egenart, men vägrar se och förlåta den andre.  

Andra som läst boken är Snowflake och  Lyran. (Och Ingrid, trodde jag, men jag kan inte trots mycken sökning hitta något inlägg som berättar mer än att boken blivit inköpt.)

Det är lite kul att just du läser det här

När jag började blogga för i runda slängar så där ett och ett halvt år sen var ett syfte och en önskan att diskutera vad jag läste med andra människor som hade läst samma böcker. Det var så nedslående att läsa en bra bok, och sen försöka pracka på alla i omgivningen denna bok, tjata på dem att de skulle läsa och sedan förväntansfullt fråga vad de tyckte. Om vi bortser från att hela denna process (ge bort/låna ut bok, tjat om läsning, själva läsningen, och frågandet) lätt tog ett par år i anspråk, så blev svaret på mina ivriga frågor oftast ett "Sådär", eller – om man hade tur – "Åh, den var jättebra!". Inte med bästa vilja i världen kan man kalla det ett givande utbyte av tankar varken kring läsande i allmänhet eller den enskilda boken i synnerhet.

I bokbloggsvärlden hittar man däremot nästan alltid någon som har läst den bok man själv brinner för. Eller i alla fall några stycken som gärna vill kasta sig över den bara för att jag gillar den. (För det finns en viss paradox i bokbloggandet, inte sant? Visst är det inte bara jag som känner att man gärna skulle vilja vara den som liksom läste en bok först – det kan vara en ny bok, eller återupptäckten av en gammal pärla. Och parallellt löper den där längtan att dela upplevelsen med andra).

Ja, i alla fall, vad jag egentligen ville säga var att jag tycker det är hemskt roligt med alla som tar sig tid att kommentera och diskutera med mig. Jag har också haft så extremt få skräpkommentarer att de inte är värda att nämna, trots att jag sedan en tid tillåter båda anonyma kommentarer och inte heller kräver ordverifiering.

De sista månaderna har många, nya besökare regelbundet återvänt och pratat med mig. Det låter platt och klyschigt, men jag tycker verkligen att det är väldigt kul att ni hittat hit. Välkomna, och välkomna tillbaks! Däremot har jag lite dåligt samvete för att jag inte riktigt har fått in vanan att titta in hos er lika ofta. Jag ska försöka gå på mer oväntade bloggrundor framöver, tänkte jag. (Ja, jag är inte så bra på att ställa upp, genomföra och hålla mig till mina föresatser, men det här är ju i alla fall ett roligt projekt.)

Jag upptäckte också rätt nyss att jag utan att jag noterat det har fått följare. Fyra stycken närmare bestämt. Nu har jag lagt upp er i min högerkolumn, så att ni syns lite bättre. I väntan på en något större ommöblering av bloggstrukturen finns ni tyvärr rätt långt ner på sidan. Jag velar fram och tillbaks angående att ordna en tre-kolumnsstruktur, och har inte bestämt mig hur jag vill ha det. (Jag är ju rätt upptagen av att dränera om huset och leka med min nya iPhone också, så jag hinner inte riktigt med att tapetsera om i bloggrummet). Och så har jag fått för mig att det egentligen är roligare för alla (men det här kan handla om en slags projicering) om jag ägnar bloggtiden åt att skriva inlägg, i stället för att dammsuga.

Rätta proportioner

Jag har på sista tiden kanske ägnat lite väl många inlägg åt att frossa i mina biblioteksvåndor. Men det skulle ni faktiskt också göra om ni möttes av den här skylten varje gång ni kom till biblioteket.

(Den uppmärksamme bloggbligaren kan dessutom urskilja en suddig del av mig som speglas i skylten. Det ni!)

Smolk

Jag tycker att det är svårt att vara förälder och försöka läsa bilderböcker med mitt barn på ett politiskt korrekt sätt. För att inte tala om hur trött man kan bli på att läsa politiskt korrekt, bara för att just en sådan läsning är det enda som är pk. Ja, det är nån slags cirkelresonemang där, men det ska vi inte fördjupa oss i just nu.

Tillbaks till denna ständiga utvärdering (och all denna provläsning som man ägnar sig åt på bibliotek och i bokhandlar innan böcker får följa med hem). Hur är det med de feministiska och rasistiska temana i bilderböckerna? Är det okej med en bok där alla barn är av samma kön? (Nej, jag tror mig numera ha konstaterat att i svenska bilderböcker har pojkar oftast flickkompisar eller tvärtom.) Är det rentav så att man borde bojkotta böcker som inte innehåller bilder och historier om barn med lagom etnisk blandning?  Hur många skilda föräldrar är förresten acceptabelt i en barnbok, om man ändå vill att ens barn ska växa upp med någon slags tro på kärleken? Och regnbågsbarn? Och handikappade barn? Och barn med döda föräldrar eller syskon? Har boken tillräckligt många pojkar med rosa kläder och flickor som åker skateboard och slåss? Tro mig när jag säger att det är en djungel därute – utbudet är enormt, och barnen i barnböckerna idag är sällan "vanliga barn", utan representerar i stället en mängd faktorer (ibland är de mer representanter än personer faktiskt). Låt oss säga att den blonde, busige Emil i Lönneberga, uppvuxen ur den äktsvenska småländska myllan och boende i ett rött hus med vita knutar, tillsammans med gifta föräldrar med tydligt definierade könsroller och tjänstefolk i kökssoffan är rätt ute.

Ja, den här inledningen har jag skrivit för att förklara min läsning av en rätt kul bok som heter Billy och grisarna, skriven av Birgitta Stenberg, med bilder av Matti Lepp. Från Birgitta Stenbergs hemsida förstår jag nu i efterhand att boken ingår i en hel bilderboksserie om Billy. Ett sådant där exempel på det svenska bilderbokshavets höga standard, även när det gäller böcker som inte fått så mycket uppmärksamhet. Jag tror jag köpte på mig boken på Willys för en tia för något år sedan.

Och nu över till boken. Den är rätt rolig, alltså. Språkligt säker (såklart, det borgar väl Stenbergs namn för!), och med Lepps både luftiga och detaljrika bilder. En morgon ringer mormor till Billy och berättar att hon har grisar hemma som han måste komma och kolla på. Billys mamma är så där resignerad och lite småirriterad på mormors dumheter – grisar i lägenheter, det går ju inte för sig och vad har hon nu hittat på. Man anar generationskonflikten, och som vuxen kan jag tolka in en en viss oro för att mormor kanske har förlorat ett par skruvar för mycket vid det här laget.

Billy bekymrar sig inte för det här‚ han vill hälsa på mormor. Han tar med sig kompisen Lotta (det tycker mamma är bra, för "Lotta är ju en förnuftig flicka", en replik som jag retar upp mig på ju mer jag läser den. Varför ska Lotta följa med för att hon är "förnuftig"? Varför kan inte Billy vara förnuftig själv, utan att ha med sig Lotta som en buffert mellan honom och eventuella tokiga händelser i verkligheten? Varför kan inte Lottas roll få vara att åka på rolig övernattning hos Billys mormor och titta på den nya grisen och bara vara ett vanligt barn?). Lottas pappa kör dem till mormor. (Här kan ni notera den fina balansen. Pojken Billy har en mamma. Flickan Lotta har en pappa. Det framgår inte om föräldrarna är frånskilda, men det kan man ju fundera över om man vill. Själv undrar jag om mamman och pappan kanske till och med gör nåt kul tillsammans när de plötsligt får en barnfri kväll, men denna tanke finns det egentligen inget stöd för hos Stenberg.)

När barnen kommer fram till mormor (som har lätt bohemiskt utseende, och bor 3-4 trappor upp i ett hus med hiss, där våningarna har namn som Nallebjörnen), visar det sig att grisarna bor i en inhägnad på gården, och inte alls i mormors lägenhet, vilket Billys mamma (och även Lottas pappa, förstår man) har befarat. Lotta och Billy får följa med och klappa grisarna, och ge dem mat. Mycket spännande! En hel skolklass kommer också på besök till innergården, och deras fröken förklarar att de gärna vill se när grisarna äter. Noterar ni kontrasten mellan stad och land? Det gör jag i alla fall. Grisar i stan, och stadsungar som storögt kommer med sin lärare för att se när de får mat. Miniatyr-Skansen.

Så blir det kväll och Billy och Lotta får sova i mormors gästrum. De sover med fönstret öppet, och vaknar mitt i natten av att grisarna skriker. Från fönstret ser de hur någon försöker stjäla dem, och de rusar ner för att hindra tjuvarna. Tjuvarna flyr, men Lotta och Billy vågar inte lämna grisarna på gården. De beslutar att ta med dem upp till mormors lägenhet. I hissen, så klart. När de väl kommer upp vill grisarna inte gå ur hissen, men Lotta kommer på att de kan locka dem med ett äpple.

Och så kommer det sig att när Billys mamma nästa morgon kommer för att hämta barnen, så har mormor verkligen grisar i lägenheten. Precis som mamma trodde, alltså. Här kan den vuxne läsaren notera ironin, och förvänta sig att mamman utanför bokens sidor har ett stort gräl med mormodern om det hälsovådliga och tillåtna i att ha grisar i lägenheter.

Boken är alltså lite rolig. Jag kan nog tänka mig att köpa andra Billy-böcker också om jag springer på dem. Men det är en sak som slår mig och som jag har svårt att inte irritera mig på med den här boken, och det handlar om Lotta. Varför kan inte boken heta Billy och Lotta och grisarna? Varför ska just Billy lyftas fram i titeln, när Lotta är precis lika viktig? Jag tycker det är ett olyckligt och ganska tråkigt och väldigt stereotypt val. Hela boken igenom gör barnen saker tillsammans, men det är bara Billy som får ståta med namn och bild på framsidan.

Förklaringen fick jag delvis när jag upptäckte att den här Billy-boken är en av 10-talet böcker om pojken Billy, utgivna under de senaste 20 åren (ja, under den där tiden då jag varit alldeles för gammal för att hålla mig uppdaterad på bilderboksområdet; Billy var en helt okänd bilderboksfigur för mig). Namnet "Billy" är alltså redan inarbetat; han är huvudpersonen och den som barn och föräldrar känner igen. Konceptet är mer än välkänt i barnboksvärlden, och jag får väl svälja irritationen över den bortglömda Lotta. (Men det är obegripligt är det när det redan finns en tidigare bok som heter Billy och Lotta på rymmen.)

En del minns säkert några av mina tidigare bilderboksläsningar med pk-glasögon. Här dissekerar jag Alfons och Milla. Här ger jag mig på Matildas katter, och här diskuterar jag och djävulen Per Gustavssons Prinsess-böcker.