Åååh, Billy!

På somrarna sorterar bokbloggare uppenbarligen om sina bokhyllor (jag förstår faktiskt inte riktigt varför; det tar ju trots allt otroligt mycket lästid i anspråk, och dessutom dammar det hemskt).

Men med anledning av detta kan det väl vara på sin plats med en hyllning till bokhyllan.




Några som sorterar i hyllorna:

Enligt O
En bok om dagen
Bokbabbel
Lazy's Library (som verkar sortera mer än läsa, och till och med startat en annan blogg, The asymmetric Library,  om olika sätt att sortera böcker)

Varning för leda

Nån gång i våras köpte jag Johan Theorins senaste bok, Blodläge, till min sambo med baktanken att själv läsa den så snart som möjligt. Så snart som möjligt blev nu i veckan, men det hade kanske skett tidigare om sambon visat lite mer entusiasm.

Nu när jag också har läst är jag inte heller entusiastisk. Tvärtom, faktiskt. Det var en av de sämsta böckerna jag brytt mig om att läsa ut på år och dag. Åh, visst blir man mer besviken på en bok av någon som tidigare skrivit böcker man uppskattat? Jag har blivit riktigt behagligt skrämd av såväl Skumtimmen som Nattfåk (särskilt Nattfåk, faktiskt), men vad gäller denna nya saga om älvor och troll så griper den inte tag i mig nånstans. Språket känns platt och oinspirerat, och handlingen pendlar mellan att vara en hårdkokt gangsterfilm, ett skilsmässodrama och kittlande berättelser om hur älvorna uppfyller människors önskningar. (Vad gäller det sista spåret irriterar det mig nästan mest att Theorin mer än tidigare skriver in rationella förklaringar till de "mystiska" händelserna. Ska det vara spökhistorier, så ska det liksom vara spökhistorier – inte en vuxenvariant av "Blodet droppar", där det visar sig att det bara är en kruka lingonsylt som vält i matkällaren.)

En av bokens två huvudpersoner är Vendela som återvänt till Öland med sin nye man, kändispsykologen Max, som nu skriver en kokbok. De har byggt en lyxvilla i lilla Stensvik, bara en bit ifrån den plats där Vendela föddes och växte upp. Då var hon ett ensamt barn, som bodde med sin änkling till far, och sin förståndshandikappade storebror i ett hus utan el, och då hade hon i  uppgift att valla kor morgon och kväll, och att sköta hushållet. På sin väg till skolan passerade Vendela älvstenen, och där stannade hon och önskade sig saker, medan hon offrade något av sin döda mors smycken. Hon önskar sig en bästa vän, en resa till Borgholm, variation i den enahanda middagsmaten. Önskningarna går i uppfyllelse, ibland på de mest skrämmande sätt. Nu när hon som vuxen återvänt till Öland går hon igen till älvstenen och offrar mynt i hopp om att rädda sitt hopplösa äktenskap.

Den andre huvudpersonen är Per Mörner, som också han återvänt till Öland, sedan han fått ärva en gammal stuga. Han är skild, och är far till tvillingarna Jesper och Nilla. Nilla är svårt sjuk i cancer och ligger på sjukhus i Kalmar. Historien kompliceras av att Pers far ringer honom hela tiden. Han är tidigare porrkung, och kan stoltsera med  två erotiska magasin och en filmstudio. Nu har han svårt att tala efter en stroke, och skuggor ur hans tidigare liv förföljer honom. Per räddar honom ur en mordbrand i den före detta filmstudion. Polisen verkar sköta utredningen kring denna mycket valhänt, och det intensifieras inte ens när fadern blir överkörd av en smitare. Denna händelse blir  startskottet för att Per (med lite hjälp av Gerlof Davidsson, som dyker upp även i denna bok) ska börja rota i faderns förflutna. Per får kontakt med män och kvinnor som medverkat i faderns tidningar och filmer, och  det leder honom in i en porrhärva, och någon slags hämnd som jag aldrig blir helt klok på.

Jag antar att det skulle kunna vara möjligt att väva ihop de här trådarna (och några till) till en tät och spännande väv (även om jag måste tillstå att ingen av historierna kittlar mig något vidare), men Theorin lyckas inte. Det är ospännande. Och obra.

Men mest är det sorgligt att någon som kan få till bra historier skriver ihop något som faller så platt till marken. Jag hoppas dock att nästa bok är värd att vänta på (och jag väntar gärna länge på den, bara boken blir i Nattfåksstandard).

Hemskt fyndigt

Visst är det härligt med loppisfynd!

Och om man råkar köpa likadana böcker som redan står hemma i bokhyllan får man försöka trösta sig med att det antagligen är dubbelt så bra böcker (och det borde man veta, eftersom man i det här fallet redan har läst dem).

Pussel

Igår såg jag med ett öga på filmatiseringen av Nessers Fallet G. Jag tycker ju att boken är en av de bästa i van Veeteren-serien (jag har skrivit om den här, men om du inte vill få veta vem mördaren är ska du inte läsa), men denna filmatisering var – liksom de få övriga jag har sett – långt ifrån upplevelsen jag fick av att läsa boken.

Men nu var det inte det jag tänkte skriva om, utan det intressanta just med det här hänvisandet till "Fallet G", som pågår i stort sett genom hela van Veeteren-dekalogen. "Fallet G" är det fall som satt flest myror i huvudet på den gamla kommissarien, för han har alltid varit övertygad om att G varit skyldig till mord, men aldrig begripit hur. Mycket passande skriver sedan Nesser om upplösningen av G-fallet i den allra sista (hoppas jag) romanen om van Veeteren.

Jag har ganska länge funderat över om Nesser från början var på det klara med deckargåtan "G". Hade han plotten klar i sitt huvud redan när han började låta Veeteren sucka över det olösliga fallet, eller växte det så småningom fram en tanke på att han borde skriva en sista deckare där just G-fallet löstes upp? Och så fick han sätta igång och konstruera en riktigt invecklad plot, så att var och en måste förstå att detta var ett fall som skavt i van Veeteren genom alla år.

Ett annat exempel, där det verkar vara så att författaren fått pussla och fundera i efterhand är boken Beedle the Bard av J. K. Rowling. I den sista boken om Harry Potter får Hermione  en bok i arv av Professor Dumbeldore, nämligen en sagosamling, lika klassisk i trollkarlarnas värld som bröderna Grimm är hos oss. Boken heter Tales of Beedle the Bard, och särskilt en saga i den spelar en avgörande roll för utgången av Harry Potter-eposet. Ett par år efter det att serien avslutas ger J. K. Rowling i välgörenhetssyfte ut en bok som heter Tales of Beedle the Bard. Jag har läst att hon åtminstone inte hade alla sagorna klart för sig när hon skrev böckerna om Harry Potter, och att det blev en utmaning att skriva denna sagosamling, så att den blev trovärdig, och motsvarade alla de hänvisningar till dessa klassiska sagor som faktiskt görs i böckerna.

Jag tycker sådana här spin off-böcker (eller vad man ska kalla dem) är väldigt intressanta. Jag kan föreställa mig hur en del författare verkligen sliter sitt hår för att de kommit på något otroligt bra vändning eller händelse som de vill använda, men de bakbinds av andra händelser och referenser som redan finns i tidigare verk. (Jag tycker mig minnas olyckliga lösningar på det här, men jag kommer inte på några konkreta exempel.)

Och så försöker jag komma på fler sådana här böcker, och tänker att det vanligaste kanske är att man skriver en bok som kommer före en tidigare i bokserien. Som Kulla-Gulla på Blomgården, som skrevs sist, men kronologiskt utspelar sig först. Eller Anne på Ingleside, som är den sista Anne på Grönkulla-boken som skrevs, långt efter de andra, men som har två eller tre ytterligare böcker som följer på den kronologiskt. I båda de här serierna finns en del skarvar som är ganska synliga för den uppmärksamma. Därutöver tänker jag på Peter Pohls Micke-serie, som ju skrivits i allt annat än kronologisk ordning.

There's rosemary, that's for remembrance

Om man ålagt sig restriktioner vad gäller bokinköp under semestern så måste väl detta kompenseras på något sätt, eller hur? 

Typ 73 procent

Jag är lite svag för boklistor. Ja, det funkar ju inte för mig att skriva listor och planera vilka böcker jag ska läsa – då blir jag bara obstinat, och undviker just de böckerna (och det är ju vanligtvis synd, eftersom det från början var böcker som jag ville läsa), men jag tycker mycket om att läsa sammanställningar av böcker och pricka av dem jag läst. Därför är så klart Lyrans lista på 100 böcker skrivna av kvinnor oemotståndlig.


Fetstila titel och författare om du läst boken
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera dem med rött
* efter boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ efter boken betyder att du äger den
x efter boken betyder att du påbörjat men inte läst ut den


1. Adichie, Chimamanda Ngozi - En halv gul sol 
2. Alfvén, Inger - Ur kackerlackors levnad
3. Allende, Isabel - Andarnas hus 
4. Angelou, Maya - Jag vet varför burfågeln sjunger *
5. Aronsson, Stina - Hitom himlen 
6. Atwood, Margaret - Penelopiaden
7. Axelsson, Majgull - Aprilhäxan +
8. Austen, Jane - Stolthet och fördom +
9. Barbery, Muriel - Igelkottens elegans *
10. Beecher Stowe, Harriet - Onkel Toms stuga +
11. Benedictson, Victoria - Pengar 
12. Blixen, Karen - Min afrikanska farm 
13. Boye, Karin - Kallocain +
14. Brantenberg, Gerd - Egalias döttrar
15. Brontë, Anne - Agnes Grey 
16. Brontë, Charlotte - Jane Eyre +
17. Brontë, Emily - Svindlande höjder +
18. Buck, Pearl - Den goda jorden *
19. Christie, Agatha - Tio små negerpojkar +
20. Condé, Maryse - Desirada 
21. Djebar, Assia - Sultanbrudens skugga 
22. Duras, Marguerite - Älskaren
23. Edelfeldt - Kamalas bok +
24. Ekman, Kerstin - Hunden
25. Eliot, George (Mary Ann Evans) - Middlemarch
26. Emecheta, Buchi - Andra klassens medborgare
27. Fagerholm, Monika - Underbara kvinnor vid vatten 
28. Flygare-Carlén, Emilie - Rosen på Tistelön +
29. Fossum, Karin - Älskade Poona
30. Frame, Janet - En ängel vid mitt bord
31. Frank, Anne - Anne Franks dagbok +
32. Fredriksson, Marianne - Simon och ekarna
33. French, Marilyn - Kvinnorummet
34. Gaskell, Elizabeth - Cranford
35. Gordimer, Nadine - Min sons historia 
36. Gripe, Maria - Tordyveln flyger i skymningen +
37. Highsmith, Patricia - En man med många talanger
38. Hodgson Burnett, Frances - En liten prinsessa 
39. Holst, Hanne-Vibeke - Min mosters migrän
40. Hustvedt, Siri - Vad jag älskade 
41. Isaksson, Ulla - De två saliga 
42. Jansson, Tove - Pappan och havet 
43. Jelinek, Elfride - Älskarinnorna 
44. Johansson, Elsie - Glasfåglarna
45. Jones, Sadie - Den utstötte  
46. Jong, Erica - Rädd att flyga +
47. Kandre, Mare - Aliide, Aliide 
48. Kincaid, Jamaica - Annie John
49. Kleve, Stella (Malling, Mathilda) - Bertha Funke *
50. von Krusenstjerna, Agnes - Den blå rullgardinen 
51. Lagerlöf, Selma - Kejsarn av Portugallien
52. Lahiri, Jhumpa - Främmande jord *
53. Lessing, Doris - Den femte sanningen
54. Lidman, Sara - Lifsens rot +
55. Linderborg, Åsa - Mig äger ingen +
56. Lindgren, Astrid - Mio min Mio +
57. Lispector, Clarice - Stjärnans ögonblick 
58. Lugn, Kristina - Stulna juveler 
59. Magorian, Michelle - Godnatt Mister Tom 
60. Malmsten, Bodil - Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån +
61. Martinson, Moa - Kvinnor och äppelträd +
62. McCullough, Colleen - Törnfåglarna
63. Mernissi, Fatima - Drömmar om frihet *
64. Mitchell, Margaret - Borta med vinden (+)
65. Montgomery, L M - Anne på Grönkulla +
66. Morante, Elsa - Historien 
67. Morrison, Toni - Älskade
68. Müller, Herta - Hjärtdjur +
69. Munro, Alice - Kärlek, vänskap, hat
70. Oates, Joyce Carol - Blonde + 
71. Oksanen, Sofi - Stalins kossor 
72. Olsson, Vibeke - Molnfri bombnatt +
73. Plath, Sylvia - Glaskupan  
74. Robinson, Marilynne - Gilead *
75. Rowling, J K - Harry Potter-serien +
76. Roy, Arudhati - De små tingens gud 
77. Sagan, Françoise - Ett moln på min himmel 
78. Sandel, Cora - Alberte-serien +
79. Sapfo - Sapfo : dikter och fragment
80. Sundström, Gun-Britt - Maken +
81. Szymborska, Wisława - Dikter 1945-2002
82. Shelley, Mary - Frankenstein +
83. Shriver, Lionel - Vi måste prata om Kevin 
84. Sittenfeld, Curtis - Presidentens hustru 
85. Smith, Zadie - Om skönhet 
86. Stenberg, Birgitta - Alla Vilda
87. Stridsberg, Sara - Drömfakulteten 
88. Tan, Amy - Joy Luck Club +
89. Tartt, Donna - Den hemliga historien +
90. Thorvall, Kerstin - När man skjuter arbetare 
91. Trotzig, Birgitta - Dykungens dotter
92. Tyler, Anne - Ett amatöräktenskap 
93. Ulitskaja, Ljudmila - En munter begravning * 
94. Undset, Sigrid - Kristin Lavransdotter +
95. Wassmo, Herbjörg - Huset med den blinda glasverandan
96. Waters, Sarah - Främlingen i huset +
97. Wells, Rebecca - Yaya flickornas gudomliga hemligheter  
98. Winterson, Jeanette - Det finns annan frukt än apelsiner +
99. Woolf, Virginia - Mot fyren
100. Wägner, Elin - Pennskaftet 




Jag antar att det är i såna här fall man ska vara glad över att det finns många bra (?) böcker kvar att läsa, och inte gräma sig över att det är så mycket man inte läst. Men visst är det svårt?


Jag har i alla fall flera av de olästa böckerna på listan som står här hemma och väntar: Rosen på Tistelön (inköpt för bara några veckor sedan i ny pocketupplaga), Rädd att flyga (den har väntat ända sedan 1993), Mig äger ingen (den väntar på att jag ska få lust till att läsa nästan-självbiografier-från-svenskar, det händer nån gång om året), De två saliga (hemlånad från biblioteket, den blir nog läst rätt snart), och Vad jag älskade och Presidentens hustru (båda har jag under senaste året gett i present till min mamma, och väntar nu på att låna tillbaks dem för att läsa). Dessutom är Borta med vinden hemlånad från min mamma, och väntar på en omläsning. 


Om jag ska kommentera urvalet av böcker (som inte är så dumt), så saknar jag till exempel Fredrika Bremer, Agneta Pleijel, och kanske Gerda Antti från Sverige. Sen kunde väl Dorothy Sayers få vara med också, och Simone de Beauvoir? Kanske Nelli Sachs och Anne Frank? Jayne Anne Phillips? Men annars är det en trevlig blandning av gammalt och nytt, nobelt och populärt. 

Jag var där-reportage

En del barnböcker är uppenbart skrivna mer för föräldrar än barn. Det är så mycket blinkningar och ironiska kommentarer att det stackars barnet blir helt utanför. Det är egentligen inte särskilt bra böcker, varken för föräldrar eller barn (och jag ska skriva lite mer om dem vid ett annat tillfälle).

Men sen finns de där andra böckerna, som alldeles tydligt uppkommit ur frustration och förtvivlan hos författaren, och som fungerar som igenkänning och tröst för föräldern, och ändå ger barnet en fantastisk läsupplevelse. Det här sommaren har jag behövt och sökt tröst i två sådana bilderböcker, dels Astrid Lindgrens tidiga samarbete med Ilon Wikland: Jag vill inte gå och lägga mig, dels Gunilla Bergströms Alfonsbok Näpp! sa Alfons Åberg.

Astrid Lindgren-boken utkom faktiskt redan 1947, och är en ganska bortglömd bok. Det gör för all del inte så mycket, för den hör inte till Lindgrens största mästerverk. (Däremot förebådar den alla dessa Lindgren-sagor om barn som har skymningsäventyr, eller är sjuka och får flyga med herr Liljonkvast till Skymningslandet eller roa sig med Lustiggök.) Boken börjar med en exposé över femårige Lasses återkommande kvällsaktiviteter. Han vill inte gå och lägga sig, utan måste först pilla på hålet i sockan, hoppa upp på köksbordet och gömma sig bakom gungstolen. Hans mammas övertalningsförsök slutar alltid med att hon får ta honom under armen och tvinga på honom pyjamasen, till tandborstning och i säng. Hela tiden skriker Lasse "Jag vill inte gå och lägga mej!".

I våningen ovanför Lasse bor tant Lotten som har ett par magiska glasögon, som gör att man kan se hur alla små djur i omgivningen har det. Tant Lotten har hört hur Lasse skriker och vägrar gå och lägga sig varje kväll, och nu vill hon visa Lasse att alla små barn måste gå och lägga sig om kvällarna. Genom Lottens glasögon får Lasse kika in hos familjen Ekorre där barnen mutas med karameller för att gå och lägga sig, och hos familjen Kanin där barnen själva får ta hand om nattandet (med ett upp-och-ned-på-vänt badrum som resultat), och familjen Råtta där mamma är arg för att råttpojken är ute och leker för länge om kvällarna. I slutet av boken smyger Lasse sig hem, tvättar sig, borstar tänder och kryper i säng, där en förvånad mamma hittar honom en stund senare. Det här blir en bok där barnet får inse sitt eget ansvar (även om fonden av alla smådjur innehåller en hel del spår av auktoritär uppfostran), och visar hur det goda exemplet kan fungera (utan att kritisera den trötta mammans sätt att lösa problemet).

Näpp! sa Alfons Åberg (från 1994) är mer modern och realistisk. Här är det Alfons som hellre vill hoppla med katten Pussel än komma och äta köttbullarna som den hungrige pappan stått och stekt. Pappan lockar, mutar och hotar. Han "förbjuder barn" att äta köttbullar, han erbjuder tre glasspinnar för varje köttbulle som Alfons äter, och han lockar och hotar med att man blir sjuk om man inte äter. När pappa till slut låtsas att han ser en apa utanför fönstret lyckas katten Pussel bakom hans rygg vräka i sig alla köttbullarna. Pappa tror att Alfons äntligen ätit upp sin mat, och som belöning får han den där glasspinnen. Sålunda behöver Alfons inte äta upp sin mat, men han kan å andra sidan inte fortsätta leka med Pussel, eftersom hon är så full av köttbullar att hon inte kan röra på sig. Här lämnar bokens slut Alfons med flera frågor. Borde det vara Pussel som fått äta glasspinnen? Har Alfons verkligen "vunnit" något genom att slippa äta maten på det här sättet? Och som förälder (som känner igen vartenda knep som Alfons förtvivlade pappa tar till) funderar man över vad som egentligen funkar för att få barnen att äta middag.

Båda dessa böcker är favoriter hemma hos oss. Även om i alla fall min treåring saknar självinsikt om att hon också är ett barn som ibland vägrar gå och lägga sig, och ofta inte vill äta middag, så fungerar de ändå som nån slags diskussionsunderlag, och en spegling som visar att vi inte är den första familjen i världen som inte har robotar till barn.

Dessutom finns båda böckerna som ljudböcker. Vilket är en lisa för den förälder som varit vaken halva natten tillsammans med ett barn som inte vill sova och därför gärna vill ta en tupplur på eftermiddagen.

(Jag har tidigare nämnt Alfons-boken här och här.)

Det saknas lite stake

Jag har kommit en ganska ordentlig bit in i min omläsning av Beckböckerna (ett generellt omdöme är att det är en lagom intellektuell utmaning när skuggtemperaturen överstiger 30 grader och den enda konkurrensen är Anna Karenina), och det finns ganska mycket att reflektera över om man vill – eller orkar.

Jag orkar inte just nu, så jag nöjer mig med att säga att jag halvvägs in i åttonde boken (det vill säga Det slutna rummet) är otroligt trött på bröstvårtor! Ingen kvinna har stuckit näsan in på boksidorna utan att form och storlek av (och ganska ofta färg på) hennes dylika har beskrivits i detalj. Jag skulle inte säga så mycket om det fanns någon liten antydan till beskrivning av utbuktningen i manliga skrev, kanske i någon bisats, parentes, fotnot eller om man läste en eller annan mening baklänges, men jag har inte kunnat hitta någon. När Martin Beck har sex är det hennes skötes våthet som beskrivs. Hon med skötet heter Åsa och har just blivit polis. Vid sedlighetsroten, så klart; alla kvinnliga poliser verkar återfinnas där, och i undantagsfall kan de lånas ut till andra rotlar för att användas vid brottsprovokationer för att "vampa" den misstänkte.

För tillfället gläds jag  – om uttrycket ursäktas –  lite extra åt att äntligen stöta på en kvinnlig mördare. Och att ordet ordet "nymfoman" inte har nämnts en enda gång efter de 3-4 första böckerna. Det begreppet blev lite tjatigt, faktiskt.

På svenska campingplatser just nu

Jag har tillbringat drygt 2 veckor på olika svenska campingplatser i sommar, och det allmänna intrycket är att campare inte läser så mycket utan mest är upptagna av att tända engångsgrillar och växla femkronor till duschen.

De litterära iakttagelserna kan faktiskt i stort sett sammanfattas så här: I husbilen som jag gick förbi på väg till toaletten låg ständigt Katarina Wennstams Dödergök till beskådande på tältbordet. Och kvinnan i fyra-rums-kupol-tältet med havsutsikt läste Anna Jansson. I tältet till vänster om oss lästes Expressen. Eller ja – de köpte den i alla fall, möjligen för att ha till hands för att vifta bort mygg.

Mest sympatiska var det dansk-holländska paret med ett stort tält intill oss. De hade sina prylar utspridda i en lagom radie som effektivt hindrade andra från att slå läger närmare vårt tält. Paret och deras söner hälsade bara med en vänlig nick om mornarna och  tillbringade sedan hela dagarna i solstolar med tjocka böcker. De behövde antagligen ägna hela semestern åt läsning eftersom de gett sig på Jakob Ejersbos trilogi Eksil, Revolution och Liberty (läs mer om dem i denna DN-artikel, som var det första nyfikna jag googlade fram när jag kom hem till en vettig internetuppkoppling).

Själv spelade jag Sudoko på min iPhone. Om jag hann, eftersom dottern var tvungen att ta hand om sin nya elektroniska hund rätt mycket.

Mened

Det finns fullt av människor som kan gå ed på att deras barndoms somrar var oändligt långa och ständigt soliga.

Själv vet jag med säkerhet och mycket nostalgi att jag på mina sommarlov läste en bok om dagen.

Ett annat liv

Här i bloggen försöker jag ju ge sken av att vara en sån där mamma som skaffat barn bara för att hon ska ha en ursäkt att ohämmat shoppa loss på barnböcker. 

Men nu ska jag avslöja någonting. Jag ville inte ha barn på grund av tickande biologiska klockor eller för att jag ändå var tvungen att passera barnboksavdelningen när jag skulle ta en genväg genom bokhandeln. Nej, jag ville bli förälder för att kunna besöka nöjesparker utan att folk tittade konstigt på mig. Jag tror jag tycker mer om berg-och-dal-banor med spunnet socker än vilken bok som helst faktiskt. 

Fast det bästa är väl om man kan kombinera sina intressen. 

(Gissa vart jag åker på semestern.)

P.S. Jag har tänkt att det ska kunna bli nån slags semesterbloggning men kommentarer här och annorstädes blir det nog mer sparsmakat med. Ungefär detsamma gäller bokurvalet som får följa med, för tydligen "är det bäst" om bilens servicebok finns i bilen. Hrmpff!

En annan tid

Jag har nu läst de två första Beck-böckerna och två saker slår mig. Det första är att herregud vad mycket som hänt på 45 år. Terylenbyxor. Islådor i kylskåpet och massvis med lägenheter som saknar toalett. Goda årslöner på 40 000. Och en välsignat långsam tillvaro med hålkort och stationära telefoner. 

Det andra är att Beck är så livsledd redan i första boken. Det är obegripligt att han inte redan skilt sig. Han sover dåligt och äter ännu sämre. Jag har inte tidigare sett en så tydlig linje till Wallander. Men dialogen har Edwardsson ärvt i rakt nedstigande led. 

Gunvald Larsson har inte visat sig än förresten. 

På väg

Vi passerar Hässleholm. Jag gör det ibland. Jag passerar Hässleholm och varje gång tänker jag: "Hasseltuna!". Och jag tänker att jag skulle stanna nån gång och se om det finns några spår av konditoriet där Martina Kalsong serverade och av flickpensionen där Gulla delade rum med Irene och Lycka. 

Martha Sandwall-Bergström hade Hässleholm som förebild för Kulla-Gulla-böckernas regementsstad men jag har ingen aning om vad som var förebilden för herrgården Höje. (Höje å ligger vid Löddeköpinge men är inte det för nära havet? Jag har för mig att barnen i böckerna är avundsjuka på henne för att hon sett havet, även om det bara var som skeppsbruten bebis.) 

Herrgården måste ju ligga ganska nära en ravin där Dal-Pelle bor och där den elaka Regina kan falla ner. Och nära en skog där rättar Tydklind kan gömma smuggelgods. Och där måste finnas stora ägor för alla torparna - Majsan, Viktoria och Mats och de andra. Och ett bruk ska där finnas där Tomas Torpare kan vara bokhållare.

Kanske finns det ingen verklig förebild för Höje. Men inte borde det hindra nån från att skapa temaparken Kulla-Gulla-Landet?

Torrkokning

Det är för varmt. Jag blir grinig och förlorar förmågan till fördragsamhet med petitesser. Som att folk i boken jag läser just nu "är i jordgubbslandet" fast handlingen äger rum i augusti.

Hallon? Vinbär?

Finns det hjärterum?

Jag sommarstädar. Men visst är det synd att slänga en sån här fin påse bara för att jag inte vet vad jag ska ha den till?

Slutet gott allting gott

Idag har jag avbeställt både min och dotterns bokklubbsbok (ja, det är en så stor händelse att den kvalar in för ett eget blogginlägg).

Som tur är har fyra Sjöwall/Wahlöö-böcker anlänt på posten, jag har lånat åtta nya biblioteksböcker och fått en bok i present.

Dagens sensmoral är alltså att en dag som börjar katastrofalt kan vända så där vid lunchtid, och visa sig få en riktigt ljus efterskrift.

Sommarkrig

Nån gång ska jag betala en psykoanalytiker mycket pengar för att reda ut varför jag är så fascinerad av tiden kring andra världskriget. Det får bli efter att vi dränerat om huset och byggt om badrummet, för det blir antagligen dyrt.

Hur som helst så läser jag då oftast böcker som på olika sätt handlar om förintelsen. Eller Hitler. Eller både och. Medan jag fascineras över det oerhörda och vill förstå hur det över huvud taget kunde inträffa  glömmer jag lätt att de allra flesta människorna i Europa (och världen) drabbades av kriget på helt andra sätt. Det fanns ju ett vardagsliv där utrotningsläger var långt bort, men där det fanns ransoneringskuponger, ockuperande soldater,  flyglarm och krigskärlek.

Jag har precis läst Irène Némirovskys bok Storm över Frankrike som skildrar hur tyskarna anfaller och ockuperar la France i juni 1941. Boken är skriven under kriget med starka minnen i behåll. Här diskuteras över huvud taget inte judefrågan och deportationer, Hitlers namn nämns bara i samband med något Heil, och människorna i den här boken har gott hopp om att kriget så småningom ska avslutas och allt återgå till det normala.

Ändå är den en så stark skildring det här. Krigsskugga och människor som flyr från Paris, som packar det käraste de har, som köar i timmar på tågstationer och står stilla i dagar i bilköer, som flyr gåendes på småvägar med sina ägodelar i bästa fall på skottkärror, medan granatregn då och då glesar ut leden. Och senare, människor i den ockuperade zonen som tvingas inhysa tyska officerare i sina hem – hem där vind och källare är fyllda av de dyrbaraste ägodelarna, det ärvda linnet, fotografier och möbler från Louis XIV. I trädgården ligger de bästa vinerna nedgrävda.

Némirovskys roman är i sin första del en kollektivroman, där vi får följa människor ur olika samhällsklasser som flyr från Paris. Den andra delen berättar främst om Lucile, en av alla de kvinnor vars män är franska soldater och som sitter i tysk fångenskap. Lucile tvingas leva tillsammans med sin svärmor som ständigt förebrår henne för att hon inte älskade sin make tillräckligt mycket. Effekten av romanens tudelning är mycket effektiv. Efter ett målande panorama sjunker man ner i Luciles liv och känner med henne för det hopplösa i de känslor hon har för den pianospelande tyske officer som inkvarterats i huset.

Jag tycker om den här boken för att den visar på ett vardagsliv vid sidan om kriget. Det är en bok med mer småsinthet än hjältemod. Där folk fruktar mer för att det fina mjölet tagit slut i affären än för sina liv. Ändå vilar ju en skugga där. Många fäder, män och bröder är ute i fält, och många av dem ska aldrig mer återvända. Dödsskuggan faller på flera av personerna också i denna bok, och en del av dem påverkas mer än andra. Det hela känns väldigt mänskligt. Och mer begripligt och fattbart än de monstruösa händelser som vi vanligtvis måste försöka begripa när vi läser om detta krig.