Sommarkrig

Nån gång ska jag betala en psykoanalytiker mycket pengar för att reda ut varför jag är så fascinerad av tiden kring andra världskriget. Det får bli efter att vi dränerat om huset och byggt om badrummet, för det blir antagligen dyrt.

Hur som helst så läser jag då oftast böcker som på olika sätt handlar om förintelsen. Eller Hitler. Eller både och. Medan jag fascineras över det oerhörda och vill förstå hur det över huvud taget kunde inträffa  glömmer jag lätt att de allra flesta människorna i Europa (och världen) drabbades av kriget på helt andra sätt. Det fanns ju ett vardagsliv där utrotningsläger var långt bort, men där det fanns ransoneringskuponger, ockuperande soldater,  flyglarm och krigskärlek.

Jag har precis läst Irène Némirovskys bok Storm över Frankrike som skildrar hur tyskarna anfaller och ockuperar la France i juni 1941. Boken är skriven under kriget med starka minnen i behåll. Här diskuteras över huvud taget inte judefrågan och deportationer, Hitlers namn nämns bara i samband med något Heil, och människorna i den här boken har gott hopp om att kriget så småningom ska avslutas och allt återgå till det normala.

Ändå är den en så stark skildring det här. Krigsskugga och människor som flyr från Paris, som packar det käraste de har, som köar i timmar på tågstationer och står stilla i dagar i bilköer, som flyr gåendes på småvägar med sina ägodelar i bästa fall på skottkärror, medan granatregn då och då glesar ut leden. Och senare, människor i den ockuperade zonen som tvingas inhysa tyska officerare i sina hem – hem där vind och källare är fyllda av de dyrbaraste ägodelarna, det ärvda linnet, fotografier och möbler från Louis XIV. I trädgården ligger de bästa vinerna nedgrävda.

Némirovskys roman är i sin första del en kollektivroman, där vi får följa människor ur olika samhällsklasser som flyr från Paris. Den andra delen berättar främst om Lucile, en av alla de kvinnor vars män är franska soldater och som sitter i tysk fångenskap. Lucile tvingas leva tillsammans med sin svärmor som ständigt förebrår henne för att hon inte älskade sin make tillräckligt mycket. Effekten av romanens tudelning är mycket effektiv. Efter ett målande panorama sjunker man ner i Luciles liv och känner med henne för det hopplösa i de känslor hon har för den pianospelande tyske officer som inkvarterats i huset.

Jag tycker om den här boken för att den visar på ett vardagsliv vid sidan om kriget. Det är en bok med mer småsinthet än hjältemod. Där folk fruktar mer för att det fina mjölet tagit slut i affären än för sina liv. Ändå vilar ju en skugga där. Många fäder, män och bröder är ute i fält, och många av dem ska aldrig mer återvända. Dödsskuggan faller på flera av personerna också i denna bok, och en del av dem påverkas mer än andra. Det hela känns väldigt mänskligt. Och mer begripligt och fattbart än de monstruösa händelser som vi vanligtvis måste försöka begripa när vi läser om detta krig.