Listfällan

Jag är så glad att jag inte längre behöver passera ett par centralstationer på vägen till jobbet. Slipper hänga på pressbyrån eller pocketshop när tåget är försenat. Jag är så glad att (låt oss kalla det) det mer slimmade tidsschemat som jag som småbarnsförälder följer ger mindre utrymme för att strosa runt både i matbutiker och bokhandlar. Och jag är så glad över att jag insett att jag inte kan vara med i (vad blir det?) mer än tre bokklubbar, och därför sagt upp de mest påträngande av mina medlemsskap.

Min glädje har sin orsak i att jag slipper listorna! Alla dessa topplistor på böcker som presenteras överallt, och som jag tidvis varit helt besatt av. Minst hälften, helst alla böcker på den där jäkla pockettopplistan måste jag ha läst. Oftast har det varitenkelt att pricka av åtminstone fem-sex stycken; de brukar utgöras av de populäraste deckarna, och dem hade jag i allmänhet plöjt redan när de kom ut. Marklund-böcker. Mankell. Nesser. Sen dök det upp sådana där svallvågor från någon författare som precis alla läste. Som Dan Brown. Eller som nu (ja, jag sneglar lite grann på listorna i alla fall), när Stieg Larsson innehar tre platser på listan. Eller alla Guillous Arn-böcker. Men de här böckerna brukar inte vara något problem för mig. Med undantag av Läckbergs storsäljare så brukar de vanligaste deckarna redan varit genomplöjda sedan någon semestern året före. Här kan man alltså ligga steget före i sin planering. Redan när man läser den populära deckaren med hårda pärmar vet man att man har säkrat en plats på pockettoppen nästa vår. Det känns skönt.

Det är värre med de där oväntade romanerna. Som Kajsa Ingmarssons Små citroner gula. Den hade jag inte tippat skulle ta sig upp på topplistan. Eller den där Alkemisten av Paol Coelho. Eller Flyga drake av Khaled Hosseini.

Jag vet aldrig riktigt hur jag ska förhålla mig till de där böckerna. Sannolikheten är ganska stor att jag av nyfikenhet kommer att vilja veta vad det är som lockar hos de här böckerna. Jag brukar stå vid pocketstället och vrida och vända på dem. Om jag tycker att de verkar okej så är det möjligt att jag köper dem med en gång. En del av dem tar det år för mig att läsa. Det känns liksom lite meningslöst när det är så många som redan har läst dem, och jag inte var med från början.

Och dessutom - och detta är problemets kärna för mig - vill jag ju inte känna mig pressad i mitt läsande. Jag vill själv välja vad jag ska läsa. Och när. Jag vill inte bli någon topplisteslav. Jag vill varva oväntade fynd från bibliotekshyllan, med nyutkomna omskrivna böcker, jag vill växla mellan klassiker och omläsningar av gamla kära ungdomsböcker, jag vill variera faktaböcker med lättsmälta deckare. Ändå har jag någon hemlig ambition att parallellt med de mål jag har och vill ha med min läsning, så vill jag samtidigt ha läst det som "alla andra" läser. Som om mitt läsande blir lite bättre om jag både kan hålla mig à jour med försälningstoppslistor, kultursidor, litterära kanon och mina egna (kanske lite skamliga) personliga favoriter.

Äh, jag vet inte. Jag har fortfarande inte läst Alkemisten. Den kanske är jättebra, men den lockar mig inte alls. Just nu har den för mig blivit en symbol för boken jag inte läste. Det är kanske lite orättvist för just den boken (jag kan själv önska att det var någon annan topplistebok som drabbats), men det är nu en gång så det har blivit.

På bok.nu har i alla fall 1804 personer betygsatt Alkemisten. Genomsnittsbetyget är 2,8. Har jag verkligen missat något då? Å andra sidan har 77 personer inte gett Ormens väg på hälleberget ett högre snitt än 3,6. Vad är det med folk ;-) ?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.