måndag 6 juli 2009

Under stjärnbaneret

Lyrans tematrio inspireras av att USA:s nationaldag inföll i förra veckan. Jag upplevde ett nationaldagsfirande på plats för några år sedan. En strand med fullständigt gigantiska kylväskor fulla med is, öl, juice, frukt, kött till grillen, vodka och snacks. Därtill fulla tonåringar som moonade i fönstren, fyrverkerier och ett californiskt hav som kokade av alla badare. Det är en oförglömlig, om än inte omistlig, upplevelse. 

Jag tror att många kommer nämna Donna Tartt, Siri Hustvedt och Joyce Carol Oates, så jag avstår den här gången, och lyfter fram några andra författare. Egentligen ser jag mig inte som en storläsare av just amerikansk litteratur, men det är förstås å ena sidan relativt, och å andra sidan en sanning med modifikation. Så här blir min lista den här gången: 

1. Jerome David SalingerRäddaren i nöden, Res takbjälken högt, timmermän, Franny & Zooey... Jag skrev härom veckan ett långt inlägg om Salingers produktion. Om någon vill följa min rapportering och kommentar till affären om Salinger-plagiatet, så finns det här

2. Laura Ingalls Wilder med Lilla huset på prärien-serien är utan tvekan (förlåt J.D.) min stooooora amerikanska influens. Var snäll och glöm bort tv-serien för en stund (jag gillar den till stora delar, men den har mycket lite gemensamt med böckerna). Åh, böckerna! Vad allt har jag inte lärt mig från Laura. Hur man åtgärdar förfrusna fötter. Hur man samlar in lönnsirap. Hur man kör in ett hästspann. Hur man syr ett lapptäcke även om man hatar det. Hur man skriver en uppsats. Böckerna har inget av tv-seriens moraliska jolmighet, utan  ger en realistisk skildring av det hårda nybyggarlivet. Gång på gång försöker familjen Ingalls rota sig: i den stora skogen, där inflödet av nybyggare gör att tillgången på vilt tryter, på prärien, där nybyggare fått löfte om land, men där regeringen ger tillbaks det till indianerna (vilket man på sätt och vis inte kan ha några synpunkter på), vid Plommonån, där scharlakansfeber drabbar familjen hårt och äldsta dottern Mary blir blind. I böckerna (men faktiskt i tv-serien) skildras inte hur familjen Ingalls även drev hotell under en tid (det sker under det glapp i tiden som finns mellan böckerna Huset vid Plommonån och Vid silversjöns strand.) Familjen överlevde Den långa vintern, som varade från oktober till maj, utan matförsändelser till den lilla staden de Smet på Dakota-slätten. Det är oerhört stark läsning, dessa mörka dagar fulla med virvlande snö, 1-2 måltider på bröd bakat på uppblandat mjöl, kyla och storm, där pappa Charles Ingalls skottar snötunnlar mellan hus och lagård, och där han och Laura sitter och vrider "vedpinnar" av hö för att de ska ha något att elda med. Det som räddar invånarna i den lilla staden är den modiga slädfärd som Almanzo Wilder och Cap Garland företar sig till ett litet nybygge ute på slätten, där de kan köpa vete. Boken Gyllene år är för övrigt en alldeles utsökt skildring av kärlekshistorien mellan Laura och den nästa tio år äldre nybyggaren Almanzo. Jag läser ofta om den. Ja, ni märker, jag kan fortsätta hur länge som helst om de här böckerna. Här finns för övrigt också en litterär skandal, eftersom det har påståtts att böckerna inte skrevs av Laura, utan av dottern Rose Wilder, som var journalist. Men jag får återkomma om det här.

3. Jag tvekar lite här, för jag skulle gärna velat ha med ytterligare en kvinnlig författare, men mitt tredje exempel blir John Irving. Med böcker som Garp och hans värld och Ciderhusreglerna känner nog många till honom. Hans böcker hör till de där riktigt stora romanerna, som filmer sällan kan göra rättvisa. Det finns för många trådar, personer, tankegångar, teman och insprängda berättelser (bara en sån sak som en hel roman om en cyklande björnar inuti historien om Garp!). Om du bara sett filmerna, så rekommenderar jag en läsning – det är helt andra historier som framträder (trots att jag tycker att filmatiseringarna av båda de nämna böckerna är riktigt bra). 



Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Inga kommentarer: