Du läser, alltså är du rövknullad

Inte minst har modernare företrädare (...) sett en allmän läskunnighet som ett av de viktigaste målen för utbildningen. Hur Platon såg på den saken är oklart. Han, liksom så många andra av antikens greker, hade en skeptisk inställning till läsande över huvud. Den som läste underkastade sig den skrivandes vilja. På dåtidens grovt rättframma språk hette det att läsaren blir "rövknullad", och något sådant borde inte en fri man finna sig i. Enbart i och genom det talade ordet, där man växlade mellan rollerna att tala och att lyssna, kunde man utöva sin frihet. Sofisternas och Sokrates rent muntliga undervisning passade den andan.

Men den som skrev hade en friare position än sin läsare. Platon var själv en flitig författare. Vissa uttolkare har förmodat att han valde dialogen därför att den återgav ett samtal på lika villkor. Å andra sidan tvingar texten som helhet sin läsare till den typ av underkastelser som Platon fanns så förnedrande.

ur Hets! En bok om skolan  av Sven-Eric Liedman, s 29-30 

Om jag ska tillägga något till den här texten så är det möjligen att jag inte blir särskilt rövknullad för tillfället. Men jag har varken glömt bort att det finns läsning eller bloggning här i livet. Möjligen minns jag inte riktigt hur man gör för att få tid för någotdera.

(Jag ska också besvara bloggkommentarer i sinom tid. Jag har haft dåligt med tid till att hinna med det också, men läser allt med intresse!)

Eventuellt en smygtitt på verkligheten

Jag är ganska ovillig att förändra saker som jag tycker funkar bra. Liksom Hamlet bär jag således hellre mina vanda plågor än flyr till andra som jag inte känner. Det var jag som röstade nej till euron. Och jag som tycker att det verkar idiotiskt att blanda blåbär i Marabous mjölkchoklad.

På sin höjd kan jag tänka mig att sticka ut näsan och se mig försiktigt omkring, innan jag kryper tillbaks. Så här, alltså:

Målningen heter Mann auf einer Leiter och konstnären Quint Buchholz. Den här bilden hänger tillsammans med några andra Buchholz-bilder på väggen i mitt arbetsrum. Jag tycker dessutom att det är så fantastiskt roligt att han heter just Buchholz (Buch=bok på tyska, Holz=trä/skog, alltså ungefär bokskog). Någon som vet om namnet är taget, eller om han tvärtom låtit sig inspireras till målningar som utspelar sig i gränslandet mellan bok och verklighet utifrån sitt namn?

Upp och ner

Jag försöker få upp lässtatistiken för juni och minimera biblioteksböterna som uppstår när jag inte hinner läsa klart böcker i tid.

Vad tror ni om den här lässtrategin? Kan den hjälpa mig att uppnå båda målen?

SMS (eller kanske SOS)

Kära älskade lilla blogg!

Jag vet ju hur mycket vi saknar varandra. Och du är inte bortglömd, ska du veta. Saken är bara den att jag har så mycket att säga att varenda gång jag börjar skriva något så blir jag inte färdig för att jag måste sova eller jobba, lämna in bilen på verkstan eller eventuellt fira någons födelsedag. Och sanningen är att vad jag också gör rätt mycket är att läsa. Det är bra. Det är bara så synd att det sällan går att kombinera hängiven läsning med passionerad bokbloggning (undantag finns, som ni alla vet: Enligt O, Ingrids boktankar och Tekoppens tankar).

Så bloggen. Vad tycker du att vi härnäst ska gripa oss an tillsammans? Indianer? Tonårsflickor som går bärsärkagång? Människor som vadar i exkrementer? Glädjen i att finna sig själv och meningen med livet? Svårigheten med böcker som man har för stora förväntningar på? Varför jag vill läsa så många böcker? Hur det är att komma till ett nytt land och inte förstå språket? En lång lista på alla bokinförskaffningar som jag gjort på sistone? En lista på de böcker jag hunnit läsa? ...

Ja, jag vet inte var jag ska sluta, faktiskt. Börjat skriva har jag däremot gjort vad gäller varenda ämne ovan.

Vad föreslår du att jag skriver klart först?

Jag gör en författare glad

Hej Helena!







Och jag misstänker att jag med detta inlägg gör författaren lite nervös också.

Saker jag önskar och saker jag undrar

Jag tänkte beställa hem lite varierad facklitteratur inför sommaren (ni vet lite historiska avhandlingar, och socialvetenskapliga rapporter och sånt där, som jag kan glädjas åt att jag inte behöver svettas över i mitt yrkesliv). Jo, för jag vill ju inte sitta där på semestern och låta bli att allmänbilda mig när jag för en gångs skull har tid till det.

Men det finns hinder som står i vägen för min bildningstörst. Som meddelandet nedan till exempel.

Jag undrar mycket över vilken (eller vilka (!?)) av orsakerna som är tillämpbar(a) i mitt fall. Och vad som händer om jag klickar OK.

Och så saknar jag förslag på vad andra bokbeställare som fick det här meddelandet gjorde i detta läge. Hur många gick till biblioteket och uppdaterade bibliotekskortets giltighetstid? Hur många bankade sönder sin datorskärm? Hur många lade sig på golvet och grät hysteriskt och övergivet? Hur många skrek "Yes!" och beställde boken på Adlibris i stället? Hur många kollade i bokhyllan, under badkaret och bakom kylskåpet i sommarstugan för att kontrollera att man inte redan lånat, gömt och glömt ett exemplar av boken? Och hur många bloggade om problemet?

In a world gone blind

Jag läser José Saramagos bok Blindheten – en underlig berättelse om ett samhälle där människorna, en efter en blir blinda. Blindheten verkar vara smittsam, och de första fallen sätts därför i karantän i ett utrymt gammalt mentalsjukhus. Där ska blinda leda blinda, sköta sin hygien i trasiga duschar och hitta fram till översvämmade toaletter. Där ska de fördela den mat som soldater placerar på neutral mark tre gånger om dagen. I bästa fall. De blinda som kommer för nära soldaterna skjuts obarmhärtigt ned, och ska då begravas av blinda

Snart blir det slagsmål om maten. En grupp blinda tar hand om matlådorna och delar endast med sig om övriga betalar dem, först med pengar, sedan genom att grupper av kvinnor våldtas natten igenom.

Till slut har hela samhället blivit blint. De blinda i karantän får lämna mentalsjukhuset, i jakt på den mat man kan hitta i staden. Elektriciteten fungerar inte, kylskåp, vatten, spisar – allt är utslaget. Blinda människor vandrar tillsammans i grupper, sover där de hittar skydd. En del plundrar mataffärer, andra dödar och äter råa kaniner och hönor. Hundar förvildas och kalasar på lik på gatorna. Exkrementer och sopor ligger längs husväggarna. På torgen hörs domedagspredikningar.

En enda kvinna har (vad vi vet) har klarat sig från blindheten. Hon låtsades vara blind för att få lov att följa sin make i karantän, men nu leder hon en liten grupp av blinda genom ett samhälle i sammanbrott. Som enda åsyna vittne ser hon förödelsen. Hur helgonbilderna i kyrkan fått vita ögonbindlar. Hur människors smuts gör dem omänskliga. Hennes lilla grupp överlever kanske på grund av hennes syn. Hon kan hitta mat, skapa ett hem i kaoset åt dem. Upprätthålla deras mänsklighet.

Det är en stark bok, som djupast ifrågasätter vad som är civilisation, medkänsla, och värdighet. Vilka handlingar kan man leva med? Och hur handikappade blir vi när ett av våra sinnen fördunklas?

Jag skulle vilja (men är lite för trött för) utveckla hur blindheten i den här boken är en symbol för hur lite vi ser till våra medmänniskor, hur vår egoism får råda i de mest extrema situationer.  Och jag skulle vilja fundera över om det är det hustruns osjälviska handling att följa med sin man i karantänen trots att hon (ännu) inte blivit blind som räddar henne. Boken ger inget svar på detta, lika lite som vi får veta hur blindheten uppstod till att börja med, eller vad som får den att försvinna mot slutet av boken. (Det antyds dock att det faktum att de blinda börjar kunna se igen kan handla om att de nu vant sig vid sin blindhet, och kanske egentligen inte är seende i verklig bemärkelse.)

Hur bra den här boken än är känner jag att jag är lite matt och trött av civilisationskritiken i de senaste dystopierna jag läst. Margaret Atwoods sammanbrott i Syndaflodens år och i Oryx och Crake (jag har skrivit om de böckerna här), liksom Cormac McCarthys Vägen är två andra skildringar av i stort sett samma framtid. Atwood fokuserar på genetikens förbannelse; McCarthy på krig eller annan förgörelse; Saramago på egoismen. Jag förstår och ger dem rätt i samtliga analyser. I extrema situationer kommer människor att äta vad som helst, inklusive mögliga potatisskal. De kommer att vada i sin egen skit, de kommer plundra lik, äta varandra och de kommer i bästa fall ha kvar ett uns av godhet inom sig, som ändå inger mänskligheten ett litet hopp. Men jag behöver en dystopi-paus. Den börjar nu.