Ja, jag vet inte riktigt om det berodde på översten eller på en fascination för sidfötternas alla möjligheter till att ge mig upplysningar om tingens beskaffenhet, men jag har allt sedan dess haft en svaghet för fotnoter. Avhandlingar (eller andra monografier) i till exempel historia, etnologi och litteraturvetenskap brukar vara fulla av långa och matnyttiga fotnoter om alla parallellspår som författaren av en eller annan anledning tvingats stryka ur huvudtexten.
Jag tycker bäst om när fotnoterna finns längst ner på sidan, eller åtminstone sist i kapitlet, men när de allihop är samlade i slutet av boken har de den fördelen att man kan sträckläsa alla fotnoter och bara njuta! (Ja, det har hänt att jag läst alla bokens fotnoter innan jag ens läst ut första kapitlet. Det får man göra, även om man inte läser baksidestexten på böckerna!)
Min lycka har sålunda varit fullkomlig, då jag den senaste veckan haft tillfälle att tillbringa mina få lediga stunder med en av de bästa skönlitterära fotnotsböcker jag nånsin träffat på: Jonathan Strange och Mr Norrell av Susanna Clarke. Nästan 800 sidor fulla av fotnoter, späckade av pseudolärdom om fiktiva magiker och deras gärningar. Det är en helt underbar bok. En helt fantastiskt roman. Jag ska snart skriva ett jättelångt inlägg om den, men eftersom boken är så tjock är det lika bra att du börja läsa med en gång, utan att vänta på att jag hinner formulera klart alla superlativ.
15 kommentarer:
Alla har vi våra specialintressen :) Jag är också väldigt förtjust i fotnoter och kan ofta sakna dem i skönlitterära böcker där författaren (eller översten) gärna hade fått bre ut sig. Jag skriver ju en historisk avhandling just nu och den kommer definitivt att vara full av de små raringarna - en del kommer att vara väldigt omfattande... Fotnoterna kommer att vara placerade längst ner på sidan (jag är fullständigt allergisk mot fotnoter längst bak i boken, kan knappt läsa såna böcker), så det är mitt tips på höstläsning - min avhandling alltså ;)
Visst var det meningen att man skulle läsa fel och läsa fotfetischist, erkänn! :-)
Det gjorde jag i alla fall och tänkte att nu har Vixxtoria blandat ihop sina inlägg. Det här skulle ju hamna på bloggen "Vixxtorias bekännelser" och på den bloggen finns nu ett inlägg om fotnötter. Jaja.
Jag älskar fotnötter, parenteser, bisatser, ju name it. Men det finns gränser även för mig. När en fotnot längst ner på en sida tar upp hela sidan kan jag inte sluta fundera på om all den texten verkligen behövdes. Jag gillar inte fotnötter i slutet, det blir ett jäkla bläddrande och man måste ha två bokmärken för att hålla koll på var man är.
En bok som faktiskt hade så många bisatser så att jag gav upp efter typ fem sidor var Imre Kertesz Fiasko.
Ser fram emot att läsa ditt inlägg om Jonathan Strange och Mr Norrell.
Det finns en bok av Peter Cornell: "Paradisets vägar" som enbart består av fotnoter till en förlorad avhandling. Den är skoj.
Jag är annars rätt förtjust i fotnötterna till Jane Magnussons skenbiografi över Esther Williams. Som det står i första fotnoten i romanens förord "Fotnoter är viktiga att läsa. Speciellt i den här boken eftersom det kommer att vara i fotnoterna som Esther visar sina bröst."
Det här sällskapet vill jag bli medlem i! Älskar också fotnoter, men vill helst ha dem längst ner på sidan för att slippa bläddra så förbenat fram och åter. Läste alldeles nyss en bok som hade de rara nötterna i löpande text (vilken var det nu igen?) och det funkade också.
Och glöm inte Dag Solstads "Armand V", en anti-roman som består av fotnoterna till en roman som (den fiktive) författaren aldrig lyckades färdigställa. Tämligen charmerande.
En mycket god vän till mig, men ibland rationell intill galenskapens gräns, gillar inte fotnoter, så hon hoppade helt enkelt över dem när hon läste Strange & Norrell. Sen var hon förvånad över att jag tyckte boken var strålande och hon sisådär... Ibland förstår jag mig inte på henne.
Så nu väntar jag med glädje på din text om boken och så ska jag kolla in tipsen ovan. De låter ju grymt lovande.
Helena: Jag planerar genast in höstläsningen. Skicka över ett ex, bara!
Paper: Nej, det var inte meningen att du skulle läsa fel, men jag lekte lite med orden ;-) För övrigt så börjar den här bloggen mer och mer likna "Vixxtorias bekännelser", så jag vet inte om behovet att starta en parallellblogg om just det är så starkt. Jag tycker mycket om fotnoter som tar upp större delen av sidan. I Strange & Norrell finns det några härliga fotnoter som upptar inte mindre än tre sidor. Det är grejer det!!
Petter: Åh, tack för tips! Magnussons bok hade jag helt glömt bort att jag ville läsa, och den andra låter ju helt oemotståndlig!!
Snowflake: Jaaaa! Vi bildar ett sällskap. Med lustig hälsning, givetvis! (Och inte ett inlägg utan parentes eller länkning!)
Johannes: Noterar även detta tips! Tack ska du ha.
Boktoka: Usch. Vad besvärligt med rationella vänner. (Jag har en kompis som inte gillar Harry Potter för hon tycker den är "orealistisk". Eeeh? Jaha?) Om S&N återkommer jag snart!
Känner mig nöjd över att ha bboken i fråga även om jag inte hunnit läsa den. (Hittade stackaren övergiven i Åhlens fyndlåda så jag måste ju rädda den)
Ingemar Unge skriver roligt om fotnoter i nya "Vi läser".Han delar ditt intresse för detta så till den grad att han ibland bara läser fotnoterna./Agneta
Brar fotnoterna? Vilken intressant idé! Måste provas, synd att jag redan läst Jonathan Strange och Mr Norrell, den hade lämpat sig utmärkt för det.
MariaH: Det är möjligt att du kommer att tycka att det är en mycket lyckosam räddning :-)
Agneta: Ånej. Måste jag nu köpa ännu en ViLäser som aldrig blir läst? Jag och tidskrifter går inte riktigt ihop, hur bra de än är... Jag ska i alla fall försöka snegla på artikeln på biblioteket eller pressbyrån eller så...
Snowflake: Kanske en omläsning? Det blir nog en helt annan bok om man _bara_ läser fotnoterna i JS & Mr N...
Åh, om du gillar fotnötter bara måste jag tipsa om Stephen Knights "Mr Schnitzel" en bok med lika mycketfotnotstext som (om inte mer än) "vanlig" text.
Veronica: Det låter oemåtståndligt! Jag tackar för tipset.
Huset Ardens gåta måste vara översatt av en facköversättare, eller en (dålig) pedagog. Jag minns en fotnot till att barnen ska dricka te, som förklarar att i England är att dricka te en hel måltid som intas ungefär vid tidpunkt si och så på dagen och kan innehålla till exempel det här och det där och det här... lite som guvernanten i Det blåser på månen, som måste predika om hur salt utvinns så fort hon ber någon räcka henne saltkaret.
Kontakt: Åh, jag minns just den fotnoten, om när man drack te i England. Det var ungefär så jag lärde mig vad det innebar, denna te-måltid, så jag känner faktiskt viss tacksamhet för översättaren.
(Jag tänkte på dig när jag skrev om Huset Arden här förresten, för jag mindes att du ofta skriver om den boken.)
Skicka en kommentar