Film och böcker

Jag ser nu på Saltkråkan-filmerna tillsammans med min lilla dotter. Hon är för liten för att förstå hela historien, men hon tycker det är mycket roligt när Tjorven och Pelle badar med kläderna på, och alla djur (Båtsman, Moses, korpen Hopp-i-land-Kalle, fåret Tottis, kaninen Jocke osv) är stora favoriter. Jag njuter av att inte bli besviken, så som man annars lätt blir när man som vuxen ser om favoriter från barndomen. 

Filmatiseringar av böcker och hur lyckade de är (eller snarare hur misslyckade) är en stor fråga för varje bokälskare. En del blir bra, en del blir dåliga, en del blir annorlunda, och om huruvida man tycker annorlunda är bra eller dåligt är som alltid en smakfråga.

Boken Vi på Saltkråkan är nog en av de minst omtalade av Astrid Lindgrens böcker. Kanske för att det berättar-jag som finns är Malin Melkersson, och ingen av de små barnen, från vars perspektiv vi betraktar tillvaron i tv-serien och filmerna? Kanske är det helt enkelt för att tv-serien, intressant nog, i detta fall kom före boken? Det är hur som helst ingen dålig bok. Även om man får följa Malin och hennes tankar och funderingar till exempel om vad "Gud tänkte när han gjorde [Saltkråkan]", så är större delen av boken berättad ur tredje persons perspektiv. Boken följer den första tv-serien alldeles i hasorna (från det att familjen Melkersson anländer en regnig sommardag, tills dess att Pelle köper Snickargården för en krona av Snickarens änka fru Sjöblom. (Resten av händelserna, med skrållor och sjörövare och ruskprickar är faktiskt inspelade som filmer, som sedan blivit tv-serier, men några böcker blev det inte av det).

Jag tycker boken på många sätt påminner om Astrids tidiga "flickböcker", som debuten Britt-Mari lättar sitt hjärta, eller den (nästan helt okända) Kerstin och jag. Och det finns en del likheter mellan Malin och Kati (från böckerna Kati på Kaptensgatan/Kati i Italien, Kati i Amerika och Kati i Paris). 

Det som också är härligt med boken är att trots att den följer tv-serien så noga, så noga, så tillför den ändå något. Det finns lite funderingar och tankar som inte är utsagda i serien, men jag antar att de på något sätt speglar det som endast sägs med bilder i filmen. Det är alltså inte som det brukar vara när man läser en bok efter att ha sett filmen, det vill säga att man förstår allt så mycket bättre.   

Till sist måste jag länka till Pseudonajas berättelse om Sanningen om Saltkråkan. Ja, jag bryr mig inte om i fall den är sann eller inte ;-) men jag fick mig ett riktigt gott skratt. Tack!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.