Det har hänt mycket saker i sommar. Eftersom det här är en bokblogg tänker jag begränsa mig till att skriva om de händelser som rör böckernas värld. Och det största och viktigaste som hänt mig där är att jag – har sorterat ut en massa böcker som jag tänker göra mig av med. Det där
spansk-engelska lexikonet som jag faktiskt blundade och slängde i soppåsen är inte en engångsföreteelse. Jag har tvärtom sorterat ut ungefär fyra Billy-hyllplan med böcker som jag är säker på att jag inte vill läsa om (eller i något fall läsa). Jag känner starkt att jag är på väg in i en ny era av mitt liv.
För är det något som jag tyckt varit svårt så är det att göra mig av med böcker. Jag minns
ett inlägg som jag skrev för två år sen, alldeles förskräckt över idén om bookcrossing, som jag just läst om hos Kontakt på
Boktipset – Ni na ni ni nanna. Göra sig av med sina böcker? Det jag förskräcktes mest över var kanske inte själva saken att ge bort böcker, utan vilka böcker man gav bort. De man tyckte mest om vill man ju behålla. Och de man inte tycker om vill man ju inte ge till någon annan. Ett till synes olösligt dilemma.
Jag måste också säga att det fortfarande skär i hjärtat när jag läser om hur folk gör sig av med böcker. När
Petter helt sonika slängde sina (varav ganska många utgjordes av mina favoritböcker). Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Och
Snowflakes sommarrensning – även om jag inte vill ha någon av böckerna, så bör man väl ändå hålla sig med principer? Hon gör sig till och med av med
Byatts De besatta. Har du ens läst den, Snow?
Men jag har alltså kommit dithän själv. Jag har insett att det finns många böcker i min bokhylla som jag inte vill läsa om. Böcker som ofta under många år har stått gömda bakom andra, för att jag helst inte vill se dem. Böcker som dammar och tar plats.
En del har jag redan gett bort i sommar. De har fått nya hem hos folk jag känner, som jag tror kommer tycka om dem. Ett par har jag faktiskt redan lyckats sälja. Kvar är ungefär fyra kassar, med främst deckare.
Och nu undrar jag om nån vill ha dem. Tala om i fall du är intresserad i kommentarsfältet! Böckerna får du gratis, men portokostnad tillkommer, för annars kan nog mina kostnader för att bli av med böckerna springa iväg lite väl långt (Porto: postens gröna kuvert i passande storlek, och jag stuvar så klart in så många böcker som får plats i ett sådant om du vill ha flera). Om du bor i Skåne eller Göteborg (eller längs E6:an däremellan) kan det nog gå att ordna med nån slags personlig leverans också. Senast 16 september behöver jag svar.
Okej.
Här är då mina allra sämsta böcker fotograferade (vilket inte betyder att alla är dåliga). De är nästan alla vällästa, ofta av minst tre personer, men innehåller alla sidor:
Helena von Zweigbergks böcker om fängelseprästen Ingrid:
Kärleken skär djupa djupa sår,
Fly för livet,
Hon som bar skammen och
Det Gud inte såg. Jag tycker på många sätt om den tafatta Ingrid, som inte vågar ta för sig av livet, mesig, töntig och alltid lite fel. Och ändå så modig ibland. Sista boken (Fly för livet) är särskilt intressant, då man får följa händelseförloppet när Ingrid blir tagen som gisslan.
Här är fyra deckare som jag tycker att man kan ha eller mista. Jag tycker bäst om de två av Karin Wahlberg:
Flickan med majblommorna och
Hon som tittade in. Här finns läkare och poliser, och Lund och Oskarshamn blandas fint i böckerna. Mari Jungstedt
I denna stilla natt och Anna Janssons
Svart fjäril utspelar sig båda på Gotland, och hör inte till författarnas bästa (de bästa behåller jag givetvis själv).
De sex första böckerna om Irene Huss:
Glasdjävulen,
Nattrond,
Tatuerad Torso (Turstens bästa!),
En man med litet ansikte,
Den krossade tanghästen och
Eldsdansen. Göteborgsmiljöer.
Två böcker av Roslund och Hellström:
Odjuret och
Box 21. De var inte dåliga, men inte riktigt min grej (för mycket maffia för min smak). Gretelise Holms
Ö-morden är en dansk deckare som man i alla fall inte blir uttråkad av att läsa.
Komplett Annika Bengtzon-samling:
Livstid, En plats i solen, Prime time, Paradiset, Den röda vargen, Nobels testamente, Studio sex och
Sprängaren. Alla av Liza Marklund.
Den här har jag inte läst ut. Tänker inte göra heller. Vill inte bli påmind om det, så den ska bort: Jens Lapidus,
Snabba Cash. Många har läst och gillat.
Tre Anne Holt. Läsvärda. Men det räcker med en gång för min del: I
lejonets gap, Presidentens val, Blind gudinna.
En himla massa Elizabeth George (de flesta har varit sambons, faktiskt).
Saknaden efter Josef är en fyndad biblioteksbok.
Med svek i sinnet en stor kartonnage. Övriga engelska pocketar:
For the sake of Elena, A great deliverance, In persuit of the proper sinner, With noone as witness, A place of hiding, Well-schooled in murder.
Marias bokliv adopterar de engelska George.
Fyra Inger Frimansson. Jag tycker att hon skriver bra, men inte riktigt riktigt når ända fram. Det räcker att läsa hennes böcker en gång:
De nakna kvinnornas ö, Handdockan, Mörkerspår, God natt, min älskade.
Här är lite blandade deckare/spänningspocket. Inte så dåliga, nån av dem, men jag kommer inte att läsa om dem:
Kvarleva av Pär Källén (gotlandsrysare om arkeologiska lämningar), Patrick Redmond
Marionetter (som jag inte minns vad den handlade om) Unni Lindell
Nattsystern (spännande tidsfördriv, minns jag), Tove Klackenberg
Självtäkt (fick högt läsbetyg av mig, men minns inte handlingen, sorry), Christina Schwarz
Fruset vatten (minns inte riktigt vad som hände här heller. Något om syskon som åkte skridskor, tror jag) samt Laura Wilson
Min allra bästa vän (kanske inte deckare, men det är i alla fall något mörkt förflutet som spökar).
Enligt O tar hand om Klackenbergs Självtäkt.
De här är däremot två böcker som jag blev mycket besviken på.
Tuppen gal tidigt på torsdag av Berndt Andersson försöker vara en spännande spiondeckare från andra världskriget men har lite för många luckor i både handling och logik för att det ska bli spännande eller ens förståeligt. Det är en sån där bok man ständigt vill skriva om när man läser den, eftersom den har potential att vara bra.
Kyoto och fjärilarna av Lennart Ramberg är en så kallad miljödeckare. Men att kalla något en miljödeckare gör den ju inte nödvändigtvis bättre.
Tre engelska pocketar som ingen härhemma vill läsa om. Patricia Cornwell
Isle of Dogs (alltså ej med Scarpetta!), Susan Hill
The Risk of Darkness, samt Stephen Booth
Blind to the Bones.
Karin Alvtegens fyra första:
Svek, Skugga, Skam och
Skuld. Är helt oförmögen att komma ihåg vilken bok som handlade om vad, men psykologiska thrillers är de allihop. Välskrivna, och med långsamt uppbyggd spänning. Inkluderar twist på slutet.
Den här har jag försökt läsa. Det går inte. Jag ska pröva med något annat av Elsie Johansson, som alltid hyllas så mycket, men den här skänker jag med hopp om trevlig läsning till ett bättre hem.
Näckrosträdet heter den.
Hannas hörna förbarmar sig över Alvtegenböckerna.
När jag gick på mellanstadiet så satt många av oss i biblioteket på lunchrasterna och slog i det här lexikonet. Det måste vara detta minne som många år senare fick mig att köpa boken på ett antikvariat. Jag har dock sällan använt det. Vill nån ha?
Amerikanskt slanglexikon.
Den här boken står jag inte heller ut med. Jag har kanske läst 50 sidor eller så, men jag föredrar utan tvekan Maja Hagermans
Spåren av kungens män som berättar om samma period. Men någon Lindströmsfantast kanske är intresserad? Den är fin, inbunden, nästan oläst. Skriven av Fredrik Lindström och hans bror Henrik:
Svitjods Undergång och Sveriges födelse.
De här två är jättedåliga. Dan Browns
Digital Fortress och Ian Caldwell & Dustin Thomasons bok
The Rule of Four (som är en mycket dålig kopia av
Da Vinci-koden,
Historikern och
Den hemliga historien).
En introduktion till Camilla Läckberg?
Isprinsessan, Olycksfågeln och
Stenhuggaren bortskänkes.
Jag tycker jag läste mycket indianböcker när jag var liten. Helmer Linderholms böcker om pojken Amisko (en svensk pojke) som adopterats och vuxit upp bland indianer i Nordamerika under 1800-talet läste jag flera gånger. Den första boken (av åtta) i serien hette Fredsstigens röda och utkom 1972. Linderholm skrev även en kortare serie om flickan Madelon, som utvandrade från Flandern till Amerika. En spännande trilogi där jag just nu mest minns palissaderna som omgav bosättningen, och hur Madelons mor uppmanades att föda sitt barn stående.
Men under de senaste åren är det inte många indianböcker som jag läst. Ett undantag är Sherman Alexies bok Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian – en bok som skildrar svårigheten i att leva i ett indianreservat idag. Ska man vara indian (vad det nu är och vad det nu innebär) eller ska man lämna sitt ursprung och leva som om man vore del av det omgivande samhället? Det här svåra valet skildras i boken (som på baksidan beskrivs som "hysteriskt rolig", vilket jag inte håller med om på någon punkt). Det är däremot en drastisk och absurd historia som skulle kunna kallas galghumoristisk. Snowflake är mer förtjust i den här boken än jag (men jag vill inte påstå att den är dålig).
