Hur en förälskad bokälskare tänker. Del 2

Det finns ju blandband. Dom skulle jag skriva om i fall jag hade en musikblogg (åh, låt mig ha självinsikt nog att inte starta nån sån!). Såna där band som man spelar in till sin (nya) förälskelse för att man tror att det får den älskade att lära känna en bättre. Nuförtiden gör folk spellistor på Spotify, har jag förstått, i stället för att greja med dubbla kassettdäck, och knastriga lp-skivor (ja, det var länge sen jag var nyförälskad, som ni märker).

En bokälskare har förstås en motsvarighet till blandbanden. Hon ger bort sina älsklingsböcker, i hopp om att den älskade ska förstå att det handlar om henne. Min älskade sambo (nej, inte honom jag skrev om häromdan, utan den här) fick i början av vår bekantskap (dejting kunde man nästan säga på svenska redan på den tiden) två böcker av mig (och det var med nöd och näppe som jag underlät att stryka under de viktigaste meningarna innan jag gav dem till honom): Räddaren i nöden av Salinger. Och Stolhet och fördom av Austen.

Han kunde inte läsa på svenska då, vilket räddade honom från att få med sig halva min bokhylla i väskan på väg hem. Kanske var det även det som fick vårt förhållande att bestå. Det finns något sorgligt i ett förhållande som tar slut bara för att de älskande inte tycker om samma böcker. För nu är en av hans svenska favoriter absolut Kurt Wallander, och det han minns bäst av Tordyveln flyger i skymningen är salmiakarna som Jonas äter hela tiden (Emilie och Andreas kärlekssaga har gått honom helt förbi).

Men han brukar troget påstå att The Catcher är hans favoritbok (jag har faktiskt ingen aning om vilken bok som var det innan han läste den), och vi sitter båda och drömmer om stora baler i empirstil där alla dansar kvadrilj (eller hur det heter och stavas), när vi tillsammans ser om 1995-års tv-filmatisering av Stolthet och fördom.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.