tisdag 31 maj 2011

Vålnaden som hoppar på ett ben

Jag läser nu en liten tunn, men elegant skriven bok om vampyrer och dubbelgångare av Théophile Gautier – en fransk 1800-talspoet som i Hoffmannsk anda författade skräcknoveller.

Han får härmed bidra med dagens understatement, hämtat från novellen Mumiens fot, där berättarjaget köpt en antik mumiefot i avsikt att använda den som brevpress:
Eftersom jag föredrog att brevpressar höll sig stilla och fann det onaturligt att fötter gick omkring utan ben var jag ganska missnöjd med mitt nyförvärv och jag började känna något som starkt påminde om rädsla. 
s 68 i Mumiens fot, ur samlingen Den döda älskarinnan Théophile Gautier

måndag 30 maj 2011

Statusrapport

Mina vänner!

Jag vill härmed tillkännage att det i skrivande stund finns en betydligt mindre andel bra böcker som är olästa i världen. Ja, jag har haft så många fullträffar under de sista 2-3 månaderna att jag snart måste ändra bloggmottot till Livet är för kort för att läsa dåliga böcker, när det finns en del bra böcker som är olästa.

(Jag är också medveten om att jag i och med detta blogginlägg har utmanat ödet och nu kommer att få läsa taxeringskalendrar och dussindeckare hela sommaren.)

söndag 29 maj 2011

Yta och djup

Diskrepans mellan form och innehåll fascinerar mig. Ju större desto mer intressant. Vissa konstformer har lättare än andra att få fram den där motsägelsefullheten. En glad och poppig upptempolåt som handlar om nåt riktigt jävligt, till exempel Säkerts låt Och jag grät mig till sömns efter alla dar (som jag spelat tidigare, här). Inom teatern (och filmen) finns ju också tämligen enkla möjligheter att låta text och handling stå i motsats till varandra.

I prosatext är det svårare – där står textens linearitet i vägen för den multimodalitet som krävs för att diskrepansen ska uppstå. Man kan leka med textens utseende och placering (som t ex Aidan Chambers i Spelöppning, där berättarjagets första samlag skildras genom tre parallellt löpande textavsnitt) eller mellan vad berättarjaget vet och kan förstå och vad läsaren vet och kan förstå (till exempel i Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, där den autistiske pojken berättar om händelser som läsaren, men inte han själv förstår att tolka på rätt sätt). Man kan också låta berättarjaget anlägga en överdrivet allvarlig attityd till saker som synes läsaren mer komiska – ett drag som jag uppskattar hos nästan vem som helst, men två favoriter som ofta använder det här knepet är Torgny Lindgren och Maarten 't Hart.

Serietidningar är en annan genre som torde ha det mer förspänt för att leka med form och innehåll. Nu är det ju ingen underdrift att säga att jag läser lite serier (vilket inte betyder att jag aldrig någonsin har läst serier i mitt liv; med början i 6-årsåldern och åtskilliga år framåt var jag trogen Bamseprenumerant, och jag läste samtliga årgångar Kalle Anka-pocket som min bror fick hem i brevlådan. Det är också möjligt att jag läst några ytterligare serietidningar sen dess), men det är inte en genre som jag fastnade för. Jag ville forsa fram i texten, och inte stanna upp vid varje bild för att dubbelkolla och försäkra mig om i fall det fanns mer information än det som orden förmedlade. Kanske hade jag känt annorlunda inför serierna i fall någon hade slussat mig in i mer vuxna serier. Nu blev det inte så. Då, vill säga.

För ett år sen ungefär resonerade jag kring vad som var en bok och när man hade läst ut den. Serier räknade jag inte alls som böcker. Nu har jag kanske börjat vackla något. Jag har till exempel läst Persepolis av Marjane Satrapi, en så kallad grafisk roman (vilket jag i och för sig bara tycker är mumbo jumbo för serietidningar för vuxna) om en flickas uppväxt i Iran. Jag tyckte mycket om den (men kanske mest för att det kändes nästan som att läsa en riktig bok).

Nu har jag emellertid läst ännu en sån där serietidning för vuxna (genren är därmed snart lika välrepresenterad hos mig som diktsamlingarna och biografierna). Den här kan dock inte klassificeras som grafisk roman, men en grafisk C-uppsats i genusteori kan man nog kalla den. Boken i fråga är naturligtvis Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Den underliga titeln förklaras genom ett citat från en intervju som gjordes med Storbritanniens Prins Charles när han förlovat sig med Diana Spencer. "Are you in love?" frågade intervjuaren. Charles svarar: "Yes. Whatever 'love' means."

Och det är detta som boken handlar om, som jag tolkar det: allt det som vi nu lägger in i betydelsen kärlek, och det som vi gör i kärlekens namn.

Den första delen tar sin utgångspunkt i de senaste årens fyra bäst betalda tv-komikerna: Tom Allen, Jerry Seinfeld, Ray Romano och Charlie Sheen och ifrågasätter varför vi skrattar så mycket åt att de alla skämtar om att kvinnor vill gifta sig med dem, och att de tycker att detta är jobbigt. Strömquists analys (som alltså sker i serieform, jag nämnde det, va?) handlar om vilka mönster som uppstår i "heteronormativa, stereotypt patriarkala familjer" (s 12). Vi slungas mellan undersökningar från Kamratposten om där barn anger vem de helst pratar med när de är ledsna (på första plats: mamma, på fjärde plats: ingen,  på femte plats: pappa) och ifrågasättanden om varför män som är rädda för kvinnor och äktenskap inte i stället går samman och "skapar alternativa, mans-exlusiva miljöer – kanske konstruerade efter utopiska modeller som Nalle Puhs Sjumilaskog, eller de tidiga skildringarna av Ankeborg" (s 16). Vi får även ett svar på den berättigade frågan om varför kvinnor vill vara tillsammans med (och till och med jagar och längtar efter) män som är så här känslomässigt distanserade.

Boken lämnar tillfälligtvis de fyra komikerna bakom sig och stövlar vidare genom populärkultur, genusteori och litteraturhistoria. Victoria Benedictsson a.k.a. Ernst Ahlgren och Georg Brandes gästspelar. Gustaf Fröding och Hugh Grant hamnar på topplistan bland våra allra mest älskade torskar. Det här är en bok som knyter ihop och förklarar svåra och mycket komplicerade företeelser, som påverkar alla i vårt samhälle varenda dag. Exempelvis varför nygifta Gry Forsell i en intervju säger "Det är OK att snacka med snyggingar och bli bjuden på en drink. Bara man vet var gränsen går, och vart man ska när kvällen är slut" (s  55). Strömquist funderar över hur Gry kan veta var gränsen går. Men hon diskuterar också de historiska förklaringarna till varför det alls finns en gräns, och vem som har bestämt var den ska vara. Skulle Grys make kunna få samma fråga och skulle han svara samma sak?

Det är väldigt trevligt att bli allmänbildad och upplyst, samtidigt som man får ha roligt och bli arg. Den här serieblaskan är faktiskt något av det bästa jag har läst i hela mitt liv (inte minst på grund av de rikliga hänvisningarna till forskningsrapporter). Jag kommer nog att läsa en och annan serietidning till innan jag dör.

Och det är helt och hållet bokbloggosfärens förtjänst.

fredag 27 maj 2011

När Ödet pekar med fingret

Jag har tvekat länge inför vilken biografi jag skulle läsa härnäst (läser man inte så många biografier om året så blir man sparsmakad och väljer noga).

Veckans händelser pekar nu emellertid tydligt i en riktning. Det är skönt.





Och ja. Jag har endast gett 69 kronor för Timms Bergmanbiografi.

onsdag 25 maj 2011

Den grymma Matteuseffekten

I Matteusevangeliets tjugofemte kapitel och tjugonionde vers står det: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har". Det är den Bibelvers som gett upphov till uttrycket "Matteuseffekten" – alltså att de som redan har mycket får ännu mer, medan de som har lite straffas ytterligare. Andra relaterade begrepp är att "det är dyrt att vara fattig" (man har till exempel inte råd att ligga ute med – eller kan inte uppbringa – den initialt stora summan som ett inköp av månadskort innebär, utan tvingas köpa de i längden dyrare enkelbiljetterna. Och har inga pengar över för att bunkra upp för extrapris eller storpack, utan är hänvisad till de på längre sikt mer kostsamma, ständiga småköpen), och "det sociala arvet" (det är svårt att stabilisera sig och göra en klassresa efter en uppväxt av utanförskap – en tillvaro med föräldrar med missbruk, sjukdom, med pengabrist, ständiga uppbrott, misshandel, misstänksamhet, ofullständig skolgång...).

När jag läser Yarden av Kristian Lundberg är det Matteuseffektens förbannelse som ständigt är i mina tankar. Över texten vilar en tung matthet. En trötthet och en uppgivenhet. Lundberg växte upp i Malmö med en schizofren mamma, som ständigt skaffade livets nödtorft på krita i närbutiken, och sedan – när hon gjort sig omöjlig överallt – flyttade med sina fem barn. Hans far lämnade familjen och dess nedåtgående misär bakom sig. Det finns mycket som gör ont i mig när jag läser den halva av boken som behandlar Lundbergs uppväxt, men mest smärtar faderns agerande. Han tjänar så småningom stora pengar, bor i fin lägenhet, och ger representationsmiddagar på de restauranger där den unge Kristian diskar ihop till sitt uppehälle. Vid de tillfällen de möts låtsas fadern inte känna honom. Men värst är det tillfälle då pappan ringer upp sina fem barn och undrar om de kan servera på hans 50-årskalas. Givetvis då utan att låtsas om att de är släkt med jubilaren.

Lundberg debuterar efter turbulenta ungdomsår som författare: poesi och kriminalromaner. Han skrev även litteraturkritik, tills han råkade recensera en bok av Britt-Mari Mattsson som inte fanns (än). Det torde väl vara ungefär då som han åter föll ner som en pannkaka. Med en ökande restskatt och en son att försörja tog han vilka jobb som helst. På det som kallas yarden till exempel. En otrygg timanställning i Malmö hamn: flytta bilar på den enorma parkeringsplatsen. Skotta bilarna och parkeringen rena, tvätta bilarna. Inte repa bilarna, för då kanske man inte får komma tillbaka nästa dag. Inte få äta i lunchrummet, inte söka lä inne i bilarna när det blåser stormstyrka. Stå ut med dessa villkor för en skrattretande låg summa (ca 12000 i månaden före skatt. Det vill säga om man har turen att få jobba alla dagar i månaden, men sån tur är det inte säkert att man har). Stå ut därför att man vet att alternativet är – ingenting!

Jag tänker på mycket när jag läser det här. Kölden, och de långa promenaderna och hungern får mig att tänka på Alberte i Cora Sandels romaner. Den stora tröttheten och den där längtan att läsa får mig att tänka på Moa Martinsons romaner om textilfabriker och en hopplös, dödfödd cirkelvandring. Jag tänker också på en annan Bibelbok – Predikaren som skriver om hur all denna livets strävan ändå endast leder till tomhet (eller "Allt är fåfänglighet", som det stod i den äldre Bibelöversättningen). Kristians uppgång och fall. Som om hans plats i kultursverige var en parentes, som om hans diktsamlingar och prosaböcker inte spelar någon roll – han hamnar ändå på botten.

Jag önskar att det här var en berättelse från helvetet. Det är det inte. Det är en historia från det riktiga Sverige på 2000-talet.

Många andra har skrivit om Yarden tidigare, bland andra  Snowflake och Pål på bloggen Världen ska brinna och Ela på bloggen Beroende av böcker.

Jag har skrivit om ett par av Kristian Lundbergs diktsamlingar tidigare.

Och Biblioteket i P1 intervjuar Lundberg och diskuterar Yarden i ett program från 7 februari 2011.

If there's anybody out there

Jag packar ner min favorithandduk i ryggsäcken. Idag är jag beredd på det oväntade.



Uppdatering: Och om det är nån som inte förstår varför, så förklarar Bokstävlarna det så bra. 

tisdag 24 maj 2011

Alptoppens rödaste ros

Jag har nog skrivit det förut, och jag kommer skriva det igen: Det är fantastiskt spännande att återupptäcka sina egna barndomsböcker tillsammans med sitt barn. Böcker som känns stereotypa och patetiska inför min vuxna blick, kan ändå glimra till i återskenet från mitt dotters ögon. Vad gäller andra böcker så inser jag ibland först nu författaren storhet – förmågan att tilltala ett barn och en vuxen på samma gång!

Den bok (eller rättare sagt de böcker) vi läser just nu är fyra små pixistora delar av en småbarnsanpassad version av Johanna Spyris klassiska bok om den föräldralösa Heidi, som växer upp hos sin farfar på en fäbod i Alperna.


Böckerna är rikt illustrerade och är förvånansvärt välskrivna, om än förkortade. Det sista märks tydligast i slutet av sista boken, där logiken haltar märkbart. Men annars ryser jag mest nostalgiskt när jag läser om hur den lilla flickan som lever fri och lycklig hos sin farfar på fäboden hämtas av sin moster Dete för att resa till Frankfurt och bli sällskapsflicka till den rullstolsburna Clara. Det är fart och fläkt runt Heidi, som snart ser till att det stränga hushållet bland annat begåvas med kattungar. Heidi träffar även Claras farmor, som lovar Heidi en vacker bok om hon lär sig läsa, vilket hon – eftersom det är den slags bok – omgående lär sig.

Men lilla Heidi har sådan hemlängtan att hon går i sömnen varenda natt. En vänlig doktor inser att det är bäst att hon får komma hem till farfar (med väskan full av småfranska!). Sommaren därpå kommer dock Clara för att hälsa på henne. Det gör Heidis vän, herdepojken Peter, så svartsjuk att han knuffar ner Claras rullstol för berget. Men eftersom det här är en bok full av gudsförtröstan och förlåtelse så ordnar sig allt till det bästa.

Heidi är en bok i samma genre som till exempel Barnen från Frostmofjället (och jag skulle bli mycket förvånad om hon inte är en anmoder till Kulla-Gulla; notera parallellen med Kulla-Gulla-böckernas onda Regina som rullade fram i sin rullstol och störtades utför en ravin). Och det är Rännstensungevarning när den förlamade Clara visar sig kunna gå på darrande ben, när Peter knuffat rullstolen utför stupet. Men det spelar ingen roll. Ibland behöver man läsa en bok från 1880-talet i vetskapen att man delar upplevelsen med generationer av flickor.

Jag läste om mina fyra Heidiböcker många gånger som barn. Och lite senare lånade jag boken på biblioteket och läste den i sin helhet. Och ännu senare antikvariatsfyndade jag den. Gör det du också, om du skulle råka komma över den.





 

måndag 23 maj 2011

Motbjudande och inbjudande

En sak som kännetecknar en riktigt god författare är förmågan att få mig intresserad av saker jag vanligtvis tycker är tråkiga, meningslösa eller äckliga. De författare som är riktigt bra lyckas genom sin egen fascination för ett ämne få mig att hålla med om att jo, den här trista eller motbjudande företeelsen som jag tidigare aldrig ägnat en tanke är helt optimal för en bok på 300 sidor. Eller 400.

(Riktigt dåliga författare behöver å andra sidan en verkligt spektakulär historia för att en bok ska bli intressant. Och inte ens då lyckas de alltid).

Jag har tänkt mycket på denna särskilt geniala författarförmåga just i år när jag läst två av Sara Stridsbergs böcker: Drömfakulteten och Darling River. Båda är böcker som frossar i kroppsutsöndringar, specifikt kvinnliga sådana. Den första är en roman om Valerie Solanas, den andra utforskar Lolita-motivet. Båda gräver ner sig ungefär så långt det går i kroppens förfall. Solanas sista dagar i en döende kropp på ett hotellrum. Kvinnan i Darling River som bokstavligt talat vältrar sig i gyttja tillsammans med sina älskare. I den boken finns även en annan kvinna som ständigt slickar av socker från sina fingrar. Och ett ständigt prostitutionstema i bägge böckerna.

Om jag ska vara ärlig är det precis ingenting som tilltalar mig med det här. Jag har svårt för böcker som skildrar såna här såriga kvinnor. Inget händer. Eller möjligen blir det värre. Destruktiviteten vilar tjock över hela skildringen. Jag hittar inga kontaktytor mot mitt eget liv. Jag hittar så lite hopp att jag inte ens blir arg och tycker att samtliga huvudpersoner ska rycka upp sig och ta sig i kragen. Jag följer bara med i deras cirkulära tankegångar och noterar matt att de har hunnit så långt på sin väg mot undergången att allt hopp om en normal tillvaro är ohjälpligt förlorad.

Men trots att jag inte ens kan uppbåda förundran blir jag ändå ohjälpligt fast i Stridsbergs texter. Det är böcker jag inte kan lägga ifrån mig; jag läser dem från pärm till pärm, insugen i berättelsen, buren av språket och den starka upprepningen. Och av Stridsbergs egen utforskning av blod, avföring, matrester...

Jag är äckligt imponerad.

Och kan bara konstatera att jag tycker att Stridsberg är en av de absolut bästa yngre författarna som jag läst. Skriver hon om nåt mindre kroppsvätskeorienterat nästa gång kan det hända att jag lanserar henne som Nobelpriskandidat.

lördag 21 maj 2011

Snudd på succé

I skrivande stund håller jag på att sätta plåster på hälarna. Ska på bröllop, serni!

Det trevliga brudparet har önskat sig vackert väder och böcker i present. Och alla deras önskningar ser ut att gå i uppfyllelse idag!

För egen del är det trevligt att tänka på att vår bröllopspresent för en gångs skull kan komma att bli uppskattad.

fredag 20 maj 2011

Fredagsmys

Undersökningen om bokälskares chipspreferenser är nu avslutad och här ska det presenteras statistiska resultat så det står härliga till, enär jag – vilket Bokbiten påpekar – är vetenskapskvinna (jag kan dock brasklappa om att jag inte i huvudsak sysslar med statistik, och därför har jag för säkerhets skull rådfrågat ett par kolleger som är mer statistiskt bevandrade).


Chipsalternativen

Först några ord om de chipssorter som fanns att välja på: lättsaltade chips, vinägerchips, chips med sour cream & onion-smak, grillchips och dillchips, samt alternativet "Jag äter inte chips men läser ändå".

Många har kommenterat både här på bloggen och på twitter och efterlyst sina egna favoritchips. Paprikachips av en mängd sorter saknades uppenbarligen. Mystiska kettle chips efterlyses av Calliope. En bloggerska (som modest beskriver sin blogg som patetisk och sporadisk, men vägrar ge länk) förespråkar i stället broccolichips. Det verkar finnas hur mycket som helst att hämta därute (och jag vet att jag missat några förslag här). Nåväl. Det njugga urvalet i enkäten baserades i huvudsak på de alternativ jag kom ihåg från den twitterdiskussion som gav upphov till den ursprungliga frågan: "Finns det en koppling mellan att vara bokälskare och att älska vinägerchips?" Egentligen hade den bäst utmejslade forskningsfrågan således varit "Du, bokälskare – föredrar du vinägerchips eller nån annan chipssort?" följt av två endast två alternativ. Men eftersom jag tyckte det här var lite tråkigt, lade jag till de chipsalternativ som varit uppe i twitterdiskussionen.

Man hade givetvis kunna föregå bloggens chipsenkät med att samla in exempel på andra chipssorter, för att få ett större urval. Men detta innebär också att rösterna kommer fördelas på fler alternativ, vilket skulle göra det närmast omöjligt att beräkna någon tillförlitlig statistik.

Men ett alternativ med "Annan chipssort" hade nog gjort många lite gladare.

Om vi nu ska passa på att vara lite vetenskapliga (och det försöker jag passa på så ofta som möjligt) så kan vi konstatera att det är viktigt att ha forskningsfrågan klar för sig innan man sätter igång. Man bör alltså inte vara så ivrig som jag var den här gången om man vill få fram vederhäftiga resultat.

Urval och antal deltagare

Det var sammanlagt 66 svar i enkäten. (Och här skulle jag vilja tillägga att jag är nästan säker på att 20 röster dessutom har försvunnit, hur och varför vet jag inte, men på frågan om när säger jag natten mellan måndag och tisdag.) Det är ett förhållandevis litet antal människor, till och med om man endast räknar med de som identifierar sig som "bokälskare". Dessutom begränsas urvalet till de som besökt min blogg under just de dagar undersökningen pågår. Många besökare har kanske inte svarat. Andra har svarat två eller flera gånger. En del har kanske angett flera alternativ. En del är kanske inte bokälskare men svarar ändå. En del har svarat grillchips fastän de föredrar paprikachips eftersom det senare inte fanns som alternativ.

Validiteten

Kort sagt kan man säga att validiteten av det här testet är relativt låg – det vill säga att vi inte kan vara säkra på att vi mäter det vi vill mäta: Vi kan egentligen inte säga något om chipssmaken i allmänhet hos bokälskare. Vi kan inte ens säga något om hur bokälskare som besökt Vixxtorias blogg föredrar sina chips, eftersom vi inte vet hur många av dem som besökt bloggen som svarat. Vi vet inte heller med säkerhet om personerna som svarat verkligen är bokälskare, eller om någon eller några har besvarat enkäten många gånger. Vill man ändå se positivt på den här undersökningen kan man säga att den indikerar ett samband som är värt att följas upp med en större undersökning. (Sånt brukar man skriva i slutet av vetenskapliga undersökningar när man inte lyckats bevisa det man skulle vilja bevisa. Och eventuellt vill ha massor med mer pengar för att bevisa det hela.)

Ett bättre sätt att göra en sådan här undersökning (och öka validiteten) hade exempelvis kunnat vara att bjuda in alla bokbloggare registrerade på bokbloggar.nu via mejl till en längre och mer kontrollerad enkät där deltagarna fick svara på fler frågor. I sådana fall skulle man även kunna avgöra om det är just anglofila bokälskare som har en särskild förkärlek för vinägerchips, vilket Bokstävlarna förhoppningsfullt misstänker.

Reliabilitet

Reliabilitet är något annat som är viktigt att uppskatta i en undersökning. Hög reliabilitet har en undersökning när man kan förvänta sig att resultatet av undersökningen skulle bli detsamma om man replikerade den. Och även om den här undersökningen hade låg validitet så har vi (med utgångspunkt av det starka resultatet nedan) anledning att anta att resultatet på det stora hela skulle se ungefär likadant ut om vi hade fler deltagare, och kontrollerade bättre för att de verkligen var bokälskare.

Resultat

Det statistiska test jag använde mig av kallas Goodness-of-Fit och är en slags variant av ett Chi2-test.



Resultatet visar att utfallet i den här undersökningen är generellt statistiskt säkerställt (χ2 = 26,9 p = 0.005). Om man endast räknar på vinägerälskare jämfört med andra chipssorter-älskare, så har vi också en fastställd skillnad (χ2 = 13,2, p = 0.005). Det kan även vara intressant att se om sour cream & onion är mer populär bland bokälskare än andra, och detta visar sig också stämma, även om sambandet inte är lika starkt (χ2 = 6,9, p = 0.01). Det är emellertid svårt att avgöra om det är så att det finns fler bokälskare som älskar vinägerchips än vad som älskar sour cream & onion. Det oroar mig lite, eftersom jag endast gillar sour cream & onion. Jag hade hoppats på att den här undersökningen skulle visa att jag skulle få ha mina favoritchips ifred om jag umgicks med bokälskare.

Däremot går det faktiskt inte att statistiskt fastslå i fall bokälskare allra helst äter chips när de väljer snacks. Om man jämför siffrorna mellan de som valt någon slags chipssort, och de som angett alternativet att de inte äter chips (men läser ändå), så visar det sig att det sannolikt inte är så att bokälskare föredrar chips framför andra snacks.

Men om jag var å ena sidan chipsförsäljare eller å andra sidan drev bokhandel skulle jag dock våga mig på ett mindre experimentellt försäljningsknep: Placera böcker vid chipshyllan eller chips vid bokhyllan. Det finns nämligen all anledning att anta att många bokälskare gillar chips. Särskilt vinägerchips.

Om man händelsevis skulle vilja planera en lite mer vederhäftig undersöking kan jag rekommendera Karin Dahmströms bok Från datainsamling till rapport – att göra en statistisk undersökning.

onsdag 18 maj 2011

Från ett fönster med utmärkt utsikt

På torsdagslunchen i åttonde klass brukade min bästa vän och jag sitta i fönstersmygen en halvtrappa ovanför rektorsexpeditionen, strax utanför skolsysters dörr, nästan bredvid det klassrum där den grupp som hade valt allmän matte brukade hålla till. Vi spanade genom fönstret för att se när killarna från 9A gick från träslöjden till matsalen. Vi var båda (olyckligt och på avstånd) förälskade i varsin kille i den klassen, och det här var en ostörd utkiksplats.

(Jag skulle kunna göra en lång utvikning här. Om hur fånigt leende jag sitter just nu, fördjupad i minnen. Någonstans i mitt förflutna, i en bortglömd tidsficka från slutet av 80-talet, finns ett tonårsjag som inte kan glömma den där killen. Han som brukade se på mig under lugg, när ingen märkte, och låtsas gå in i mig av misstag i trappan eller när vi spelade volleyboll. Han sa inte ett enda ord till mig på två år, men ibland bar han en grå collegetröja som jag tyckte att han var så fin i. Jag hade matte ihop med hans lillebror, som brukade ha en jeansskjorta och tala med mig om Pythagoras sats. Slut på utvikningen.)

Den där minuten när killarna från 9A promenerade över skolgården var ju snart över. De försvann in i matsalen och jag och min bästa vän kunde fördjupa oss i intressanta samtal i stället. Om internatskolor, till exempel. Jag vet inte riktigt var vi hade fått idén ifrån, men vi tillbringade en hel del av åttonde klass i den där fönstersmygen och drömde dagdrömmar om att gå på en internatskola. Vi gav inte mycket för vårt ganska slitna högstadium utan några särskilt stolta traditioner, där vi uthärdade en ändlös rad av fysiklektioner och franskaglosor. För min egen del vet jag att internatskolefantasin omfattade stimulerande lektioner med krävande, men rättvisa lärare, samt långa studiekvällar i ett bibliotek med gröna lampskärmar (möjligtvis tänkte jag även på blåa skoluniformer). Jag tror att min bästa vän var mer inriktad på fnissiga kuddkrig och smyg i korridorer. I vilket fall tillbringade vi under några år mycket tid med att lista de skolkamrater som vi kunde tänka oss ha med till "vår" internatskola. 9A var ovanligt väl representerat.

Att jag inte var ensam om min internatskoledröm förstod jag när jag för ungefär ett och ett halvt år sen skrev ett blogginlägg med titeln Drömmen om en internatskola (för övrigt en ständig bubblare på listan över mycket lästa blogginlägg). Jag berättade där om Enid Blytons böcker om internatskolan Malory Towers, och om Doris, Alicia, Sally och de andra flickorna som var lyckliga nog att få dra på sig den bruna klänningen, och simma bland Cornwalls vackra klippor. Många blev förtjusta, och tipsade mig om fler internatskoleböcker, bland annat Curtis Sittenfelds bok I en klass för sig, eller Prep, som den heter på originalspråket engelska. Boken läste jag för ett par månader sedan, och det är en bok som framkallar inte alltid särskilt angenäma hågkomster av en komplicerad tonårstid.

Berättarjaget i Prep heter Lee Fiora och är en flicka från en alldeles vanlig (och inte särskilt rik) familj från mellanvästern. Hon har fallit för precis samma internatskoledröm som jag och min vän hängav oss åt där i fönstersmygen. Skillnaden är att 13-åriga Lee gör slag i saken och söker in på den anrika skolan Ault. Hon får ett stipendium och åker dit för att tillbringa fyra år som en outsider där. Den initiativkraft som hon måste ha haft för att orka fylla i alla ansökningshandlingar, övertala sin familj och packa väskan för att bli en del av de där flickorna i cashmeretröjor som i skuggan av ärevördiga tegelbyggnader flirtigt skämtar med pojkar i blazer på väg till roddarklubben eller basketbollplanen försvinner emellertid när hon inser att hon inte är en av dem. Hon tillbringar nästan fyra år med att vakta på sina ord och handlingar för att inte trampa i klaveret.

Jag har väldigt svårt att tycka om Lee. Hon är uppenbarligen inte dum som har tagit sig till Ault, men väl där blir hon oföretagsam, skygg, väljer ett utanförskap som hon inte skulle behöva ha. Det är som att hon genast gör en snabb jämförelse mellan sig själv och de rika, snygga skolkamraterna, med fickor fulla av självförtroende och fickpengar. Eftersom hon inte har möjlighet att bli som dem, så kastar hon in handduken på förhand. Som om hon vill skydda sig från förödmjukelsen att bli avslöjad, och därför förekommer allas förakt.

Hon avvisar alla möjligheter att bli en i gänget. Hon går inte på skoldanser, hon väljer bort att följa med på shoppingrundor, hon briljerar inte i klassrummet, hon deltar inte i några sporter. Det är inget som hindrar henne, mer än en egen inneboende – fullständigt förlamande – mindervärdeskänsla. Ja, att säga att jag har svårt att tycka om henne är en underdrift. Jag avskyr henne.

Och nånstans där känner jag att anledningen till denna avsky beror igenkänning. Jag har aldrig riktigt varit som Lee, men jag känner starkt att potentialen att bli en Lee finns där inom mig. Jag kan definitivt känna igen det där att rädslan för att misslyckas gör att man ibland inte ens försöker.

Sittenfelds bok framkallar både den där genansen och den där nostalgin som jag känner när jag tänker på min tonårstid. All omsorg jag då lade ner på att få folk att inte förstå vad jag egentligen kände. Och all min längtan efter att de skulle förstå vad jag tyckte, utan att jag berättade det för dem. Sittenfeld låter ofta Lee Fioras vuxna jag reflektera över alla de "om inte" som boken är full av. Alla de missade möjligheterna som hade kunnat leda till att Lee blivit en del av gemenskapen. Alla de inbjudningar som hon inte såg, alla chanser hon inte tog, alla missförstånd och alla korkade beslut. I själva verket är boken en enda lång rad av detaljerat beskrivna nedslag vid avgörande vägskäl som hade kunnat förändra hela skolgången, hela livet för lilla Lee Fiora. Om hon gått på någon av alla de skoldanser som anordnades. Om hon inte så grymt avvisat vännens Conchitas erbjudande om att dela rum. Om hon vågat tala med populära Cross Sugarman redan i första ring (då, efter den där dagen i köpcentret då deras vägar oväntat kommit att korsas, något som slutat med att han lade armen om henne i en taxi) i stället för att låtsas som om hon inte såg honom, eftersom hon förutsatte att han inte ville ha med henne att göra.

Det är så lätt att i efterhand se att hela high school – och hela min egen högstadietid – var full av en grupp livrädda ungdomar som ganska planlöst levde ett liv enligt principen att maximera sina egna chanser. Efteråt går det att se mönster, men mitt uppe i det fanns ingen masterplan. Det finns chanser som en del tog. Det finns misslyckanden som en del ruskade av sig.

Jag blir väldigt tagen av hela berättelsen. Jag känner ömhet för tonåriga Fiora som inte lyckas reda ut sina egna känslor, som blir utnyttjad och utstött. En flicka som både hamnat i ett system som hon måste lära sig, och som blir så rädd för att avslöja att hon inte känner till alla regler, att hon lever i en slags självvald isolering. Som knyttet som inte vågar stiga in och säga godafton så att de ser att hon är där. Det bränner till av möjligheter under hennes andra år, när en ung och idealistisk lärare (som kanske känner igen sig själv i Lee?) håller kvar henne på ett enskilt samtal där hon kräver att detta ska bli den dag då Lee tar ställning till något, till vad som helst. Då hon säger Ja till livet. Då hon reagerar.

Vi läsare håller andan. Det är som upplagt för en vändning av hela romanen. Ett segertåg där flickan från landet blir en elegant svan. Där hon visar sin fulla potential och slår Ault med häpnad.

Men Lee reagerar inte.

Det som berör mig mest är Lees hopplösa förälskelse i Cross Sugarman. Snyggingen som så småningom blir seniorprefekt. I fyra år suktar hon på avstånd efter honom. (Jag har lätt att identifiera mig med sådan olycklig kärlek). Cross är nog hela tiden medveten om Lees blickar. Fjärde året får han oväntat både mitt och Lees hjärta att slå dubbelslag, när han en natt kommer till hennes sovrum. Lee berättar om besöket för bästa vännen Martha. Hon frågar Martha om hon tror att Cross kan bli hennes pojkvän. Martha säger nej. Och Lee låter Marthas nej bli en självuppfyllande profetia. Nästa gång hon träffar Cross ber hon honom att inte berätta något för någon annan. Att han ska uppträda "normalt" nästa gång de ses.

Det gör han. Trots de återkommande nattliga besöken hos Lee är han så normal att han inte ens skickar henne en ros på Alla hjärtans dag. (Aj! Det gjorde ont i er också, eller hur?)

Egentligen kan man säga att skillnaden mellan Prep och en chiclit-bok ligger i att Lee inte får någon prins till sist. Hon lyckas liksom varken äta kakan eller ha den kvar. Och ändå finns det något befriande i att lösningen på Lee Fioras problem inte ligger i att hon blir sedd och älskad av Cross Sugarman. Katharsis för både läsare och Lee kommer när hon mot slutet av boken exploderar och ställer Cross mot väggen. Vad var det som hände? Varför blev det så här? Varför hade han sex med henne, men visade sig aldrig öppet med henne?


Cross skyller ifrån sig. Det var ju Lee som själv satte upp reglerna. Hon bestämde att han skulle vara "normal", hon sa att de "inte skulle kyssas i matkön". Hur skulle Cross kunna veta att hon egentligen inte menade vad hon sa? Först blir jag som läsare arg på Cross. Han var snygg och populär, Lee var ingen alls, och han borde ha förstått sitt övertag och tagit ansvar för den här relationen. Men samtidigt – hur mycket kan man begära att Cross begriper? Han är också bara 17 år, och inte tankeläsare (de flesta människor är faktiskt inte det). På ett plan visar han Lee respekt genom att göra som hon ber honom. På ett annat plan utnyttjar han hennes känslor. Självupptagen. Är inte alla det när de är 17 år? 

Hur ojämlik relationen mellan Lee och Cross än är (för det är den ju – den populäre killen som smyger in i hennes rum om natten, utnyttjar hennes långvariga, olyckliga förälskelse, och mer eller mindre tar för givet att de ska ha en sexuell relation) så finns det många viktiga lärdomar att dra av den. Den mest uppenbara är kanske att Lee genom sin tillbakadragenhet, sin försynta dyrkan av Cross och sitt oförbehållna välkomnande av honom gör det möjligt för honom att behandla henne som han gör. En annan sak är att hon måste inse – liksom vi alla någon gång i livet – att hennes handlande får konsekvenser. Om man så är den gråaste mus, den osynligaste fläcken på väggen, så kan man med sina handlingar (eller icke-handlingar) påverka händelseförloppet. Man är medskapare till sitt eget öde. Om Lee hade valt andra strategier: om hon hade valt att gå på skoldanser, att närma sig gängen, att hänga med Dede (den halvpopulära rumskompis hon hade första året), att kräva lite utrymme, så hade hennes liv sannolikt blivit annorlunda. Det kunde till och med ha varit så att hon blivit ihop med Chris på riktigt. Kanske redan första året? 


Jag hoppas ni har förstått det redan, men för säkerhet skull ska jag ändå skriva det: Jag tyckte mycket, mycket om den här boken, det var en stor läsupplevelse, men jag tycker nog att internatskoledrömmarna skimrar lite mindre så här efteråt.

Kanske undrar ni vad som hände med den där killen i 9A som jag var så förälskad i. Lämnade jag en enda torsdag min fönstersmyg, min bästis och mina internatskoledrömmar för att i stället luta mig lite nonchalant mot den röda tegelväggen utanför matsalen och säga "Tjena. Vad säger du om att strunta i ärtsoppan och hänga med mig till kiosken och köpa smågodis?"

Kanske. Kanske inte.

Men killen i 9A reste i alla fall så småningom till Amerika för att plugga. Kanske på en internatskola. Det förtäljer jag inte i den här historien.

The Graces Perfect View illustrerar alldeles utmärkt det här. Lyssna!!

tisdag 17 maj 2011

Resultat i flera led

En bra bok är en läst bok.

Vilket är lite paradoxalt, eftersom en läst bok ibland var bättre innan man läste den, och i vissa fall hunnit bli riktigt dålig innan man läst ut den.

Undantaget – givetvis – de böcker som blivit alldeles underbara under läsningens gång.

Men det går knappast att fastslå att en underbar bok är en läst bok. Det skulle ju låta väldigt prestationsinriktat.

måndag 16 maj 2011

Snick snack

Man skulle kunna föreställa sig att twittrande bokbloggare diskuterar böcker. Jag vill minnas att det hänt vid något tillfälle, men oftast pratar de om mat. Eller dryck. (Eller som idag kläder.)

I fredags var det många som förtvivlade utan blogger på twitter och diskuterade chips. "Kan det vara så att de flesta bokälskare älskar vinägerchips, och att nästan ingen föredrar grillchips?" var den frågan vi vände och vred på. Skulle det till och med kunna vara så att man genom att studera de val folk gör vid chipshyllan kan avgöra om det är en bokälskare man har framför sig? Kan det vara genetiskt? Kan chipssmaken vara avgörande för hur mycket av skatteåtebäringen som en person kommer att investera i Knausgårds samlade angrepp på sin uppväxt?

Bokbloggosfären vill ha svar. Bokälskare ombedes därför besvara frågor om sin chipssmak i vänstermenyn här. Enkäten stängs 19 maj klockan 9.

Själv gillar jag endast Sour cream & onion.

Okej då

Den är lånad. Men jag lovar inte att den blir läst.



söndag 15 maj 2011

När storfiskarns armar inte räcker till

Det finns så många oskulder att förlora i böckernas värld. Första boksexet, naturligtvis (70-talsbarn som jag är blev det tillsammans med Hans-Eric Hellberg), första gayboken (Duktig pojke av Inger Edelfeldt) och första våldtäktsboken (här är jag inte säker på om det var Sven Wernströms Trälarna, eller möjligen Marianne Ruuths Nanna). Och de andra, mindre sexrelaterade milstolparna: Första Shakespearedramat (Hamlet, 1985), första grafiska romanen (Persepolis, så sent som 2010, faktiskt) och första azerbajdzjanska poeten (väntar jag fortfarande på, liksom – misstänker jag – du, kära läsare).

I veckan blev jag däremot av med min Hemingway-oskuld.

Det är ju inte så att jag inte har försökt tidigare. Tvärtom. Sedan jag 1993 på ett antikvariat införskaffade The old man and the sea har jag försökt läsa den massvis med gånger. 127 sidor – hur svårt kan det vara? Jag brukar komma ungefär 30 sidor in i boken (det vill säga så långt man kommer innan det är dags för en ganska naturlig paus och en god natts sömn), och sen blir boken liggande.

Det här är den enkla berättelsen om den gamle mannen. Han som var så stark i sin ungdom att han höll stånd under ett helt dygns armbrytning. När åskådarna slutade satsa pengar på vinnaren och började droppa av till sina arbeten avgjorde den då ännu inte så gamle mannen kampen med en knyck på handleden. Det gav honom ett rykte som han levde på länge. Kanske fortfarande den gången han gifte sig. Jo, för mannen var gift en gång, det är länge sen nu och han har bara en bild kvar av sin hustru. Den blev dammig och förstörd av att hänga på väggen i hans skjul, så nu ligger den i en låda under en ren skjorta.

Den gamle har sin båt, och han har en pojke som fiskar med honom, och hjälper honom med stort och smått – ända till bokens början. Då har mannen inte fångat nån fisk på 83 dagar och pojkens föräldrar har därför bestämt att sonen nu måste fiska med en annan båt. Pojken kommer ändå till mannen och ser till att han får frukost, att han har agn och att båten är i ordning innan han seglar ut.

Så här långt har jag läst minst fyra gånger genom åren. Häromkvällen hände det sig att jag läste vidare, förbi denna kritiska punkt, och således fortsatte följa den gamle mannen när han seglar ut till vad som kan bli hans åttiofjärde fångstlösa dag.

Men det är den här dagen det händer: han får en fisk på kroken. Han känner dess rörelse långt där nere under båten, på många famnars djup. Den är stark. Och stor. Den äter upp bete efter bete, till slut sitter den ordentligt fast på kroken. Mannen fröjdas – det är en fångst som kommer kunna försörja honom genom hela vintern, om han bara lyckas dra upp den. För det är lättare tänkt än gjort. Fisken är stark, och drar mannen och båten längre och längre ut till havs. När det blir mörkt är de så långt ut att mannen inte ens kan se ljuset från Havanna. Hela natten vakar mannen. Väntar ut fisken. Den är kanske stor, men förr eller senare kommer den att tröttna. Han drar upp andra, mindre fiskar. Äter dem råa, tar en klunk vatten ur sin flaska, kissar över relingen, bekymrar sig om att hans dåliga, vänstra hand blivit skadad när fisken försökt dra sig fri, och bidar sin tid.

Nästan två dygn väntar han innan fisken* slutligen ger upp. Den visar sig vara längre än båten, och han får surra fast den längs relingen, innan han hissar segel och styr mot land. Han är trött och utmattad, men gläds åt sin fångst.

Tills hajarna kommer. De attackerar det ståtliga bytet, och den gamle mannen blir på så sätt av med både harpun och klubbor. När han till slut utmattad kommer till stranden återstår endast den imponerande fiskens renätna skelett bundet vid båten. Mannen somnar i sitt skjul – mer eländig än vid bokens början – och vaknar inte förrän pojken kommer med hett kaffe till honom.

Ja, det är ungefär det hela.

Och förstås knappast någonting av det hela. Jag har skyndat mig igenom de 127 sidorna med andan i halsen. Ska den gamle fiskaren få sin storfisk? Ska han kunna ta hem den utan att hajarna anfaller, och ska han överhuvudtaget överleva den här påfrestande fisketuren? Det är isande spänning (i Karibiens heta sol). Jag läser berättelsen som en allegori över de mål bara med de största offer kan uppnå i livet. Och som en variation på temat att vi ingenting kan ta med oss dit vi går härnäst. Där finns också respekten för fiskens styrka, sorgen – och stoltheten – över att övermanna den, och meningslösheten i fiskens död när den ändå bara slutade som hajmat. När pojken och mannen har ett samtal i slutet av boken, och gör upp planer för hur de ska fiska ihop ser jag ändå en slags försoning vid tanken på fiskens (onödiga) offer. Vill man går det att loda fram fler teman, kanske livets fåfänglighet och förgänglighet. Det är också en bok med ett starkt närvaro i nuet, så den moderna mindfulnessmänniskan kan hitta en botten att stå på, om hon vill.

Slutligen måste jag även skriva något om isberg, för om det var något som jag var förberedd på när jag skulle träffa Hemingway, så var det just detta (tänk gärna Titanic, fast tvärtom). Det är ju så hans berättarteknik har beskrivits: att större delen av berättelsen finns mellan raderna – ja, eller under ytan då. Engelska Wikipedia skriver så här om isbergsteorin: "The theory is this: The meaning of a piece is not immediately evident, because the crux of the story lies below the surface, just as most of the mass of a real iceberg similarly lies beneath the surface. For example The Old Man and the Sea is a meditation upon youth and age, even though the protagonist spends little or no time thinking on those terms."

Men när jag läser The old man and the sea tänker jag att isbergsberättande för 2010-människan är mer regel än undantag. I alla bättre moderna romaner nuförtiden återfinns allt det väsentliga i berättelsen utanför de nedskrivna ordens betydelsen. Författarna bygger skelett och åberopar gemensamma konnotationer och underförstådda relationer. Det är ansträngande för mig som läsare att förstå och tolka dagens goda romaner.  Detta om något är väl en erkänsla av Hemingways teknik. Fast jag måste tillstå att jag är lite besviken. Jag var beredd på något ganska kärvt – en behavioristisk studie av människans psykologi. Med denna förväntan fann jag Hemingway nästan pladdrig när den gamle i sina tankar vandrade längs minnets allé.

Men bra var det.

*Fisken heter på engelska marlin, något som har översatts till svärdfisk på svenska. Marlin verkar dock i realiteten (läs enligt några googlingar) vara en slags svärdfisksläkting.  

Sverige, Sverige, Sverige?

Hej hela bokbloggosfären!

Jag är på jakt efter den bästa guideboken till Sverige. Den är skriven på svenska eller engelska, och förhoppningsvis inte mer än på sin höjd 4-5 år gammal. Den har massor med vackra bilder, men – viktigare – den har en text där jag inte ständigt (och mycket generat) känner att jag behöver gå in och korrigera fakta  och modifiera språket.

Jag har en tidigare version (från runt 1990) av Insight Guides, som jag har kunnat leva med, men det är dags för något nytt. Är den nya Insight Guides om Sweden det bästa som finns eller finns det oupptäckta skatter där ute?

lördag 14 maj 2011

Med och utan eftertanke

När jag ser en sån här tablettask tänker jag genast på Jonas i Tordyveln flyger i skymningen.





Sen köper jag den.

Om sorgen kommer

Jag läser Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande. Jag vet nästan ingenting om Didion innan jag börjar läsa (det kan en del av er förfasa er över, varsågoda), men en hel del när jag slutar. Boken handlar om året efter hennes makes död. Maken hette John Dunne och han var gift med Didion i nära 40 år. De  tillbringade nästan all tid tillsammans; om de var åtskilda på grund av arbete hände det ofta att de flög till varandra så att de kunde äta middag tillsammans. De skrev böcker var för sig, och tillsammans filmmanus. Båda var uppenbarligen djupt involverade i den andres arbete.

Den kvällen John dör – 30 december 2003 – har de båda just kommit från intensivvårdsavdelningen, där deras enda dotter, Quintana, vårdas. Hon är medvetslös, och mycket illa däran i en lunginflammation. John dör av en hjärtattack och gravsättningen dröjer nästan två månader, för att Quintana ska hinna bli stark nog att vara med.

Den här boken är en ständig cirkelrörelse, där Didion omväxlande försöker återge vad som hände året efter makens bortgång – inte för oss som läsare egentligen, mer för sig själv. Hur var kronologin? Vad skedde först? Vad kom sen? Omväxlande drar hon med läsaren – men återigen mest sig själv – på hisnande turer genom livet. Långa associationstrådar leder henne blixtsnabbt från triviala saker till nedslag i det långa liv hon och John har levt tillsammans. Det är en ganska osorterad virvel av namn, platser (främst hus), händelser (böcker, filmer, citat) som egentligen är helt meningslösa för mig. Men tillsammans bildar det en tät matta av liv. Ett sammanhang. En verklighet som jag accepterar, just för att den är så där kaotisk som ett riktigt liv är.

Jag fastnar för Didions ständiga användning av litterära källor. Hon läser (och citerar) forskningsrapporter, dikter och romaner (inte minst sina egna och makens). Allt som ger henne ingångar till döden, sådant hon påminner sig och hittar och som i efterhand visat sig förebåda detta dödsfall fastnar hos henne. Hon lägger samman det med sina minnen. Som om det fanns en hemlighet där. Som om svaret en gång skulle komma att bli något annat än Johns hjärtattack som inträffade just när de skulle äta middag, kvällen den 30 december 2003. Det är ett förnuftigt sätt att bekräfta vad hon själv upplever.

Det är mycket kontrollerad sorg här. Ja, det är faktiskt värre än en make som dör, eftersom dottern Quintana återigen blir mycket dålig, och under en lång tid av boken åter är medvetslös. Didion är vid hennes sida, genom sin berättelse försöker hon hålla minnen, tankar och sorg i schack.

När jag läser boken går mina tankar ideligen till Roger Rosenblatts bok Att rosta bröd, som jag läste, skrev om, och inte alls tyckte om i januari. Efter att ha läst Didions bok så syns Rosenblatts text vara en mycket blek kopia. De är så lika på ytan de två böckerna. En älskad familjemedlem dör – Didions make, Rosenblatts dotter – och sedan en mängd vardagsbetraktelser av de små steg och stora tankar som en sörjande omger sig med. Båda böckerna är skrivna av amerikanska journalister, med stora nätverk av inkännande vänner runtom sig. Båda är välskrivna, och alla vardagliga händelser darrar (i båda böckerna) av filosofisk livsvisdom. Jag har redan anklagat Rosenblatt för att han visar för lite känslor i sin bok, och när jag nu tyckte så mycket om Didion tänkte jag först att det var för att hon på ett ärligt sätt visar sina känslor i sin bok. Men det är egentligen inte sant. Hennes bok är inte känslosam, men det finns en äkthet där. Hennes cirklar som återkommer till samma punkt: hon tänker sig att hennes make ska komma tillbaka. Detta är en känsla som hon inte kan kasta av sig. Det finns saker hon måste göra, och sådant hon måste avstå från att göra (slänga hans skor, till exempel) för att inte omöjliggöra en sådan återkomst. Hennes rationella jag har redan låtit kremera kroppen. Ändå återkommer denna magiska tanke gång på gång.

Mot slutet av Didions bok lyckas jag äntligen släppa jämförelsen med Rosenblatt. Jag nöjer mig med att konstatera att jag tycker mycket om Didions bok. Kanske är det inte nödvändigt att hitta en förklaring till att jag gillar den och inte Rosenblatts bok? Kanske ligger själva förklaringen i att Didions bok verkar vara skriven för hennes egen skull (Rosenblatts bok ger mig snarast en känsla av att ha som syfte att ge andra hopp), och speglar hennes eget sökande efter mening. En bok utan svar – men med en aldrig sinande underton av att det finns ett hopp vi måste upprätthålla för att inte bli galna – det är något jag kan förstå.

torsdag 12 maj 2011

Val, val, mera val

Alla dessa val. Först de små, ständiga vardagsvalen. Som huruvida jag ska läsa en bok eller internettidningar till frukost. Eller om jag ska jag läsa Vi i villa eller Anna Karenina medan jag borstar tänderna. Och ska jag ta med mig fjärde delen om Thursday Next eller läsa studentuppsatser på bussen?

Och de stora valen. Telefonbolag. Hur viktigt är det egentligen med en telefon jämfört med att köpa en ny bokhylla så att alla böcker har nånstans att bo? Och husläkare? Ett par väl valda läkarböcker borde väl vara tillräckligt? Om man får åka ambulans till akuten för att bokhyllorna trillat ner över en spelar det väl ändå ingen roll vilken läkare man valt? Och om man skär sig på en vass boksida funkar Bamseplåster (been there, done that). Renovering. Spelar tapetvalet någon roll, eller borde man satsa på ett hus med mer plats med en gång?

Oundvikligt blir en del val fel. Inköpet av min cykel till exempel. Grön. Snabb. 24 växlar. Och omöjlig att hitta en cykelkorg till. Var ska jag göra av alla tunga böcker – det är tungt att cykla med dem i ryggsäcken!? Och vad gäller elbolag har jag dragit en nitlott. Häromdan kom nämligen några elbolagskillar hit och installerade en ny, större elmätare som tar alldeles för mycket plats i köksskåpet! Jag begriper faktiskt inte vad jag ska göra av alla böcker som jag nu måste flytta på. Ugnen? Grytskåpet? Skafferiet?

Och nu ska jag ta itu med ett dåligt val från 1993: inköpet (à 35 kronor) av en antikvarisk upplaga av Hemingways The old man and the sea. 127 sidor. Det är ju orimligt att det tar mer än 18 år att läsa den boken, men det gör det (am here, have not done that).

torsdag 5 maj 2011

Från Allosaurus till Ödla

Jag är så gammal att det inte fanns dinosaurier när jag var liten. Jag kan faktiskt inte minnas en enda ödleplastfigur och jag är säker på att jag var tonåring första gånger jag hörde talas om Fred Flinta.

Sen hände nånting, och dinosaurierna återuppstod.

Ungarna nuförtiden är mer bekanta med triceratopsen och stegosaurusen än med myran och näbbmusen. Den logiska följden av detta är att skriva en bok som heter Dino-ABC och det har Sarah Sheppard gjort. I den stenhårda ABC-bokskonkurrensen lyckas denna bok med att både vara riktigt bra och att innehålla hela alfabetet, inklusive bokstaven W (som en del i vår familj tycker är viktig) och bokstaven X (som en del andra familjemedlemmar anser vara oumbärlig).


Den stora fördelen med ett Dino-ABC är att man inte behöver använda några quislingar för att illustrera  de mest omöjliga bokstäver (man kan använda flygreptilen quetzalcoatlus i stället). Den stora nackdelen är att man som förälder inte kan uttala alla namnen (vilket förresten gäller de flesta dinosaurieböcker. Som förälder skulle jag gärna vilja veta hur man ska uttala Xenotarsosaurus. Som barn vill man gärna att det finns en viss konsekvens i hur dinosaurienamnen uttalas.)


Bokens upplägg är att presentera en dinosaurie per bokstav, tillsammans med en illustration och en kort, riktigt rolig faktatext. Alla fyraåringar i mitt hushåll tycker därtill att det är ett hysteriskt roligt grepp att låta alla dinosaurier kommunicera med små pratbubblor. Under vissa bokstäver har man även lagt in andra djur eller annan information. Under L kan man till exempel läsa om Liopleurodon som är en havsreptil och alltså inte en dinosaurie. Under N finns ett roligt uppslag om hur dinosaurierna får sina namn. (Dinosaurien Irritator fick till exempel sitt namn för att det var så irriterande jobbigt att sätta ihop skelettet. Och Harry Potter-böckerna hyllas genom namnet Dracorex hogwartsia.)


Roligt och informativt är också uppslaget om de olika tidsperioderna då dinosaurierna levde: jura, krita och trias, där bilderna av dinosaurierna från de olika perioderna är inritade tillsammans. Men de hade gärna fått ha små namnlappar som minnesstöd på denna bild också.


En annan nackdel med boken är att det inte alltid är helt självklart vad alla dinosaurier heter. På bilden av Xenotarsosaurus ovan kan ni se hur den tänker på två mumsiga byten (som inte finns med någon annanstans i boken). Både förälder och fyraåring vill så klart veta mer om just dessa två. En annan sak som kunde förklaras bättre är beteckningar som "köttgänget", "tuppkamsgänget" och andra grupper som nästan alla bokens dinosaurier inordnas i. 

Men om du är en underlig person som bara planerar att köpa en ABC-bok och en dinosauriebok i år så tycker jag att du ska slå till på den här. Inte minst för att den är så uppdaterad att den har med dinosaurier som hittades så sent som förra året. Och att den faktiskt lyckas med att inte frossa i T-rex sida upp och sida ner. Som bonus klappar ditt föräldrahjärta stolt där ditt ättelägg stavar till 'pachycephalosaurus' utan att staka sig. Även om ingen av er är helt säkra på hur djuret ska uttalas. 

onsdag 4 maj 2011

Hör här

Okej. Jag är inte helt säker på hur mycket jag kommer hinna, orka och ha lust att blogga de kommande veckorna. Så om du som kommer hit undrar vad du ska syssla med under tiden, och inte har nån god bok till hands, och inte kan hitta ett enda boktips i min blogg som lockar, då kommer här ett radiotips.

Litteraturvetarna Sara Kärrholm och Kerstin Bergman har nyligen kommit ut med en ny bok som heter Kriminallitteratur. Den kommer jag förr eller senare att läsa, men medan jag realistiskt väntar på att senare ska inträffa har jag i poddversionen lyssnat på en serie reportage kring boken som Vetenskapsradion Forum har sänt ut under april.

Samtalen kring boken är intressanta även (eller kanske särskilt) för den deckartrötta. Följer man serien får man på köpet också varje gång ett halvt Vetenskapsradion Forum-program om något annat som nästan alltid är värt att lyssna på.

Det inledande avsnittet som bland annat diskuterade Stieg Larssons popularitet sändes 4 april. På köpet får man veta varför Stureplanskrogar blir populära för att de har dålig service.

Avsnittet om detektiven som vetenskapsman sändes 11 april. På köpet handlar det om kärnkraftverkens arkitektur (det var intressantare än man kan tro, men inte ett höjdarreportage).

Avsnittet om kvinnliga detektiver sändes 18 april. På köpet talar Ebbe Schön om häxprocesser då och nu.

Avsnittet om varför deckare fortfarande är populära idag sändes 25 april. På köpet ett väldigt intressant reportage (som din chef säkert borde lyssna till) om vilka kontor och kontorslandskap som folk trivs i.

Most wanted

(Den här bloggen är inte död och inte jag heller. Jag har bara njutit av den nästan obegripliga lyxen att inte ständigt behöva befinna mig i närheten av en datorskärm, och av den mentala friheten som en bloggare känner då hon understundom inte behöver fundera på en bloggvinkel för alla företeelser i hennes liv. Detta innebär att jag helt oförhappandes har haft 3-4 extra timmar per dygn till mitt förfogande. Rätt använda innebär det att man både hinner med att läsa i ungefär två timmar (inklusive tandborstning), och kan få sova två timmar mer än vanligt per natt. I praktiken innebär det att jag har läst i ungefär en halvtimme (inklusive tandborstning), och sen har jag somnat med näsan i boken. Och herregud vad många bra böcker min näsa har hunnit somna i.)

Jag vet inte vad ni som inte jobbar på bibliotek har för kvalificerade gissningar om vilka tidskrifter som är mest stöldbegärliga. Men på ett bibliotek som jag nyligen besökte så var det i alla fall Matmagasinet och Hus och hem som var försedda med dessa brasklappar. (Klickar ni på bilden kan ni se "Hus och hem" skrivet längst ner.)


Om man går ut från biblioteket och promenerar förbi alla villaträdgårdar i omgivningen så kan man på matoset som slingrar sig ut över oklippta gräsmattor ana i vilka hus de stulna Matmagasinen står att finna. Man kan också via trädgårdsmöblernas blommiga stolsdynor och på trädgårdens renoveringshögar av toalettstolar och köksluckor uppställa hypoteser om var de försvunna Hus och hem-tidningarna har hamnat.

(Vi äter falukorv idag. Och dammsög igår. Fler ledtrådar ger jag inte.)