Flyga mot stjärnorna

En del människor förknippar säkert Kristi Himmelfärdsdag med en oändlig rad gökottor där solen glimmar i daggigt gräs och gökärt och gullvivor vaggar i takt i den svala men löftesrika morgonbrisen. En stärkande promenad rundas av medelst medhavd picknick utan tillbehör som myror, getingar och brännässlor. I stället åtnjuts den till en milsvidd utsikt och gökgalanden från öster och väster.

Själv har jag inga sådana minnen, även om jag vagt erinrar mig en regnig torsdagsmorgon runt 1983. Jag hade skoskav av gummistövlarna och om göken ens behagade harkla sig så var det i så fall i söder. Ja, jag ska inte fördjupa mig mer i detta, för det blir ingen gladare av.

I stället tänker jag varje Kristi Himmelfärdsdag på Jan Guillou. Jag har nämligen väldigt starka minnen av en mycket solig vårdag under Kristi Himmelfärdshelgen 1994, då jag låg på en gräsmatta och läste Guillous enda ungdomsbok: Gudarnas berg. Jag hade införskaffat den på bokrean samma år, till priset av trettionio kronor (prislappen sitter fortfarande kvar på min bok). Boken kom ut 1990, mitt under utgivningen av Hamilton-serien.

Boken är ett science fiction-äventyr i en framtid där Köpenhamn är huvudstad i Skandinavien. Det är också endast häruppe i norr som jordens odlingsbara zon finns. Runt ekvatorn är det bara öken, och människor kan inte leva där längre. Berättarjaget, den elvaåriga Steva, har en Fafa (farfar) som berättar för henne hur jorden har förändrats – att det till exempel förr fanns något som hette "krig". Detta är förbjuden kunskap – historia är ett förbjudet skolämne –  och Steva och hennes kamrater måste lova att inte berätta för polisen vad de får reda på.

I Skandinavien finns ett så kallat Stjärnskepp, Stella Scandinavica. Stjärnskeppen finns i världen för att hålla terrorbalansen i schack – vart och ett av de fem stjärnskeppen är utrustade så att de kan spränga hela jorden i luften. Det finns ett i varje region, och har plats för alla invånare i regionen. Men nu har landet Britannica fått för sig att de vill ha makten över alla jordens vattenresurser, och om de inte får det så kommer stjärnskeppet Britannica att sprängas – hellre spränger alltså Britannica sig själva och hela världen i bitar, än att man låter andra stjärnskepp existera alltså.

Stevas Pa (pappa) och arbetar på Scandinavia, och en dag får Steva och hennes skolklass komma dit på studiebesök, tillsammans med hennes Fafa. Då händer det: Pa och Fafa gör en kupp och startar stjärnskeppet. Hela skolklassen reser ut i rymden och lämnar jorden bakom sig.

Detta är upptakten till Guillous roman, och även om den är ett hopkok av Stjärnornas krig, 1984 och Kallocain och det mesta annat som du hört och sett i genren, och inte har så lite likheter med Georg Johanssons science fiction-sere som inleds med Datorernas död, så är det faktiskt riktigt underhållande (om än kanske inte direkt bra) läsning, upptäcker jag när jag skummar de första kapitlen. Från dedikationen i början av boken förstår man att den är tillägnad Guillous två barn, och förmodligen började som en saga för dem. Och det är också en spännande och fantastisk saga om ett stjärnskepp som reser 2 miljoner ljusår bort. Men mest handlar den om att känna sin historia, att lita på sig själv och att tänka självständigt. Lite förnumstigt, så där som det brukar vara när Guillou har knattrat på skrivmaskinen. Men jag lovar att man inte saknar Carl Gustaf Gilbert eller Arn ett enda dugg.

Kalle Lind skriver om boken här, både kul och dissekerande. Han har den uppenbarligen mer aktuell än jag, och har tänkt mer på den än någon som bara minns läsningen en specifik solig försommardag en gång om året.