Min dotter är förtjust i Filifjonkan. Jag vet inte riktigt varför faktiskt. Om det är för att hon tycker att själva namnet filifjonka låter kul, eller om det är för själva karaktären. En filifjonka torde väl närmast vara Prusseluskans finska kusin, så jag har lite svårt att tro att det ligger bakom. Återstår då att det som lockar är de roliga filifjonk-barnen som uppträder i den Muminfilm som vi ser tillsammans nästan varje kväll. Jag var inget Mumin-fan som liten. Jag minns filmer med Mumindockor som visades på tv i min barndom; ibland var de endast finsktalande, men jag kan minnas fel. Jag tyckte bäst om Snusmumriken, men hade svårt att identifiera mig med något av de andra trollen. Jag tyckte Lilla My var skränig och jobbig. Som vuxen läste jag så alla Muminböckerna, och gav dem högsta betyg. Så poetiska, så vidunderliga skildringar av hur det stora och det lilla livet möts. Så sorgliga och roliga. Det missbrukade ordet bitterljuv skulle jag vilja använda. Eller kanske illustrera med smaken av sötsur sås. Eller när man blandar saltlakrits och kolasnören. Kontentan är i alla fall att jag helt har omvärderat Muminböckerna, Mumin-dalen och alla trollen där.
Jag förstår alltså inte riktigt hur min blott 2-åriga dotter redan kan uppskatta trollens vedermödor, men jag gläds åt att sitta med henne i knät och läsa Vem ska trösta knyttet - för övrigt den enda Tove Jansson-film som jag minns att jag uppskattade (om man nu kan använda det ordet när det handlar om att bli skrämd av mårran) som barn. Förmodligen för att det inte fanns några mumintroll i den boken eller filmen.Dottern, däremot, tycker den största behållningen av Knyttet-boken är bilderna på filifjonkorna.
Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar