När den här bokälskaren är trött

Innan jag fick barn hade jag aldrig nånsin somnat med näsan i en bok. Ja, ni förstår säkert att det inte berodde på att jag inte läste sent på nätterna, utan att lusten att läsa alltid lyckades övervinna tröttheten.

Den tiden är dock förbi. Eller förhoppningsvis endast i pausläge; jag har inte slutat hoppas på att jag ska orka mig igenom långa sköna läsnätter igen när dottern flyttat hemifrån. Men nu har jag i alla fall två kvällar i rad somnat mitt i Mr Darcys frieri till Elizabeth. Det är förvisso ganska långt, men utgör ändå bokens höjdpunkt, och är något jag alltid har svårt att läsa utan förtjusta utrop.

Ja, jag skriver bara det här som ett exempel på hur trött jag är alltså, och som en försäkran om att även om det är lite tyst här just nu, så lovar jag återkomma när jag vaknat.

Kär, olycklig, död

Om man ska diskutera olycklig kärlek så finns det ju lite olika varianter. Utan att vara uttömmande tänkte jag här ta upp tre av dem: Det kan handla om obesvarad kärlek, och någon som trånar, för alltid olycklig. Eller så kan det hända om två älskande som av någon anledning inte kan få varandra. En eller båda kan vara gifta till exempel. Eller så är det två som älskar varandra men av någon anledning så anser de (eller någon av dem) inte att de kan vara tillsammans. Dessa tre former av olycklig kärlek är irriterande i stegrande ordning, och jag tänkte exemplifiera med (minst) en historia av sort varje i veckans Tematrio, som handlar om olycklig kärlek.

Berättelser av den första typen brukar mynna ut i att den som är obesvarat kär träffar någon annan som kan älska henne (eller honom), och får på så sätt erfara vad ömsesidig kärlek kan innebära. Precis ett sådant förlopp har en av de allra mest klassiska kärlekshistorierna, nämligen den om Romeo och Juliet. När Shakespeares pjäs börjar är Romeo hopplöst och olyckligt förälskad i Rosaline, som han diktar smäktande kärleksdikter till. Denna avståndsdyrkan förbyts i ömsesidig förälskelse när han möter Juliet. (Sedemera förvandlas detta till en ödesdiger kärlekshistoria, som slutar i ond, bråd död, inte bara för kärleksparet.) Man kan också läsa Bridget Jones Diary, där variationen på temat innehåller betydligt mer cigaretter och alkohol, och inte slutar med knivar som ska rosta i sin skida, aka bröstkorgen.

Berättelser av den andra typen handlar ofta om personer som är ganska nöjda som dom har det, kanske med man och barn, men så drabbas de av passionen! Ett klassiskt exempel är sagan om Tristan och Isolde. Isolde är prinsessa på Irland, och har blivit trolovad med kung Mark av Cornwall. Tristan åker till Irland för att eskortera Isolde till hennes make. Av misstag råkar de två dricka en kärleksbrygd, och blir hopplöst och oåterkalleligen förälskade i varandra. Isolde gifter sig med Mark, och sen tillbringar hon större delen av äktenskapet med att vara otrogen med Tristan. Något lyckligt slut kan man inte direkt säga att den här historien får. De som läst och gråtit åt den här hopplösa kärlekssagan kan i stället ge sig på någon av de många återgivningarna av trekanten (!) Kung Arthur – Guinevere – Riddar Lancelot.

Vad beträffar berättelser av den tredje typen kommer jag på rak arm inte på någon riktigt gammal och klassisk historia att exemplifiera med (att leta bland de gamla grekerna låter sig inte göras, för det är sannerligen ingenting som får älskande där att tveka eller tänka efter två gånger: otrohet, mord och incest är mer regel än undantag). Jag fastnar i stället för Hjalmar Söderbergs berättelse om Arvid och Lydia: Den allvarsamma leken. Här är båda förälskade, och det är väl egentligen inte så mycket som gör att de inte kan "få" varandra (vilket i det här sekelskiftet betyder giftermål). Arvid vill bara ha ett lite bättre jobb först. Och det kan väl Lydia förstå. Hon vill också gärna ha det lite bättre ställt. Och så går de där och väntar på varandra, han i Stockholm, och hon i föräldrahemmet. Men till sist tröttnar hon väl på att vänta, och gifter sig med en rik man med herrgård. När Arvid och Lydia träffas senare i livet och återupptar sin kärlekshistoria genom att vara otrogna med varandra så hoppas man att de för en gångs skull struntar i förnuftet, och skiljer sig från sina respektive och ger sin kärlek en chans. Men icke. Det här är en sådan där historia där man in i det sista irriterar sig på två personer som hade möjlighet att välja rätt, men inte gjorde det. Det är en bra historia, dock, det är det. Och om man vill kan man slå till på Gunbritt Sundströms minst lika bra parafras: För Lydia.

Vi och dom

Jag har dessvärre flera minnesbilder. Och mer än en person att exemplifiera med. Men i den scen jag väljer finns en liten flicka. Hon är nio år gammal, och det är en grå eftermiddag i november. Hon sitter i en liten skrubb med undervisningsmaterial bredvid sitt klassrum och räknar fokuserat i matteboken. I salen intill övas inför fredagens adventsgudstjänst. Bereden väg för Herran. Adventstid kom till mitt ensamma hus. Jag går förbi den halvöppna dörren, och ser flickans lilla rygg, det pageklippta, mörka håret. Jag minns tydligt hennes vita, stickad kofta med smala, pastellfärgade ränder. Hon ser ensam ut. Och rädd. Och väldigt utanför.

Jag har just avslutat läsningen av Charlotte Esséns bok Sektbarn. Essén är journalist och har skrivit runt 460 tättskrivna sidor om villkoren för de barn som växer upp i sekter, eftersom de har föräldrar som är medlemmar i en sådan. Det handlar alltså om personer som inte själva valt att ingå i en religiös gemenskap, och som i många fall har ingen eller liten kunskap om vad ett liv utanför en svartvit värld, som kontrollerar alla livets skeden kan innebära.

Det här är en oerhört bra bok. Välskriven. Välresearchad. Det är den bästa bok jag läst på mycket länge, och jag är förvånad över att den inte ens varit nominerad i fackboksklassen för Augustpriset. Boken borde utgöra en del av kurslitteratur inom en mängd utbildningsområden: åtminstone psykologi, psykiatri, vård, utbildning, juridik, religionsvetenskap, och sociologi.

Essén har som bakgrundsmaterial djupintervjuat många (unga) vuxna som lämnat sekter av olika slag, men fokuserar i var sitt kapitel främst på en person från varje sekt. Hon fördjupar sig i Jehovas vittnen, Familjen (eller Guds barn, som det tidigare hette), Knutbyförsamlingen, Hare Krishna och Finlands förebedjare. Förutom dessa kapitel finns längre stycken om exempelvis Scientologi-kyrkan, samt kända självmordssekter som Peoples Temple och Branch Davidians.

Förutom att genom sina intervjuer belysa enskilda personers problem under uppväxten, ger hon en översikt av de olika sekternas trosuppfattningar, med särskild tonvikt på hur dessa påverkar barnen. De vittnesmål som hon tagit del av berättar om små barn som endast får två måltider per dag, eller tvingas meditera 12 timmar per dygn. Det kan handla om barn som tvingas dricka ko-urin, eller barn som som blir systematiskt slagna eller tvingade till sexuella handlingar i guds namn. Det handlar nästan uteslutande om barn som lever i en svartvit värld, där det talas mer om djävulen än om gud. Där det varnas för ett samhälle utanför, som vill ta barnen ifrån gemenskapen. Det handlar om barn som tränats i att inte tänka själva. Som bestraffats för egna initiativ. Som inte har fått lyssna till sin inre röst, och inte fått lov att ta reda på vem de själva är.

Styrkan i Esséns bok är att hon påvisar på vilka punkter sekterna bryter mot barnkonventionen. Hon invententerar också den hjälp som finns att få, och analyserar på vilket sätt samhället kan hjälpa. Men hon påpekar också de stora brister som finns, och en enorm okunskap och närmast rädsla hos professionella utövare inom socialtjänst och psykiatri, inom vården, skolan och bland lagstiftare att närma sig något som handlar om religion. En psykisk diagnos är en sak. Religiösa tvivel en annan. Det senare kan man inte hantera.

Det finns många svårigheter för en (ung) människa som vuxit upp i en sekt när man kommer ut i den verkliga världen. Det handlar om praktiska saker – hur funkar allting? Hur ska man bära sig åt när man inte har någon utbildning (många sekter uppmanar aktivt sina medlemmar att inte skaffa sig högre utbildning, dels kan ses det som onödigt eftersom slutet ändå är nära, dels kan medlemmens tid användas bättre än för vidareutbildning, dels kan det vara bättre att tjäna pengar så fort som möjligt för att kunna bidra till sekten, dels vill man ofta begränsa medlemmens kontakter med det omgivande samhället), kanske till och med undermålig grundskola (i en del fall förekommer hemundervisning, för att kunna kontrollera att barnen lär sig sektens trosföreställningar, och minimera kontakterna med samhället). Men svårigheter handlar också om skuld och skam. Hur har man kunnat tro på något så dumt? Hur har man kunnat kasta bort sitt liv på detta? Och om man i hela sitt liv fått höra att samhället utanför är farligt och fördärvat och man själv inom sekten varit utvald och upphöjd är det lätt att känna mindervärdeskänslor för att man inte längre är just utvald. Om man aldrig fått välja själv, utan bara gjort vad man blivit tillsagd, är det också svårt att tvingas ta egna beslut. Ibland går det överstyr, och före detta sektmedlemmar kan bli mycket utagerande. En annan viktig fråga är att sekten i många fall har gjort mycket för att bryta upp tilliten mellan föräldrar och barn, och hindra den viktiga anknytningsprocessen. Detta kan ske genom att små barn till exempel systematiskt "disciplineras" (exempelvis hålls fast, inte blir tröstade när de gråter, eller agas) av en auktoritet inom sekten, med förälderns tillåtelse – kanske ser till och med föräldern på. Det sker också genom att föräldrarna uppmanas att lämna ifrån sig barnet, och kanske leva åtskilda från barnen under långa tider. Idag vet man att avsaknaden av goda erfarenheter av anknytning i tidiga år försvårar nära relationer i vuxen ålder.

Det är en bok som inte ger några enkla svar. Vuxnas religionsfrihet är en sak. Barns är en annan. Men det är inte en enkel fråga att till exempel besluta att vuxna inte har rätt att låta sina barn växa upp med samma tro som dem själva. Däremot borde det vara enklare att hindra vuxna med aldrig så stark övertygelse att utsätta sina barn för fysisk och psykisk misshandel.

Recensenten i Sydsvenskan tycker att Essén borde ha gallrat hårdare i slutkapitlen. Jag tycker tvärtom att slutkapitlen är bokens stora behållning. Här finns intervjuer med folk som på olika sätt arbetat med människor som lämnat sekter, och här finns så handfasta tips som det är möjligt att ge. Jag tycker att andra halvans ger stadga åt de ibland based on a true story-liknande berättelserna i första halvan.

Jag tycker det här är en bok som borde få mycket mer uppmärksamhet. Om och om igen. Den kommer att hålla för en lång tid framöver, och jag hoppas att den blir ett standardverk för utbildningsprogram inom många områden: socionomer, psykologer, läkare, religionsvetare, präster, lärare, jurister.

Den som vill läsa något mer skönlitterärt inriktat kan till exempel ge sig på Sekten av Peter Pohl. Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson kan man också läsa, men med risk för att bagatellisera problemet så kändes det som om den boken inte riktigt lyckades skildra instängdheten och den parallella verkligheten. En bok som jag själv är mycket förtjust i (om man kan använda ett sådant uttryck i det här sammanhanget är) Guds Robot av Iben Melbye. En bok om en helt vanlig dansk kille som luffar runt i USA och fastnar i Moon-sekten, och hans kidnappning och avprogrammering.

Och flickan i min inledning? Hon var ett av många barn under min uppväxt, som liksom levde i en parallell verklighet. Som aldrig fick vara med på skolavslutningar, på julspelen eller påskpysslet. Som fick panik i blicken om någon sa ordet "födelsedag". Som aldrig ringde på dörren och frågade om nån ville komma ut och leka. Hennes familj var Jehovas vittnen, och bodde granne med mig.

Medsyster

Hon suckar uppgivet.

"Det är som en sjukdom. Ett tvångsbeteende."

"Vadå?"

"Att jag måste få människor att läsa. Och jag vet inte vad jag ska göra för att komma ur det."

Bibliotekarien Astrid till Sylvia i Borta bäst (s 79) av Sara Kadefors.

Plus minus noll

Hittills i år har jag läst lika många böcker som jag har köpt. Det är ingen dålig lässtatistik med andra ord.

Jag har emellertid inte läst någon av de inköpta böckerna. Men eftersom jag går i pension redan år 2038 så dröjer det ju inte så länge innan det blir av.

Och hela garderoben är full av inget att ha på sig

Tinyfeist-Lisa skriver idag:

Jag vill bara inte läsa mina olästa böcker. 

Jag håller med. Man kan faktiskt undra varför man en gång släpat hem dom, och varför dom ska stå här hemma och svälla över alla bräddar i bokhyllorna. Tråkigare sällskap får man leta efter.

Vad var det man såg i varann en gång i tiden? Var det något charmigt dekadent med omslaget? Var det pondusen som de 640 sidorna medförde? Var det prisvinnarstämplen som präglats in på framsidan vid andra tryckningen? Var det tanken på att frottera sig med en tidlös klassiker? Ville man ha sällskap i sängen, i badet, vid frukosten eller bara dekorera soffbordet med ett kuttersmycke?  Var man ute efter något fiberrikt, ett intellektuellt utbyte, något multikulturellt eller hamnade dom i bokhyllan under livskris när man skulle försöka bli den man trodde man egentligen var?

Oavsett vilket är frågan hur man ska bära sig åt för att tala om för dom att det är dags att gå.

Sätta i gång brandlarmet, kanske?

Alla kretensare ljuger

Jag brukar ju ljuga och lägga till när det gäller vilka böcker jag har läst (det är sällan drar jag ifrån, faktiskt), så att komma på tre klassiker som jag inte har läst, inte påstått att jag har läst, men vill läsa blir lite svårt. Jag  har nöjt mig med klassiker som jag i alla fall inte påstått här på bloggen att jag läst, och som jag vill läsa. Och det är mitt bidrag till veckans tematrio om olästa klassiker.

Brideshead revisited. Fråga mig inte varför jag inte läst den. Antagligen för att jag aldrig såg tv-serien En förlorad värld, och inte heller visste att den baserades på en roman (jag trodde mer att den var som Herrskap och tjänstefolk ungefär – en tv-serie jag förvisso inte heller sett). Men den är inköpt och väntar på läsning. (Och precis när jag insåg att det var en bok tänker jag faktiskt inte avslöja.)

På spaning efter den tid som flytt. Jag skrev för bara ett par veckor sedan hos Ingrid att Prousts septalog tänker jag (helt utan ironi) läsa innan jag dör. Men jag har inte tänkt dö än på länge.

Zen eller konsten att sköta en motorcykel. Den här boken får väl räknas som en modern klassiker. Jag har inte läst ut den, för jag tycker den är tråååååkig. Men jag planerar en utläsning, för det irriterar mig att ha haft den oläst i bokhyllan sedan 1993. Och halvläst sedan 2004.

Mea culpa

Vet ni, ibland känner jag mig väldigt, väldigt skyldig om någon läser en bok som jag tycker är bra, och sen inte gillar den alls.

Som om min smak liksom blir sämre för att nån annan inte tycker likadant.

Den rent psykologiska analysen av hur jag tar på mig skulden för både en författares alster och andras dåliga smak, samt integrerar detta med min egen självbild kan med fördel lämnas därhän just här. Men jag ville liksom be om ursäkt till alla som kanske läser en av mina favoritböcker på rekommendation, och inte alls blir överväldigade. Förlåt.






Och, ja just det. Slutsatsen blir att jag hädanefter bara skriver sågningar! (Och döper om bloggen till Motorsågsbloggen. Jag har just kollat och namnet är ledigt.)