Bokmärken

Eftersom "alla" vet att jag är bokälskare brukar jag inte särskilt ofta få böcker i present. De flesta är nämligen oerhört rädda för att köpa något som jag redan läst, så därför får jag en vas i stället. Typ. Det är som om a) det aldrig slagit dem att jag omöjligtvis kan ha läst alla böcker som kommit ut under innevarande år, och b) det går i princip alltid alldeles utmärkt att byta eventuella dubbletter, och c) det finns presentkort på böcker. Samt d) - alternativet som jag själv gillar mest - det är alltid lika spännande att få en bok i present av någon annan, antingen jag kan förvänta mig att det är något jag önskat mig (= bokpaket av sambon), eller något som den andra nogsamt har valt ut för att hon tror att det här är något som jag kommer tycka om (= födelsedagspresent från ett fåtal väninnor och släktingar).

Men en överraskande stor andel av den grupp som inte "vågar" köpa böcker ger mig ändå bokmärken. Ååååh, vad många vackra bokmärken jag har. I papper och metall, i plast och i tyg. Konstfärdiga, broderade, tecknade, med och utan citat, fåglar och författarporträtt. En del är magnetiska, och en del har någon slags fiffig klämma som gör att den kan klämmas fast runt boksidan. En del är långa och smala och sticker ut ur boken. En del är hemmagjorda. En del är säkert riktigt dyra. 

Och nu paradoxen då. Behöver en bokälskare bokmärken? Ja, rent fysiskt behöver man dem ju (särskilt om man som jag ständigt har ett dussin pågående böcker överallt), för på något sätt måste man ju komma ihåg var i boken man var. 

Men en bokälskare som släpar med sig sina böcker på bussen eller som går och läser böcker i parken tar förstås inte med sig bokmärket i brysselspets eller den platta ugglan i silver. I mitt fall stannar de hemma, i en liten fin presentlåda, där jag samlat bokmärken. Jag använder i stället post it-lappar, avrivna bitar av kuvert, den överblivna pinnen från ett uppätet äpple eller päron, sticker in en jobbartikel mellan sidorna, memorerar sidan 279 mellan frukostbordet och busshållsplatsen, eller stoppar in födelsedagskort, räkningar eller kom-i-håg-lappar. För pocketböcker, där bokmärken så lätt glider ut, passar faktiskt hundöron bäst"

Ibland försöker jag hitta något särskilt trevligt ställe, exempelvis i en diktsamling, eller någon stor klassisk roman, som står på sin stadiga plats hemma i bokhyllan. Och så väljer jag ut ett vackert bokmärke och lägger in där. Så att bokmärket ska få en mening med tillvaron, liksom. Men lite konstlat känns det. Särskilt som jag vet att jag har andra, hemliga ställen, i särskilt betydelsefulla böcker, där jag lagt bokmärken i form av en hårlock. Eller en nästan sönderfallen ros. Dessa markerar ju ord och stycken  som verkligen betytt något för mig i mitt liv. Inte som de fådda, vackra som råkat utför någon slags AMS-åtgärd för obrukade bokmärken.