Det var kanske jag som gjorde det, men...

Apropå böcker som förändrar ens liv, så har jag nyss läst ut en bok som borde förändra livet, nämligen Det var inte mitt fel av Ann Heberlein. Jag kommer på mig med att tänka på många personer som jag känner (till) som borde läsa den boken. Och sedan funderar jag på om det är ett tecken på att jag inte ser bjälken i mitt eget öga.

Heberlein är just nu mer aktuell med boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om manodepressivitet eller bipolär typ två. Men det är inte den jag har läst just nu, alltså.

Boken Det var inte mitt fel handlar om den utbredda vanan att skylla ifrån sig. På sin höjd går man så långt att tillstå att jo, man själv kanske gjorde nåt som var lite dumt, men det var inte mitt fel, för att det berodde på x och y och z. Och för all del, även om det skulle vara mitt fel så där rent teoretiskt, så finns det i alla fall dom som gjort värre saker. Hitler till exempel.

För att ni ska förstå kan jag ju exemplifiera med lite aktuella mediaexempel (människoexemplen i min egen vardag känner ni nog knappast till). Vi har till exempel Wanja Lundby-Wedin som först skyller på andra och känner sig lurad när hon inte förstått (hrm, inte gjort det jobb hon haft betalt för och läst in sig på handlingarna) hur höga bonusar skulle kunna bli. Sedan ändrar hon sig lite och menar att andra i alla fall agerat värre.

För några veckor sedan såg vi en annan pudel som vägrade lägga sig på rygg. Liza Marklund sitter i Skavlan och upprepar gång på gång (som svar på återkommande frågor från Skavlan) att hon inte är ledsen för att hon lurat läsare, utan för att de känner sig lurade. Det handlar alltså om hennes så kallade sanna historia, dokumentärromanen Gömda. Vill man så kan man väl för all del tolka hennes uttalande som att hon är ledsen över att blivit påkommen med en lögn, men jag ska inte fördjupa mig mer i Gömda-gate här och nu. Poängen här är att hon inte tar ett dugg ansvar för sina egna handlingar.

Heberleins bok handlar alltså om att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Om att inte förminska sig själv, vilket är vad man gör om man skyller ifrån sig. Och om att utkräva ansvar av andra, därför att vi inte omyndigförklarar dem. Om att erkänna våldsmannens individuella skuld, och kräva att han eller hon tar ansvar för den trots att vi kan förstå att våldet i mångt och mycket beror på samhällets strukturer. Vi har ett val i varje enskild situation. Vi kan välja att inte slå, att inte kränka och att inte skylla på någon annan.

Jag tycker inte det är för mycket sagt att säga att kalla den en grundbok i etik. Om hur jag kan resonera för att kunna leva det liv jag vill. Ett liv där jag kan se mig själv i ögonen i spegeln, och vara stolt över inte att jag gjort fel, men att jag inte skjuter över skulden på någon annan.

Lästa och olästa

Jag läser i princip alltid många böcker samtidigt. Ja, jag har ju dem inte uppslagna parallellt bredvid mig, och läser en rad i varje enligt ett rullande schema. Men jag har ofta 2-3 böcker på nattduksbordet, en eller två ytterligare vid köksbordet, någon vid soffan, och förstås minst en i badrummet. Om jag verkligen är inne i en bok tar jag med mig den när jag vandrar genom huset. Att den följer med till jobbet (inte alltid i väskan, utan lika gärna i handen, så att jag kan läsa på väg till bussen) är förstås självklart.

Även om jag har många böcker på gång, så är det förstås oftast någon av dem som jag läser mer intensivt. Ibland händer det att hela skaran som ligger uppslagna och väntar i olika delar av huset "varvas" av någon bok som spurtar fram och förbi dem allihop. Det kan vara en gammal älskling som behöver läsas om någon sen kväll när lusten faller på, eller någon ny efterlängtad uppföljare som äntligen landat på bokhandelsdisken.

Just nu läser jag första delen av Dick Harrisons serie om Slaveri, Peter Englunds Stridens skönhet och sorg, Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is, Karin Alvtegens Skuld (eller om det är Skam eller vad det är; de är så lika hennes titlar), samt Snabba cash av Jens Lapidus.

Sen skulle jag antagligen kunna lista tio böcker till som jag inte läser riktigt lika aktivt; böcker som jag läst så där minst en tredjedel, och som jag gärna vill läsa klart, men som av en eller annan anledning blivit liggande. De jag kommer på på rak arm är bland andra Lotte Weeda av Maarten 't Hart och Paradistorg av Ulla Isaksson. Det kan hända att någon av dessa seglar upp och blir en varvare. De kan också hända att de försynt sätts tillbaka in i bokhyllan som om de var lästa eller helt olästa, när det känns som om de stått där på parad lite för länge; när mitt dåliga lässamvete behöver stillas lite.

Det finns ytterligare några stadier i min läskategorisering. Det är böckerna som det ännu inte är tid för. Dem som jag börjat på, men inte kommit så långt in i, och ställt tillbaks i hyllan i väntan på att lusten ska återkomma. Så länge man inte läser för sitt levebröd (hm, det gör jag förvisso till viss del, men jobblitteratur diskuterar jag inte i den här bloggen), ska man endast läsa av lust, anser jag. Men det är en princip som jag bara tillämpar på mig själv; andra får följa egna principer. I alla fall finns det ett antal böcker i min bokhylla som jag påbörjat, satt tillbaks, tagit fram igen något år senare, ibland satt tillbaks ytterligare en gång, och så slutligen prövat igen, och så inte kunnat släppa. Ett exempel är Alex Haleys Rötter. Ett annat var A. S. Byatts De besatta. Båda böckerna är jag så glad för att ha läst; de var stora läsupplevelser. Men i båda fallen hade jag läst 5-10 sidor och inte kommit vidare. Tiden hade inte varit mogen. Böcker som fortfarande står och bidar sin tid i min bokhylla är bland annat Anna Karenina (ja, jag vet; jag har säkert ljugit någon gång och sagt att jag läst den, men det har jag alltså inte) och The little friend av Donna Tartt. Jag har mycket att se fram emot innan jag dör.

Vi har också två ytterligare kategorier. Den ena är enkel: Lästa böcker. Lästa böcker hamnar i bokhyllan, lämpligen bredvid andra böcker av samma författare, eller av andra böcker som jag associerar dem med (jag har alltså inte mina böcker sorterade i bokstavsordning, storleksordning eller efter färg; jag sorterar dem associativt).

Den andra och allra sista kategorin är för en del mer svårbegriplig. Det är böcker som jag har prövat att läsa, men aldrig i livet tänker läsa ut. De var helt enkelt inte tillräckligt bra. Eller för all del, de skulle väl kunna vara objektivt bra vad gäller språk och tematik, personteckning och översättning, men de tilltalar inte mig. Och livet är som bekant för kort för att man ska lägga tid på att läsa dåliga böcker när det finns så många bra som är olästa.

Film och böcker

Jag ser nu på Saltkråkan-filmerna tillsammans med min lilla dotter. Hon är för liten för att förstå hela historien, men hon tycker det är mycket roligt när Tjorven och Pelle badar med kläderna på, och alla djur (Båtsman, Moses, korpen Hopp-i-land-Kalle, fåret Tottis, kaninen Jocke osv) är stora favoriter. Jag njuter av att inte bli besviken, så som man annars lätt blir när man som vuxen ser om favoriter från barndomen. 

Filmatiseringar av böcker och hur lyckade de är (eller snarare hur misslyckade) är en stor fråga för varje bokälskare. En del blir bra, en del blir dåliga, en del blir annorlunda, och om huruvida man tycker annorlunda är bra eller dåligt är som alltid en smakfråga.

Boken Vi på Saltkråkan är nog en av de minst omtalade av Astrid Lindgrens böcker. Kanske för att det berättar-jag som finns är Malin Melkersson, och ingen av de små barnen, från vars perspektiv vi betraktar tillvaron i tv-serien och filmerna? Kanske är det helt enkelt för att tv-serien, intressant nog, i detta fall kom före boken? Det är hur som helst ingen dålig bok. Även om man får följa Malin och hennes tankar och funderingar till exempel om vad "Gud tänkte när han gjorde [Saltkråkan]", så är större delen av boken berättad ur tredje persons perspektiv. Boken följer den första tv-serien alldeles i hasorna (från det att familjen Melkersson anländer en regnig sommardag, tills dess att Pelle köper Snickargården för en krona av Snickarens änka fru Sjöblom. (Resten av händelserna, med skrållor och sjörövare och ruskprickar är faktiskt inspelade som filmer, som sedan blivit tv-serier, men några böcker blev det inte av det).

Jag tycker boken på många sätt påminner om Astrids tidiga "flickböcker", som debuten Britt-Mari lättar sitt hjärta, eller den (nästan helt okända) Kerstin och jag. Och det finns en del likheter mellan Malin och Kati (från böckerna Kati på Kaptensgatan/Kati i Italien, Kati i Amerika och Kati i Paris). 

Det som också är härligt med boken är att trots att den följer tv-serien så noga, så noga, så tillför den ändå något. Det finns lite funderingar och tankar som inte är utsagda i serien, men jag antar att de på något sätt speglar det som endast sägs med bilder i filmen. Det är alltså inte som det brukar vara när man läser en bok efter att ha sett filmen, det vill säga att man förstår allt så mycket bättre.   

Till sist måste jag länka till Pseudonajas berättelse om Sanningen om Saltkråkan. Ja, jag bryr mig inte om i fall den är sann eller inte ;-) men jag fick mig ett riktigt gott skratt. Tack!

Gun-Britt for president!

Boken För Lydia av Gun-Britt Sundström köpte jag en gång på rea under mitt sista (eller möjligen nästsista, jag är lite osäker) gymnasieår. Fem kronor kostade den pocketupplaga, som bokhandeln på den lilla orten säkert härbärgerat under åtskilliga år innan de äntligen fick sålt den i realådan. Även om jag har köpt mycket begagnat i bokväg i mitt liv, så är det nog ingen litteratur som varit så prisvärd. 

Den här boken blev emellertid stående oläst i min bokhylla länge, och jag packade ner den när jag flyttade hemifrån till den första studentlägenheten. Anledningen var antagligen en kombination av  att jag inte hade läst den (och det finns alltid en viss gnagande irritation med böcker som står i hyllan och inte har blivit lästa), och att den var lätt och behändig att ta med (tunn, lätt pocket i en bok för alla-serien). Jag kände inte till författaren, och det är möjligt att jag inte på allvar föreställde mig att jag skulle läsa boken. 

Men så en kväll, i början av november, där i min studentlägenhet, så hade jag inte så mycket att läsa (kurslitteratur räknades varken då eller nu som ett alternativ när man är läshungrig; det är som att ta fram frysta ärtor och suga på när man vill ha glass). Det var dessutom en dag då jag var riktigt nere. Olycklig kärlek, förstås. Och meningen med livet. Och för all del också meningen med döden. 

Och då fick jag tag på Gun-Britt Sundströms roman i min lilla fattiga studentbokhylla. Jag hade redan tidigare läst Den allvarsamma leken, och var bekant med såväl Lydia Stille som Arvid Stjärnholm sen tidigare. Men ack, denna bok förklarade ju hur allting var egentligen. Jag läste och grät och läste och läste tills jag hade läst ut boken. Jag strök under och ritade utropstecken, och jag var fullt och fast övertygad om att denna bok hade skrivits blott och enbart för min skull. Den talade inte till mig, den talade om mig. Berättelsen om Lydia och Arvid var bara en allegori över mitt eget liv. 

Jag sov inte mycket den natten, och vaknade så där klarsynt som man är efter en natt med för lite sömn, för mycket gråt, men då man nått insikt om något svårt. Ja, det känns lite förmätet att göra sådana jämförelser, men jag skulle ännu vilja göra jämförelsen med en morgon efter att man vakat vid någons dödsbädd, eller åtminstone morgonen efter att man (efter mycket vånda) tagit beslut om ett uppbrott. För mig hade just där och då resten av mitt liv börjat, så kände jag då. Jag minns att jag hade en föreläsning på eftermiddagen. Det var en kall och klar dag i början av november, och jag vandrade genom Slottsskogen. Med mig hade jag ett häfte som jag borde plugga i. I stället skrev jag på insidan av häftet en lång text (ni vet om kärleken, livet och döden, så där som alla 19-åringar gör när de gått igenom en omvälvande existentiell upplevelse ;-) ). Jag minns särskilt textraden "Även november kan alltså vara skrämmande i sin skönhet". Men jag vet inte vad jag menade med den, och jag tror inte att jag visste det då heller. Hela texten står kvar, med små små bokstäver på insidan av pärmen till häftet.

Vad är då boken För Lydia för bok? Tja, en rewrite på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Historien är framflyttad några årtionden, och vi får följa allt från Lydias perspektiv. Det är väl ungefär som Bengt Ohlssons Augustbelönade Gregorius, som utgår från en annan Hjalmar Söderbergs-klassiker Doktor Glas (vad är det med just Söderbergs romaner, som gör att de inbjuder till perspektivbyten? Behöver man vrida och vända lite extra på hans bipersoner för att förstå vad han vill säga? Jag har tänkt mycket på det där, och återkommer måhända vid något senare tillfälle till det). Det finns egentligen ingenting som skiljer sig från grundhistorien, mer än... ja, typ, allt. Jag har bara gjort ett försök att läsa om Den allvarsamma leken efter läsningen av För Lydia, men det blev inget vidare. Jag satt bara och bannade stackars Arvid högt för hur han behandlade Lydia, och för att han inte begrep nånting. 

Några månader efter min läsupplevelse med För Lydia kom jag att diskutera litteratur med en kurskamrat. Vi talade om böcker vi tyckte var bra, och författare vi gillade. Nästan samtidigt nämnde vi Gun-Britt Sundström. Det lustiga med det hela var att min kurskamrat hade läst Maken, och blivit lika tagen som jag blivit av För Lydia. Normalt byter man ju gärna böcker med andra bokälskare, men det visade sig snabbt att vi båda var lite restriktiva med att låna ut våra böcker till varandra. Båda hade vi gjort många understrykningar, och båda kände vi nog att dessa understrykningar avslöjade lite väl mycket om oss själva. 

När jag (ganska snart) därefter köpte ett eget exemplar av Maken, fångade den mig förstås också direkt. Också mitt exemplar är fullt av understrykningar, och jag har sanningen att säga varken lånat ut denna bok eller För Lydia till någon annan. Däremot hade jag under många år citat nedskrivna på lappar och uppsatta på anslagstavlor och kylskåp, fasttejpade på insidan av badrumsdörren och som bokmärken. Citat som dessa: 

... att antingen är man inte kär, och då har man tråkigt, 

eller också är man kär, och då har man ont.

Det var så underligt att de hade mötts så där. Råkat hamna precis bredvid varandra. 

Det verkade så - ja, som om det måste vara någon mening med det, någon alldeles 

bestämd mening. Det kunde liksom inte vara en slump, något som bara hände 

så där, och sedan ingenting mer. 

Tja, jag tror inte att jag skulle fastna för samma textrader idag, men när jag läser om dem så ryser jag ändå till. Orden har blivit en del av min livshistoria (ungefär som vissa låttexter självklart hör till mitt livs soundtrack). 

Senare har jag även läst Sundströms Nu kan det sägas! Ett jag-var-där-reportage från journalisthögskolan. Det är en bok som är intressant, men inte alls appellerar som de två romanerna. Jag har läst om dem några gånger, men nu var det länge sedan. De står där i min bokhylla, och jag ser ofta ömt på dem. Ungefär med samma blick som jag betraktar mina dagböcker från samma tid. 

Genom åren har jag (och alla andra) mest fått njuta av Sundströms översättningar (hon har till exempel varit med och översatt till Bibel2000), och hon gjorde en nyöversättning av Cora Sandels Albertetrilogi (finns i samlad pocketvolym), som jag njöt mycket av för några år sen. 

I julas hade jag så önskat mig och fått hennes samling av krönikor och annat: Bitar av mig själv. En generationsroman. Det var härlig lustläsning, svår att lägga ifrån sig. Det är egentligen synd. Att jag inte lade den ifrån mig lite då och då. Hennes texter väcker nämligen mycket tankar, och faktum var att jag kände mig lite överdoserad efter att ha läst igenom hela samlingen. (Och jag får skylla mig själv, för i bruksanvisningen (som man kanske skulle kunna kalla bokens förord) rekommenderas att man läser lite pö om pö.) Själv tror jag att jag många gånger kommer återvända till boken, och läsa ett stycke här och där. 

Det senaste jag läste på dn.se för några dagar sedan var en s k författarenkät med Gun-Britt. Det hoppfulla med den intervjun var att hon verkar fundera på att skriva något mer eget, och inte bara översätta. Jag tror vi är många som väntar!

Mer om Gun-Britt bit för bit finns också i en SvD-artikel från före jul.

Det här inlägget har i litet annat utförande tidigare publicerats på min gamla blogg

Nesser och Fallet G

Jag har precis läst om Håkan Nessers bok Fallet G. Det är alltså den sista boken i Van Veeteren-dekalogen, och jag tog ut den ur bokhyllan för ett par veckor sedan för att jag inte orkade ta mig igenom en Läckberg-deckare. Jag antar att jag helt enkelt ville läsa en bra deckare.

Jag kommer inte ihåg när jag läste Fallet G första gången, men jag tror det måste ha varit strax efter den kom ut (jag skulle kunna kolla min läsdagbok, förstås, och då också få ett betyg på vad jag tyckte om den då). Jag hade i alla fall glömt större delen av handlingen, men som det ofta är när man läser om en deckare, så börjar man efter hand komma ihåg hur det förhöll sig. Eller hur man tror det var det förhöll sig. Det är lite genant när samma författare lyckas lura en på samma sätt en gång till, faktiskt.

I Fallet G dör en hustru efter att ha hoppat från ett hopptorn ner i en torrlagd bassäng. Det hävdas av maken, G (som har vattentätt alibi), att det måste varit en olyckshändelse, och han får därför ut 1,2 miljoner (och det är ju inte kronor, utan Maardam-gulden vilket jag misstänker ska räknas om med faktor fyra eller så, men det är möjligt att Nesser har tänkt sig någon annan växelkurs). När jag kommit så här långt i historien fick jag för mig att det i själva verket inte var hustrun som dött, utan någon annan. I det här avseendet mindes jag rätt, och upplösningen blev inte alls så oväntad den här gången.

Boken led också av att vara alltför framtung (många böcker, särskilt deckare har denna defekt). Det går i stort sett ut på att förhistorien rullar upp långsamt långsamt långsamt, och sen på de sista trettio sidorna eller så serveras lika många händelser som i boken i övrigt. Riktigt så illa är det inte i denna bok, men visst hade Van Veeteren gärna fått filosofera lite stilla på några sidor i slutet också. Jag har sannerligen inget emot Van Veeteren (av alla de "svenska" deckarna är han en av de mest sympatiska), men jag tycker att Ewa Moreno har fått oförtjänt lite plats i böckerna. Och har oförtjänt få kvinnliga kolleger. (Inspektör Moerck i just Fallet G är väl ett lysande undantag).

När jag läser en Nesser-deckare gör jag det av två anledningar.  Den ena är uppenbar: man läser en deckare för att man är intresserad av gåtan. Någon har blivit mördad (för let's face it - deckare där ingen blivit mördad spelar i korpdivisionen), och det är spännande att få reda på vem som är gärningsmannen. Om resultatet ska bli lyckat ska det helst finnas lite oväntade vändningar med. Ju fler deckare som finns på marknaden, och ju fler deckarläsare det finns, desto mer oväntad måste vändningen vara för att man som läsare ska uppskatta den. Man vill verkligen inte ha hört den förut när man läser en deckare.  Nesser har lyckats med det oväntade många gånger; faktum är att han nog är en av de bästa på det här på den svenska deckarmarknaden. Fallet G är ett exempel, där han alltså låter liket vara mördaren, så att säga. Lyckat! Dessutom gör han oväntade, och mycket lyckade vrängningar i minst 3 böcker till: I Kim Nowak badade aldrig i Gennesarets sjö låter han berättarjaget vara mördaren (med tydlig fingervisning till Agatha Christies Dolken från Tunis, där samma knep tillämpas). I En helt annan historia och i Kära Agnes skruvar han till det också (och det är inte för att jag månar om någon annans läsupplevelse som jag inte avslöjar knepet i dessa böcker; det är mitt minne som är grumligt, och i stället för att röra till det för mig får jag eventuellt återkomma då jag läst om dessa böcker också.)

Den andra anledningen till att läsa Nesser är språket. Det finns (tyvärr) inget som stör min läsning så mycket som när språket inte håller. Nesser är ju omvittnad noggrann med sitt språk, men han slinter på många ställen i den här boken. Liknelser blir klumpiga, och haltar i försök att få till den rätta känslan. Visst lyckas han ibland, men boken hade vunnit på att sådant här rensats ut: Hon fick inte fason på frågan, men andemeningen blev ändå hängande kvar över bordet i det prydliga vardagsrummet. Som en ketchupfläck på en vit linneduk, tänkte Münster och gjorde sig klar att lämna idyllen. s 106. Han har ofta lyckats bättre - både förr och senare.

Vill du få ett boktips?

Jag har upptäckt bok.nu. Har du? Här kan man skapa listor på böcker man läst, tänkt läsa (eller aldrig nånsin ens tänker bläddra i). Och så kan man ge böckerna betyg.

Sedan får jag boktips på andra böcker som jag kan tänkas gilla. Boktipsen är baserade på vad andra människor som har läst samma böcker som jag och gett dem höga betyg har läst och gett höga betyg.

Jag är förtjust.

Några kritiska kommentarer dock:

1. Sajten fungerar dåligt om man registrerar att man läst måååånga böcker. Jag har i dagsläget inlagt ca 1000 lästa böcker (för om man har läst 1000 böcker så vill man förstås att det ska synas) och då fungerar det vääääldigt långsamt. Så hej - om ni vill skapa ett forum för bokälskare, så se till att man kan lägga upp alla böcker man läst. Jag har fortfarande minst hälften kvar att rapportera (bilderböcker, kurslitteratur och jobb-böcker oräknade).  
2. Alla böcker finns (av förklarliga skäl) inte med på de trots allt mycket omfattande boklistor som tillhandahålls. Det fanns möjlighet att lägga till böcker  när jag registrerade mig, men efter att jag lagt till ett tiotal så hittade jag inte den funktionen igen. Jag lade väl till för många, kan jag tro. Jag kan förstå att det kan bli knepigt om många användare lägger till titlar i systemet. En del kommer vara felstavade, många kommer vara inlagda flera gånger, under snarlika namn. Det krävs förstås någon som går igenom  och kollar de olika tillagda titlarna. Men som bokläsare är det oerhört frustrerande att inte få sin lästa-lista komplett. 
3. Ja, man får alltså boktips. Det är ju bra. Problemet är att en del boktips man får är löjligt förutsägbara, särskilt om man har läst många av de böcker som legat på topplistorna de senaste åren. Det vill säga samma böcker som många, många andra. Detta innebär att en hel del av de boktips man får är sådant som man inte kunnat undgå att uppmärksamma, och det rör sig således om böcker som man antingen redan satt upp på sin mentala "ska läsa-lista", eller av en eller annan anledning strukit från densamma. Många av boktipsen består också av andra böcker från samma författare som man redan uppgett att man gillar. Det är väl också minst sagt självklart att man kan tänka sig att läsa "Anteckningar från ett källarhål" av Dostojevskij, om man har läst och gillat "Brott och straff"? Det är väl knappast en bok som behöver komma upp på sidan ett bland bokrekommendationerna? Nej, ge mig lite oväntade förslag. Sådant jag aldrig tänkt på. Författare jag aldrig hört talas om. Titlar jag tidigare betraktat med misstänksamhet på bibliotek, antikvariat eller i bokhandel. 
4. Det finns en slagsida mot svensk och anglosaxisk litteratur. Och så de stora klassikerna. Vad som skulle vara intressant är oväntade rekommendationer om utomeuropeisk litteratur som man kanske inte upptäcker på egen hand. I ett system där rekommendationerna baseras på vad andra har läst (och andra har kanske inte läst så mycket utomeuropeiskt) blir det förstås så här. Men det skulle vara trevligt om man kunde hitta en lösning.

Om böcker som jag hunnit läsa

Jag hinner inte läsa så mycket nu som förr, och långt mindre än jag önskar. Men å andra sidan har jag läst så mycket tidigare, att det jag läser nu väcker många tankar. Jag känner också ett större behov av att diskutera de böcker jag läser i relation till... ja, andra böcker och livet och döden och allting. Det är upprinnelsen till den här bloggen. Jag tänkte att den skulle fungera som ett sätt för mig att reflektera över det jag läser, och på så sätt få ut mer av det hela. Om jag har tur är det någon som läser och reflekterar tillsammans med mig.

Men jag vill redan nu säga att jag inte har för avsikt att recensera böcker. Jag tänker inte heller lägga några som helst band på mig att inte avslöja hur det går. Om du är angelägen om att inte få reda på vem mördaren är, så får du avstå från att läsa posten om den boken dårå. Och jag tänker inte ha några som helst krav på mig att redovisa vilka böcker jag läser just nu, eller betygsätta de böcker jag just har läst.