Vixxtorias årsbästa

Det finns en tid och plats för alla bloggsummeringar. När man byter bloggadress till exempel. Eller när bloggen har födelsedag. Man kan också göra det vid nyår eller när man känner för det. Den följande summeringen är tillräckligt nära årsskiftet för att kunna kallas en årskrönika, men mest gör jag den för att jag har lust.

Jag publicerade 349 inlägg under 2010, och har runt 150 utkast, varav en del kommer bli smashing hits under 2011 (och en del nog borde raderas) – vi får se hur året utvecklar sig. En del av mina blogginlägg under 2010 verkade i alla fall vara uppskattade, om jag ska tro kommentarerna. Ibland håller jag med, och ibland håller jag god min, för jag har ju trots allt så himla bra bloggläsare att jag inte vill såra dem som råkar ha dåligt omdöme då och då ;-)

De här inläggen gillade många, om du har missat dem:

• Jag och djävulen diskuterar om den nya tidens prinsessböcker är bra eller dålig för jämställdheten. 
• Jag utreder hur svenska skådespelare gör karriär i filmatiserade svenska deckare. Från hastigt förbiskymtande mordoffer till cynisk och lönnfet poliskommissarie.  
• Jag avslöjar Jan Lööf som ultrafeminist. 
• Jag rodnar missklädsamt och berättar att jag inte läst alla böcker i hela världen. 
• Jag ordnade en virtuell bloggfest. Den var populär. 
• Det råkade bli en otrolig debatt om manliga och kvinnliga bokbloggare. Jag är fortfarande alldeles matt! 
• Diskussionen bokbloggare versus legitimerade bokkritiker dök upp med ny styrka under hösten. Här var mitt inlägg. 
• Några oväntade utmaningar dök upp som en spinn-off på ett par inlägg. Det var fler som liksom jag ville visa upp sina bibliotekskvitton till exempel. Och många ville liksom jag ge exempel på tavlor de gillar som skulle bli bra böcker, eller låtar som de vill läsa. 
• Jag bestämmer mig för att börja sälja mig.
• I juni tillkännager jag vilka kriterier jag går efter för att få räkna en bok som utläst. 
• Jag och dottern gör tillsammans ett hemma hos-reportage. Nästa år gör vi Berlin. Eller trädgården, kanske.
• Jag exploderar äntligen och vräker ur mig all irritation över alla dessa omotiverat uppstyckade böcker som förekommer nuförtiden. Det var faktiskt lite bättre förr när folk inte typsatte för sig själva hemma i ordbehandlingsprogrammet. 

Men jag har också egna favoritinlägg. Texter som jag tyckte om att skriva, om böcker som jag tycker om att tänka på. Ord som jag tycker om att återvända till och läsa då och då. Sånt jag är extra nöjd med, och vill komma ihåg år 2010 för. 

• Jag njöt till exempel mer av den här sågningen av Henrik H. Langelands Manuskriptet än jag gjorde av själva läsningen av boken. 
• Det var med betydligt mer sorg jag av nödvändighet sågade i Johan Theorins senaste Blodläge. Nästa bok blir väl mycket bättre? 
• Och förväntansfullt hade jag gett mig på Nicole Krauss hyllade bok Kärlekens historia. Jag var besviken när jag skrev det här. 
• Den här texten, när jag funderar över vem jag skulle varit och hur jag skulle agerat om jag stod mitt i andra världskriget tyckte jag mycket om att skriva. Jag gillar den fortfarande mycket när jag läser den. 
• ... och den kopplar fint till den "vardagsskildring" av krigets Frankrike, sommaren 1941. Skriven av Irène Némirovsky. 
• Det här tyckte jag också var ofantligt roligt. Om varför man inte läser just sina egna olästa böcker. 
• Och jag skriver om en av de bästa böcker jag läste 2010: Sektbarn av Charlotte Essén.  
• Jag konstaterar hur jobbigt det är för en bokälskare att bli av med plånboken. 
• Jag förundras och gläds över en helt oväntat bra bok: en brevväxling mellan Käbi Laretei och dåvarande maken Ingmar Bergman. 
• Jag undrar över hur man tänker när man översätter titlar, och skriver ganska mycket om Erlend Loes bok Gör vad du vill, som heter Muleum på norska. 
• Jag kan – hrm – tyvärr konstatera att de där tidsskrifterna som jag köpte i mars fortfarande är olästa. Men jag har läst en annan ViLäser sedan dess. Och mer än 200 sidor i Anna Karenina.
• Jag läser och skriver om Margaret Atwoods Penelopiad. Wow! 
• Jag är arg på alla som inte talat om att Elin Wägner är bra på det där sättet att man ska läsa henne. Inte bara var glad och tacksam för att hon stred för kvinnlig rösträtt och kvinnors möjlighet att få jobba över lika mycket som män. 
• Jag kommer ut som fotnotsfetischist. 
• Och jag gillade verkligen verkligen den här roliga boken av Evelyn Waugh. Press-stopp heter den. 
• Jag frågar mig varför det finns en del saker som man bara får skriva om i fall man varit med om dem själv. Utgångspunkten är Marie Darrieussecqs bok Tom är död. 
• Jag tröstar mig med att andra mammor har haft treåringar som inte vill gå och lägga sig, och inte vill äta upp köttbullarna på tallriken ens om det finns apor utanför fönstret. 
• Jag läser och skriver om Google och Andreas Ekströms Google-koden. Det är inte den allra bästa text jag skrivit, men jag minns gärna de insikter jag fick. 
• Jag tar mig tid och utvecklar varför jag är tveksam till att läsa biografier. 
• Jag sätter med stor möda, och inte så lite besvär, ihop en lista på 108 kvinnliga deckarförfattare. Många av dem har säkert du inte heller läst. 
• Jag blev glad när jag lyckades läsa en ganska ny Peter Pohl som lyckats gå mig förbi. Anton, jag gillar dig är en riktig fullträff, och en perfekt introduktion till Pohl!
• Jag undrar över var gränsen går för vad vi accepterar i gamla böcker. Ska allt som inte är politiskt korrekt idag skrivas om när äldre böcker ges ut? Eller gäller det bara barnböcker? 

Har jag lika många goda blogginlägg att minnas i januari 2012 blir jag glad. Det beror lite på er som läser faktiskt – jag skulle inte blogga för tomma kommentarsfält (och faktum är att det bara är 14 blogginlägg från 2010 som är okommenterade!). Så om ni kommenterar, så skriver jag – deal?

Tack för ett gott samarbete under 2010!

Kvidevitt i juletid

Det är något med fåglar och jul. Man står där i mellandagarna, i fönstret hos sina föräldrar (antingen man är sju, sjutton eller trettiosju år), tuggar på knäck och tittar på domherrar, sidensvansar som jagar bort pilfinkarna och talgoxarna från talgbollar och havrekärvar. Och när hackspetten dyker upp så ropar man på resten av hushållet att komma och titta! Resten av året är de där fjäderbollarna mig helt likgiltiga, men en jul utan nötskrikor skulle göra mig lika besviken som en julklappsutdelning med mjuka paket.

Jag har också köpt otaliga fågelböcker i julklapp till min pappa (vissa år har han helt enkelt inte slitit ut sina innetofflor, och då måste man ju hitta på något annat). Förra året blev det till exempel Brutus Östlings och Susanne Åkessons augustprisvinnande bok Att överleva dagen. Jag tror att de flesta fågelböcker innehåller ungefär samma fåglar, men de brukar vara sorterade på lite olika sätt. Jag föredrar alfabetiskt, men många fågelboksförfattare verkar gilla att dela in dem efter mesar och trastar och sånt där som gör att vi vanliga ointresserade aldrig förmår lära oss namnet på de fåglar vi ser i naturen, eftersom vi inte ens lyckas hitta fågeln i boken.

Ja, som ni har förstått. Det är inte fågelskådning jag har ägnat mina läsfria timmar åt. Om jag ska vara ärlig har jag till och med ofta irriterat mig på fågelsång – särskilt kvittrandet under tidiga vårmorgnar när man bara vill fortsätta att sova så länge som möjligt eftersom man legat vaken till halv fyra och läst ut Avalons dimmor  Brott och straff.

Mitt fågelintresse kan bara komma öka från och med nu. Till vårt hushåll kom nämligen i julas en tjock bok som heter Fågelsång, skriven av Jan Pedersen och Lars Svensson. Den tar i bild och text upp 150 svenska fåglar. Och deras läten. Här har man satsat på ny teknik och det medföljer således en liten ljudmodul, fastsatt i bokens bakre pärm (som alltså är lite bredare än den främre pärmen). Varje fågel har tilldelats ett nummer, och genom att använda piltangenter för att stega sig fram mellan numren kan man komma fram till bofinkarna och jordugglorna och höra hur de låter. Idén är inte så dum, faktiskt.

Det här är en väldigt påkostad bok – både här och där tidvis makalöst vackra fotografier och teckningar. En infotext som nästan kan få en ornitofobiker att läsa. Och därtill den där inbyggda ljuddelen, som visserligen är finurlig, men så ful att den skämmer den här kaffebordsboken (tänk billig bandspelare som man med mycket slit lyckades tjäna ihop genom att sälja jultidningar 1985). Det är rätt synd, på så rara pippifåglar. Det är dessutom ogenomtänkt att man måste stega sig fram mellan de olika fågelnumren. Det här är ju en bok som man vill bläddra i och läsa lite här och där (alternativt använda sig av för att äntligen få ett namn på de där okända, exotiska fågelbordsfåglarna), och det vore mer praktiskt med siffertangenter så att man kan skriva in numret på den fågel man vill lyssna på (att stega sig mellan gök 082 och kråka 155 som vår dotter ständigt vill göra tar sin tid, även om det är bra för både finmotorik och sifferträning).

Ett roligt plus är att en del fåglar till och med är representerade med flera läten, exempelvis hackspettar där man både kan lyssna till hackandet och kvittrandet. Och kategoriseringen? Ja, den är så som ornitologer föredrar: indelat i törnskator och fältsparvar. Tack och lov finns det ett föredömligt alfabetiskt register längst bak i boken så att jag kan hitta skator och tjädrar när jag behöver dem.

Det är på många sätt en riktigt trevlig bok. Jag antar att målgruppen är en farfar eller morfar som sitter i köksfönstret, dricker kaffe på bit och ser hur gråsparvarna häckar vid fröautomaten medan han lyssnar på melodikrysset. Men jag försäkrar att boken också passar perfekt till barn som är nästan fyra år och tycker om att trycka på knappar.

Eller Kasper och Melker och Baltasar

"Jaha, och hur firar man egentligen Trettondagen?" undrade min sambo igår, lite trött efter julklappsöppning, kalkongrillning och champagnedrickande.

"Man avslutar så klart den traditionsenliga läsningen av Trettondagsafton, om man inte hann det kvällen innan", svarar jag.

Ni som inte heller hunnit läsa klart (och liksom jag föredrar Shakespeares tragedier) kan ju trösta er med ett citat som ger vid handen att det från början inte fanns så många till förvillningen lika Shakespearekomedier att roa sig med. Utdraget kommer från Jasper Ffordes bok Lost in a good book. Hjältinnan Thursday Next (som ju jobbar som littkrimmare, vilket bland annat innebär att en ganska stor del av arbetstiden går åt till att avslöja förfalskade romaner av litterära giganter) talar med sin tidsresande far om hur många kända Shakespeare-dramer det finns i världen (år 1985):

"We found a thirty-third play by Shakespeare." [säger Thursday Next]

"Thirty-three?" echoed my father. "That's odd. When I took the entire works back to the actor Shakespeare to distribute there were only eighteen."

"Until yesterday there have always been thirty-two."

"Hmm," he replied, brow furrowed. Dad's work in the timestream could be tricky to get your head round sometimes.

"Perhaps the actor Shakespeare started writing them himself?" I suggested.

"By thunder, you could be right!" exclaimed my father. "He looked a bright spark. Tell me, how many comedies are there now?"

"Fifteen," I replied.

"But I only gave him three. They must have been so popular he started writing new ones himself!"

"It would explain why all the comedies are pretty much the same," I added. "Spells, identical twins, shipwrecks–"

"–usurped dukes, men dressed as women," continues my father. "You could be right."

(s 53, Lost in a good book, av Jasper Fforde)

Välkommen hem!

Visst blev jag glad över alla böcker jag fick i julklapp. Men jag måste säga att jag nästan blev gladare när årets julturné bland släkt och vänner gjorde att jag fick med mig några gamla bekanta hem igen. Det blir kärt besvär (men besvär blir det!) att göra rum för dem i bokhyllorna.

Uppifrån och ner: Ingrid Hedströms Flickorna i Villette (mycket välskriven, med alltför förväntad twist på slutet), Gudrun Abascals Att föda (en av de bättre om man går i väntans tider), Lena Einhorns Ninas resa (boken bakom den prisbelönta filmen med samma namn, se och läs!), Lena Einhorns Handelsresande i liv (om en "svensk" Oskar Schindler, mycket intressant, men lite träig att läsa), Bryan Sykes Evas sju döttrar (ett mycket kärt återseende, ty boken har varit på villovägar i många år. Denna bok toppade mina läsupplevelser från 2000-talets första decennium), Nanna Bylunds Att amma (jag minns inte så mycket av den här; jag tror att det kan finnas bättre böcker i ämnet), samt Monica Antonssons Mia. Sanningen om Gömda (har man nån gång läst Marklunds Gömda så ska man läsa den här).

Klok som en bok

Ett år äldre och visare lovar jag detta och endast detta inför 2011:

1. Jag ska läsa böcker.

2. Jag ska köpa böcker.

3. Jag ska låna och låna ut böcker. 

4. Jag ska önska mig böcker i present och jag ska ge bort böcker. 

Och en del av böckerna ska jag till och med blogga om.

Memento mori

2010 var inte nåt särskilt bra år om jag tänker efter. Jag har varit trött och håglös, arbetat för mycket och varit mer irriterad än tillfreds. Den där balansen mellan jobb och ledighet har inte infunnit sig och jag har läst Lotta på Bråkmakargatan alldeles för många gånger. Det har varit svårt att landa i det som händer här och nu och inte längta till ett obestämt sedan – med lyckligt lekande (eller möjligtvis sovande) barn, ett nystädat – och inte minst färdigrenoverat! – hus, inlämnade artikelmanus och obegränsat med lustläsningstid.

Men det värsta har inte varit friden som inte infunnit sig, inte det vardagliga naggandet, utan den där tomheten som uppstår när människor man känner försvinner. När det blivit försent att ordna för det där arkadiska "sedan" som aldrig hann komma. Det fanns flera människor i min närhet som inte upplevde nyåret 2011, och jag saknar dem.

Nånstans mellan 2010 års begravningar läste jag Annika Borgs bok Inga fler dagar inom parentes. Det är en bok sprungen ur hennes egen sorg och de tankar som väcktes då hennes far blev sjuk, och efter en lång tid av både hopp och förtvivlan avled. Det är också en bok med djup och välformulerad resonansbotten i Borgs yrke som präst. Också i de texter som hon har skrivit ur sin egen förtvivlan under faderns sjukdom slås jag av hur oerhört vackert språk hon har, här finns en skönhet och exakthet som understryker det viktiga innehållet: hur går man igenom ett sorgearbete? Hur överlever man? Hur känns det, och vad är meningen?

Första delen består av anteckningar som Annika Borg gjorde under faderns sjukdom och efter hans bortgång. Det är starka och närvarande texter, som varken ältar eller grottar in sig. I en andra del växlar Borg perspektiv och går i stället sakligt igenom reaktioner och tankar som är vanliga hos den som sörjer, eller den som gjort andra förluster (när ett förhållande går i kras, ett missfall, en abort; överhuvud taget sorgen över det som aldrig blev). I två kortare, avslutande delar ges först (icke-konfessionella) redskap för att stanna upp, vila i, och gå vidare i sorgen, och sedan korta textavsnitt (poesi och psalmer) att hämta kraft ur.

Jag tycker att Annika är så klok. (Jag köpte under flera år tidningen Amelia bara för att läsa den rådgivningsspalt hon hade där.) Ödmjuk och genomtänkt, realistisk och aldrig lättvindlig. Alltför ofta (och särskilt på bokbaksidor) används klyschan att en bok får en att "skratta igenkännande" – vilket ju för all del inte behöver betyda att det inte är just vad man gör. Borgs bok får mig i stället att gråta igenkännande. Vägarna till sorgen är olika, men jag tänker att när man verkligen drabbas av den så är den sig lik, därför att den får oss att möta oss själva och våra värsta mardrömmar.

En tanke tar jag särskilt med mig, något som rörde mig lite särskilt det här året. Det är beskrivningen att en begravning samtidigt bär med sig minnet av tidigare begravningar, och kanske i sitt sköte även de kommande, måhända till och med din egen.

Och jag tänker också att det är där i kanten av sorgen som livet blir tydligare. Det är väl det även Borg menar med sin titel – Inga fler dagar inom parentes – inga fler halvlevda ögonblick och viktiga händelser som ska vänta till sedan.

Jag vill inte leva varje dag i en dödsskugga eller på randen till en avgrund. Jag vill inte ens leva varje dag som vore den sista. Men jag skulle vilja ge mig tid och utrymme till eftertanke lite oftare. Att vara nöjd med det jag gjort och det jag har. Att se mer till det jag har för händer än det jag ska göra sedan. Att planera mindre och leva mer. Att vara lite mera här.

Käpprätt åt Ukraina

Vad det är härligt så här vid årsskiftet. I alla bokbloggar lyser de goda föresatserna och de nya utmaningarna upp januarimörkret. Man kan läsa böcker från hela alfabetet – hämtade direkt ur sin egen bokhylla. Man kan lova sig själv att läsa 12 nya författare – och om det verkar krångligt går det bra att även här nöja sig med tolv man hittar i bokhyllan. Eller varför inte nöja sig med att hoppa ur trygghetszonen – det är kanske en utmaning som räcker för de flesta? En del är rentav tillfreds med att utmana sig själva med löftet att skaffa ett bibliotekskort.

För alla er som tycker om att simma på djupt vatten (och som inte har minne nog att komma ihåg vad som hände med utmaningar och löften inför 2010) så har jag och En bok om dagen satt samman en ny spännande utmaning i syfte att upptäcka morgondagens Nobelpristagare (och vinna Stora kulturbloggpriset). Här är vår läslista inför 2011 – 65 ukrainska poeter! Det går bra att läsa vilken titel som helst som man hittar i översättning. Häng på du också!


Anna Akhmatova
Emma Andijewska
Yuri Andrukhovych
Bohdan Ihor Antonych
Mykola Bakay
Mykola Bazhan
Boyan (bard)
Sasha Chorny
Boris Chichibabin
Taras Chubay
Pavlo Chubynsky
Ivan Drach
Alexander Dukhnovich
Moysey Fishbein
Ivan Franko
Viktor Grabovskyj
Semyon Gudzenko
Pavlo Hai-Nyzhnyk
Leonid Hlibov
Yakiv Holovatsky
Borys Hrinchenko
Ihor Kalynets
Ivan Vahylevych
Ilya Kaminsky
Vasily Kapnist
Oleksandr Konysky
Lina Kostenko
Roman Kudlyk
Bohdan Lepky
Oleh Lysheha
Mykola Markevych
Ivan Mavrodi
Amvrosii Metlynsky
Pavlo Movchan
Oleksandr Oles
Tomasz Padura
Dmytro Pavlychko
User:Bondya
Ihor Pavlyuk
Mariyka Pidhiryanka
Maksym Rylsky
Markiyan Shashkevych
Taras Shevchenko
Lyubov Sirota
Liudmyla Skyrda
Boris Slutsky
Volodymyr Sosyura
Mykhailo Starytsky
Vasyl Stus
Vasyl Symonenko
Yuriy Tarnawsky
Olena Teliha
Tryzuby Stas
Volodymyr Tsybulko
Genya Turovskaya
Pavlo Tychyna
Lesya Ukrainka
Vira Vovk
Mykhailo Yalovy
Volodymyr Yaniv
Volodymyr Yavorivsky
Oksana Zabuzhko
Serhiy Zhadan
Iryna Zhylenko

These worlds we created

Utan någon egentlig plan har jag läst ganska många dystopier de senaste åren. Det är påtagligt att det som mest diskuteras i dagens framtidsscenarier är två ting. Det första är hotet om samhällets totala kollaps och uppkomsten av ett laglöst samhälle (som i Vägen av McCormac eller Atwoods böcker Oryx och Crake samt Syndaflodens år). Det är intressant att Collins Hungerspelstrilogi låter en totalitär och kontrollerande stat som härskar genom söndring uppstå efter katastrofen. Och Kalle Dixelius bok Toffs bok är ett mellanting, där det visserligen finns ett grymt och ganska starkt styre, men gott om fickor av upplösning däremellan. Kännetecknande för alla böcker är emellertid att det är litet eller inget utbyte stater emellan (oftast får man i stället känslan av att det kanske inte finns några andra länder kvar på jorden).

Det andra dystopiska temat utgörs av riskerna med den nya biologiska tekniken.  Genmodifieringar som går fel och leder till okontrollerbara arter (i Atwoods böcker och i Hungerspelstrilogin), hur människans uppskjutande av åldrande gör det överflödigt – eller till och med olagligt – att föda barn, något som Gemma Malley diskuterar i ungdomsboken Oönskad, reservdelsmänniskor  som designats för att ge längre livslängd åt sina kloner i Kazuo Ishiguros Never let me go. (Den här boken som ju bland annat problematiserar att kloner är människor i sin egen rätt har en intressant parallell i boken I, robot av Isaac Asimov, där intelligenta robotars mänskliga rättigheter diskuteras.) Reservdelstanken är också bärande i boken Enhet av Ninni Holmqvist, men här är det människor i högre medelålden som inte har någon nära anhörig (och således kan avvaras) som förs till särskilda enheter, där de ett efter ett donerar sina organ till bättre behövande.

Till skillnad från en tidigare generations dystopier (Kallocain, 1984, Du sköna nya värld) är hotet om den totalitära, allt kontrollerande staten upphävt eller nedtonat. Det handlar om individer – enskilda personers handlingar och val, antingen det gäller att kämpa mot staten (som Katniss i Hungerspelstrilogin), eller att rädda sig själv (som i McCarthys Vägen eller Ishiguros Never let me go). Det hopp som syns mot slutet av en del böcker är svagt, men handlar om att en grupp överlevare genom samarbete och kunskap kan skapa ett (litet) ekologiskt hållbart samhälle. I några böcker blir hoppet ännu tydligare – som in P. D. James bok Människornas barn, som handlar om ett infertilt samhälle där det på 20 år inte har fötts några barn; på de sista sidorna föds bokstavligt talat det nya hoppet.

Den dystopi jag avslutat nu senaste är Atwoods Syndaflodens år. En märklig bok, som tar upp både ett samhälles sönderfall och den galopperande genetiska katastrofen. Boken är inte en direkt fortsättning på Oryx och Crake, utan snarare en parallellhistoria, där flera av de tidigare karaktärerna återkommer. Här berättas om ett samhälle där korporationen CorpSeCorps styr och informella lagar råder. Produktion och konsumtion är livsnödvändiga, men allt och alla ingår i ett kretsloppssamhälle. Går man emot korporationen slutar man lätt i en hemligburgare eller som motordrivningsmedel, men först har så klart donerbara organ som njurar och lever tagits om hand. Det här är ett samhälle där splajsningar mellan arter – både växter och djur – är mer regel än undantag. Lammlejen – en korsning mellan lejon och lamm. Grisar med mänskliga gener. Piller för det mesta, helkroppsstrumpor i sexindustrin, stora företag som både sprider sjukdomar och sedan tillverkar dyra botemedel... Gated communities där människor lever ett gott, men begränsat liv, och utbrytarsekter som tror att en ny framtid är möjlig.

En sådan sekt är Guds trädgårdsmästare, och det är denna som är i fokus i Atwoods bok. Två kvinnor – den äldre Toby och den yngre Ren – berättar omväxlande sina historier om vad som ledde dem till trädgårdsmästarna, och hur de överlevde "den osynliga syndafloden" – det vill säga ett virus som fick människor att mer eller mindre dö som de gick och stod. Trädgårdsmästarna är som namnet antyder extrema veganer. De anlägger trädgårdar på hustaken och lär till sina barn ut namnet på utdöda arter, hur man ska odla växter och leva av det naturen ger. Deras samhälle är fredligt och kvasikristet; många referenser till Edens lustgård förekommer – inte minst kallas alla de ledande lärarna för Adam och Evor. Varje del av boken har fått namn efter ett helgon (det går att känna igen många av dessa från samtidshistorien, till exempel Dian Fossey, som levde bland bergsgorillor), och inleds med ett tal av Adam Ett som berör varför just denna helgdag firas, och en tillhörande hymn. Jag måste erkänna att det var inte förrän mot slutet av boken som jag började förstå att dessa hymner skulle läsas icke-ironiskt (och inte som en Monty Pythonskt blasfemiskt parodi à la "Every sperm is sacred..."). De har dessutom blivit tonsatta. Över huvud taget begrep jag inte tillräckligt tydligt att den karismatiska Adam Ett och hans utopiska samhälle inte behöver betraktas med överlägsna och kritiska ögon. Kanske finns det en viss naivitet i hans och de andra trädgårdsmästarnas gestalter, men Atwoods syften har inte varit att förlöjliga dem. Tror jag. (Och jag funderar rätt mycket på varför den där auktoritetskritiken var så självklar att jag inte ens reflekterade över en mer nyanserad tolkning.)

Det här är en bok där man från början vet att katastrofen har kommit. Det är också en bok som jag tycker det tar ganska lång tid att komma in i, pulsen stiger inte förrän under andra halvan, och bäst blir den mot slutet, när berättandet sker mer eller mindre i realtid. Jag har inget emot det lite splittrade intrycket som åstadkoms genom att företeelser, företag och ting nämns som självklarheter och i förbigående – det ger en autenticitet. Men jag kan inte komma ifrån att jag tycker att det finns det som fattas, nämligen den elektroniska revolutionen. Atwood nämner misstänksamhet mot att skriva på datorer (trädgårdsmästarna skriver på griffeltavlor och memorerar viktig kunskap), hon nämner mobiler och det finns till och med en mycket hemlig hemsida för motståndsrörelsen, men ändå är elektroniken och övervakningssystemet underligt frånvarande. Det är löjligt lätt för personer att gå under jorden och att operera om sina utseenden. Vad hände med inopererade spårningschip? Med övervakningskameror och digital igenkänning? Med dna-analyser? När Toby opereras för att inte bli igenkänd får hon nya fingeravtryck och nya linser för att förändra sina ögon. Det känns så 1984, och jag tycker att detta drar ner mitt helhetsintryck av en annars mycket bra bok.

Ja, Syndaflodens år har hyllats, och många har skrivit att den här boken är betydligt bättre än Oryx och Crake. Jag har svårt att hålla med om detta. Jag tycker tvärtom att böckerna är ovanligt lika, och ungefär lika bra – kanske är Oryx och Crake till och med lite bättre om någon rangordning alls måste göras. Jag väntar också på tredje delen – Syndaflodens år öppnar upp mot detta.

Liksom de flesta andra dystopiker på senare år får vi i bästa fall antydningar om vad det egentligen är som föregått katastrofen. Hur blev Atwoods samhälle ett i upplösningstillstånd? När passerades gränserna för de genetiska experimenten? Är vår dystra framtid så oundviklig att det är omöjligt att stoppa katastrofen? Är en ny värld bara genomförbar i spillrorna av den gamla?

Det börjar så bra

Tredje januari och två böcker redan lästa i år. Stor press idag alltså.

Happy endings

Det är lätt att så här vid årets slut fundera över allt man inte hann. Jag började till exempel en god jul-runda till några medbloggare som jag gärna ville önska trevliga helgdagar, men hann inte varvet runt innan knäcken kokade över och vår internetuppkoppling kopplades ner. Det ledde till några trevliga läsfyllda juldagar, så inget ont som inte har något mycket gott med sig. Nu inför nyåret kommer jag inte heller hinna titta in hos alla jag vill, så jag hoppas ni kommer hit och tar emot en riktigt varm önskan om ett gott nytt år med till era bloggrum eller vardagsrum!

Det är också mycket annat jag inte hann. Listan på böcker jag hoppades hinna läsa under 2010 är så här vid årets slut längre än de jag faktiskt läste. Den upplevelsen är jag nog inte ensam om. Men mest är jag tacksam över att det fortfarande finns läsning som lockar (det vore en bedrövligt tråkig värld om jag redan hade läst alla de bästa böckerna).

Men jag har haft ett par lugna månader på läsfronten. Sedan jag spräckte mitt läsrekord från 2009 så försvann långsamt läshetsen. Jag har kostat på mig att läsa lite krokigt, läsa halva böcker, långsamt läsa om sista Harry Potter-boken, och okynnesläsa en del ganska dåliga kioskvältare. Det har varit skönt – en slags bonusläsning med en särskild slags lättjefull känsla som jag önskar att jag kan ta med mig in i 2011. Men samtidigt är det så med mig att jag i denna planlösa och ganska njutningsfulla läsning också tappar lusten att ge mig i kast med analyser av böckerna. Det har inte minst märkts på bloggen det sista, då jag skrivit mycket lite om böcker som jag hunnit läsa.

Så om jag ska våga mig på en önskan och en förhoppning inför 2011 så är det att kombinera lustläsning med lite tillskärpt blogginspiration. Och att jag får läst ut Anna Karenina så klart.

Ja, och så minst 27 timmar per dygn.

Tack för ett gott läsår!

Det går att summera sitt bokår på en massa sätt. Jag har inte riktigt hunnit klicka runt och se hur alla gör i år, men jag anar att om det inte redan börjat kommer vi att få se beräkningar av antal lästa Nobelpristagare, uppdelningar i antal manliga och kvinnliga författare (de kvinnliga vinner alltid), och antal lästa böcker fördelade på ursprungsspråk. En del kommer att ha gjort snygga exceldiagram, och andra kommer rabbla siffror och procentsatser så att man blir förvånad över att de inte extraknäcker som revisorer i stället för att drömma om den där fasta bibliotekarietjänsten.

I min summering kan jag konstatera att jag har läst betydligt fler böcker än i fjol, en bok av Roald Dahl och tre och en halv av Margaret Atwood. Dessutom har jag läst om Min morbror trollkarlen av C. S. Lewis och fortfarande inte läst ut Anna Karenina (men kommit längre än något annat år). Det känns som ett ganska bra år.

Följande bokbloggare har varit mer eller mindre direkta orsaker till att jag valt att läsa en stor andel av böckerna, och jag vill gärna tacka er för det. Hur många böcker jag köpt på mig och ännu inte läst på grund av bokbloggosfären tänker jag inte tala om. Inte! 

Martina hos Ett hem utan böcker. Tack vare hennes utmaning om Skrivande svenskor 1900-1950 fick jag äntligen läst Elin Wägner! Det är årets största WOW! för min del. Jag har läst Pennskaftet och Åsa-Hanna, som var de två böckerna Martina föreslog, och sedan även Norrtullsligan. Det kommer bli mer Wägner, men urvalet på mitt bibliotek är faktiskt under all kritik, så jag har en tillfällig paus i den läsningen.

Ingrid fick mig att ta med mig Thomas Bernards Undergångaren hem från biblioteket. Aldrig har jag läst en bok som haft så få stycken eller kapitelindelningar. Bra var den, även om det var svårt att veta var man skulle hämta andan, och att jag troligen läste allting två gånger, eftersom jag ständigt tappade bort var jag var när jag lade ifrån mig boken. Jag har inte skrivit om den, men det har Ingrid gjort.

Snowflake är möjligen årets största boktipsare. Jag har inspirerad av hennes entusiasm läst mig igenom  Sherman Alexis Mitt liv som halvblodsindian, Flickan från ovan (av Alice Sebold) och den grafiska romanen Persepolis av Marjane Satrapi (det är dock tveksamt om det var en bok). En omläsning av Ripley-böckerna av Patricia Highsmith är också inspirerad av Snowflake, liksom Någon i din säng av Andreas Roman (trots personlig avrådan). Jag kommer nog skriva något om någon av de böckerna så småningom. Kanske. Dessutom var läsningen av Ulla Isakssons De två saliga en senkommen svans till Ulla Isaksson-utmaningen.

Petter har visserligen inte läst Lars Gustafssons bok Blom och den andra magentan, men det borde han göra, eftersom Gustafsson hör till hans husgudar. Att Evelyn Waughs bok Press-stopp finns med på en av de 100-listor som en gång i tiden cirkulerade hos Petter är också en anledning till att det blev just den Waugh som jag gav mig på att läsa (därför att jag är lite rädd för att jag inte kommer att gilla Brideshead Revisited för att jag har för höga förväntningar på den).

Moa hos Textappeal fick mig att leta reda på och läsa novellsamlingen Leva i synd av Margaret Atwood. Det var jag mycket glad för!

Och om nu ändå Atwood är på tapeten, så har Bokmanias mytutmaning fått mig att läsa både Klas Östergren Orkanpartyt och Atwoods Penelopiaden. Jag håller det sannerligen inte för osannolikt att jag läser fler av de böcker som hör till Mytserien.

Paperback lovers härliga haussning av Malin Persson Giolito fick mig att läsa Dubbla slag. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den, men önskar att den hade varit lite mer fokuserad på en historia.

JennyB på Kulturdelen fick mig att ta mig an Stjärneborg av Alexandrea Coelho Ahndoril – en bok jag länge funderat på att läsa.

Lyran fick mig att läsa Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick och skrev också så intressant om De två saliga av Ulla Isaksson, vilket fick mig att härda ut, fast boken var rätt tråkig på sina ställen.

L på Tassande en liten kaffekopp fick mig att ge mig på Kärlekens historia av Nicole Krauss. Jag blev ju tyvärr inte så imponerad, och jag är nog den som är mest besviken över det.

Spectatia fick mig genom en kommentar om lastbilar att börja läsa Erlend Loe. Tre Loe-böcker har slunkit ner under året, och sanna mina ord – han kommer förlänga mitt liv! Kurt i Kurtby är den enda av böckerna jag skrivit ordentligt om (jag har dessutom läst Volvo Lastvagnar och Gör vad du vill).

Bokbabbel fick mig att ta tag i dystopin Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Och jag har ett mycket intressant opublicerat inlägg av den boken som jag borde skriva klart. Vänta bara!

Helena på Fiktiviteter fick mig att tänka att Mordets praktik av Kerstin Ekman var lite lagom pausläsning (jag tvekar ofta inför Ekman, jag tycker hon skriver så enormt bra, men det innebär oftast lite för krävande läsning mitt bland allt hårt arbete som jag måste tillbringa alldeles för mycket tid med).

Generella tendenser i hela bokbloggsvärlden har fått mig att läsa Boktjuven av Markus Zusak, Drottningen vänder blad av Alan Bennett, The little stranger av Sarah Waters, Never let me go av Kazuo Ishiguro och Människor helt utan betydelse av Johan Kling.

Övriga böcker inbillar jag mig att jag självständigt och opåverkat har valt. Så väljer vi väl alla de flesta böcker vi läser, eller hur?

Kring julgranen

Vad låg egentligen i barnens paket nu i jul? Vad köpte du till dina barn eller andras ungar? Till guddottern eller brorsonen? Blev det böcker om Laban och Pettson? Bamsepussel och Pippi-tröjor? Kanske en Harry Potter-väckarklocka?

Det är mycket produkter kring barnböcker nuförtiden. Mer produkt än böcker har jag till och med tänkt vid ett par tillfällen då jag upptäckt något pussel, någon Lära läsa-bok eller något gossedjur som jag inte känner igen. En DN-artikel (som The Bookpond uppmärksammar mig på) menar till och med att barn tröttnar på Pippi innan de nått 6-årsåldern (en ganska väl tilltagen ålder). För en nybliven 70-talsförälder finns det knappast något som är mer lockande än produkter som frammanar suddiga minnen av de tecknade figurerna från barnprogrammen klockan halv sex; jag förstår att det finns marknadsförare som satsar på babygym med Tummen, Laban och Alfons. Däremot är jag förvånad över att man inte också  riktar in sig på det tjatstarka marknadsskiktet av 3-4-åringar som är gamla nog att förstå både böcker och filmer och gärna skulle ta på sig de sedan länge urvuxna Laban-pyjamasarna.

När man som förälder försöker bibringa sin avkomma en god uppfostran (helst så långt från McDonalds och Disney som möjligt), och redan har så hiskeligt mycket böcker hemma, att man börjat dagdrömma om läsplattor som är testade på 3-åringar, så funderar man förr eller senare om det inte finns några andra leksaker att köpa. Då ligger Mumin-pussel och gosse-Nalle Puh nära till hands. Och när barnen själva får välja? Ja, när min dotter fick en oväntat stor födelsedagspeng med förbehållet att hon fick "köpa vad hon ville" i leksaksaffären, så valde hon på fem röda ut en gosse-Mamma Mu och en gosse-Kråka som hon spanat länge på (398 kronor).

Och för all del – om man nu ändå ska köpa ett pussel, varför inte ett med Emil? Om man nu ändå ska köpa en tröja, varför inte en med Barbapapa? En figur som såg dagens ljus inom bokpärmar borgar liksom för kvalitet. Mor- och farföräldrar tror att dvd-spel med Nils Karlsson Pyssling är bättre än andra spel. Mor- och farföräldrar tror att dockskåp som ser ut som Villa Villerkulla är mer pedagogiska än Lundbys. Och i en tallrik med Mumin-mönster blir gröten nyttigare. Typ.

På samma gång är jag luttrad och cynisk och mer än anar tanken med denna produktplacering, som ska leda till märkestrogna 2-åringar, som inte bara väljer Nalle Puh-tröjor när det ska handlas tröjor, utan vill dessutom ha en tröja bara för att det är Nalle Puh på den, trots att lådor, garderober och tvättkorgar bågnar. (Jämför med Nina Björks 2-åring, som hon skrev om  för några år sen.)

I DN-artikeln uttrycks farhågan att bokfigurerna kan komma att bli "på köpet"-grejer. Jag säger att vi redan är där, sedan rätt länge. Min dotter är sedan länge medlem i Barnens Bokklubb (vi är mycket nöjda med bokurvalet, thankyou-very-much), där man regelbundet erbjuds ett månadspaket. Ja, jag skriver "paket", därför att det sällan handlar om en enda bok. I bästa fall är det två böcker – till exempel paketet med Julia Donaldson och Alex Schaffer-böckerna (Var är mamma? och Zog Den lilla draken) nu i höstas. Men allt oftare blir det som det kommande månadspaketet: En Alfonsbok och en Alfons-kortlek. Det kan vara Mollyböcker med Mollydocka. Det kan vara Prinsess-böcker med Prinsess-klippdockor. Men det är aldrig Bilderbok utan extra allt. Jag har tackat nej till många intressanta böcker för att jag inte vill ha (fler) bokstavsspel och gossepingviner.

Här sitter jag och skriver negativt om det här. Kanske skulle ni också känna så om ni satt i soffan och såg resterna av julklappsöppningen omkring er: Barbapapa-lakan, Sifferspel med Fem myror är fler än fyra elefanter. Trosor med både Pippi och Barbapapa. Film med Lotta på Bråkmakargatan. Och det är bara de saker som jag själv har köpt.

Och jag tänker att jag skulle förstås aldrig gått på det där när jag var barn. Inte såna där grejer. Men hade de sålt solhättor som Laura Ingalls använde hade jag nog tjatat ihjäl min omgivning efter en sån. Och mammas skurborstar bands ständigt fast på mina fötter för lite skridskoåkning à la Pippis sätt att skura golvet.

Hur långa är köerna?

God fortsättning på er allihop.

Jag ska bege mig ut på mellandagsrean. Räcker det med att ta med dom här, tror ni?

Nybörjartur

Gissa den litterära förebilden till det här slottet och vinn all glasyr som blev över!

(Ja, det ska förstås placeras lite närmare julgranen, men där är ljuset så stämningsfullt att det är svårt att fotografera.)

Karl Bertil Jonsson-metoden

Om det snöar mycket hemma hos en dagen före julafton och man lät bli att köpa bokliga julklappar dagen före eftersom det var för lång kö i bokhandeln så kan man använda julklappsetiketter och klistra över sitt eget namn i några av sina älsklingsböcker och ge bort dem i julklapp.

Och så får man tid att klä granen, baka pepparkaksslott, griljera skinka och slå in julklappar i stället för att slinta ner i snöiga diken.

Jag vill inte gå in i nån bokhandel!!!

Idag satt jag på ett café och drack te. Runt fötterna hade jag kassar fullproppade med ost och akvarellfärger och docksängar och tygnäsdukar, ja, allt ni kan tänka er som inte var läsbart. Jag funderade över om jag i morgon kan tillämpa Kajsa Kavat-metoden för de återstående julklappsinköpen. Ni vet, skicka iväg sambon med en handskriven lapp, nogsamt märkt "HEMLIGT", och så kan han lämna fram den till affärsbiträden lite här och där, och på så sätt köpa sina egna julklappar utan att han vet vad det är i dem.

För jag vill faktiskt inte gå in i nån bokhandel där kassaköerna är så långa att de ringlar ut på gatan.

Natten blir svår. Och morgondagen blir bortom allt förstånd ohygglig.

Det finns en bok som hör till dem jag läst om allra flest gånger. Och den kan inte förbigås så här dagarna före jul, när jag sitter omgiven av ett vitt snölandskap; skottningsdrivorna är mer än meterhöga, och ytterligare en halvmeter snö förväntas under natten. Det är lite i mesta laget också för den som ständigt drömmer om en vit jul.

Som Will gör – pojken i Susan Coopers bok En ring av järn. Han som fyller 11 år den 22 december. Och den födelsedagspresent han mest önskade sig var något som ingen kunde skänka honom: det var snö, härlig djup allt övertäckande snö, och den kom aldrig. (s 7). Will är yngsta barnet och sjunde sonen i den stora bullrande familjen Stanton. Mitt i förberedelserna för jul och för hans födelsedag händer underliga saker. Kaninerna blir rädda för honom, radioapparaten sprakar, råkorna flyger lågt och Mr Dawson på granngården ger Will en underlig liten tingest: en cirkel av järn genomskuren av ett kors. Det är också Mr Dawson som yttrar de olycksbådande orden som jag använt som rubrik för det här inlägget.

Natten till Wills födelsedag kommer verkligen snön. Det välkända landskapet är inbäddat i snö när Will vaknar efter en skräckfylld natt; hans vindfönster har öppnats och snön har virvlat in i hans vindsrum, skräckfyllda drömmar om vandrare och råkor har hemsökt Will. Men på morgonen är allt lugnt. Väldigt lugnt, faktiskt. Det är bara Will som är vaken och han har väckts av en underlig musik. När han följer den ut ur husen har omgivningarna förvandlats. I själva verket har han hamnat många hundra år tillbaka i tiden, och den djupa snö som omger honom täcker inte längre 1900-talsbyggnader, utan fält och träd som växte här för länge sedan.

Så här börjar Wills äventyr. Han uppdagar att han inte är vilken 11-åring som helst, utan han tillhör De gamle – en uråldrig gemenskap av män och kvinnor som tillhör Ljuset. De bekämpar Mörkret (eller de onda krafterna), och nu väntar en stor och avgörande strid. Will är född och förutbestämd att bli den sista i en lång rad av Gamle, och i hans uppdrag ligger att samla och sammanfoga sex magiska tecken: av järn, brons och trä, vatten, eld och sten. De ser alla ut som den lilla järnhylsa han fick av grannen Mr Dawson kvällen före födelsedagen, och de har gömts på olika platser och tider.

Wills handledare är den förste av de äldste, Dr Merriman Lyon. (Via en ordlek i en av de andra böckerna i Coopers serie är det tänkt att man vid detta namn ska associera till Merlin, trollkarlen vid Kung Arthurs hov. Enligt illustrationen till boken Ovan hav, under sten ser han dessutom ut som  Leonardo da Vinci.) Will blir tränad att utveckla de speciella sinnen som alla De gamle har. Han kan tala med djur, utföra magi, flyga och simma djupt under vatten till exempel.

Susan Coopers serie om fem böcker om kampen mellan Ljus och Mörker blandar många element och symboler, klassiska i fantasy-litteraturen. Framför allt har Cooper använt sig av element från Arthur-sagan – två av de andra böckerna i serien (Ovan hav under sten och Lövhäxan) utspelar sig till exempel i Cornwall, och det finns explicita referenser till kung Mark (en av de mer välkända gestalterna i Arthur-sagorna, och för övrigt också den kung som Isolde gifte sig med i sagan om Tristan och Isolde), och i Gråkungen (den fjärde delen av Coopers serie) räddas kung Arthurs son till 1900-talet. I Ovan hav under sten letar man till och med specifikt efter en gral.

I alla böckerna använder Cooper suggestivt element från keltisk mytologi och historiska fakta, och hon tar alltid avstamp i en mycket konkret verklighet. En ring av järn förflyttar sig mellan olika tidsplan, och läsaren får besöka både vikingatiden, romartiden, medeltiden och det höghalsade 1800-talet, när vi följer Wills jakt på de sex magiska tecknen som ska återge Ljuset sin fulla kraft.

En ring av järn brukar räknas som den första boken i serien, men som Petter påpekade för inte så länge sedan, kom egentligen boken Ovan hav under sten först. Jag tycker man kan se båda böckerna som två tämligen fristående första delar, som sammansmälter i seriens tredje del Lövhäxan, där dels Will från En ring av järn, dels Jane, Simon och Barnabas från Ovan hav under sten dyker upp för att tillsammans locka av Lövhäxan hennes hemlighet.

Det är alltid svårt att ge ett opartiskt omdöme av böcker som man läst och läst om och återvänt till i mer än 25 år, men jag tror att det faktum att man återvänder till böcker så många gånger och fortfarande finner något i dem som vuxen tyder på en viss kvalitet. Hos mig drar det i alla fall fortfarande kalla kårar när Will möter mörkrets Ryttare, där i det snötäckta, tysta landskapet, om morgonen den 22 december.

Den femte och sista boken har inte nämnts ovan, men den heter Silverträdet.

Rör inte min kompis!

Ett säkert tecken på att det finns för många saxar i världen är när folk börjar klippa sönder böcker för att få utlopp för sin frustration och förstörelselusta konstnärliga ådra. 

OWlit visar bilder på sönderrivna böcker som blivit julkransar.

Calliope fröjdas åt slaktade boksidor som används för att bygga suggestiva bokliga landskap.

Bokbabbel gläds åt julgranskulor av intrikat snodda pappersremsor klippta ur böcker.

Böcker, böcker, böcker förfasar sig visserligen lite, men faller till föga och kallar sönderskurna böcker som förvandlats till en hylla för "nästan tillräckligt snyggt för att vara tillåtet"! 

Jag säger bara: Håll saxarna borta från böckerna, på det att ni må länge leva i ert bibliotek. 

När man sitter där och klickar runt på Tradera i stället för att baka pepparkakshus

Jag brukar försöka passa på att få en del saker påbörjade när andan faller på. Det är särskilt påtagligt på jobbet – jag har nästan aldrig lust att jobba med det jag borde, utan dras mest till arbetsuppgifter som ligger flera månader fram i tiden. Men jag har med åren lärt mig att det är lika bra att arbeta lite med det jag får inspiration till, för alltid har man nytta av det när deadline närmar sig, och man inte längre har lust att ta tag i projektet.

I undantagsfall tillämpar jag samma princip för mitt privatliv. Just nu sitter jag och planerar min sommarläsning i stället för att slå in julklappar, och det lutar en del åt Maria Lang nästa sommar (efter en Dorothy Sayers-sommar och en Sjöwall/Wahlöö-sommar). Men till skillnad från tidigare år så innebär Maria Lang inte särskilt mycket omläsning för mig. Jag har nog bara läst några få av hennes deckare när jag var i 12-årsåldern så där, och minns inte mycket av dem. Det behövs inte så mycket efterforskning för att inse att det här författarskapet handlar om betydligt fler än 10-15 böcker. Kanske betyder det för min del att läsningen delas upp på två somrar, kanske betyder det att endast ett urval läses, det får tiden (lusten) utvisa.

Eftersom jag vet att Langläsarna därute är många så undrar jag så där allmänt om böckerna måste läsas i ordning. Finns det några särskilda pärlor som jag inte får missa om jag gör ett urval? Om jag bestämmer mig för att läsa 10 böcker i rad – är det då bäst med de 10 första i serien om Puck, eller de 10 sista? Eller kanske de 10 i mitten? Ska jag läsa varannan bok? Ska jag kasta tärning?

Eller borde jag läsa Trenterdeckare nästa sommar i stället?

Om dom som aldrig kommer

Jag hade varit utomlands och jobbat ett par veckor, och återvände hem till Göteborg i början av november. Landade på Landvetter och tog flygbussen till Avenyn, där jag klev av för att byta till spårvagn vid Valand. Två tonårstjejer passerade mig på trottoaren, och tog avsked från varandra när den ena skulle hoppa på sin buss. Efter en snabb, men innerlig kram skildes de och ropade till varandra "Hejdå! Vi ses på begravningen i morgon!"

Det är mer än 12 år sen jag hörde den här absurda avskedshälsningen. Två gymnasietjejer som borde fnittra om discon och killar, snacka skit om lärare och oroa sig för att de är för feta, men de talar om att träffas på en begravning.

Jag visste vad det var för begravningar de menade. Jag hade tillbringat så mycket tid jag kunde under min resa med att läsa på nätet om den stora brand på Backaplan som lett till 63 ungdomars död – en ofattbar händelse, som berörde mig mycket även om jag inte kände någon av de som förolyckades eller deras anhöriga. Under lång tid följde jag medias rapportering om branden, intervjuer med föräldrar, med brandoffer, bilder på begravningståg, redogörelser för ambulanshelikoptrar som förde skadade till Linköping, rättegångar, Thomas Bodström som målsägarbiträde för de anhöriga, de fyra killarna som lackat ur när de inte ville betala 40 kronor som inträde till diskot och därför ville ge festarrangörerna en läxa, jag har läst om årsdagar, om anhörigföreningar, om minnesplaketter, och renovering av brandlokalen. Ett av de starkaste minnena är ett reportage med en mamma som berättade att hon så länge det var möjligt ringde till sin döda dotters mobilsvar, bara för att få höra hennes röst.

I boken Jag kommer sen... berättas Anne-Britt Söderbergs historia om branden. Hon miste sin 16-åriga dotter Johanna – en blond, sprallig, tokig och hästgalen tjej. Eva Wiklund har intervjuat Anne-Britt och många i hennes närhet för att skriva den här boken, som kallas dokumentärroman. Det är en kronologisk berättelse som börjar när Anne-Britt får graviditetsbeskedet, och sedan översiktligt berättar om Johannas uppväxt, hetsiga tonårsbråk och försoning, mobbning och upprättelse. Brandnatten och den efterföljande tidens händelser, sorg och rättegång får stor plats, men den största delen av boken ägnas åt Anne-Britts långsamma väg genom sorgearbetet. Hon har ett stort nätverk av familj och vänner som stöttar, men hon söker sig också aktivt till medium och healers för att få kontakt med sin dotter, och hon engagerar sig i anhörigföreningen för brandoffren.

Jag läser inte så många såna här böcker nuförtiden, och jag upptäcker att jag är ovan vid det här icke-gestaltande språket; det är som att läsa en 300-sidig artikel i Hemmets veckotidning. Men jag tror och hoppas att många som vill läsa den här boken inte fäster sig vid sådana detaljer, och då är det en ärlig och utlämnande skildring av en mors försök att lära sig leva utan Jag beundrar Anne-Britts vilja att berätta sin historia och hennes drivkraft att genom detta hjälpa andra som genomgår en sorgeprocess. Och jag är grymt imponerad av alla medvetna val hon gör för att ta sig igenom, för att komma vidare, för att förlåta, och för att kunna leva som en hel och ganska lycklig människa igen.

Böcker, böcker, böcker har också läst och gillar. Lotta från Hyllan grät när hon läste. Det gjorde jag också.

Boken har jag fått som recensions-ex.

Ljudet av äpplen som faller

En del föräldrar hittar bebissockar under soffkuddarna när de julstädar, och får tårar i ögonen vid tanken på  tidens gång och hur barnen växer och nyss var de små gulliga skrik- och kräkbollar.

En del andra föräldrar får simmig blick och en känsla av stolthet i bröstet när de upptäcker att deras barn nu är så stora så att det tarvas dubbla bokrader i bilderbokshyllan.

Meningen med mellanrummet

Vi vet ju alla att skriven text brukar delas upp på olika sätt. Det finns mellanrum mellan ord till exempel. Och vi känner till styckeindelningar och kapitelindelningar och lite andra sätt att dela upp texten. Om man ska ge nåt slags historiskt perspektiv på det här så har i alla fall jag under min levnad upplevt att det funnits ganska tydliga syften med de här uppdelningarna. Det gemensamma är framför allt att texten ska bli mer begriplig för mig som läsare. Jag ska förstå var ett ord börjar och ett annat slutar (och det är inte så dumt, faktiskt; i medeltidatexterfinnstillexempelintemellanrummellanorden och närmantalarpausarmanhellerintemellanvarjeord men där hjälper å andra sidan bland annat intonationen oss att förstå betydelsen), och kapitelindelning hjälper mig att få en känsla för romanens förflyttningar i tid och rum, ibland med stöd av tydliga tidsangivelser.

Men.

Ja, ni börjar förstå vartåt det lutar, eller hur? Åt det-var-möjligen-bättre-förr-hållet.

För nuförtiden används mellanrum allt oftare på ett sätt som jag som läsare inte helt har förstått meningen med. Låt oss reda ut den där uppdelningen av text som pågår och se var förvirringen uppstår:

1. Vi vet alla att det finns bokserier – eller verk, som en trilogi med pretentioner också kan benämnas.

2. Serierna kan sedan delas in i böcker, och det är oftast dessa som i första hand prånglas ut som lösa delar (men det händer – också utanför barnboksvärlden – att bokdelarna i ett verk så småningom slås ihop i tjocka jättevolymer som får en ny titel, och så köper man dem för att man blir glad och till exempel tror att det har kommit ut en ny bok av Torgny Lindgren som heter Nåden har ingen lag*).

3. Vidare består många böcker av olika delar. I moderna böcker är detta i bästa fall tematiskt eller tidsmässigt motiverat. I sämsta fall begriper man inte riktigt varför Del 1 slutar och Del 2 börjar. I de undermåligaste fallen tror man att författaren valt att ha olika delar bara för att hen ska kunna få användning för samtliga irrelevanta citat som hen har plitat ner i sin svarta anteckningsbok sedan mellanstadieåren. Det där sista var både elakt tänkt och skrivet, så jag ger inga exempel på såna böcker.

Ibland förekommer specialdelarna Prolog och Epilog. Jag har läst några böcker där dessa varit motiverade, men på förekommen anledning skulle jag gärna vilja understryka att det inte finns några krav på att ha med just dessa delar i en bok för att den ska kallas roman, bibliografi eller ens based-on-a-true-story.

4. De flesta böcker har kapitel, och det tycker till och med jag i allmänhet är praktiskt och relevant. Men jag undrar ofta vad det är för skillnad på kapitel som är

• a) helt onumrerade (ni vet, där texten bara börjar en bit ner på sidan); 
• b) helt enkelt numrerade (på arabiskt eller latinskt sätt, lite grann beroende på om författaren har numeriska tecken på tangentbordet eller inte, antar jag); och 
• c) eventuellt numrerade och dessutom med en kapitelrubrik av något slag. Rubriken är antingen väldigt kryptisk (i vilket fall jag tillbringar avsevärd tid med att fundera över om rubriken ger någon ytterligare meningsdimension till kapitlet som jag inte begriper), eller så avslöjar den något som händer på kapitlets sista sida (i vilket fall jag får intrycket av att resten av kapitelinnehållet är rätt ovidkommande och lugnt kan tillåtas sjunka i glömska).

5. Ibland används stjärnor för att dela in texten i ett kapitel ytterligare. Det här är ju oerhört praktiskt om det handlar om långa kapitel med perspektiv- och plats- och tidsbyten. Ibland används förresten inte stjärnor, utan någon annan krumelur – emellanåt med vitsig blinkning till bokens tema eller liknande.

Och ibland används i stället blankrader på precis samma sätt som stjärnavdelarna. Det är ju inte lika kul, men man fattar att man liksom ska tänka från ett annat håll från och med nu. Och det är ju det viktigaste.

6. Blankrad och stjärnor förekommer tillsammans i ett och samma kapitel. Och här blir det förvirrande, tycker jag. Vilken indeldning är överordnad den andra?  Signalerar blankraden ett större avståndsbrott än stjärnan, eller är det tvärtom? Och finns det någon regel för det här som jag har missat som de lär ut på skrivarskolorna nuförtiden? Och vem har i så fall bestämt de reglerna (och varför fick inte jag vara med och bestämma)?

Det värsta är när det finns kapitel, blankrader och stjärnor och man inte riktigt kan begripa varför det ena valet har gjorts och varför det andra. Ibland hoppas flera år över med en blankrad. Ibland knappt en kvart mellan de olika kaptitlen.

Fast nej – förlåt. Den där blandningen är inte det värsta. Det värsta är när jag blir rätt övertygad om att skribenten faktiskt inte brytt sig om att fundera över varför hen gjort den ena eller den andra indelningen.

Ibland har jag i stället en känsla av att mellanrummen inne i kapitlen avspeglar ställen där författaren tog en paus. Vi som läsare lämnas åt att bringa mening i en jungel av stjärnor, blankrader, delar, kursiva textpartier, citat och epiloger. Det adderar inte någon betydelse till helheten, utan splittrar och gör mig mer konfunderad än koncentrerad. Jag försöker välvilligt tänka på att författaren egentligen använder sig av en rätt filmisk estetik som växlar perspektiv på nya och oväntade sätt, men det spelar ingen roll när jag inte riktigt ser någon mening med textens uppstyckning.

Jag är i allmänhet för typografiska lekar i böcker. Det är kul, och det är verkligen ett sätt att utnyttja det skrivna språkets visuella möjligheter. Men den grafiska lekstugan måste ha någon betydelse. Bara för att en ny generation författare har släppts fria att utforska ordbehandlarens alla möjligheter betyder det inte att alla nyförvärvade färdigheter måste visas upp. Jag som läsare måste fortfarande kunna anlägga något slags rimligt tolkningsperspektiv på vad det är tänkt att jag ska läsa in mellan raderna.

Ja, så har jag fått det sagt.

*Torgny Lindgrens trilogi bestående av de tämligen fristående delarna Hummelhonung, Pölsan, och Dorés bibel gavs 2008 ut som en bok, just under titeln Nåden har ingen lag.

Hej azerbadjanska poeter!

Sydsvenskan skriver om hur böcker börjar prissättas utifrån efterfrågan. Storsäljare blir dyrare, debutanter billigare, och storpocket av Katerina Janouch säljer bra hos unga tjejer. 

Yes! Jag visste väl att jag förr eller senare skulle tjäna pengar på att sluta läsa böcker på topplistorna!

När bokälskaren hör fel på låttexter

Året var 1988 och Lena Philipsson var med i Melodifestivalen för tredje gången och kom tvåa med låten Om igen.

Jag var på mitt femtonde år och besatt av att skriva ner alla låttexter (och lära mig dem). (Jag borde förstås ha passat på att läsa Anna Karenina då i stället, för då hade jag uppenbarligen tiden. Men det är lätt att vara efterklok.)

I alla fall, visst tycker ni också att första raden i Lena PH:s sång lyder Som en bok som har öppnats på glänt... ?

I was blind, but now I see

Jag tror det är några av mina bloggläsare som minns hur jag har förfärats över barnboksförfattaren Jan Lööfs böckers brist på gubbar av det kvinnliga könet. Men lika viktigt som jag då tyckte det var att uttrycka min förskräckelse finner jag det nu att berätta att jag ändrat mig.

Anledningen till detta är att vi här hemma ägnat de senaste månaderna åt detaljstudier av Lööfs ABC-bok från 1999. Efter detta har jag insett att han helt enkelt är en missförstådd man i jämställdhetens yttersta framkant. Könsöverskridandet i hans böcker har helt enkelt gått så långt att vi vanliga läsare, som är vana att slentrianmässigt koppla ihop vissa attribut med specifika kön tror att Lööf glömmer bort kvinnorna när han ritar. I själva verket har jag börjat förstå att han menar att kön är en oviktig egenskap, och att kvinnor och män kan se ut och klä sig hur som helst – ja, att det till och med är jag som är inskränkt när jag letar efter feminina detaljer som bröst, hästsvansar, kjolar och släta kinder. Låt mig ge ett ganska stort antal exempel.

Vi börjar med att betrakta bilden nedan, som illustrerar bokstaven C med ordet "cirkus". Alla människor vet ju att publiken på en cirkusföreställning består av både män och kvinnor (och en hel del barn), så här är det bara att sätta i gång och gissa vem i den manhaftiga publiken som egentligen är en kvinna. Den stilige björnen i slips på första raden kanske? Eller den elegante krokodilen i randig kavaj på andra raden, den lite luggslitna katten, eller varför inte den bastanta flodhästen i polisuniform (det är inte osannolikt; ca 50 % av de antagna till polishögskolan nuförtiden är kvinnor)?

Detsamma gäller läkarutbildningen; idag är  könsfördelningen bland de antagna till läkarprogrammet jämn. Därför kan det vara så att den doktor som exemplifierar bokstaven D är kvinna, fast man vid första påseendet tycker att det ser ut som en björnhanne. (Hävdar man att det de facto måste röra sig om en veterinär har man ännu mer på fötterna för ett sådant antagande, eftersom mer än 85 % av de antagna på veterinärprogrammet år 2003 var kvinnor.)

Eftersom kvinnor tar ut flest sjukdagar, så är det rimligt att anta att de patienter som doktorn behandlar åtminstone till hälften består av kvinnor. Så är apan med blåtiran (för övrigt samma apa som balanserar på enhjuling på cirkusen) en butchig donna med framfall i stället för begynnande kulmage? Eller ser ni kanske några kvinnliga drag hos den lobotomerade gorillan, den omplåstrade giraffen, strutsen med halsont eller hos den gammpojkeklädda, haltande grisen? (Jag kan inte riktigt bestämma mig själv, men jag lutar åt att i alla fall strutsen är en kvinnlig gymnastikdirektör med halsproblem efter att i många år ha försökt överrösta sina högljutt kacklande elever.)

Men Lööf har många olika förebilder i sina böcker. Under bokstaven F har han tydligt inspirerats av bilannonsernas traditionellt halvnakna brudar som solar sig på en färgglad amerikanare. Här är det emellertid helnakna apbarn (?) och ett flygplan, men så är det ju en barnbok det handlar om också.

Lööf irriterar sig även (precis som jag) på det badmode för små flickor som förespråkar bikiniöverdelar långt innan pubertetens intåg ens kan anas vid horisonten. Det ser man tydligt på strandbilden som skildrar bokstaven G (som i "glass). Ett pappalejon (manen gör det otvetydigt i det här fallet) och en galt (namnet Glass-Orvar, som tyvärr har blivit suddigt när jag fotograferade bilden, gör detta lika odiskutabelt) har självklart balanserats med tre glada glassätande småtjejer i långa badbyxor.

Vidare gillar jag verkligen att Lööf inte placerar in sina könsöverskridande kvinnogestalter i typiskt feminina miljöer. Kolla in den här bilden för bokstaven M som i "motorcykel". Visst är det skönt att man inte får känslan av att det bara är killar som gillar att meka med hojar, dricka coca-cola och använda brylcrème?!

(Notera även att han utelämnar de där rosetterna på kattungarnas huvud. En eloge för det – jag är så jävla trött på att alla småtjejer ska ha rosett i håret så fort de hamnar mellan bokpärmar.)

Det finns dock några på ytan väldigt traditionsbundna kvinnogestalter med i boken (inalles handlar det om så där 4 (f-y-r-a) figurer. Men efter att nu ha börjat tolka Lööfs figurer med en helt annan blick, så inser jag att dessa inte alls representerar kvinnoroller som vi är vana vid, till exempel som offer (under bokstaven P som i "polis", där en till synes äldre kvinna blir bestulen), som troget väntande maka, mor eller barnsköterska (under bokstaven S som i "slott", där en person klädd i typisk medeltida kvinnodräkt tar emot den hemvändande riddaren), eller som en åldrad kvinna som stickar en varm tröja till en fullt kapabel karl som under tiden står och tittar på (under bokstaven Y som i "ylletröja").

I den här kontexten blir det i stället tydligt att alla dessa tanter är exempel på män i kvinnokläder.

Du som förmått läsa ända hit vet så klart att alfabetet innehåller fler bokstäver än det här. Å som i ånglok till exempel. 15 % av alla lokförare är kvinnor, så chansen finns att det är en kvinna som iklätt sig den här flanellskjortan.

Eller Ä som en "äventyr" – alla vet väl att även kvinnor läser och gillar äventyrsböcker som Skattkammarön? Och med tanke på vad forskarna nu vet om de starka kvinnorna i det vikingatida Skandinavien, så är nog de flesta mordiska vikingar på den drakbåt som återfinns under V kvinnor.  Eller vad tror du?

Du tror kanske att det är något ironiskt med det här inlägget, men jag vill gärna ta dig ur den villfarelsen. Det är tvärtom ett uppriktigt försök att tolka Lööfs bilder välvilligt. För eftersom det helt enkelt är så osannolikt att någon i Sverige på gränsen till det tredje millenniet efter Kristi födelse ritar, skriver och ger ut en bok där den kvinnliga delen av mänskligheten är bortglömd, så måste han haft någon tanke med att nästan enbart ha med män och djur av hankön på bilderna. Och låt oss säga att de flesta av oss helt enkelt inte har förstått den tanken. Förrän nu.

Veckans pausfågel

Om man inte hinner blogga om böcker som man inte hunnit läsa, så kan man ju i alla fall göra en del avundsjuka. Till exempel på den här fina boken som jag fick i present av en vän för några år sen:

Det är i huvudsak en sammanställning av olika jul- och vinterrelaterade noveller som Lucy Maud Montgomery skrev och publicerade i olika tidsskrifter (hon skrev verkligen för brödfödan!). Men första kapitlet utgörs av den fina skildringen av Annes första jul hos Matthew och Marilla – ni vet då Matthew får Rachel Lynde att sy en grön puffärmsklänning åt Anne!

Här är en innehållsförteckning (och jag tror att man ska kunna se lite bättre om man klickar på bilden):

Själv är jag avundsjuk på dom som hinner läsa. Och sova.

Böcker på tvärsen

Jag har varit ute och bokspanat. Ja, jag vet – det är väldigt olikt mig, men jag fick ett halvt dygn över på en flygplats nyligen, och vad ska man ta sig för när man inte orkar läsa Anna Karenina, för att man är för trött i armarna för att hålla upp den framför ansiktet (eftersom armarna hela dagen burit på väskan med denna tegelstensroman; det är ett moment 22).

Ja i alla fall, jag bekantade mig i stället med ett betydligt mer behändigt format, specialdesignat för den som bokstavligt talat vill ha en bok på fickan, men inte övertygats om att läsning i mobilen är framtidens melodi. Det jag fann var en slags "böcker på tvären": små pocket-versioner av välkända bästsäljare, där långsidan är ungefär 10-12 cm lång. När man öppnar böckerna måste man vända dem på tvären, vilket innebär att ett uppslag blir ungefär så stort som en vanlig boksida.

Vid provläsning av en bok tyckte jag det var svårt att hålla boken öppen; den ville ständigt falla igen. Dessutom blev det mycket bläddrande. Men å andra sidan kom man lätt upp i 600-sidiga böcker, och om man skulle få för sig att räkna antal lästa boksidor i stället för antal lästa böcker, så är ju det en fördel.

Jag är inte helt säker på att det här är ett format jag skulle välja i första hand, men tanken på att man skulle få plats med så där fyra gånger fler böcker på samma utrymme är ju onekligen rätt frestande. Vi skulle inte behöva flytta till ett större hus på länge än om det här blev det gängse bokformatet i Sverige. Nån som har sett något liknande här?

Uppdatering: Ja, det är ju ingen nyhet att det här inte är bloggen som är först med det senaste; Boktoka spanade om de här böckerna för nästan en månad sen.

Bönhörd

Jag har länge trott att jag vid det här laget är en van och välförberedd biblioteksbesökare. Men jag har uppenbarligen mycket kvar att lära.

Och tänk vad mycket böcker man borde hinna läsa på rehab

Enligt O vill veta om folk är bokoholister. Jag funderade lite på att skriva att det hade varit mer intressant att sprida den här enkäten utanför bokbloggosfären. Men med ett sådant påstående riskerar jag väl att få en modeenkät i knät (och jag som inte är säker på skillnaden mellan foundation och puder), så det låter jag bli, och svarar snällt på frågorna.


1. Brukar du komma ut med fler böcker än dina vänner efter ett besök i en bokaffär?
Ja. Men räknar man antal böcker köpta per timme, så blir det nog ungefär lika många.


2. Brukar du vakna morgonen efter och ha svårt att komma ihåg hur många böcker du köpte och hur mycket de kostade?
Ja. Och det kan bero på att arbetsminnet inte hann med att lagra inköpen i långtidsminnet.


3. Brukar du, utan anledning, rycka ner en bok från hyllan, öppna den, sticka näsan i den och desperat inandas doften av trycksvärta och papper?
Nä. Men jag brukar rycka ner böcker från hyllan, öppna dem, sticka näsan i dem och desperat läsa vad som står i dem.


4. Har du någonsin köpt samma bok två gånger utan att veta om det?
Ja. Flera gånger. Jag tycker det är okej så länge det är böcker till mig själv, men när jag för tredje gången gav Herbjørg Wassmos trilogi Den blinda glasverandan, Det slutna rummet och Hudlös himmel till en av mina bästa vänner, så blev hon rätt sur. Så fler än två gånger försöker jag att låta bli att ge bort samma bok till en och samma person.

5. Om du går till en bokhandel efter jobbet och kommer hem väldigt sent, brukar du då ljuga om var du har varit?
Ljuga och ljuga. Jag säger väl inte direkt var jag varit, men det händer ju att jag försöker knöka ner en av mina alldeles för fulla kassar med böcker i ryggsäcken så att det inte ska bli uppenbart precis hur mycket böcker jag släpar hem. Jag köper ibland också sockar eller tröjor i nån affär, och så stoppar jag bokkassen under klädesplaggen, så att den inte syns. Så mycket.


6. Brukar du köpa julklappsböcker till släktingar och vänner som du själv vill läsa?
Ja? Finns det folk som inte gör det? Vad oekonomiska de måste vara.

7. Har du någonsin gett upp en bok redan innan du börjat läsa den?
Absolut. Man måste ge upp rätt många böcker för att ha tid att läsa de man verkligen vill. Meningen med livet kan möjligen vara att förfina tekniken att dissa böcker så snabbt som möjligt.

8. Är det omöjligt för dig att besöka ett köpcenter utan att gå in i en affär som säljer böcker?
Jag besöker aldrig ett köpcentrum utan bokhandel (Seriöst: Jag besöker aldrig ett köpcentrum utan bokhandel!).

9. Har du någonsin blivit intresserad av ett obskyrt ämne och köpt ett stort antal böcker i ämnet?
Nej. Men jag bor tillsammans med en sån person. Jag minns astronomi-perioden, göra egen choklad-perioden, fotograferings-perioden, brodera-perioden... Just nu pågår en mycket intensiv och långvarig origami-period.

10. Har du ett personligt bibliotek inom ett ämnesområde som fortfarande står oläst?
Nej.

11. Har du någonsin köpt en bok för att du gillar omslaget?
Njaea. Ja, det har bidragit till att jag intresserat mig för boken, men det har inte varit ensam orsak till att jag köpt den.

12. Går du direkt till böckerna om du är på en loppmarknad?
Ja. Varför besöker man annars en loppmarknad? Eller vad dum jag är – man kan ju kolla på bokhyllor också!

13. Har du någonsin blivit av med ditt jobb, eller tillsagd för att du läst för mycket?
Ja, visst. På alla sommarjobb jag hade under gymnasie- och universitetsåren fick man gärna läsa veckotidningar, men inte böcker.

14. Har du och din närmaste familj någonsin diskuterat dina bokinköp och läsvanor?
Jag har ett minne från 5-årsåldern och fick ett utbrott när min mamma sorterat om böckerna i min bokhylla. Sen dess kan jag inte påminna mig att någon lagt sig i.

15. Brukar du ha en bok i knät när du tittar på tv, så att du har något att göra i reklampauserna?
Ja, det är klart. Så att jag har något att göra mellan reklampauserna också.

16. Får du panik om du är hos frisören och märker att det inte finns något att läsa?
Nej. Jag blir arg och ber frisören tejpa ihop boken som han måste ha råkat klippa sönder.

17. Brukar du hitta på ursäkter för att rättfärdiga dina bokinköp?
Nej. Jag är en vuxen människa med en okej inkomst som har råd att lägga pengar på min hobby. Eller var det där just ursäkten?

18. Köper du  böcker bara för att det är rea?
Nej. Jag köper böcker bara för att det är onsdag, för att februari är en trist, snöblaskig, blåsig och grå månad, och för att jag behöver födelsedagspresenter till såna som fyller år i början av mars. Och för att jag nog har skoskav och är snuvig och kommer att missa bussen och få sen semester nästa sommar.

19. Ljuger du någonsin om hur många böcker du köper?
Nej (och jag är inte kretensare heller).

20. Tänker du ut komplicerade strategier för att få in dina nyinköpta böcker i huset utan att någon märker det?
Jag använder universalstrategin att alla böcker är en present. Eller ska bli en present nån gång i framtiden. Till nån. När jag har läst dem. Eventuellt.


21. Har du genom dina bokinköp någonsin skämt ut din familj eller dina vänner?
Vi försöker skämmas var och en för sig själv i vår familj, men det är klart att jag får betala för övervikten på flyget själv nuförtiden.

22. Brukar en person som besöker ditt hem för första gången kommentera dina böcker det första han eller hon gör?
Nej. Hallen är nämligen det enda rum där det inte finns några bokhyllor.

23. Om någon frågar efter en läslista med de 20 böcker som influerat dig mest, kan du då ge dem en på studs?
Nej. Men om jag får ge en lista på 50 böcker?

24. Har du minst sex böcker vid sidan av sängen?
Nej, tomma nattduksbord är inget för mig.

25. Har du fler än 50 olästa böcker hemma?
*skratt* Jag har nog fler än 50 olästa böcker i sovrummet!

26. Brukar du lyckas hitta böcker som personalen i bokaffären inte kunnat lokalisera?
Ja. Men det brukar de minsann inte vara särskilt tacksamma för, eftersom det också är jag som brukar ha flyttat runt böckerna.

Efter detta ska man utföra er serie räkneövningar, men eftersom jag redan slösat bort värdefull lästid (och reklampausen på tv är slut) så struntar jag i det. Jag antar att detta är det hemliga utslagssvaret i det här bokoholist-testet.

Kom och köp! Blogginlägg till salu!

En del bokbloggare diskuterar köpta blogginlägg nuförtiden. En full bokhylla och En bok om dagen deklarerar att de varken har varit eller är till salu. Bokblomma diskuterar också frågan, och har dessutom vid ett tillfälle sålt sig (men de som är emot prostitution kan trösta sig med att hon precis tyckte att det lönade sig, och nu är helt emot reklam på sin blogg).

Personligen har jag mest betalat för att blogga tycker jag. Stora kostnader för bokinköp och förseningsavgifter på biblioteket för att man vill läsa alla de där underbara böckerna som de andra bokbloggarna skriver om. Jag antar att jag därmed är en av dem som är lurad, vilket är det perfekt particip som ingår i första meningen på det bloggupprop mot köpta blogginlägg som är upphovet till denna diskussion. (En version av uppropet kan läsas här, hos Onekligen).

Jag känner att det här är ett perfekt läge för mig. När vettiga och altruistiska bloggar står upp som en man och vägrar få betalt för att skriva om saker de gillar, så skapas ju ett tomrum som jag kan fylla. Alltså: Betala mig i stället så skriver jag.

Taxan för ett meddellångt, småputtrigt inlägg hos mig ligger på 4839 kr. Vill man att det ska vara lite provokativt, innehålla länkar till andra bloggare som kan tänkas få igång en diskussion och länka vidare och därmed locka fler läsare till min blogg, så stiger taxan till det dubbla. Vill man att det ska vara en kort liten klurighet kostar det 2384 (de tar längre tid att skriva än man tror, de där one-linersarna).

Jag kan också tänka mig att bjuda ut blogginlägg på auktion. Typ: jag hyllar Torgny Lindgrens nya för 7000, men skriver ner den för 8000. Kanske finns det nåt konkurrerande förlag eller bitter författarkollega som nappar på det.

Vill man att jag ska sluta blogga blir det betydligt dyrare.