En bosak

Margareta föreslår en quiz baserad på mina pubertalt ihopsamlade citat. Well, den tanken lockar mig.

Men just nu befinner jag mig på resande fot så tills vidare får ni hålla till godo med denna miniquiz:

Nämn minst tre karaktärer i Astrid Lindgrens produktion som heter Bosse! (Djur räknas inte.)

Saker som man glömt att man ville minnas

Det är ju inte bara när jag går igenom mina gamla bruksanvisningar som jag återupplever mitt liv. Då och då upptäcker jag andra små tidsfickor. Som en samling lappar med citat som jag skrev ner 1993.

Jag valde ut ett citat i veckan, skrev av det och tejpade upp det på skåpsdörrar i min(a) lägenhet(er). Jag har till och med noggrant noterat vilken vecka. Jag vet inte riktigt om jag ska beklaga eller vara glad över att den här citatsamlingen inte är komplett. Men eftersom delar av den är bevarad, så ska ni få se ett urval av den. (Bilderna kan bli större, tror jag, om man klickar på dem.)

Vecka 41 valde jag ett citat ur Voltaires Candide:

Människan är född för att leva antingen i orons ständiga kamp eller i ledsnadens dödsliknande dvala.  

Det är oklart vilken vecka detta citat kommer ifrån (möjligen är det redan från 1992, innan jag började vara så systematisk), men det är i alla fall ur Franny & Zooey, från min favorit J. D. Salinger.

Och du gör folk nervösa, kan jag tala om för dig... Antingen tycker du om folk, eller också så gör du det inte. Om du gör det pratar du hela tiden så att ingen annan får en syl i vädret. Om du inte tycker om en person – och det är det vanliga – då bara sitter du som själva döden och låter folk prata bort sig... Om du inte tycker om en person efter två minuter är du färdig med honom för alltid... Man kan inte leva i världen med så starka sympatier och antipatier. 

Vecka 49 hade jag hittat ett kort och tänkvärt citat av Charlotte Brontë. (Det är sannolikt hämtat ur Jane Eyre, men om någon annan vet bättre besked får någon annan gärna kommentera här nedan.)

Livet är så beskaffat att händelserna inte kan svara mot förväntningarna. 

Ett annat citat som inte fått en datumstämpel är hämtat från Paul Auster – vid sidan om Salinger min andra husgud vid den här tidpunkten. Jag gissar att det kommer från New York-trilogin:

Och om man inte är medveten om den tanke man har – kan man då verkligen säga att man tänker? Kanske kan man säga att jag var hemsökt av tanken, besatt av den...

Vecka 19 (i maj, borde det väl vara), ansåg jag uppenbarligen att den här dikten av Eeva Kilpi (som fortfarande är en av mina favoriter) passade min sinnesstämning bra:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma 

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Och det var inte bara ur litteraturen citaten hämtades. Frågan är om det inte fanns fler låttexter i samlingen. Som den här (från vecka 10), av Incka Ullén – frontfigur i bandet William:

Jag ska cykla runt ditt hus ikväll
tills jag ramlar av och får en smäll
utanför din dörr, ska jag skrika så du hör
du ska springa ut och hjälpa mig
och fråga hur det gick med mig
när du tar mig i din famn,
ska jag svimma lite grann. 

När jag tänker på indianer

Under senvåren satt jag uppe sent om kvällarna och såg på Macahans på Youtube. De (10) första avsnitten av västernserien från 70-talet finns utlagda där, uppstyckade i 10-minuters bitar. Kanske var det den där nyheten att James Arness (som nog några av er, liksom jag, kommer ihåg som Zeb Macahan) hade avlidit som fick mig att klicka runt på youtube – och bli fast i serien på nytt. För mig var det repriseringarna i mitten av 1980-talet som satte oförglömliga spår.

Serien (som egentligen inte alls heter "Machans", utan How the west was won) utspelar sig på 1860-talet och skildrar familjen Macahan, som bryter upp från sin relativt trygga och bekväma tillvaro i Virginia, därför att man inte vill att sönerna (Luke och Josh) ska behöva delta i det amerikanska inbördeskriget (ni vet, nordstater, sydstater, slaveriet, Gettysburg...). Familjen ämnar sig ända till Oregon, och guide på vägen blir farbror Zeb Macahan, som under många år vistats i västern, är vän med indianerna (han har till och med haft en indianhustru och -barn som dessvärre är döda), och som brukar arbeta för amerikanska armén. Men nästan allt går fel för familjen. De ger sig av för sent på året, inbördeskriget startar, och pappan i familjen rider därför tillbaka för att övertala farmor och farfar att följa med västerut. Men fadern blir tvångsrekryterad till armén, och framåt våren ger sig äldste sonen Luke iväg för att ta reda på vad som hänt. Han tvingas också in i armén, deserterar, kommer ovetandes över en stulen häst, och sårar en sheriff när han vill undvika att bli lynchad för häststöld. Och sen är Luke en jagad man större delen av serien. (Det betyder alltså att det i 25 avsnitt så fort allting verkar ordna sig (eller oftast vid en flod) dyker upp nya prisjägare som vill skjuta honom, eftersom han är både desertör och har skjutit en sheriff.)

Den lilla familjen Macahan, som nu består av mamma Kate, och syskonen Josh (ständigt i skuggan av snygge och modige storebror Luke), vackra Laura (som vill göra sig vacker och åka till Chicago, men i stället blir förälskad i en mormonpastor med två fruar) och Jessie (yngst, plikttrogen och den som jag mest identifierade mig med när jag som 12-åring följde serien) får mestadels klara sig själva på den lilla farmen. Till exempel när elaka indianer vill att mamma Kate gifter om sig med en indian.

Det är ett av få tillfällen då indianerna inte skildras positivt i den här serien. Zeb Macahan står alltid på indianernas sida (förutsatt att de inte är lata och dumma). De där tysta, rättrådiga indianerna. De som står vid sitt ord, men ständigt sviks av den vite mannen. De som hotas med svält därför att de vita männen skjuter buffalo som lustjakt. De som drivs från jaktområden, de som slaktas för en bagatell. Att Zeb Macahan strider för indianernas rätt bidrar till sympatierna för familjen Macahan (liksom det faktum att Luke Macahan givetvis är emot slaveriet).

Och jag kommer att tänka på hur sällan man hör något om indianer nuförtiden. Dog hela indianvågen ut med Kevin Costners Dansar med vargar? Jag hittar en webbsida (av Staffan Jansson) som listat indianböcker i Sverige. Den stöder min misstanke; det är ont om indianböcker från 90-talet och 00-talet.

Jag tycker jag läste mycket indianböcker när jag var liten. Helmer Linderholms böcker om pojken Amisko (en svensk pojke) som adopterats och vuxit upp bland indianer i Nordamerika under 1800-talet läste jag flera gånger. Den första boken (av åtta) i serien hette Fredsstigens röda och utkom 1972. Linderholm skrev även en kortare serie om flickan Madelon, som utvandrade från Flandern till Amerika. En spännande trilogi där jag just nu mest minns palissaderna som omgav bosättningen, och hur Madelons mor uppmanades att föda sitt barn stående.

Andra indianböcker som omgav mig i barndomen var min pappas pojkböcker. Västernböcker som förklarar den generationens förkärlek för Clint Eastwood. (Här skulle det egentligen vara en bild på pappas gamla indianböcker, men de packade jag visst in så ordentligt i en låda längst in i skåpet förra sommarn att ni får försöka föreställa er dem i stället: pojkar – kobojsare alltså – på bruna hästar som kastar en lasso rakt mot läsaren, och i bakgrunden, på en höjd, anas tre indianer i full krigsmundering.)

Stig Ericson var en annan barnboksförfattare som skrev om indianer och Vilda västern, till exempel i böckerna om Jenny från Bluewater som jag läste i början av 80-talet. Också Jenny var svenskättling, utvandrad till Amerikat (om jag inte minns fel så är hon i boken till och med brorsdotter eller liknande till den svenska världskända sångfågeln Jenny Lind, som hon också uppkallats efter). Stig Ericson skrev också om Dan Henry (och jag tror att jag läst någon av de böckerna). Som vuxen läste jag senare Lars Widdings böcker om svenska immigranter (de inleds med Lycksökarna och fortsätter med Guldfebers folk och Elden och askan), och tycker så här efteråt att det finns en del likheter mellan Widdings och Ericsons sätt att skildra frågan – en hel del äventyr med allvar i botten.

Indianer – fast inte så särskilt positivt skildrade – finns ju även i Laura Ingalls Wilders skildringar om alla de små husen, i skogen, på prärien, vid åar, sjöar och städer. Här är familjen (och särskilt Lauras mamma Caroline) rädda för indianerna. Familjen Ingalls tvingas också lämna det lilla hus de byggt på prärien, när det visat sig att regeringen beslutat låta den delen av landet ingå i indianernas bosättningar (det här är ju förstås positivt för indianerna, men man anar hopplösheten när Laura och hennes familj packar ihop sitt bohag och flyttar från den mark som de börjat odla upp). Samtidigt fascineras Laura av indianpärlor som de hittar i sanden, och när indianerna rider förbi deras hus önskar hon att de kunde behålla ett av de vackra indianbarnen.

Men under de senaste åren är det inte många indianböcker som jag läst. Ett undantag är Sherman Alexies bok Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian – en bok som skildrar svårigheten i att leva i ett indianreservat idag. Ska man vara indian (vad det nu är och vad det nu innebär) eller ska man lämna sitt ursprung och leva som om man vore del av det omgivande samhället? Det här svåra valet skildras i boken (som på baksidan beskrivs som "hysteriskt rolig", vilket jag inte håller med om på någon punkt). Det är däremot en drastisk och absurd historia som skulle kunna kallas galghumoristisk. Snowflake är mer förtjust i den här boken än jag (men jag vill inte påstå att den är dålig).

Jag funderar på om jag saknar indianerna nuförtiden. För det jag längtar efter, det är den upplevelse som jag hade när jag var barn. Således en nostalgisk bild av den ädle vilden, skildrad genom den vite mannens penna.

Jag kommer fram till att jag alltså längtar efter västerländsk kulturromantik.

Det känns lite unket.

Kanske finns det inget "sant" sätt att skildra mötet mellan vita och indianer. Kanske är min barndoms indianäventyr inte mer oäkta än något som skulle kunna skrivas idag. Men den där tanken skaver i mig. Hur mycket jag än längtar efter att dras in i en historia med storögd förundran inför indianernas liv och visdom, så tvivlar jag på att jag är förmögen att läsa indianböcker med naiva ögon mer. Går det att uppslukas av uppdaterade, politiskt korrekta indianböcker?

Och var finns de moderna indianböckerna inom (populär)kulturen. Kommer de rida in på sina fläckiga hästar och erövra en marknad mättad på vampyrer och varulvar? Hur ser 2000-talets indianäventyr ut?

Det var en gång

Jag fyller år nån gång i juli. Om jag inte firar min födelsedag med att gå på casino (vilket jag brukar göra varje gång jag fyller 25), så brukar vi, likt Madickens mamma, göra en utflykt. Oftast dock inte till en äng full med tjurar där vi tillbringar eftermiddagen med att äta picknick i ett träd, även om jag måste tillstå att jag blir rätt upplivad vid tanken. Kanske kan vi ordna äng, tjurar (och givetvis broms) när jag fyller 40?

Men om jag får bestämma (och det får jag i allmänhet, och i synnerhet på min födelsedag), så innehåller utflyktandet så många muséer som möjligt. Ett år hann jag med tre olika muséer under en och samma dag, och det rekordet kommer nog med svårighet överträffas, eftersom det hör till att man fikar och äter något med choklad vid varje sevärdhet. (Finns det ingen tillgänglig choklad, så kan jag tänka mig scones och clotted cream; så petig är jag inte.)

Det som alltid oroar mig mest med min födelsedag är presenterna. Jag uppskattar verkligen chokladkartonger och till exempel en teckning på en katt, med texten "TiL MamA" präntat över nosen. Men för att försäkra mig om att födelsedagen blir så lyckad som möjligt så köper jag nästan alltid en bok till mig själv.

I år blev det Maja Hagermans bok Försvunnen värld, som skildrar Upplands födelse. När E4:ans fick en ny sträckning  fick arkeologerna möjlighet att undersöka en 8 mil lång remsa genom landskapet – något som gav mycket spännande insikter om vad som hände när Uppland steg upp ur havet. Hagerman har specialiserat sig på att sammanställa historiska och arkeologiska upptäckter, och populärvetenskapligt sätta in dem i ett sammanhang. Hon har dessutom en mycket livlig fantasi, som hon använder sig av för att dra slutsatser, och ett suggestivt sätt att ta med läsaren in i sina egna funderingar. (Andra böcker hon skrivit är till exempel Spåren av kungens män, som skildrar hur Sverige blev Sverige, eller Tusenårsresan, som skildrar Sveriges kristnande. I just Tusenårsresan spelar fotografen Claes Gabrielssons bilder en lika viktig roll som texten, och Gabrielson är också i allra högsta grad medskapare av Försvunnen värld.)

När Uppland steg ur havet till följd av landhöjningen efter inlandsisen var det periodvis dramatiskt, och nästan synbart för blotta ögat. Eftersom landskapet bitvis är så platt, betydde det att det en strand under vissa perioder blev 260 meter bredare på bara 10 år (alltså 26 meter bredare på ett enda år!).  Hagerman spekulerar i hur dåtidens människor såg på detta fruktbara land som steg ur havet. Vet man inget om inlandsis och landhöjningar är det lätt att se marken som en gudagåva. Är det kanske detta som gett upphov till myter och berättelser om att fruktbarhetsguden Frej kom från Uppland?

Jag har bara hunnit en bit in i boken (för om man ska nämna något negativt om boken, så är det att den är  så tung och tjock att den är svår att släpa runt på till exempel utflykter), och ska inte skriva så mycket mer om innehållet. Men ett praktverk, ett riktigt smycke i bokhyllan är den här boken. Och jag vet att inte alla människor är passionerat förtjusta i fornhistoria (även om jag inte riktigt förstår varför), men om man inte känner en absolut och ovillkorlig avsky för kittlande arkeologi så tycker jag att man ska läsa den här boken. Eller i alla fall titta på bilderna.

Vetandets värld (31 maj 2011) intervjuar Hagerman om boken. Om du så där händelsevis inte har möjlighet att köpa den just i eftermiddag, så ger det en fin sammanfattning. Men Claes Gabrielssons suggestiva bilder missar du då, och det vore synd om de skulle gå dig förbi. Jag säger bara det.

Fast nu hinner jag inte blogga mer, för jag ska läsa om 3500 år gammal komjölk. Och sen ska jag till ett museum som jag inte hann med på min födelsedag. Tada!

När man påbörjat en dålig ovana

Det kan hända att jag har gjort något oförlåtligt. Det är möjligt att jag kommer ligga sömnlös, riden av ånger och samvetskval resten av mitt liv. Och att jag måste lära mig leva med detta.

Jag har slängt en bok. En bok som jag köpte antikvariskt för 7,50 för mer än 20 år sen, och aldrig har läst i. En redan då sliten och ganska svårläst engelsk-spansk ordbok. Nu är den slängd. Ivägkörd. Oåterkalleligt uppbränd.

Hur många böcker tror ni att jag behöver köpa för att komma över denna förlust? 20? 30? 50 stycken plus en ny Billy?

I komplett sällskap

Ja, apropå den där våndan i att slänga gamla mer än uttjänta vhd-band som jag skrev om, så var det faktiskt något som var väldigt enkelt att göra sig av med: videobanden med Twin Peaks! Anledningen? Jo, mina rariteter Laura Palmers Dagbok och Special Agent Dale Cooper's diary har äntligen fått sällskap av den vackra Twin Peaks-guldboxen! Kanske, kanske har jag redan börjat titta nån sen kväll, långt ifrån dig, när du läser det här...

Min uppläsning av de första sidorna av Dale Coopers dagbok finns för övrigt här. En uppläsning ur Laura Palmers dagbok finns här, av Titti på Hellre barfota än boklös.

Böckerna du lika bra kan erkänna att du inte läst

Ja, jag håller alltså på med att röja och städa härhemma. Gör man det ordentligt, och angriper alla noga igentejpade papplådor och bryter upp byrålådor vars nycklar för länge sedan försvunnit lär man sig mycket om sig själv. Jag har till exempel upptäckt att jag inte bara är fotnotsfetischist – jag är dessutom bruksanvisningsfetischist. De där tunna häftena finns kvar långt sedan jag slängt tillbehören: brödrostarna, hårblåsarna, skohyllorna och juniorcyklarna.

Det blir en snabbtripp genom mitt liv. Här har vi till exempel bruksanvisningen till den miniräknare som man behövde om man gick naturvetenskaplig linje. Den här är från ungefär 1989-1990.

Och här har vi bruksanvisningen till min första riktiga stereo. Dubbla kassettdäck, skivspelare och radio! (Runt 1988-98.)

Bruksanvisningen till min plattång minner om en av mina många frisyrer. Både tången och bruksanvisningen har använts löjligt lite. Har ni nån aning om hur mycket lästid man slösar bort om man ska hålla på med såna här fånigheter?

Och se här! Bruksanvisningen till mina bärbara hörlurar! De skulle jag gärna vilja hitta i någon annan låda under den här sommarstädningen!

Allra kärast, och allra flest är så klart bruksanvisningarna till bokhyllor. Den här "Billy-boken" återfanns i många exemplar, såsom sig bör i varje läsares hem!

Inte för att jag behöver studera såna här instruktioner för att sätta ihop en Billy-bokhylla längre. Jag tror jag kan göra det i sömnen!

Billyhyllans eleganta bruksanvisning kan för övrig jämföras med den här plottriga beskrivningen för hur man sätter ihop (en av min) dotters bokhylla (och den kan jag behålla med gott samvete, för om vi nån gång behöver montera isär den här hyllan kan vi behöva den för att kunna sätta ihop den igen):

Den ombytliga lusten

Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för vad jag tycker. Ska semestern användas till att läsa de böcker man vill eller de man borde?

Det hela blir särskilt svårt eftersom jag ofta vill läsa de böcker jag borde, och ibland inte längre har lust att läsa de böcker jag längtat efter hela året.

Nåja. Det hela skulle nog kunna lösas rätt kreativt om det inte var för det där urvalet man måste göra bara för att man köpt en för liten bil och har en sambo som vill byta sockar under semestern.

Livsstil versus tidsfördriv

Det finns en viktig skillnad mellan läsare och läsare som tydligt kan observeras på en sandstrand en sommarsöndag.

Dels de där läsarna som sitter i sin solstol med en deckare framför sig för syns skull. Eller kanske om de skulle bli uttråkade av vågorna eller om sällskapet händelsevis köper glass.

Dels de där läsarna som sitter i sin solstol med en deckare
(eller ofta någon annan genre) och håller sig vakna trots vågornas sövande entonighet och för vars del ett eventuellt sällskap helst kan sätta i sig en hel glassfabrik innan de återvänder.

Vånda

Det pågår en ganska intensiv, men punktvis sommarstädning härhemma för tillfället. Turen kom till mina väldigt gamla videoband. Såna där jag spelade in i början av 90-talet, kanske till och med på 80-talet. Jag hör (vilket jag tror är ganska uppenbart även om man inte precis luppläst min blogg) till spararna. Ju äldre något är, desto mer nostalgisk blir jag när man börjar diskutera slängning. Och det gäller oavsett om det är något jag tyckte mycket om, eller något jag kanske i själva verket avskydde. Jag blir liksom sentimental inför min gamla avsky. En hemskt opraktisk livsinställning, som jag inte rekommenderar någon att skaffa sig.

I alla fall stod jag där häromdagen med den där stora papplådan full av gamla vhs-kassetter. En del åkte direkt tillbaka i lådan – bland andra en dansuppvisning från 1988 (finns garanterat varken på cdon eller youtube, och det ska både ni och jag vara glada för),  Jonas Gardells första medverkan i Så ska det låta (han sjöng bland annat Olle Adolphsons Trubbel), och en vid det här laget antagligen otittbar inspelning av Stellan Skarsgård i den korta tv-filmen Förhöret, som baserar sig på det KU-förhör som Carl Gustaf Gilbert Hamilton utsätts för i Jan Guillous bok Fiendens fiende.

Om allt går väl, och om jag händelsevis inte kommer jobba 60 timmar i veckan hela hösten, så ska de där sparade filmerna digitaliseras. Men sen lovar jag att slänga, även om jag känner ömhet bara vid tanken på  den där Hamilton-kassetten med sin slitna klisterremsa.

Nå. En del slängdes också. Med tvekan förpassades de svarta kassetterna med avsnitt 2-6 av 90-talsversionen av Pride & Prejudice till den svarta plastsäcken. Och innan ni blir upprörda vill jag försäkra er om att jag förutom denna "egeninspelade" version av serien (som alltså saknar första avsnittet) äger en auktoriserad vhs-kopia, med bild och allt, inköpt på Heathrow i juli 2000. Jag äger dessutom (och givetvis) dvd-filmerna. Men ingendera version har samma affektionsvärde.

Det är även med stor vånda jag gör mig av med de där mycket knastriga banden med Anne på Grönkulla-avsnitten, också inspelade nån gång i början av 90-talet. Jag har sista delen av Anne-serien på dvd, och medan jag har röjt i badrumsskåp och funderat över om jag ska spara mina snedgångna och spruckna gymnastikskor från gymnasiet har jag som ett mantra mumlat "Anne på Grönkulla går att köpa på dvd, Anne på Grönkulla går att köpa på dvd". Säg att jag har rätt!

Apropå städning av badrumsskåp kan jag verkligen rekommendera att göra slut på alla gamla hudkrämsslattar (inklusive alla de där små varuproverna som man ibland får i veckotidningar). Det är inte klokt vad lena händer, armbågar och skenben man får. Jag kan komma att göra detta till en årlig tradition!

Min klant

Jaha. När det äntligen blivit nån slags semester både i teori och praktik härhemma och jag kan ta itu med alla halvlästa böcker så hittar jag bara tomma omslag.

Var kan jag hitta innehållet? Nån som är synsk?