Tintomara för dig

Det finns några böcker jag tycker alla svensktalande ska läsa. En är Drottningens juvelsmycke av Love Almqvist. Det måste sannerligen vara en av de bästa böcker som någonsin skrivitis på svenska.

Eller egentligen vill jag inte skriva så. Jag tycker inte om det där "ska läsa". Om läsandet blir ett tvång försvinner glädjen också. Så länge man inte har betalt för att läsa (och det har man väl i regel endast som student med csn-pengar, eller som recensent), så ska man läsa det man vill, tycker jag.

Och folk som läser böcker bara för att man "ska" fördärvar min läsupplevelse också. Det är som att gå på bio och se en Woody Allen-film tillsammans med någon som man vet inte gillar den typen av filmer. Då sitter i alla fall jag och sneglar nervöst för att se om mitt sällskap också skrattar, och hoppas vid varje titt att den där föraktfulla rynkan över näsan ska ha mjuknat och försvunnit. Inte minsta nöje har jag av att se en film jag egentligen gillar tillsammans med någon som inte gillar den.

På precis samma sätt är det fel person läser rätt bok. Eller hur man ska uttrycka det.

Men om du tror att du skulle kunna tycka om Drottningens juvelsmycke, så läs den. Och var glad att du kan läsa svenska och få ta del av denna underbara bok på originalspråk. Lite svaghet för gustavianska maskeradbaler, brevromaner och naturromantik gör boken bättre. Vad gäller mig själv fascineras jag i första hand av huvudpersonen Tintomara, det androgyna naturbarnet, som kvinnor och män förälskar sig i. Hen som själv inte kan älska. Boken förklarar detta med att hen aldrig blivit döpt eller fått religionsundervisning. Inte ens ett riktigt namn har hen. Som dansare vid Gustav III:s Kungliga Opera tar hen namnet av den roll som hen spelar för tillfället. Det fullständiga namnet brukar anges som  Azouras Lazuli Tintomara. Kanske är hen dessutom  halvsyskon till kungen. Inblandad i mordet på maskeradbalen är hen i alla fall. Och så har hon stulit drottningens juvelsmycke.

Det här är en bok jag återvänt till många gånger. En bok som jag tänker på som en av mina bästa vänner. Början av boken finns förresten som pdf på projekt Runeberg, om inte i en pocketupplaga i en bokhandel nära dig. Eller varför inte på ett antikvariat? Klassiker läses med fördel i gamla utgåvor!

Den här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Listfällan

Jag är så glad att jag inte längre behöver passera ett par centralstationer på vägen till jobbet. Slipper hänga på pressbyrån eller pocketshop när tåget är försenat. Jag är så glad att (låt oss kalla det) det mer slimmade tidsschemat som jag som småbarnsförälder följer ger mindre utrymme för att strosa runt både i matbutiker och bokhandlar. Och jag är så glad över att jag insett att jag inte kan vara med i (vad blir det?) mer än tre bokklubbar, och därför sagt upp de mest påträngande av mina medlemsskap.

Min glädje har sin orsak i att jag slipper listorna! Alla dessa topplistor på böcker som presenteras överallt, och som jag tidvis varit helt besatt av. Minst hälften, helst alla böcker på den där jäkla pockettopplistan måste jag ha läst. Oftast har det varitenkelt att pricka av åtminstone fem-sex stycken; de brukar utgöras av de populäraste deckarna, och dem hade jag i allmänhet plöjt redan när de kom ut. Marklund-böcker. Mankell. Nesser. Sen dök det upp sådana där svallvågor från någon författare som precis alla läste. Som Dan Brown. Eller som nu (ja, jag sneglar lite grann på listorna i alla fall), när Stieg Larsson innehar tre platser på listan. Eller alla Guillous Arn-böcker. Men de här böckerna brukar inte vara något problem för mig. Med undantag av Läckbergs storsäljare så brukar de vanligaste deckarna redan varit genomplöjda sedan någon semestern året före. Här kan man alltså ligga steget före i sin planering. Redan när man läser den populära deckaren med hårda pärmar vet man att man har säkrat en plats på pockettoppen nästa vår. Det känns skönt.

Det är värre med de där oväntade romanerna. Som Kajsa Ingmarssons Små citroner gula. Den hade jag inte tippat skulle ta sig upp på topplistan. Eller den där Alkemisten av Paol Coelho. Eller Flyga drake av Khaled Hosseini.

Jag vet aldrig riktigt hur jag ska förhålla mig till de där böckerna. Sannolikheten är ganska stor att jag av nyfikenhet kommer att vilja veta vad det är som lockar hos de här böckerna. Jag brukar stå vid pocketstället och vrida och vända på dem. Om jag tycker att de verkar okej så är det möjligt att jag köper dem med en gång. En del av dem tar det år för mig att läsa. Det känns liksom lite meningslöst när det är så många som redan har läst dem, och jag inte var med från början.

Och dessutom - och detta är problemets kärna för mig - vill jag ju inte känna mig pressad i mitt läsande. Jag vill själv välja vad jag ska läsa. Och när. Jag vill inte bli någon topplisteslav. Jag vill varva oväntade fynd från bibliotekshyllan, med nyutkomna omskrivna böcker, jag vill växla mellan klassiker och omläsningar av gamla kära ungdomsböcker, jag vill variera faktaböcker med lättsmälta deckare. Ändå har jag någon hemlig ambition att parallellt med de mål jag har och vill ha med min läsning, så vill jag samtidigt ha läst det som "alla andra" läser. Som om mitt läsande blir lite bättre om jag både kan hålla mig à jour med försälningstoppslistor, kultursidor, litterära kanon och mina egna (kanske lite skamliga) personliga favoriter.

Äh, jag vet inte. Jag har fortfarande inte läst Alkemisten. Den kanske är jättebra, men den lockar mig inte alls. Just nu har den för mig blivit en symbol för boken jag inte läste. Det är kanske lite orättvist för just den boken (jag kan själv önska att det var någon annan topplistebok som drabbats), men det är nu en gång så det har blivit.

På bok.nu har i alla fall 1804 personer betygsatt Alkemisten. Genomsnittsbetyget är 2,8. Har jag verkligen missat något då? Å andra sidan har 77 personer inte gett Ormens väg på hälleberget ett högre snitt än 3,6. Vad är det med folk ;-) ?

Bokmärken

Eftersom "alla" vet att jag är bokälskare brukar jag inte särskilt ofta få böcker i present. De flesta är nämligen oerhört rädda för att köpa något som jag redan läst, så därför får jag en vas i stället. Typ. Det är som om a) det aldrig slagit dem att jag omöjligtvis kan ha läst alla böcker som kommit ut under innevarande år, och b) det går i princip alltid alldeles utmärkt att byta eventuella dubbletter, och c) det finns presentkort på böcker. Samt d) - alternativet som jag själv gillar mest - det är alltid lika spännande att få en bok i present av någon annan, antingen jag kan förvänta mig att det är något jag önskat mig (= bokpaket av sambon), eller något som den andra nogsamt har valt ut för att hon tror att det här är något som jag kommer tycka om (= födelsedagspresent från ett fåtal väninnor och släktingar).

Men en överraskande stor andel av den grupp som inte "vågar" köpa böcker ger mig ändå bokmärken. Ååååh, vad många vackra bokmärken jag har. I papper och metall, i plast och i tyg. Konstfärdiga, broderade, tecknade, med och utan citat, fåglar och författarporträtt. En del är magnetiska, och en del har någon slags fiffig klämma som gör att den kan klämmas fast runt boksidan. En del är långa och smala och sticker ut ur boken. En del är hemmagjorda. En del är säkert riktigt dyra. 

Och nu paradoxen då. Behöver en bokälskare bokmärken? Ja, rent fysiskt behöver man dem ju (särskilt om man som jag ständigt har ett dussin pågående böcker överallt), för på något sätt måste man ju komma ihåg var i boken man var. 

Men en bokälskare som släpar med sig sina böcker på bussen eller som går och läser böcker i parken tar förstås inte med sig bokmärket i brysselspets eller den platta ugglan i silver. I mitt fall stannar de hemma, i en liten fin presentlåda, där jag samlat bokmärken. Jag använder i stället post it-lappar, avrivna bitar av kuvert, den överblivna pinnen från ett uppätet äpple eller päron, sticker in en jobbartikel mellan sidorna, memorerar sidan 279 mellan frukostbordet och busshållsplatsen, eller stoppar in födelsedagskort, räkningar eller kom-i-håg-lappar. För pocketböcker, där bokmärken så lätt glider ut, passar faktiskt hundöron bäst"

Ibland försöker jag hitta något särskilt trevligt ställe, exempelvis i en diktsamling, eller någon stor klassisk roman, som står på sin stadiga plats hemma i bokhyllan. Och så väljer jag ut ett vackert bokmärke och lägger in där. Så att bokmärket ska få en mening med tillvaron, liksom. Men lite konstlat känns det. Särskilt som jag vet att jag har andra, hemliga ställen, i särskilt betydelsefulla böcker, där jag lagt bokmärken i form av en hårlock. Eller en nästan sönderfallen ros. Dessa markerar ju ord och stycken  som verkligen betytt något för mig i mitt liv. Inte som de fådda, vackra som råkat utför någon slags AMS-åtgärd för obrukade bokmärken. 

 

Gemensamma bekanta

När man just börjat prata med någon som nyss var alldeles främmande kan lära känna-processen hoppa flera steg framåt om man upptäcker att man har gemensamma bekanta. Jahaaaa, hon känner Lisa och Roger, ja då har man  liksom fått en bekräftelse på att personen är civiliserad i alla fall. 

Det är precis på samma sätt när man kommer hem till någon och upptäcker sina egna favoritböcker i bokhyllan. Någon som har tummade ex av Hamlet och Processen verkar sympatisk (eller tja, lite varning på vilsen ung man  är det väl över det hela, men man eller inte har vi väl alla  gått igenom det stadiet). Någon som har läst Margaret Atwood och Joyce Carol Oates borde jag kunna föra ett vettigt samtal med. Och få se här, bokhyllan avslöjar en eller två terminer med historia, litteraturvetenskap och lingvistik - check, check, check. Och längst upp, lite halvt generat gömt bakom Algulin och Olssons litteraturhistoria, där står ju faktiskt några  lika slitna exemplar av Maria Gripes skugg-böcker som jag har "gömt" i barn- och ungdomsbokhyllan hemma!

Hos mig själv har bokhyllor en helt oemotståndlig dragningskraft. Jag kan stå och hänga vid dem hela kvällen, och försöka engagera andra festdeltagare i värden eller värdinnans smak. Jag kan till och med bli stående på Ikea och kolla in vilka böcker som inredarna valt att dekorera med där, hur många exemplar av samma restupplageböcker som än står på rad. Behöver jag förresten säga vad som jag tyckte var intressantast när vi för några år sedan tillbringade så gott som alla helger på husvisningar? Ja, inte var det att kolla dräneringen i alla fall! För ärligt talat - hur skulle det kunna vara fel på ett hus som någon med god smak för litteratur ville sälja?

Det som är så fantastiskt med att hitta en kopia av sin egen bokhylla  (förutom att man kan skippa kallprat om kallhyra och utsikt och hur långt det är till närmaste kvartersbutik, utan direkt hitta något substantiellt att tala om), är att det är lätt att få boktips. Trots alla gemensamma nämnare finns det i allmänhet några böcker som denna bibliofilistiska tvillingsjäl har läst som inte du har läst, och det är lätt att dra slutsatsen att du kommer tycka om de här böckerna också. Om du får låna böckerna (och det får man i princip alltid; min erfarenhet är att bokälskare älskar att låna varandra böcker), så har man en anledning att träffas igen. Och då vet man att man också kommer att ha något att tala om. Finns det en bättre grund för en vänskap än Löwensköldska ringen eller Ormens väg på hälleberget?

På besök i Mumindalen

Min dotter är förtjust i Filifjonkan. Jag vet inte riktigt varför faktiskt. Om det är för att hon tycker att själva namnet filifjonka låter kul, eller om det är för själva karaktären. En filifjonka torde väl närmast vara Prusseluskans finska kusin, så jag har lite svårt att tro att det ligger bakom. Återstår då att det som lockar är de roliga filifjonk-barnen som uppträder i den Muminfilm som vi ser tillsammans nästan varje kväll.

Jag var inget Mumin-fan som liten. Jag minns filmer med Mumindockor som visades på tv i min barndom; ibland var de endast finsktalande, men jag kan minnas fel. Jag tyckte bäst om Snusmumriken, men hade svårt att identifiera mig med något av de andra trollen. Jag tyckte Lilla My var skränig och jobbig. Som vuxen läste jag så alla Muminböckerna, och gav dem högsta betyg. Så poetiska, så vidunderliga skildringar av hur det stora och det lilla livet möts. Så sorgliga och roliga. Det missbrukade ordet bitterljuv skulle jag vilja använda. Eller kanske illustrera med smaken av sötsur sås. Eller när man blandar saltlakrits och kolasnören. Kontentan är i alla fall att jag helt har omvärderat Muminböckerna, Mumin-dalen och alla trollen där.

Jag förstår alltså inte riktigt hur min blott 2-åriga dotter redan kan uppskatta trollens vedermödor, men jag gläds åt att sitta med henne i knät och läsa Vem ska trösta knyttet - för övrigt den enda Tove Jansson-film som jag minns att jag uppskattade (om man nu kan använda det ordet när det handlar om att bli skrämd av mårran) som barn. Förmodligen för att det inte fanns några mumintroll i den boken eller filmen.

Dottern, däremot, tycker den största behållningen av Knyttet-boken är bilderna på filifjonkorna.

Filmer om författare

Well well, om jag nu saknar drivet i läslusten för tillfället så kan jag kanske roa mig med att se på film i stället. Till exempel om författare. Bokhora tar idag upp filmer om författare.  Av de som nämns tycker jag själv särskilt om Shadowlands om C.S. Lewis. Lite extra aktuell nu när hans Narniaböcker filmatiseras. Jag tänker också på sådana där traditionella författarskildringar, där liv och gärningar får sig en ordentlig genomgång. De brukar företrädelsevis drabba Nobelpristagare och andra nationalhelgo. Exempel är filmen och tv-serien om Hamsun med Max von Sydow i huvudrollen. Eller varför inte Wilde om Oscar Wilde, eller filmen Iris om Iris Murdoch. I kommentarerna på bokhora.se nämns även Finding Neverland, där Johnny Depp spelar Peter Pans skapare J.M. Barries, och det var  också en film jag tyckte mycket om (jag är lite svag för Depp, och en stor beundrare av Kate Winslet som spelar modern till barnen som i sin tur står som förebilder för Wendy och de andra barnen i Pan-böckerna).

Kate Winslet är också med i filmen Quills, som skildrar Marquis de Sade (han bakom ordet 'sadism'). Jag köpte en något misshandlad version av den här filmen för fem kronor på en loppmarknad på Österlen för några somrar sedan, och fann den oväntat bra. Geoffrey Rush spelar de Sade, som inspärrad i fängsligt förvar skriver om sina sexuella fantasier, och Winslet är tvätterskan som läser om dem, och smugglar ut dem så att de kan tryckas. Jag har ingen aning om hur mycket den här filmen stämmer överens med verkligheten, men det är i alla fall en bra film.

En annan filmatisering som jag såg för inte så många veckor sedan är  En ung Jane Austen (Becoming Jane) - en film som jag inte hade särskilt höga förväntningar på. Jag älskar Jane Austen, visst, men jag känner mig tveksam till all renommésnyltning. Lost in Austen, Jane Austen Book Club, Pride and Predjudice and Zombies.... Well, jag blev positivt överraskad av filmen om den unga Jane Austen, men jag  föredrar att se om BBC-filmatiseringen av Stolthet och fördom (och vem gör inte det??).

Men en annan intressant aspekt av författare i filmer är hur de skildras när de finns med som biroller, utan att filmen eller tv-seriens huvudsyfte är att skildra just den författarens liv. Exempelvis som Selma Lagerlöf i Görans Tunströms bok (som blev film och tv-serie och pjäs) Juloratoriet. Eller för all del Salman Rushdie i en liten cameo-roll i filmen Bridget Jones dagbok (baserat på boken av Helen Fielding).

Vanligtvis handlar ju tv-serier eller filmer om någon stor författares liv och gärningar, svårigheter under barndomen, fördomar mot att skriva, och hur allt detta övervanns, eller om hur författaren var tvungen att skriva för att överleva (till exempel  som Sylvia Plath som man väl får säga skrev både för brödfödan, och av ett inre driv) . Om manusförfattare, producent och regissör valt att lägga sig de biografiska fakta man känner till (eller åtminstone påstår att de har gjort detta), känner man sig som tittare både  allmänbildad, och i bästa fall road efter att ha sett filmen. Men det är intressant när man i stället gjort valet att bara fokusera på en aspekt, en dag, ett tema, ett möte eller något annat ur författarens liv och gjort ett försök att spega hela författargärningen genom detta. Mindre biografiskt, men kanske mer äkta?  Jag uppskattade till exempel mycket Selma-skildringen som svt bjöd på i julas, men jag har förståelse för att de som ville bli allmänbildade om sagoberätterskan på Mårbacka blev besvikna.

Men måste författare på film handla om riktiga författare? En riktigt bra författarfilm är Possession, som handlar om två fiktiva 1800-tals-författare: Randoph Henry Ash (som efter vad jag antar ska ses som en storhet i klass med Yeats eller Lord Byron) och Christabel LaMotte (som jag med min begränsade litteraturvetenskapliga skolning fallerar att hitta någon parallell till, men jag förstår så mycket att hon ska symbolisera en tidig feministisk (och lesbisk) kvinnlig författare som "återupptäckts" och fått stor betydelse på 1900-talets litteraturvetenskapliga genusforskning). Här har man lyckats skapa en spännande (nåja, smaken kan väl vara delad, men den innehåller både illegitima barn och en gravöppning) film om två nutida litteraturvetares forskningsarbete.  Boken som filmen är baserad på har på svenska titeln De Besatta, och är skriven av A.S. Byatt. Den är (som ofta, men inte alltid) bättre än filmen. Läs den om ni har tid över. Boken stod för övrigt länge i min bokhylla, och hörde till de där böckerna som jag började läsa gång på gång, men där tiden inte var riktigt mogen. När jag väl tagit mig igenom gav jag den högsta betyg.

Slutligen vill jag gärna nämna filmer om författare och författande. De senaste åren har bjudit på flera mer eller mindre romantiserande  skildringar av detta. För  även om man inte kan påstå att det finns många rätt beträffande Shakespeares riktiga liv, är det väl många som håller med om att Shakespeare in love är en film som lyckas berätta en historia om hur det skulle kunna ha varit när en av världens allra bästa pjäser skapades? Joseph Fiennes fjäderpenna på det tjocka pappret; skildringen av hur händelser ur hans liv vävs in i Romeo och Juliet; hur han skriver om nätterna det skådespelarna nästa dag ska repetera...

Och till sist min favorit. Låt oss kalla det en remake på Alexandre Dumas Kameliadam, nämligen Moulin Rouge med Nicole Kidman som dör precis som Kameliadamen, och Ewan MacGregor som den sörjande författaren. Här är det inte fjäderpennan, utan den gamla skrivmaskinen som romantiseras. Papper som slits ur valsen, skrynklas och slängs i papperskorgen. En bild av förtvivlan och författarmöda.

Läslust och inte

Jag mår inte bra när jag inte läser. Under få, och ganska korta perioder i mitt liv, då jag inte haft möjlighet att läsa, eller på grund av någon slags tanke om att spara tid fått för mig att jag inte skulle läsa, har jag snabbt upptäckt att läsning tillhör mina grundläggande behov. I samma kategori som att sova, att äta, att tvätta sig och att gå på toaletten. Den stora fördelen med att läsa är att man kan göra det samtidigt som en del andra livsnödvändigheter. I alla fall samtidigt som man äter eller sitter på toa. Men det har ofta irriterat mig att det är så jäkla svårt att läsa samtidigt som man duschar. Hur mycket man än utnyttjar möjligheten till att läsa i badet (och tro mig, jag hör till dem som utnyttjar den här möjligheten så ofta som möjligt om man bara har tillgång till ett badkar), så är det svårt att läsa samtidigt som man tvättar håret. 

Trots att jag levt en stor del av mitt liv med näsan i en bok kommer då och då perioder då läslusten inte finns där riktigt. Under hela april har jag läst på en enda bok (David Lagerkrantz' Syndafallet i Wilmslow), och under mars gick det också jäkligt trögt, med endast 2-3 böcker lästa. Jag har förutom detta ett tio-tal böcker som jag kommit in minst en tredjedel i, och som jag skulle beskriva som att jag läser aktivt, men det verkar stå till. Flera av dessa böcker är högt rejtade på bästsäljarlistor, av kritiker, och det är böcker som jag normalt skulle ha läst ut på 2-3 dagar (ja, snabbare än så går det inte när man ska heltidsarbeta också). Böcker som MajGull Axelssons Is och vatten, vatten och is, Snabba cash av Jens Lapidus, och någon av Karin Alvtegens alla böcker som börjar på S. 

Men läser man av lust så läser man av lust. Då får man göra något annat om lusten tillfälligt sviker. Just nu spelar jag Age of Empire. Jag är en spanjor som invaderar Nya Världen med mina ridande missionärer. Jag vet inte om jag skulle jämställa datorspelande med läsande, men båda aktiviteterna konkurrerar om samma del av en småbarnsförälders tid. Det är lättare att somna ifrån när man läser. På gott och ont. Och det är svårt (men inte helt omöjligt) att spela datorspel medan man sitter på toaletten.

Klok – bok – tok... eller snok kanske?

Blir man klok av att läsa? Jag lyssnar på Margot Wallströms Sommarprogram från 2008, som länge legat och skvalpat i min iPod utan att ha blivit lyssnat på. Hon säger att hennes favoritmotto skulle kunna vara "Bli klok, läs en bok". Jag vet inte varför det fastnar hos mig. Så särskilt originellt låter det ju inte, men det är ju i sig ingen anledning till att det inte skulle ligga någon sanning i uttrycket. 

Men jag fortsätter fundera. Blir man med nödvändighet klok eller klokare av att läsa? Eller är inbillar vi oss detta bara på grund av att klok och bok rimmar? En språklig villfarelse således. 

Missförstå mig nu inte. Jag är den första att erkänna att man kan lära sig något genom att läsa böcker. Om man studerar kan man förstås bli klokare (i en betydelse av ordet) genom att läsa. Men i allmänhet – läser folk för att bli klokare då? Och är det är lämplig uppmaning, eller bara ett dåligt rim, ungefär som att gult är fult?

Cirklar: runda och fyrkantiga

Jag tycker om att prata om böcker. Jag vräker boktips över folk bara jag ser dem läsa på bussen, gå in i en bokhandel eller säga något om att de hört talas om att en viss bok ska bli film. Jag jobbar på att hålla munnen stängd i såna här lägen, men om man gör det kan man ju missa en diskussion om läsandet, och varför riskera det?

Jag har flera gånger fått förfrågningar och själv funderat över att gå med i någon bokcirkel, men det har aldrig blivit så. Till skillnad från så många andra projekt i livet har det inte varit ett som bara runnit ut i sanden, eller något som skrivits upp på den mer eller mindre i sinnevärlden existerande att göra-listan. Det har i stället varit något jag aktivt valt bort. Inte för att jag inte vill diskutera (som sagt), eller få boktips (eller hrm, ja, då helst ge boktips), utan det är det där med tiden. Och lusten. 

Det är nog mest det där med lusten. Bara tanken på att jag måste ha läst Svinalängorna eller Bitterfittan till ett visst datum får mig att undvika böckerna. Och om jag till nöds ändå skulle ta mig igenom dem, skulle det vara av plikt. Jag skulle antagligen anteckna i marginalen och stoppa i färgade post-it-lappar för att hitta rätt ställen. Vika hundöron och googla efter recensioner, författarbiografier och eventuella filmoptioner. 

Jag tycker inte om att läsa av krav. Jag gör det så mycket ändå (mitt jobb är kantat av avhandlingar och artiklar som inte är det minsta möjligt att välja bort). Jag tycker om att låta tanken löpa fritt. Jag tycker om att lägga ifrån mig en bok när tiden ännu inte är mogen för den. Jag tycker inte om att läsa i flock därför att alla andra läser Gomorra i år. Och jag tycker (som denna bloggs motto anger) inte om att läsa ut böcker jag inte tycker om.

Det negativa med det här är förstås att det sällan står någon annan läsare bredvid mig färdig att diskutera just den boken jag har huvudet fullt av. 

Det positiva är att jag har ett område i livet som är befriande tomt från krav. Ja, det skulle vara bibliotekskraven då.

---

P.S. Eftersom jag inte har haft några krav på mig har jag förstås läst både Bitterfittan och Svinalängorna. 

Svinalängorna är förresten aktuell snart igen, eftersom den senare i år börjar filmatiseras med Pernilla August som regissör.

Men Gomorra lockar mig inte alls. Morr!