Snart blir det slagsmål om maten. En grupp blinda tar hand om matlådorna och delar endast med sig om övriga betalar dem, först med pengar, sedan genom att grupper av kvinnor våldtas natten igenom.
Till slut har hela samhället blivit blint. De blinda i karantän får lämna mentalsjukhuset, i jakt på den mat man kan hitta i staden. Elektriciteten fungerar inte, kylskåp, vatten, spisar – allt är utslaget. Blinda människor vandrar tillsammans i grupper, sover där de hittar skydd. En del plundrar mataffärer, andra dödar och äter råa kaniner och hönor. Hundar förvildas och kalasar på lik på gatorna. Exkrementer och sopor ligger längs husväggarna. På torgen hörs domedagspredikningar.
En enda kvinna har (vad vi vet) har klarat sig från blindheten. Hon låtsades vara blind för att få lov att följa sin make i karantän, men nu leder hon en liten grupp av blinda genom ett samhälle i sammanbrott. Som enda åsyna vittne ser hon förödelsen. Hur helgonbilderna i kyrkan fått vita ögonbindlar. Hur människors smuts gör dem omänskliga. Hennes lilla grupp överlever kanske på grund av hennes syn. Hon kan hitta mat, skapa ett hem i kaoset åt dem. Upprätthålla deras mänsklighet.
Det är en stark bok, som djupast ifrågasätter vad som är civilisation, medkänsla, och värdighet. Vilka handlingar kan man leva med? Och hur handikappade blir vi när ett av våra sinnen fördunklas?
Jag skulle vilja (men är lite för trött för) utveckla hur blindheten i den här boken är en symbol för hur lite vi ser till våra medmänniskor, hur vår egoism får råda i de mest extrema situationer. Och jag skulle vilja fundera över om det är det hustruns osjälviska handling att följa med sin man i karantänen trots att hon (ännu) inte blivit blind som räddar henne. Boken ger inget svar på detta, lika lite som vi får veta hur blindheten uppstod till att börja med, eller vad som får den att försvinna mot slutet av boken. (Det antyds dock att det faktum att de blinda börjar kunna se igen kan handla om att de nu vant sig vid sin blindhet, och kanske egentligen inte är seende i verklig bemärkelse.)
Hur bra den här boken än är känner jag att jag är lite matt och trött av civilisationskritiken i de senaste dystopierna jag läst. Margaret Atwoods sammanbrott i Syndaflodens år och i Oryx och Crake (jag har skrivit om de böckerna här), liksom Cormac McCarthys Vägen är två andra skildringar av i stort sett samma framtid. Atwood fokuserar på genetikens förbannelse; McCarthy på krig eller annan förgörelse; Saramago på egoismen. Jag förstår och ger dem rätt i samtliga analyser. I extrema situationer kommer människor att äta vad som helst, inklusive mögliga potatisskal. De kommer att vada i sin egen skit, de kommer plundra lik, äta varandra och de kommer i bästa fall ha kvar ett uns av godhet inom sig, som ändå inger mänskligheten ett litet hopp. Men jag behöver en dystopi-paus. Den börjar nu.
4 kommentarer:
Det var några år sedan jag läste Blindheten, men jag minns hur skräcken att bli smittad påverkade människorna, och hur civilisationens fernissa skrapades av, både bland de blinda och från de seende gentemot de blinda. Jag tyckte inte överdrivet mycket om Saramagos språk, men stämningen har stannat kvar i mitt minne. Jag för min del såg aldrig berättelsen som en generell kritik mot brist på medmänsklighet, utan som en påminnelse om hur kort steget är mellan ordning och kaos, och hur svårt det är att ta steget tillbaka från anarki till att lita på varandra (vilket alla egentligen tjänar på). Men det är intressant att höra hur du tänker, och det ena utesluter inte det andra.
Jenny: Ja, det korta steget mellan ordning och kaos är väl det som dominerar. Men när jag läste boken nu alldeles nyss så såg jag så många likheter med både Vägen och Syndaflodens år, som båda också tar upp precis det där – hur det ordnade samhället faller isär, och hur det som vi betraktar som civilisation och mänsklighet är mindre stabilt än vi inbillar oss. Just för att de här tre böckerna betonar lite olika saker, så fastnade jag för det där med medmänskligheten hos honom, men det var kanske inte _hans_ poäng.
Jag tycker annars boken var väldigt intressant, därför att han lägger vikt vid en enda liten sak som ändrar sig (människans förmåga att se, och ok, förvisso inte en LITEN sak), och hur stora konsekvenser det får. Det vill säga, det blir en påminnelse om hur beroende vi är av den svagaste länken. I det här snabba skeendet så hinner inte reservplaner upprättas. Och när det handlar om överlevnad så blir det inte tid till att tänka på samhällsstrukturer och "mänsklighetens bästa".
Jag läste precis samtidigt Hotel Galicja (av Per Agne Erkelius; jag ska skriva om den vilken dag som helst också), som ju bl a beskriver koncentrationslägren och hur franska judar samlades upp och skickades dit sommaren 1942. Det var så påtagliga paralleller mellan Saramagos undergångssamhälle och de "äkta" händelserna i Erkelius bok – reaktionerna, skildringarna av jakten på mat och de fruktansvärda sanitära förhållandena. Det var nog därför jag tyckte det nästan var för svårt att föreställa sig Saramagos bok som fiktion. Det kändes som en väldigt rimlig föreställning om vad som skulle kunna ske om en Blindhet drabbade mänskligheten.
Jag tyckte faktiskt om Saramagos språk, det var spännande hur han löste dialogen (replikerna var ju radade efter varandra i löpande text, men kommatecken emellan, okonventionellt, men det skapade både en illusion av att de inte var mer eller mindre viktiga än skeendet, och av att de kanske faktiskt aldrig yttrades). Däremot kunde jag inte komma ifrån (och det kan jag nästan aldrig när jag ger mig på en Nobelprisvinnare) att jag funderade över att det var alltså så här en Nobelprisvinnare kan skriva :-D
Jag fastnade nog också för det att han förändrar en liten sak, att människorna förlorar synen, och vips är det The End Of The World As We Know It. Jag läste boken samtidigt som vågen kom in över Japan och Fukushima var på nyheterna varenda dag. Det förstärkte förstås känslan av hur skör världen ändå är, vad händer med kärnkraft om Blindheten slår till.
Dystopier är inte direkt någon favoritgenre (Oryx och Clarke har jag försökt ta mig genom två gånger utan att lyckas med, trots att Atwood är en favorit), men jag gillade Blindheten med hur sammanbrottet av samhället skildras så logiskt och ofrånkomligt. Kanske är det därför den inte riktigt känns som fiktion. Såg på nätet att det gjorts en film på boken, vilket helt undgått mig men den hade ju varit lite intressant att se hur den blivit (sämre antagligen...)
/Christoffer
Christoffer (ursäkta det här sena svaret!!): Jag har faktiskt beställt filmen, eftersom jag blev intresserad av att se den (jag visste dock inte att den blivit filmad förrän av en slump ungefär när jag bestämde mig för att läsa den). Har du förresten testat Atwoods Syndaflodens år? Många verkar tycka bättre om den än Oryx och Crake, och den behandlar på sätt och vis samma historia (de är relaterade de två böckerna), dvs genetiken som löpt amok. Men många tycker det är betydlgit lättare att läsa Syndafloden. Fast gillar man inte dystopier finns det annat man kan läsa.
Men det där som Saramago gör, att ta en ena liten detalj och undersöka vad som händer om den förändras, det är verkligen väldigt intressant tycker jag. Man skulle kunna föreställa sig att man undersökte vad som hände om andra saker förändrades. Vad skulle ske om alla blev stumma? Om vi förlorade förmågan att gå, eller om vi tvärtom fick vingar? Om raserna försvann? Om alla plötsligt hade precis lika mycket tillgångar (pengar, mat, husrum etc)? Och som du skriver så kan man verkligen behöva den där funderingen och det där skavet mot verkligheten ibland. Själv läste jag (om) Martinsons Aniara medan Japan-katastrofen härjade som värst. Då blev också kärnkraftsfrågan tydligare på många sätt.
Skicka en kommentar