Böcker blir film, film blir böcker, men ibland blir en bok en sång.
Eftersom jag inte kan motstå att fortsätta spela Suzanne Vegas Solitude standing-album för er blir det idag sången Calypso. Det är inte albumets bästa spår, och inte min favorit, men det är en sång som växer, och som tål många omlyssningar.
Vega gör här en omtolkning av historien om Kalypso, så som den berättas i Odysséen. Där är Kalypso gudinnan som under sju år håller Odysseus som älskare på sin ö Ogygia. Hon erbjuder honom odödlighet i utbyte mot att han stannar hos henne, men hon övertalas till slut av gudarna att släppa honom fri. Då hjälper hon honom att bygga en flotte, och han reser iväg. I Vegas drömska tolkning får vi ta del av Kalypsos oerhörda ensamhet. Allt hon ville ha var lite sällskap. Och trots allt så räddade hon hans liv när han höll på att drunkna utanför hennes ö.
Slutstrofen:
My name is Calypso
I have let him go
In the dawn he sails away
To be gone forever more
And the waves will take him in again
But he'll know their ways now
I will stand upon the shore
With a clean heart
And my song in the wind
The sand will sting my feet
And the sky will burn
It's a lonely time ahead
I do not ask him to return
I let him go
Hela texten finns här.
Den som har läst eller försökt sig på att läsa Homeros original har kanske redan stött på henne, eftersom hon nämns redan på första sidan i första sången (och så långt brukar de flesta väl hänga med?):
Honom [= Odysseus] allena som längtade hem till sitt land och sin maka,nymfen Kalypso höll kvar, den strålande, höga gudinnan,inne i grottornas valv, ty hon åtrådde honom till make.
