Det var kanske jag som gjorde det, men...

Apropå böcker som förändrar ens liv, så har jag nyss läst ut en bok som borde förändra livet, nämligen Det var inte mitt fel av Ann Heberlein. Jag kommer på mig med att tänka på många personer som jag känner (till) som borde läsa den boken. Och sedan funderar jag på om det är ett tecken på att jag inte ser bjälken i mitt eget öga.

Heberlein är just nu mer aktuell med boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om manodepressivitet eller bipolär typ två. Men det är inte den jag har läst just nu, alltså.

Boken Det var inte mitt fel handlar om den utbredda vanan att skylla ifrån sig. På sin höjd går man så långt att tillstå att jo, man själv kanske gjorde nåt som var lite dumt, men det var inte mitt fel, för att det berodde på x och y och z. Och för all del, även om det skulle vara mitt fel så där rent teoretiskt, så finns det i alla fall dom som gjort värre saker. Hitler till exempel.

För att ni ska förstå kan jag ju exemplifiera med lite aktuella mediaexempel (människoexemplen i min egen vardag känner ni nog knappast till). Vi har till exempel Wanja Lundby-Wedin som först skyller på andra och känner sig lurad när hon inte förstått (hrm, inte gjort det jobb hon haft betalt för och läst in sig på handlingarna) hur höga bonusar skulle kunna bli. Sedan ändrar hon sig lite och menar att andra i alla fall agerat värre.

För några veckor sedan såg vi en annan pudel som vägrade lägga sig på rygg. Liza Marklund sitter i Skavlan och upprepar gång på gång (som svar på återkommande frågor från Skavlan) att hon inte är ledsen för att hon lurat läsare, utan för att de känner sig lurade. Det handlar alltså om hennes så kallade sanna historia, dokumentärromanen Gömda. Vill man så kan man väl för all del tolka hennes uttalande som att hon är ledsen över att blivit påkommen med en lögn, men jag ska inte fördjupa mig mer i Gömda-gate här och nu. Poängen här är att hon inte tar ett dugg ansvar för sina egna handlingar.

Heberleins bok handlar alltså om att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Om att inte förminska sig själv, vilket är vad man gör om man skyller ifrån sig. Och om att utkräva ansvar av andra, därför att vi inte omyndigförklarar dem. Om att erkänna våldsmannens individuella skuld, och kräva att han eller hon tar ansvar för den trots att vi kan förstå att våldet i mångt och mycket beror på samhällets strukturer. Vi har ett val i varje enskild situation. Vi kan välja att inte slå, att inte kränka och att inte skylla på någon annan.

Jag tycker inte det är för mycket sagt att säga att kalla den en grundbok i etik. Om hur jag kan resonera för att kunna leva det liv jag vill. Ett liv där jag kan se mig själv i ögonen i spegeln, och vara stolt över inte att jag gjort fel, men att jag inte skjuter över skulden på någon annan.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.