söndag 15 maj 2011

När storfiskarns armar inte räcker till

Det finns så många oskulder att förlora i böckernas värld. Första boksexet, naturligtvis (70-talsbarn som jag är blev det tillsammans med Hans-Eric Hellberg), första gayboken (Duktig pojke av Inger Edelfeldt) och första våldtäktsboken (här är jag inte säker på om det var Sven Wernströms Trälarna, eller möjligen Marianne Ruuths Nanna). Och de andra, mindre sexrelaterade milstolparna: Första Shakespearedramat (Hamlet, 1985), första grafiska romanen (Persepolis, så sent som 2010, faktiskt) och första azerbajdzjanska poeten (väntar jag fortfarande på, liksom – misstänker jag – du, kära läsare).

I veckan blev jag däremot av med min Hemingway-oskuld.

Det är ju inte så att jag inte har försökt tidigare. Tvärtom. Sedan jag 1993 på ett antikvariat införskaffade The old man and the sea har jag försökt läsa den massvis med gånger. 127 sidor – hur svårt kan det vara? Jag brukar komma ungefär 30 sidor in i boken (det vill säga så långt man kommer innan det är dags för en ganska naturlig paus och en god natts sömn), och sen blir boken liggande.

Det här är den enkla berättelsen om den gamle mannen. Han som var så stark i sin ungdom att han höll stånd under ett helt dygns armbrytning. När åskådarna slutade satsa pengar på vinnaren och började droppa av till sina arbeten avgjorde den då ännu inte så gamle mannen kampen med en knyck på handleden. Det gav honom ett rykte som han levde på länge. Kanske fortfarande den gången han gifte sig. Jo, för mannen var gift en gång, det är länge sen nu och han har bara en bild kvar av sin hustru. Den blev dammig och förstörd av att hänga på väggen i hans skjul, så nu ligger den i en låda under en ren skjorta.

Den gamle har sin båt, och han har en pojke som fiskar med honom, och hjälper honom med stort och smått – ända till bokens början. Då har mannen inte fångat nån fisk på 83 dagar och pojkens föräldrar har därför bestämt att sonen nu måste fiska med en annan båt. Pojken kommer ändå till mannen och ser till att han får frukost, att han har agn och att båten är i ordning innan han seglar ut.

Så här långt har jag läst minst fyra gånger genom åren. Häromkvällen hände det sig att jag läste vidare, förbi denna kritiska punkt, och således fortsatte följa den gamle mannen när han seglar ut till vad som kan bli hans åttiofjärde fångstlösa dag.

Men det är den här dagen det händer: han får en fisk på kroken. Han känner dess rörelse långt där nere under båten, på många famnars djup. Den är stark. Och stor. Den äter upp bete efter bete, till slut sitter den ordentligt fast på kroken. Mannen fröjdas – det är en fångst som kommer kunna försörja honom genom hela vintern, om han bara lyckas dra upp den. För det är lättare tänkt än gjort. Fisken är stark, och drar mannen och båten längre och längre ut till havs. När det blir mörkt är de så långt ut att mannen inte ens kan se ljuset från Havanna. Hela natten vakar mannen. Väntar ut fisken. Den är kanske stor, men förr eller senare kommer den att tröttna. Han drar upp andra, mindre fiskar. Äter dem råa, tar en klunk vatten ur sin flaska, kissar över relingen, bekymrar sig om att hans dåliga, vänstra hand blivit skadad när fisken försökt dra sig fri, och bidar sin tid.

Nästan två dygn väntar han innan fisken* slutligen ger upp. Den visar sig vara längre än båten, och han får surra fast den längs relingen, innan han hissar segel och styr mot land. Han är trött och utmattad, men gläds åt sin fångst.

Tills hajarna kommer. De attackerar det ståtliga bytet, och den gamle mannen blir på så sätt av med både harpun och klubbor. När han till slut utmattad kommer till stranden återstår endast den imponerande fiskens renätna skelett bundet vid båten. Mannen somnar i sitt skjul – mer eländig än vid bokens början – och vaknar inte förrän pojken kommer med hett kaffe till honom.

Ja, det är ungefär det hela.

Och förstås knappast någonting av det hela. Jag har skyndat mig igenom de 127 sidorna med andan i halsen. Ska den gamle fiskaren få sin storfisk? Ska han kunna ta hem den utan att hajarna anfaller, och ska han överhuvudtaget överleva den här påfrestande fisketuren? Det är isande spänning (i Karibiens heta sol). Jag läser berättelsen som en allegori över de mål bara med de största offer kan uppnå i livet. Och som en variation på temat att vi ingenting kan ta med oss dit vi går härnäst. Där finns också respekten för fiskens styrka, sorgen – och stoltheten – över att övermanna den, och meningslösheten i fiskens död när den ändå bara slutade som hajmat. När pojken och mannen har ett samtal i slutet av boken, och gör upp planer för hur de ska fiska ihop ser jag ändå en slags försoning vid tanken på fiskens (onödiga) offer. Vill man går det att loda fram fler teman, kanske livets fåfänglighet och förgänglighet. Det är också en bok med ett starkt närvaro i nuet, så den moderna mindfulnessmänniskan kan hitta en botten att stå på, om hon vill.

Slutligen måste jag även skriva något om isberg, för om det var något som jag var förberedd på när jag skulle träffa Hemingway, så var det just detta (tänk gärna Titanic, fast tvärtom). Det är ju så hans berättarteknik har beskrivits: att större delen av berättelsen finns mellan raderna – ja, eller under ytan då. Engelska Wikipedia skriver så här om isbergsteorin: "The theory is this: The meaning of a piece is not immediately evident, because the crux of the story lies below the surface, just as most of the mass of a real iceberg similarly lies beneath the surface. For example The Old Man and the Sea is a meditation upon youth and age, even though the protagonist spends little or no time thinking on those terms."

Men när jag läser The old man and the sea tänker jag att isbergsberättande för 2010-människan är mer regel än undantag. I alla bättre moderna romaner nuförtiden återfinns allt det väsentliga i berättelsen utanför de nedskrivna ordens betydelsen. Författarna bygger skelett och åberopar gemensamma konnotationer och underförstådda relationer. Det är ansträngande för mig som läsare att förstå och tolka dagens goda romaner.  Detta om något är väl en erkänsla av Hemingways teknik. Fast jag måste tillstå att jag är lite besviken. Jag var beredd på något ganska kärvt – en behavioristisk studie av människans psykologi. Med denna förväntan fann jag Hemingway nästan pladdrig när den gamle i sina tankar vandrade längs minnets allé.

Men bra var det.

*Fisken heter på engelska marlin, något som har översatts till svärdfisk på svenska. Marlin verkar dock i realiteten (läs enligt några googlingar) vara en slags svärdfisksläkting.  

15 kommentarer:

Sanna sa...

Nu när du blivit av med Hemingwayoskulden tycker jag att du borde testa på The Sun Also Rises (världens bästa bok!) alternativt A Farewell to Arms (inte så dum den heller). Känner du för något kortare kan jag också rekommendera Hemingways novellsamlingar, fast jag vet å andra sidan inte vad av Hemingway jag INTE skulle rekommendera... :)

enligt O sa...

Farväl till vapen endast om du är upplagd för smetig romantik. Jag blev irriterad av den. Den gamle och havet gillade jag dock skarpt!

Spectatia sa...

Tittar förbi och rekommenderar memoarboken A Moveable Feast!

a-lo (the book pond) sa...

Jag håller med Sanna nästan rakt av. I The sun also rises får du isbergsteknik så det räcker och blir över ;)

Anonymous sa...

Jag tyckte mycket om "Farväl till vapnen" En mycket välskriven kärlekshistoria. Jag läste den när jag var 24-25år.
Du bör även läsa novellsamlingen "Men without women"

Vixxtoria sa...

Sanna: Vad bra att du hittade hit med en gång. Jag tänkte jag skulle gå till din blogg och harkla mig lite för att få hit dig, men orkade inte göra det i natt, och nu blev det ju överflödigt.

Jag kommer säkert testa någon mer Hemingway, och just A farewell to arms och Solen har sin gång är de jag funderat mest över. Men det kommer nog vara beroende av vad biblioteket har inne. Det problematiska upplever jag med honom är just att det är väldigt svårt att läsa utan förutfattade meningar. Om isberg, katter, manschauvinism... Det hindrar mig lite.

Enligt O: Ibland är jag upplagd för smetig romantik. Men den slutar ju inte så bra, den där (det vet jag för jag har råkat se slutet på en filmatisering med Sandra Bullock).

Spectatia: Hej och tack för titten! Och tipset. Om man (i dagsläget) inte tänker läsa så himla mycket Hemingway, och inte är nån särskilt stor memoarälskare så där i allmänhet, är det då ändå en av de Hemingway som man ska inkludera?

A-lo: Okej. Det där var fel kommentar känner jag. ;-) Jag är egentligen nu beredd att läsa nästa Hemingway (när det nu blir) UTAN att spana efter isberg. Jag känner att det skulle bli ett mycket påtagligt hinder mindre som står i vägen för min egen upplevelse.

Anonym: Varför just Män utan kvinnor? Vad innehåller den som gör den extra läsvärd?

Anonymous sa...

Jag vill rekommendera "Men without women" för att det är andra sidan av myntet. "Farväl till vapnen" är lite lätt sentimental, och lite sirlig i jämförelse med novellerna, men jag tyckte mycket om den.
Konnässörerna brukar framhålla Hemingways noveller, eftersom han är extra stram där. Han uttrycker sig kort, kärnfullt och samtidigt finns det väldigt mycket mellan raderna. Till synes enkel prosa.
Han var inte heller världsberömd när han skrev novellerna.

Vixxtoria sa...

Tack för mer info om Män utan kvinnor. Jag ska ha det i åtanke (jag är ingen stor novelläsare, och väljer därför - till skillnad från min övriga läsning – novellsamlingar efter noga övervägande), och så får vi se hur det blir. Jag hoppas på att leva 40 år till eller så, så jag borde hinna klämma in.

Spectatia sa...

Nja, om man inte är så förtjust i memoarer så vet jag inte... Men jag gillar den för den rörliga känslan i livet som skildras och för kopplingen till andra författare och konstnärer, bl.a. Scott Fitzgerald som nämns i en kommentartråd ovanför.

Vixxtoria sa...

Spectatia: Vi får se hur det blir då helt enkelt. De där novellerna lockar mer just nu. Och så får jag se om min biografirate börjar gå upp år från år. Den brukar ligga på ungefär två, och i år ligger Palmebiografin och Mikael Timms om Ingmar Bergman redan väldigt långt fram i kön...

Men ibland kan man ju fuska och tänka att en bra bok inte är en biografi ;-) (Av nån anledning förknippar jag ju dessutom biografier med ganska tråkiga och framför allt krävande böcker. Om detta inte stämmer så behöver jag ju inte räkna dem som biografier... )

Anonymous sa...

Isbergstekniken har påverkat många författare. Ulf Lundell låter en romankaraktär hävda att han i sina romaner använt Hemingways isbergsteknik men istället vänt isberget upp och ner.

Här under följer ett exempel på isbergsteknik i en sångtext. Lyssna på sången på spotify!

Jag vill hävda att Ulf Lundell använder sig av en något förändrad skrivmetod och ett något förändrat språk på "En eld ikväll" Förutom det uppenbara att skivan i huvudsak bygger på berättelser med olika karaktärer, så är skrivmetoden präglad av vad man inom litteraturen kallar för "isbergsteknik". Det innebär lite enkelt beskrivet att den skrivna berättelsen är den lilla del av isberget som syns ovan vattnet; den stora ismassan därunder är det man kan läsa mellan raderna.
På "En eld ikväll" finns inte den stora yvigheten, inte det färgrika språket, inte den romantiska anda där naturen tycks närmast besjälad. I de här historierna är människorna och naturen ovanligt avromantiserade. Språket är kargt och naket. Lundell intar en roll som objektiv observatör, han varken tolkar eller förklarar händelserna och människorna, men han arrangerar sina korta berättelser så att det under händelsernas yta löper en annan berättelse där djupare drivkrafter och motiv framträder.
Låt mig ta sången "Fem timmar till landning" som ett exempel för mitt resonemang.
I första versens inledande mening öppnar Lundell upp ett panorama för lyssnaren där tillståndet i världen beskrivs; rädslan för nya terrorattentat. Därefter snävar han in och beskriver sin egen livssituation; ensam världsmedborgare upptagen av musik och litteratur. Kvinnan på platsen bredvid kommer sent. Kanske genomsökte säkerhetspersonalen just hennes bagage. Vem är hon ? Kanske är hon en muslimsk kvinna ? Är hon endast en passagerare som råkat hamna på platsen bredvid eller är det ett möte med en ny kvinnlig livskamrat som gjort entré i livets senare hälft, som beskrivs ?
I andra versen riktas blicken inåt. Ulf Lundell har i intervjuer hävdat att han befinner sig i livets tredje fas, den efter ungdomen och föräldrarollen, bortom tidigare drömmar och illusioner. Utvärderingen av livet påbörjas i den åldern, då man levt mer än hälften av livet. Man ser bakåt och har inget naturligt mål framåt ("Filmen slut, ljuset dämpat, fem timmar till landning"). Processen kan utvecklas till en livskris, vilket också tycks vara fallet ("Motorerna stannar och planet sjunker") och i den situationen kan man uppleva dödsångest ("långa flammor av eld från motorerna"). Dödsångest som uppstår i en sådan livskris är ofta en följd av otillfredsställelsen över resultatet av ens fram till nu levda liv.
Livskrisen kan också ha utlösts i sviterna efter ett hett, intensivt kärleksförhållande som tagit slut ("planet grått av aska, ett moln från en vulkan")
Man kan alltså lyssna på sången på olika nivåer. Dels som en skildring av en mycket dramatisk flygplansresa. Man kan också lyssna på sången som ett existentiellt drama som inte alls utspelar sig i något flygplan utan där flygplanet endast fungerar som en symbol för livet och där dramat - som egentligen utspelar sig i sångarens inre - handlar om åldrandet och dödens påtagliga närvaro i vardagen.
Sången fungerar på olika nivåer som glider in i varandra och i gliporna mellan de olika nivåerna föds frågor och tankar som förgrenar sig åt olika håll. Det är där i gliporna som sångens dynamik uppstår.

Anonym sa...

Jag läste den gamle och havet för ett tag sen och blev helt tagen. (http://laslustan.blogspot.com/2009/09/ernest-hemingway-old-man-and-sea-den.html) Tänkte jag skulle läsa mer Hemingway efter det, men det har inte blivit av än. (För mycket annat på långa listan!) Kul att få lite tips här i kommentarerna!
/Tina

Vixxtoria sa...

Anonymous: Förlåt för det här sena svaret. Jag fick leta ett tag för att hitta Lundell-låten (ihttade till sist texten, men eftersom jag inte använder Spotify var det svårt att hitta musiken). Det är hur som helst en väldigt intressant och spännande analys. En intressant och spännande text av Lundell, också, för övrigt.

Angående isbergstekniken så är den ju så vanlig numera att det är svårt att inte hitta en roman (med litterära anspräk) som inte använder sig av den på ett eller annat sätt. De där tolkningarna på flera nivåer som är möjliga att göra, utifrån ett väldigt konkret förlopp.

Tina: Jag förstår verkligen vad du menar med att bli tagen av boken. Det är så spännande när det händer med en bok som man har hört så mycket om innan man börjar läsa. Det blir kanske av att läsa mer för dig också, förr eller senare. ;-)

Anonymous sa...

Ja, isbergstekniken är mer regel än undantag idag.
Tyckte att sången passade bra som illustration av isbergsteknik i sång-text. Tyckte även att texten var/är aktuell med tanke på vulkanutbrottet på Island.

Vixxtoria sa...

Anon: Ja, det har du helt rätt i - timingen med vulkanutbrottet är nästan perfekt.

Isbergsteknik i sångtext är ju annars mycket mycket vanlig! (Jag är själv väldigt förtjust i och har lyssnat mycket på t ex Kajsa Grytt.)