lördag 14 maj 2011

Om sorgen kommer

Jag läser Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande. Jag vet nästan ingenting om Didion innan jag börjar läsa (det kan en del av er förfasa er över, varsågoda), men en hel del när jag slutar. Boken handlar om året efter hennes makes död. Maken hette John Dunne och han var gift med Didion i nära 40 år. De  tillbringade nästan all tid tillsammans; om de var åtskilda på grund av arbete hände det ofta att de flög till varandra så att de kunde äta middag tillsammans. De skrev böcker var för sig, och tillsammans filmmanus. Båda var uppenbarligen djupt involverade i den andres arbete.

Den kvällen John dör – 30 december 2003 – har de båda just kommit från intensivvårdsavdelningen, där deras enda dotter, Quintana, vårdas. Hon är medvetslös, och mycket illa däran i en lunginflammation. John dör av en hjärtattack och gravsättningen dröjer nästan två månader, för att Quintana ska hinna bli stark nog att vara med.

Den här boken är en ständig cirkelrörelse, där Didion omväxlande försöker återge vad som hände året efter makens bortgång – inte för oss som läsare egentligen, mer för sig själv. Hur var kronologin? Vad skedde först? Vad kom sen? Omväxlande drar hon med läsaren – men återigen mest sig själv – på hisnande turer genom livet. Långa associationstrådar leder henne blixtsnabbt från triviala saker till nedslag i det långa liv hon och John har levt tillsammans. Det är en ganska osorterad virvel av namn, platser (främst hus), händelser (böcker, filmer, citat) som egentligen är helt meningslösa för mig. Men tillsammans bildar det en tät matta av liv. Ett sammanhang. En verklighet som jag accepterar, just för att den är så där kaotisk som ett riktigt liv är.

Jag fastnar för Didions ständiga användning av litterära källor. Hon läser (och citerar) forskningsrapporter, dikter och romaner (inte minst sina egna och makens). Allt som ger henne ingångar till döden, sådant hon påminner sig och hittar och som i efterhand visat sig förebåda detta dödsfall fastnar hos henne. Hon lägger samman det med sina minnen. Som om det fanns en hemlighet där. Som om svaret en gång skulle komma att bli något annat än Johns hjärtattack som inträffade just när de skulle äta middag, kvällen den 30 december 2003. Det är ett förnuftigt sätt att bekräfta vad hon själv upplever.

Det är mycket kontrollerad sorg här. Ja, det är faktiskt värre än en make som dör, eftersom dottern Quintana återigen blir mycket dålig, och under en lång tid av boken åter är medvetslös. Didion är vid hennes sida, genom sin berättelse försöker hon hålla minnen, tankar och sorg i schack.

När jag läser boken går mina tankar ideligen till Roger Rosenblatts bok Att rosta bröd, som jag läste, skrev om, och inte alls tyckte om i januari. Efter att ha läst Didions bok så syns Rosenblatts text vara en mycket blek kopia. De är så lika på ytan de två böckerna. En älskad familjemedlem dör – Didions make, Rosenblatts dotter – och sedan en mängd vardagsbetraktelser av de små steg och stora tankar som en sörjande omger sig med. Båda böckerna är skrivna av amerikanska journalister, med stora nätverk av inkännande vänner runtom sig. Båda är välskrivna, och alla vardagliga händelser darrar (i båda böckerna) av filosofisk livsvisdom. Jag har redan anklagat Rosenblatt för att han visar för lite känslor i sin bok, och när jag nu tyckte så mycket om Didion tänkte jag först att det var för att hon på ett ärligt sätt visar sina känslor i sin bok. Men det är egentligen inte sant. Hennes bok är inte känslosam, men det finns en äkthet där. Hennes cirklar som återkommer till samma punkt: hon tänker sig att hennes make ska komma tillbaka. Detta är en känsla som hon inte kan kasta av sig. Det finns saker hon måste göra, och sådant hon måste avstå från att göra (slänga hans skor, till exempel) för att inte omöjliggöra en sådan återkomst. Hennes rationella jag har redan låtit kremera kroppen. Ändå återkommer denna magiska tanke gång på gång.

Mot slutet av Didions bok lyckas jag äntligen släppa jämförelsen med Rosenblatt. Jag nöjer mig med att konstatera att jag tycker mycket om Didions bok. Kanske är det inte nödvändigt att hitta en förklaring till att jag gillar den och inte Rosenblatts bok? Kanske ligger själva förklaringen i att Didions bok verkar vara skriven för hennes egen skull (Rosenblatts bok ger mig snarast en känsla av att ha som syfte att ge andra hopp), och speglar hennes eget sökande efter mening. En bok utan svar – men med en aldrig sinande underton av att det finns ett hopp vi måste upprätthålla för att inte bli galna – det är något jag kan förstå.

8 kommentarer:

Lisa sa...

Vilken bra text. Det märks att du verkligen tycker om boken du skriver om, du har lagt märkte till en massa detaljer och redogör dem så inlevelsefullt, bara din recension av boken berör :) Jag har inte läst något av Didion själv, men får nog börja efter att ha läst det här. Stort tack för tipset!

Moa sa...

Jag tyckte också mycket om Ett år av magiskt tänkande! Bra skrivet Vixx!

Ingrid sa...

Jag tyckte mycket om Didions bok- jag har den i hyllan och har många gånger tänkt att läsa om den. Jag minns t ex att Didion och maken tittade på serien "Tenko" ... och det är något med hennes sätt att hantera allt detta svåra som tilltalar mig. Jo, det blir absolut omläsning. Rosenblatts bok har jag inte läst och jag känner nog inte precis för att läsa den heller (tror jag). Det är mycket svårt att skriva om sorg på ett "vettigt" vis.

Jenny B sa...

Så bra och engagerat du skriver om boken! Det ger en god bild av innehållet och tonen. Jag har velat läsa Didions bok sedan jag först hörde om den. Som du beskriver den låter den precis så bra som jag trodde. Jag tror på att det är i sakliga detaljer, och också i tonen hur man beskriver dem, som djupa känslor kan beskrivas utan att det blir påträngande. Didions analyserande kändes som ett hårt arbete för att hålla en desperat saknad i schack.

Anonym sa...

Jag har inte läst Rosenblatt, men tyckte också att Didions bok var fantastisk. Hennes sätt att skriva gör att man som läsare känner sig väldigt engagerad. Och efter att själv ha varit med om en stor sorg var igenkänningsfaktorn hög.

Evalinn sa...

Jag läste den för ett par år sedan och tyckte verkligen mycket om den. Köpte ytterligare några böcker av henne när vi var över i NY, men har inte läst dem än.

Hade inte koll på att hon skrev filmmanus med maken, vet du vilka filmer?

Helena sa...

Jag har stått och funderat över denna bok många gånger på biblioteket, om det kan vara något att läsa eller inte. Nu känner jag mig definitivt övertygad om att jag måste läsa den. Det kan mycket väl bli ett hemlån redan i eftermiddag.

Vixxtoria sa...

Lisa: Varsågod. Jag blir själv sugen på att läsa något mer av Didion, men tvekar inför romanerna (jag inbillar mig att de inte kommer vara som den här självbiografiska texten). Jag får se hur det blir. Hoppas du får trevlig läsning i alla fall.

Moa: Tack! Jo, det är en väldigt bra bok! :-)

Ingrid: Ja, Tenko skriver hon mycket om (jag vet faktiskt inte vad det är för tv-serie egentligen). Över huvud taget är det en del händelser som hon och maken gjort tillsammans, små rutiner (ibland under en kortare tid) som hon ständigt återkommer till. Jag tycker det är fint, små lyckliga ögonblick, inte särskilt märkvärdiga, men det som var själva livet. Det hon saknar. Och det hon kanske framför allt saknar är den enda människan som upplevde dem tillsammans med henne. Att hitta böcker som beskriver sorg som är bra (utan att vara kliniska) är väldigt svårt. När jag nu funderat ytterligare några dagar på Didions bok, så tror jag verkligen att det är hennes utgångspunkt från sina egna tankar som är nyckeln. Hon skriver inte en bok om sorg för någon annan, inte ens (explicit eller i första hand) för att andra ska förstå hennes sorg, eller kunna ha hjälp av den i framtiden. Det känns som om den sprungit ur hennes eget behov att sortera tankarna, att fånga vad som hände. Och nej, Rosenblatt kan du avstå från, tycker jag.

JennyB: Läs den, jag tror att det definitivt är något du skulle tycka om.

Bokklok: Ja, jag tror att de flesta som någon gång upplevt sorg känner igen sig. Boken är ett tydligt exempel på att det mycket individuella ibland är det mest allmänmänskliga.

Evalinn: Åh, rapportera gärna om du läser något mer av henne. Jag vill veta vad det finns för skillnader och likheter. Angående filmmanusen så nämner hon dem ganska ofta i Ett år av magiskt tänkande, så jag googlade lite grann. Wikipedia anger dessa:

The Panic in Needle Park (1971)
Play It As It Lays (1972) (based on her novel)
A Star Is Born (1976)
True Confessions (1981)
Up Close & Personal (1996)

Helena: Ja, då kan jag bara önska dig trevlig läsning! (Och hoppas att biblioteket har den inne.)