Färdigtänkt

Tro inte att jag inte är medveten om hur försummad den här bloggen är. Nej, tro inte det för all del. Tro inte heller att jag inte läser nånting nu för tiden, för ett par böcker i veckan hinner jag trots allt med; det är väl för att jag inte bloggar. Däremot har jag de sista månaderna inte känt något behov av att stöta och blöta mina läsreflektioner tillsammans med nån annan. Det är ju lite synd för er, förstås, men jag gissar att lusten att skriva om läsningen återkommer. Häng kvar.

Nu tänkte jag emellertid ta tag i de rätta svaren till de där citaten som jag publicerade 28 augusti (!). Citaten var alltså hämtade från den samling av visdomsord som jag tyckte sa allt om världen när jag var i 20-årsålden. Många har gissat, en del rätt. Så här ska det vara:

1

Det slog mig att jag förmodligen skulle finna nöje i att skriva under ett annat namn – att hitta på en annan, hemlig identitet – och jag frågade mig hur det kunde komma sig att jag fann denna idé så tilltalande.

s 63 Det låsta rummet, NY-trilogen del 3, Paul Auster

Margareta-utan-blogg gissar rätt till slut. 

2

Att vänta på brev kan bli en heltidssysselsättning.

s 19 ur För Lydia, Gunbritt Sundström

Margareta-utan-blogg igen (och det är inte mer än rätt, eftersom det var hon som önskade den här "citattävlingen")! 

3

Hon är inte ointresserad av erotik och förälskelse. Men det måste vänta för hennes del. Dessutom fattar hon inte varför det alltid är så besynnerliga gossar som dras till henne? 

s 158 ur Skugg-gömman, Maria Gripe

Johanna(-utan-blogg?) har alldeles rätt i att det är Carolin som filosoferar här! 

4

Han hungrade efter musik, efter litteratur, efter all världens kultur, efter vänskap, efter gemenskap, och han ville sjläv utföra bedrifter, han ville vinna berömmelse. (Det sista vågade han emellertid aldrig erkänna.)

s 28 ur Sången om den röda rubinen, Agnar Mykle

Petter vet detta

5

Allt som du ser

är blott en bild i betraktarens öga

Och om jag ler

så är det inte för att du förstår

Allt jag begär

är att få vakna till nästa morgon

och att den är

så mycket vackrare än igår

En låttext av och med Gina Jacobi, Allt du ser från albumet Gå som på nålar

Kontakt från Boktipset – Ni na ni na ni nanna visste det. 

6

Om inte människor får veta vilken kärlek som riktas mot dem är ju kärleken värdelös.

s 102 ur Silvertrumpeten, Maria Scherer

7

För dem som är försvarslösa är skrivandet ett sätt att förklara sig inför världen.

s 206, ur Katarina Horowitz drömmar, Marianne Ahrne

8

Skälet till att man aldrig helt blir kvitt eller glömmer den man som man har varit förälskad i är kanske, att han mer eller mindre har präglat en i en viss riktning, och att man lät sig, ville präglas. (Och det är svårt att ändra tillbaka.)

s 204-205 ur Le, Herdis Møllehave

9

Jag står inte utmed folk som säger "vad var det jag sa?" Det är värre än när nån äter upp ens middag innan man hunnit sätta sig.

Eilonwy i De trennes bok,  Lloyd Alexander

10

Jag fryser om dina händer

när du ler blir jag varm av dig

Du är glädjen som allting tänder

och ångesten på min stig

Så rik är jag vorden och äger

en värld sen jag blivit din

– Så fattig att jag inte äger

en droppe blod som är min

Bo Bergman 

vilket Margareta-utan-blogg kände igen

11

Jag ställer inga frågor

jag kräver inga svar

Jag bara önskar

att du hade stannat kvar

och att i morgon och du

vore här just nu,

att i morgon

vore idag

Låttext av och med Toni Holgersson ur Om du vore här från albumet Louise och kärleken

12

Drömmar, barn till sysslolösa hjärnor

avlade av förspillda fantasier,

tunan som luften, obeständiga 

som vinden när den blåser först mot norr

och lovar nordens frusna barm sin trohet

och sedan ursinnit sticker därifrån

och blåser söderut, mot sol och värme

och morgondagg

Mercutio i Romeo och Juliet, Shakespeare (översättning Göran O. Eriksson)

Margareta igenkände detta, efter ett kort men förvirrat besök i Helsingør

13

Får man vara den man är? Är inte det min önskedröm bara? Något jag upprepar i förhoppning att det ska bli sanning.

s 180-181 ur Vi kallar honom Anna, Peter Pohl

14

Att jag kommer fram nån gång det har jag väl alltid vetat. Jag bara undrar hur långt det är kvar. 

Låttext av Tekla, från albumet Oranga blad

15

Den som reser på sig ser bättre

och skymmer dem som är bakom

Claes Eriksson (Galenskaparna)

16

Sentimentaliteten kommer alltid att vara människans första revolt mot utvecklingen.

s 343 ur Fröken Smillas känsla för snö,  Peter Høeg

Jag avslutar den här uppdaterade genomgången med ett motiverat youtube-klipp av Tekla som sjunger Letar efter nån som kan spela gitarr – lyssna på den!

Hemma hos mej

Jag är ju inte bara mamma, bokälskare, husägare och bloggare. Jag är dessutom iPhone-ägare (och det har jag visst glömt att tjata om på sista tiden). Om jag kombinerar alla dessa roller så blir resultatet så här:

Jag lånar iPhonen till dottern, för att få lite extra lästid till mig själv, och sedan bloggar jag om de foton som hon tagit på våra bokhyllor hemma.

Vi börjar med några kort på hennes egen bokhylla (en Expedit från Ikea, 2x4 fack, på högkant), som står i vardagsrummet och innehåller hushållets största – men inte enda – samling av bilderböcker.

Här ser vi böckerna som huserar ovanpå bokhyllan. 

Här är ett typiskt fack, där böckerna är så där lite hippt-som-happt sorterade. Verkar vara lite färgkodat också. 

Och så längst ner – de röda lådorna som är själva hjärtat för den bokutgivning som pågår i vårt hus. 3-4 volymer per dag produceras i genomsnitt av Nobelpristagaren-in-spe.

Sedan har mästerfotografen tagit med sig kameran in i nästa rum – biblioteket, som går i färgerna vitt, grönt och grått, med ljusa trädetaljer. Bokhyllorna är genomgående Ikeas Billyhyllor i ljus björk.  

Den första bilden ger en fin vy över ett bokhyllehörn, dörren till badrummet och täljstenskaminen till höger. Och till vänster ser vi också min gröna läsfåtölj. I och med det suddiga i bildens nederkant bryter jag min föresats att inte publicera bilder på mitt barn på bloggen.  

Här ser vi en detaljbild av mattan och fårskinnet, som är så mjukt och skönt (och dammigt) att ha som underlag när man sitter framför kaminen. 

Och här har vi kaminen. Och dotterns långfinger, möjligen tvättad med lavendeltvål, möjligen fortfarande med ketchupfläckar, det är lite svårt att avgöra på den här bilden.

Och här kan ni studera strukturen på den gröna textil jag valde när jag klädde om läsfåtöljen förra året. Filten är av ull och en kär gåva från min moster. I övre vänstra hörnet skymtar man även en del av ärmen på den kofta (från Gudrun Sjödén) som jag bar på Bokmässan i år. 

Och här har fotografen tagit en översiktsbild åt andra hållet. Vi ser här två stolar (och en del av ett bord) med högar av ren, men ostruken tvätt. En unik inredningsdetalj som inte finns i så många bibliotek. 

Och så avslutar vi detta inredningsreportage med en bild på läslampan (inköpt på Mio, tror jag) och ett annat bokhyllehörn. På denna ovanligt skarpa bild kan man till exempel beskåda min samling av Peter Pohl-böcker, samt den korg där jag förvarar mina telefonkataloger när jag inte läser dem. 

En gång till!

Det finns vid närmare eftertanke ganska gott om författare som återvänder till samma historia om och om igen. De fördjupar den, berättar ur en annan synvinkel, eller för en annan publik. När jag läser Peter Pohls bok Anton, jag gillar dig! så är det svårt att inte se den som ännu ett försök att berätta om Janne, Kung Gurra eller pojken Anders, han som kallades Anna. Jag har mycket stor behållning av historien som vuxen, men jag skulle nog kunna tänka mig att köpa den i present till någon som är 10 år och uppåt.

Goda författare kan med fördel återvända till samma ämne. Pohl återvänder till temat med det utsatta barnet, som håller god min och putsar på fasaden inför alla. Barnet som får en fristad i en helt vanlig familj, med sunda och hänsynsfulla vuxna som förmår se barnet utan att kränka det, även om det också i det här fallet inte räcker ända fram.

Här är det Jojo som tycker om sin klasskamrat Anton. Han som kan trolla med fotbollen, och som är så bra på att lyfta upp de andras insatser och berömma dem. Ja, Anton som övertalar Jojo att också börja i fotbollsklubben Alve, och Anton som tar med Jojo till det stora köpcentret och köper dyra prylar för sin mammas kontokort. Anton som gärna stannar på middag och sover över hos Jojo och hennes familj – och visst finns det också en liten förälskelse mellan honom och Jojos lillasyster Kattis?

Jag ser en Janne som i det här fallet inte cyklar som en Gud, utan bokstavligt talat kan trolla, inte bara med fotbollen. Jag ser en Anders/Anna som får hjälp innan den värsta katastrofen inträffar. Jag ser en stackars kung Gurra som får en familjegemenskap i Jojos hem. Och jag ser hur Pohl har placerat ut ledtrådar till hur Anton har det genom hela historien; jag inbillar mig att gåtan den här gången är betydligt enklare än i till exempel boken När alla ljuger, men kanske hittar jag ännu fler vid en omläsning – det märker jag väl vad det lider. Det finns också gott om siffer- och beräkningslekar, som man kan känna igen från Anette-böckerna, och från Tusen kulor.

Jag tänker att Anton, jag gillar dig är en fin introduktion för dem som vill veta mer om Pohls författarskap, eftersom den så fint återvänder och återanvänder de teman som Pohl arbetade med i inledningen av sitt författarskap. Boken är även ett språkligt litet mästerverk, och innehåller ett par fina vändningar mot slutet, som nog inte bara den tilltänkte 11-årige läsaren (?) blir förvånad över.

Jag blir dock själv både glad och ledsen över slutet. Jag tänker att både Anton och Jojo hade haft stor glädje av varandras vänskap även fortsättningsvis, och att tankarna på vad som hänt Anton kommer följa Jojo genom livet. Jag känner mig själv inte färdig med Anton. Och jag som vuxen blir alldeles iskall över allt den här pojken varit med om. Hur kan alla dessa år ha gått utan att någon har sett och reagerat? En pojke vars föräldrar aldrig varit synliga i skolan, på barnavårdscentralen, på fotbollsträningen? Finns inte de skyddsnät vi inbillar oss ska fånga upp dessa ensamma barn? Och varför träder de in först när barnet begått en brottslig handling, och skadat samhället? Det största brottet här är inte de stölder som en 10-årig pojke begår, utan att samhället inte ger honom den vård och omsorg han har rätt till. Jag tror att det är den diskussionen Pohl vill föra, men jag kan ha fel. Kanske finns det ytterligare ledtrådar här, och Pohl blir lika  arg och besviken av min tolkning av boken.

Den som inte kan sin Pohl så väl är kanske hjälpt av att få fulla titlar på en del av de böcker jag nämner: Janne, min vän, Vi kallar honom Anna, Malins kung Gurra, Alltid den där Anette, Kan ingen hjälpa Anette, Tusen kulor, När alla ljuger. 

18.58

För ovanlighetens skull är det här en mycket väl förberedd fest, där jag som värdinna inte alls behöver irra runt och leta efter iskuber eller servetter. Nu behöver jag egentligen göra särskilt mycket mer än att visa folk var toaletten är ("Gå bara genom biblioteket, du kan inte missa den. Nej, det finns tyvärr ingen lektyr där, men plocka gärna med dig något från bokhyllan."), utan kan mingla runt.

Jag tar mig ordentligt med tid med några av gästerna som jag länge längtat efter att träffa. En av dem är Klotho som bloggar (numer intensivt men sporadiskt) på Ett eget rum. Klotho har en speciell plats i mitt hjärta eftersom hon var den första som kommenterade på min blogg. Det har blivit många kommentarer sedan dess, och jag har svårt att föreställa mig att det finns några ämnen där vi inte skulle tala i mun på varann. Jag är faktiskt mest intresserad av att diskutera Gömda-gate, men jag kan tänka mig att angripa den grekiska mytologin eller Dorothy Sayers-deckare också.

En annan mycket välkommen gäst är L från Tassande en liten kaffekopp. Bloggen verkar äntligen vakna upp igen efter lång tids tystnad. Jag skulle förstås gärna vilja veta vad det var som jag kom på spåren när jag rekommenderade henne Margareta Strömstedts självbiografiska bok, men det är även på tiden att vi äntligen fördjupar oss ordentligt i den där diskussionen om namnen på djuren i barnböckerna! Eller diskuterar vad som helst, förresten. Vi har många gemensamma bokupplevelser.

Kontakt från Boktipset – ni na ni na ni nanna vill jag också gärna träffa. Jag har särskilt lagt fram Janne, min vän för att inte missa den analysen, men vi måste även prata lite om Robin Hood. Dessutom vill jag gärna diskutera Dansa på min grav av Aidan Chambers!

Pussel

Igår såg jag med ett öga på filmatiseringen av Nessers Fallet G. Jag tycker ju att boken är en av de bästa i van Veeteren-serien (jag har skrivit om den här, men om du inte vill få veta vem mördaren är ska du inte läsa), men denna filmatisering var – liksom de få övriga jag har sett – långt ifrån upplevelsen jag fick av att läsa boken.

Men nu var det inte det jag tänkte skriva om, utan det intressanta just med det här hänvisandet till "Fallet G", som pågår i stort sett genom hela van Veeteren-dekalogen. "Fallet G" är det fall som satt flest myror i huvudet på den gamla kommissarien, för han har alltid varit övertygad om att G varit skyldig till mord, men aldrig begripit hur. Mycket passande skriver sedan Nesser om upplösningen av G-fallet i den allra sista (hoppas jag) romanen om van Veeteren.

Jag har ganska länge funderat över om Nesser från början var på det klara med deckargåtan "G". Hade han plotten klar i sitt huvud redan när han började låta Veeteren sucka över det olösliga fallet, eller växte det så småningom fram en tanke på att han borde skriva en sista deckare där just G-fallet löstes upp? Och så fick han sätta igång och konstruera en riktigt invecklad plot, så att var och en måste förstå att detta var ett fall som skavt i van Veeteren genom alla år.

Ett annat exempel, där det verkar vara så att författaren fått pussla och fundera i efterhand är boken Beedle the Bard av J. K. Rowling. I den sista boken om Harry Potter får Hermione  en bok i arv av Professor Dumbeldore, nämligen en sagosamling, lika klassisk i trollkarlarnas värld som bröderna Grimm är hos oss. Boken heter Tales of Beedle the Bard, och särskilt en saga i den spelar en avgörande roll för utgången av Harry Potter-eposet. Ett par år efter det att serien avslutas ger J. K. Rowling i välgörenhetssyfte ut en bok som heter Tales of Beedle the Bard. Jag har läst att hon åtminstone inte hade alla sagorna klart för sig när hon skrev böckerna om Harry Potter, och att det blev en utmaning att skriva denna sagosamling, så att den blev trovärdig, och motsvarade alla de hänvisningar till dessa klassiska sagor som faktiskt görs i böckerna.

Jag tycker sådana här spin off-böcker (eller vad man ska kalla dem) är väldigt intressanta. Jag kan föreställa mig hur en del författare verkligen sliter sitt hår för att de kommit på något otroligt bra vändning eller händelse som de vill använda, men de bakbinds av andra händelser och referenser som redan finns i tidigare verk. (Jag tycker mig minnas olyckliga lösningar på det här, men jag kommer inte på några konkreta exempel.)

Och så försöker jag komma på fler sådana här böcker, och tänker att det vanligaste kanske är att man skriver en bok som kommer före en tidigare i bokserien. Som Kulla-Gulla på Blomgården, som skrevs sist, men kronologiskt utspelar sig först. Eller Anne på Ingleside, som är den sista Anne på Grönkulla-boken som skrevs, långt efter de andra, men som har två eller tre ytterligare böcker som följer på den kronologiskt. I båda de här serierna finns en del skarvar som är ganska synliga för den uppmärksamma. Därutöver tänker jag på Peter Pohls Micke-serie, som ju skrivits i allt annat än kronologisk ordning.

Vi och dom

Jag har dessvärre flera minnesbilder. Och mer än en person att exemplifiera med. Men i den scen jag väljer finns en liten flicka. Hon är nio år gammal, och det är en grå eftermiddag i november. Hon sitter i en liten skrubb med undervisningsmaterial bredvid sitt klassrum och räknar fokuserat i matteboken. I salen intill övas inför fredagens adventsgudstjänst. Bereden väg för Herran. Adventstid kom till mitt ensamma hus. Jag går förbi den halvöppna dörren, och ser flickans lilla rygg, det pageklippta, mörka håret. Jag minns tydligt hennes vita, stickad kofta med smala, pastellfärgade ränder. Hon ser ensam ut. Och rädd. Och väldigt utanför.

Jag har just avslutat läsningen av Charlotte Esséns bok Sektbarn. Essén är journalist och har skrivit runt 460 tättskrivna sidor om villkoren för de barn som växer upp i sekter, eftersom de har föräldrar som är medlemmar i en sådan. Det handlar alltså om personer som inte själva valt att ingå i en religiös gemenskap, och som i många fall har ingen eller liten kunskap om vad ett liv utanför en svartvit värld, som kontrollerar alla livets skeden kan innebära.

Det här är en oerhört bra bok. Välskriven. Välresearchad. Det är den bästa bok jag läst på mycket länge, och jag är förvånad över att den inte ens varit nominerad i fackboksklassen för Augustpriset. Boken borde utgöra en del av kurslitteratur inom en mängd utbildningsområden: åtminstone psykologi, psykiatri, vård, utbildning, juridik, religionsvetenskap, och sociologi.

Essén har som bakgrundsmaterial djupintervjuat många (unga) vuxna som lämnat sekter av olika slag, men fokuserar i var sitt kapitel främst på en person från varje sekt. Hon fördjupar sig i Jehovas vittnen, Familjen (eller Guds barn, som det tidigare hette), Knutbyförsamlingen, Hare Krishna och Finlands förebedjare. Förutom dessa kapitel finns längre stycken om exempelvis Scientologi-kyrkan, samt kända självmordssekter som Peoples Temple och Branch Davidians.

Förutom att genom sina intervjuer belysa enskilda personers problem under uppväxten, ger hon en översikt av de olika sekternas trosuppfattningar, med särskild tonvikt på hur dessa påverkar barnen. De vittnesmål som hon tagit del av berättar om små barn som endast får två måltider per dag, eller tvingas meditera 12 timmar per dygn. Det kan handla om barn som tvingas dricka ko-urin, eller barn som som blir systematiskt slagna eller tvingade till sexuella handlingar i guds namn. Det handlar nästan uteslutande om barn som lever i en svartvit värld, där det talas mer om djävulen än om gud. Där det varnas för ett samhälle utanför, som vill ta barnen ifrån gemenskapen. Det handlar om barn som tränats i att inte tänka själva. Som bestraffats för egna initiativ. Som inte har fått lyssna till sin inre röst, och inte fått lov att ta reda på vem de själva är.

Styrkan i Esséns bok är att hon påvisar på vilka punkter sekterna bryter mot barnkonventionen. Hon invententerar också den hjälp som finns att få, och analyserar på vilket sätt samhället kan hjälpa. Men hon påpekar också de stora brister som finns, och en enorm okunskap och närmast rädsla hos professionella utövare inom socialtjänst och psykiatri, inom vården, skolan och bland lagstiftare att närma sig något som handlar om religion. En psykisk diagnos är en sak. Religiösa tvivel en annan. Det senare kan man inte hantera.

Det finns många svårigheter för en (ung) människa som vuxit upp i en sekt när man kommer ut i den verkliga världen. Det handlar om praktiska saker – hur funkar allting? Hur ska man bära sig åt när man inte har någon utbildning (många sekter uppmanar aktivt sina medlemmar att inte skaffa sig högre utbildning, dels kan ses det som onödigt eftersom slutet ändå är nära, dels kan medlemmens tid användas bättre än för vidareutbildning, dels kan det vara bättre att tjäna pengar så fort som möjligt för att kunna bidra till sekten, dels vill man ofta begränsa medlemmens kontakter med det omgivande samhället), kanske till och med undermålig grundskola (i en del fall förekommer hemundervisning, för att kunna kontrollera att barnen lär sig sektens trosföreställningar, och minimera kontakterna med samhället). Men svårigheter handlar också om skuld och skam. Hur har man kunnat tro på något så dumt? Hur har man kunnat kasta bort sitt liv på detta? Och om man i hela sitt liv fått höra att samhället utanför är farligt och fördärvat och man själv inom sekten varit utvald och upphöjd är det lätt att känna mindervärdeskänslor för att man inte längre är just utvald. Om man aldrig fått välja själv, utan bara gjort vad man blivit tillsagd, är det också svårt att tvingas ta egna beslut. Ibland går det överstyr, och före detta sektmedlemmar kan bli mycket utagerande. En annan viktig fråga är att sekten i många fall har gjort mycket för att bryta upp tilliten mellan föräldrar och barn, och hindra den viktiga anknytningsprocessen. Detta kan ske genom att små barn till exempel systematiskt "disciplineras" (exempelvis hålls fast, inte blir tröstade när de gråter, eller agas) av en auktoritet inom sekten, med förälderns tillåtelse – kanske ser till och med föräldern på. Det sker också genom att föräldrarna uppmanas att lämna ifrån sig barnet, och kanske leva åtskilda från barnen under långa tider. Idag vet man att avsaknaden av goda erfarenheter av anknytning i tidiga år försvårar nära relationer i vuxen ålder.

Det är en bok som inte ger några enkla svar. Vuxnas religionsfrihet är en sak. Barns är en annan. Men det är inte en enkel fråga att till exempel besluta att vuxna inte har rätt att låta sina barn växa upp med samma tro som dem själva. Däremot borde det vara enklare att hindra vuxna med aldrig så stark övertygelse att utsätta sina barn för fysisk och psykisk misshandel.

Recensenten i Sydsvenskan tycker att Essén borde ha gallrat hårdare i slutkapitlen. Jag tycker tvärtom att slutkapitlen är bokens stora behållning. Här finns intervjuer med folk som på olika sätt arbetat med människor som lämnat sekter, och här finns så handfasta tips som det är möjligt att ge. Jag tycker att andra halvans ger stadga åt de ibland based on a true story-liknande berättelserna i första halvan.

Jag tycker det här är en bok som borde få mycket mer uppmärksamhet. Om och om igen. Den kommer att hålla för en lång tid framöver, och jag hoppas att den blir ett standardverk för utbildningsprogram inom många områden: socionomer, psykologer, läkare, religionsvetare, präster, lärare, jurister.

Den som vill läsa något mer skönlitterärt inriktat kan till exempel ge sig på Sekten av Peter Pohl. Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson kan man också läsa, men med risk för att bagatellisera problemet så kändes det som om den boken inte riktigt lyckades skildra instängdheten och den parallella verkligheten. En bok som jag själv är mycket förtjust i (om man kan använda ett sådant uttryck i det här sammanhanget är) Guds Robot av Iben Melbye. En bok om en helt vanlig dansk kille som luffar runt i USA och fastnar i Moon-sekten, och hans kidnappning och avprogrammering.

Och flickan i min inledning? Hon var ett av många barn under min uppväxt, som liksom levde i en parallell verklighet. Som aldrig fick vara med på skolavslutningar, på julspelen eller påskpysslet. Som fick panik i blicken om någon sa ordet "födelsedag". Som aldrig ringde på dörren och frågade om nån ville komma ut och leka. Hennes familj var Jehovas vittnen, och bodde granne med mig.

Varför läser jag om den här boken? (Del ett, antar jag)

Förra helgen var jag på Värmdö igen, och besökte det där Sommarhemmet som Peter Pohl har skrivit så mycket om, och jag läst om så många gånger. Jag läste alltså om en av mina favoritböcker Klara papper är ett måste, den kronologiskt sista boken i serien om Micke Stenberg. Det är möjligt att man uppskattar boken mer om man har suttit i elevrådet sedan andra klass, och att det är därför jag tycker Stenbergs paragrafryttarlek med råttan är så underhållande. Jag var inne på det spåret när jag skrev om boken sist, och den som vill veta handlingen kan uppdatera sig där.

Det finns ju många sätt att angripa ämnet omläsning av böcker. En sak som jag aldrig slutar fundera över är varför jag ständigt återvänder till vissa. Och varför jag fortfarande tycker de är bra. Ja, att man har ljuva minnen kring en bok är inte så konstigt, men det är inte alltid dessa minnen säger något om bokens kvaliteter. I stället kan det vara omständigheterna kring läsningen som påverkar: man fick boken av en kär person; man läste boken i en underbar omgivning; man mådde väldigt bra när man läste boken; man mådde väldigt dåligt men kände sig bättre när man läste boken; boken var mycket bättre än alla andra bottennapp man läste vid samma tidpunkt... Det är ju faktiskt först vid en omläsning – när man träffar boken i ett annat sammanhang, så att säga – som man på allvar upptäcker om det är en bra bok. Ibland visar det ju sig inte vara det (och i och med en sådan omläsning förloras inte sällan även det skimmer som vidhäftade den första läsningen – oftast till stor sorg!).

Men Pohls bok är alltså en bok som håller för omläsning hos mig. Om och om igen. Jag vet faktiskt inte hur många gånger den här har gåtts igenom. 5-6 gånger i sin helhet, och ytterligare lika många gånger i nån slags halvhet, där jag slår upp en sida mitt i, börjar läsa och inte kan sluta.

Och jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som lockar med just den här boken. Vad fyller den för behov hos mig, och säger den något om mig? Jag har aldrig varit ungdomsledare (även om det i vissa fall är en definitionsfråga hur man ska definiera rollen som universitetslärare). Jag är inget romantiserande kollobarn, och har varken arbetat specifikt med problembarn eller varit ett själv. Så när jag analyserar varför jag dras till Klara papper är ett måste så kan jag tänka mig några saker: Boken är lika spännande som en deckare. Eller en bättre liknelse är kanske ett amerikanskt rättegångsdrama när det är som bäst. För att förstå och få ut så mycket som möjligt av boken måste jag som läsare lägga samman pusselbitar som strös ut över de här dryga 500 sidorna. Även om hålen i pusslet inte är riktigt lika stora som i Pohls bok Janne, min vän gäller det att hålla i hatten där Pohl svänger sig med kanslisvenskan. Och jag är ju en läsare som alltid uppskattar att behöva tänka.

Men ska jag vara ärlig (och om man nu över huvud taget ska göra en sån här analys så bör man väl försöka vara ärlig?) så tror jag att det är kärlekshistorien mellan Micke och Leena som lockar mest. Det är en sån där hopplös kärlekshistoria, där båda älskar varandra, men där de aldrig får varandra. Lika omöjligt som för Arvid och Lydia. Som för Tristan och Isolde.

Leena går i nian första gången hon och Micke träffas, en januarikväll utanför Södra Latin. Micke är tjugofem år. Leena och medlemmarna i sällskapet ER (dvs Eliminera Råttan) leker spioner. Använder lösnord och kodnamn. Hon har ögon som gulnar när hon blir arg, och hon frågar i princip rent ut om Micke skulle göra vad som helst om hon bad honom. Skulle han kanske kunna köra över Råttan? Men nej, det kan Micke inte tänka sig. Över huvud taget är han rättrådig, Micke. Det han saknar i strategisk kunskap om schackspelande tar han igen i livserfarenhet, och han kan förutse att ER:s planterade bevis kommer slå tillbaka på dem själva. Kanske är det detta som vinner respekt hos Leena? Men läser man boken flera gånger uppfattar man nog att elektriciteten mellan dem finns redan från början.

Ja, ibland tänker jag att hela boken i själva verket inte alls är en rättshaveristisk kamp utan en kamouflerad kärlekshistoria. När jag fastnar för en sådan tolkning så skulle jag kunna se det som ytterligare en bonus för den läsare som har både hjärta och hjärna.

Nu läser jag glädjande nyheter att stycken som strukits ur originalmanuset till Klara papper är ett måste under 2010 ska publiceras i en bok kallad Berättelser från Sommarhemmet. Då börjar jag hoppas att det kanske en dag också kommer en uppföljare som berättar om fortsättningen om Micke och Leena. Vad hände när de träffades nästa gång, och åldersskillnaden på 9 år inte längre var så förskräckande? Visst finns det en fortsättning på den här historien?

(Monica Nordström Jacobsson har också skrivit en avhandling som tar upp bland annat Pohls serie om Micke Stenberg, men den ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.)

På liv och död

Nästa paket i den stora säcken överlämnar jag till Kontakt med bloggen Boktipset – ni na ni na ni nanna... Det här är bokbloggen sticker ut näsan och plötsligt ställer frågor man inte visste fanns: Varför läser alla bokhora? Varför ska alla läsa på originalspråk? Hur har ViLäser definierat bokbloggarna? Hur används bokbloggarna i förlagens marknadsföring? Inte förrän jag läser inläggen inser jag att frågan naturligtvis behövde ställas. Kontakt är en all-läsare, men läser allt med HBT-glasögon. Finns det minsta lilla antydan till homosexualitet så blir det uppmärksammat, vilket även innbär välkommen problematisering av heteronormen. Det är så uppfriskande att betrakta kända saker genom någon annans ögon. Det här är också bloggen med de oväntade boktipsen. Kontakt är en kritisk allätare som jag delar några favoriter med (Janne, min vän av Peter Pohl till exempel), men hon gillar inte alls min älskling Torgny Lindgren. När en bok tas upp här (antingen den nämns i bloggrubriken eller inte) så vet man aldrig om den hissas eller dissas. Fast för min personliga del kan den där kategorin med antirekommendationer gärna få utökas, utan att bloggen byter namn; att ge boktips kan väl lika mycket innebära att man hjälper läsaren att navigera runt bottennappen?

Så är det då dags för julklappen, och här har jag verkligen haft problem. Jag har inget emot att en bok jag gillar sågas av någon annan (äsch, nu ljuger jag; lite har jag allt emot det, i alla fall om det är någon vars åsikter jag vanligtvis värderar), men helst vill jag ju att en present ska uppskattas. Emellertid har jag klurat ut en bok som jag i vart fall tror att Kontakt inte har läst, och som jag av någon anledning själv associerar lite grann med Peter Pohl, så vi får väl se om den kan vara något. Boken jag tänker på är Per Nilssons Lilla livet, lilla döden. Nilsson slog igenom med en riktig höjdare till ungdomskärlekshistoria: Hjärtans fröjd, och har sedan skrivit en rad mycket läsvärda böcker, som nästan alltid kategoriserats som ungdomsböcker. Särskild värda att nämna är Korpens sång, du & du & du och Ett annat sätt att vara ung. Den bok jag har valt ut är emellertid den enda bok som helt och hållet marknadsförts som vuxenroman.

Ska jag vara ärlig har jag valt ett säkert kort. Jag har ganska ofta gett bort Lilla livet, lilla döden i present (och ännu oftare lånat ut mitt eget ex), och den har hittills alltid blivit succé. Den lilla pocketen som inleds med orden "Jag önskar jag var en neger" och avslutas med "Hälsa att allt är bra" rymmer historien om fyrvaktaren Janne som får hjälp av författaren Per Nilsson att skriva sin otroliga historia. Nilsson använder (som ofta i sina böcker) sitt eget namn och karaktär på en av huvudpersonerna, och i det här fallet låter han sitt alterego i större delen av boken undersöka om Jannes berättelse verkligen kan vara sann. Mer än så vill jag faktiskt inte berätta.

Det här är en filosofisk bok om att leva, och jag tycker den är bra. Jag hoppas att den är en nyhet för dig, och att du fäller den varsamt om du inte gillar den. En riktigt god jul, och ett gott nytt år – jag ser fram emot många besök hos dig 2010!

Mina små älsklingar

Det pågår omröstning om de mest älskade böckerna skrivna på svenska hos Du är vad du läser (mejla ditt bidrag dit!). Mina älskade förslag skrev jag om här. Eftersom jag ännu är en ivrig omläsare av högt älskade ungdomsfavoriter kan jag inte motstå att därtill föreslå en lista på 10 svenska barn- och ungdomsböcker* som jag fortfarande är mycket förtjust i. Jag är ganska sympatiskt inställd till det där ordet "älskade", i stället för "bästa". Svaren blir lite annorlunda på så sätt, eller hur?

Samtliga böcker tål vuxna omläsningar. Listan är alfabetiskt ordnad, och det kan kanske i sammanhanget vara värt att påpeka att jag försökt balansera den för kön (liksom jag gjorde för vuxenlistan), men det lät sig inte göras.

Juliane och jag av Inger Edelfeldt
Skugg-serien av Maria Gripe, något om böckerna t ex här.
Muminböckerna av Tove Jansson, om Mumin, t ex här.
Sandro slash Ida Sara Kadefors
Den vita stenen av Gunnel Linde
Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren, om Astrid t ex här.
Hjärtans fröjd av Per Nilsson
Serien om Micke av Peter Pohl (som inleds med Regnbågen har bara åtta färger); lite om böckerna här.
Kulla-Gulla-böckerna av Martha Sandwall-Bergström, något om böckerna här.
Pip-Larsson-böckerna av Edith Unnerstad

Starka bubblare: Sven Wernströms böcker om Trälarna, Barbro Lindgrens böcker om Sparvel, Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten, Katitzi-böckerna av Katarina Taikon och Barnen från Frostmofjället av Laura Fitinghoff.


* Jag har inte inkluderat bilderböcker, eller böcker för väldigt små åldrar, utan satt ungefär samma gränser som jag gjorde för min barn- och ungdomslista tidigare i år. Om jag känner mig väldigt inspirerad kanske det kommer en småbarnslista också om några dagar.

Det är inte bättre än sex

Det där med sport i böcker är ungefär som sexskildringar – det är väldigt svårt att återge på ett sätt som bevarar känslan och inte förlorar sig i tekniska beskrivningar. Trots det tycker Lyran att vi i veckans tematrio ska berätta om böcker som handlar om sport. Eftersom hon inbillar sig att bokbloggare i allmänhet inte är intresserade av sport (ja, jag vet att du inkluderar mig där), så räcker det att sport är omnämnt i böckerna. Men haha! Jag kan väl bättre än så! Mina förslag är följande:

1. Bullet av Cynthia Voigt. Bullet är morbror till syskonen Tillerman, som vi första gången mötte i boken Den långa vägen hem. Det här är så att säga en spin off-bok på serien, men den förklarar väldigt mycket om den här dysfunktionella familjens historia. Bullet (som jag vill minnas egentligen heter Samuel) är sonen som inte alls går ihop med sin far. Han springer som en kanonkula (därav smeknamnet "Bullet") i löparspåret, och när man läser om detta känner man själv blodsmaken i munnen och hjärtats dunk i öronen. Det är också en bok om rasmotsättningar. Och en väldigt bra bok. På engelska heter den The runner.

2. I Peter Pohls serie om Mikael Stenberg Regnbågen har bara åtta färger, Medan regnbågen bleknar, Vilja växa, Vi kallar honom Anna och Klara papper är ett måste låter han huvudpersonen från bok tre springa sig igenom (men inte ifrån!) alla problem. Det här är böcker som handlar om barns utsatthet på många sätt. Och om hur Micke hittar en plats och en hemvist i tillvaron. Jag har skrivit lite mer om Klara papper-boken här, och jag kommer definitivt återvända till hela eller delar av serien på olika sätt, för det här är en av de bästa serierna jag vet. En avhandling som speciellt behandlar Micke-böckerna finns här

3. Quidditch. Ta vilken Harry Potter-bok som helst. Och där finns Quidditch. Och är man inte nöjd med det kan man läsa Quidditch through the ages. Jag älskar skildringen av quidditch-spelen i J. K. Rowlings trollkarlsböcker, även om jag till en början var lika misstänksam som Hermione. Om det hade funnits ett quidditchteam på min skola hade jag spelat, lika säkert som Ginny Weasley. Och haft affischer med en flygande Krum på väggen ovanför sängen.

Bubblare: Åshöjdens BK (om fotboll), Flambards (om hästar), The eigth/De åttas hemlighet (om schack) Uppdatering: Och Gentlemen av Klas Östergren, förstås (om boxning)

Det måste bli ett slut på bokläsningen i svenska skolor! Eller?

Ingrid skriver i sitt inlägg till Lyrans tematrio om outlästa böcker om Lagerlöfs Jerusalem som hon aldrig lyckats läsa ut eller tycka om, eftersom hon tvingades läsa boken på gymnasiet. Det har man hört ganska ofta, från alla möjliga håll. Strindberg och Lagerlöf, Söderberg och Sjöberg. Det är liksom omöjligt att sälja in vilken som helst bok som kallas "klassisk" till någon bästsäljarläsande vän, eftersom denna beteckning omedelbart associeras med leda, obegripligheter, långa beskrivningar, adjektiv med okänd betydelse och prov på fredag.

Det får mig att fundera. Hur många läsupplevelser förstörs egentligen därute i landet av svensklärare som ska inspirera eleverna att läsa mer, som ska låta dem ta del av "klassikerna"? Vilka böcker är det som de hatiskt kommer bokblogga om 2025? En komikers uppväxt av Jonas Gardell? (Var det inte den som delades ut gratis till alla skolbarn ett år? Eller var det Ondskan av Jan Guillou?)

Plötsligt gläds jag åt att min mellanstadielärare bara läste tråkiga 70-talsböcker av typen Äh lägg av säjer Steffe för mig och mina klasskamrater (som jag skrev om i det här mycket kommenterade inlägget). Tänk om hon hade förstört några bra böcker! Eller är det tvärtom. Att jag hade tyckt väldigt bra om Steffe-boken och de andra (Gunnar vill inte klippa håret), om jag hade fått upptäcka dem själv? Hemska tanke, att jag hade gillat något som jag inte tycker om...

Och så försöker jag minnas någon bok som förstörts av klassrumsläsning. The power and the glory av Graham Greene, tror jag bestämt. Och inte kan jag precis påstå att det var ett nöje att tillsammans med mina klasskamrater läsa (vad som då redan var en personlig favorit) Salingers Räddaren i nöden eller The growing pains of Adrian Mole av Sue Townsend. Men jag undrar om det egentligen berodde på lärarnas sätt att presentera böckerna, eller deras tafatta instuderingsfrågor (jag är nästan så gammal att de var på blåstencil). Jag tror att jag skulle kunnat haft intressanta diskussioner med lärarna, men inte med omogna, uttråkade klasskamrater.

Boktoka skrev häromdagen om Peter Pohls bok Janne, min vän, och Bokmania kommenterar med att hon tyckte boken var så bra att hon köpte en hel klassuppsättning och ville läsa den med sin klass, något som inte fungerade alls. Lena Kjersén Edman analyserar misslyckandet, och menar att det är elevernas vana att diskutera och analysera sina läsupplevelser som är avgörande för om det funkar att läsa (avancerade romaner) i storgrupp.

Så vad blir slutsatsen? Det funkar dåligt att läsa i helklass, även om lärarna (över)anstränger sig att hitta böcker som ska passa målgruppen (och målgruppen – vilket ord! Ålderspannet i en normal mellanstadieklass torde röra sig från 8-14 år eller så). Lenas förslag indikerar att en tidig träning att reflektera över sin läsning ger resultat. Men det kräver ett annat förhållningssätt till litteraturen, och vilka böcker man "ska" läsa.

Och i sammanhanget kan jag inte låta bli att länka tillbaks till mitt gamla inlägg om Daniel Pennacs bok Om läsning, som handlar om fadern som undrar varför inte sonen läser, om läraren som till slut sätter sig ner och har högläsning för sina (gymnasie)elever. Han läser böcker han själv tycker om, eleverna dras in i berättelsen, och smittas av passionen, och vill bara ha mer, och mer, och mer.

Vilka böcker har dina gamla lärare avskräckt dig ifrån? Eller vad har du blivit lockad till? Och varför? Själv satte en mycket entusiastisk svensklärare just Peter Pohls Janne, min vän i händerna på mig. Det är fortfarande en av mina favoritböcker. Med egen läsglädje kommer man långt.

Vad jag läste!

För 30 år sedan fyllde jag 6 år. Jag hade precis lärt mig läsa, men mina föräldrar läste fortfarande för mig varje kväll. Min farmor gav mig Kulla-Gulla på Blomgården i födelsedagspresent, och som jag minns det var den boken upptakten till mitt stora intresse för "förr i tiden". Jag ville nästan bara läsa böcker som utspelade sig för länge sedan. I julklapp fick jag Vid silversjöns strand (den fjärde delen i Lilla huset på prärien-serien). Vi fick gå till biblioteket och låna första delen, och på den vägen är det. Strax därpå gjorde jag bekantskap med Anne Shirley från Grönkulla, och ända sedan den tiden har Laura, Gulla och Anne varit tre av mina absolut bästa vänner.

För 20 år sedan var jag 16 år, just i brytningstiden mellan barn och vuxen. Jag läste Jane Eyre och Brott och straff. Jag läste Peter Pohl, allt varvat med mina kära gamla flickböcker. Jag hade börjat gymnasiet och vi läste litteraturhistoria, och även om jag inte ens då fascinerades av de gamla grekerna gick jag inspirerad till det lilla skolbiblioteket och hittade Tristan och Isolde. Något år senare introducerade en bokälskande granne mig för Salinger och Klas Östergren (Fattiga riddare och stora svenskar var en fantastisk upplevelse för mig). Egentligen är min läsning vid den här tiden typisk för mig än idag - det är en blandning av stort och smått, ungdomsböcker och höglitterärt, klassiker och nyutkommet. Tips från litteraturhistorien och tidningarnas recensionssidor. Lån av kompisar och bibliotek. Böcker från släktingarnas bokhyllor och sådant som jag sedan länge köpt på mig.

För 10 år sedan lite drygt påbörjade jag en forskarutbildning. Jag hade bestämt mig för att verkligen läsa allt och inte fuska mig igenom litteraturen som jag "alltid" gjort tidigare (trots att denna min tidigare strategi hade visat sig så framgångsrik). Det innebar att jag läste jämt. Jämt jämt jämt satt jag med näsan i någon jobb-bok. Jag hade stora anteckningsböcker där jag antecknade, jag gjorde sammanfattningar och skrev rent. Usch, det var en jobbig höst, där jag inte läste en enda roman (läsloggen slutar i mitten av oktober med Peter Pohls bok Men jag glömmer dig inte). Sedan insåg jag att jag inte kunde fortsätta på det sättet. Jag återgick till att läsa jobbrelaterade saker mer översiktligt, och att lustläsa de romaner jag hann med, och mådde mycket bättre. Jag började exempelvis läsa Atwood vid den här tiden. Upptäckte min stora favorit Gitta Sereny (åh, jag minns ännu hur jag med ett stort stipendium på fickan gick till bokhandeln och köpte både Serenys Ohörda rop och Melissa Müllers biografi om Anne Frank. Inbundna. Utan att tveka. Det var lyxigt på den tiden (nu har jag mycket bättre lön, så nu kan jag köpa nästan vilken bok jag vill, även om jag kanske inte har råd att köpa hur många som helst)).

För 5 år sedan blev jag sjuk. Jag kunde inte lyfta mina händer ens så mycket att jag kunde lägga dem på tangentbordet. Jag var deltidssjukskriven länge, och förmådde bara läsa mycket begränsat, eftersom jag inte kunde lyfta upp böckerna så att de hamnade i ögonhöjd, och inte böja ner nacken så att jag kunde se i boken. Under flera månader fick jag stötta upp böcker på olika sätt. En vinklad läsplatta hjälpte mig om jag satt vid ett bord. Jag kunde ligga på rygg i soffan korta stunder, och med en hjälp av en tjock kudde på magen kunde jag hålla upp lätta pocketböcker. Men jag läste inte mycket under den här perioden, och det jag ändå läste var lättsmälta pocket, som inte krävde så stor koncentration. Torey Haydens alla psykologiska fall, till exempel. De är faktiskt inte så dumma, om man inte har möjlighet att läsa något annat.

Den här utmaningen kommer från Boktipset - ni na ni na ni nanna. Och jag tror jag ska göra om den vid något annat tillfälle, och slå ner på mitt läsliv för 33, 22 och 11 år sedan. Då hände det grejer :-)

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

När man är stolt att vara svensk

Millennium-trilogin gör succé i Frankrike. Det här känns som lite blaha blaha-nyheter för mig. Och ändå vet jag att hade jag varit utomlands hade mina patriotiska känslor antagligen svallat. 

Ja, hade jag varit i Frankrike nu hade jag kunnat gå på Champs-Elysée med ett hemlighetsfullt Monalisa-leende, och sett på alla filmaffischer, och de ringlande köerna utanför biograferna, och folk som hade en Stieg Larsson-bok under armen i stället för en baguette. Och jag hade tänkt: "Jag är svensk, och dom läser böcker från mitt land."

Jag vet hur fånigt jag hade tänkt, för det var bara någon månad sedan som jag var i Barcelona, och gick och sprätte som en tupp bara för att hållplatskurerna pryddes av filmaffischer som gjorde reklam för Låt den rätte komma in.  Jag kände mig stolt. Utan att jag hade det allra minsta att göra med att spanjorerna ville se en vampyrfilm från exotiska Blackeberg.

Jag är ganska ofta i Holland, och då går jag varje gång till olika bokhandlar. Där finns alltid en 10- eller 20-i-topp-lista med de mest sålda böckerna utlagda, och där har man som svensk sedan länge kunnat finna välkända titlar. Det började med Marianne Fredrikssons Anna, Hanna och Johanna för drygt 10 år sedan, och just Fredriksson har tidvis haft typ tre böcker på 10-i-topp. Det är inte så illa! P-O Enquists Livläkarens besök har många också pratat om när jag varit där. Och Barbara Voors, som ju är halvnederländska. På deckarfronten läser folk förstås Millenniumtrilogin där också. Men även exempelvis Mankell, Marklund och Edwardsson är bekanta.

Mest stolt blir jag dock när jag lämnar deckarhyllan, och bästsäljarpyramiden och kollar runt bland bokhyllorna längs väggarna. Bland romanerna har jag så där apropå hittat Tunströms Juloratoriet, eller Lindgrens Bat-seba. Bland ungdomsböckerna Janne, min vän av Peter Pohl. I reabackar på de mest märkliga ställen har jag kommit över nederländska översättningar av såväl Jan Guillous Fiendens fiende, som Gripes Nattpappan. Om jag ska ge bort presenter blir det ofta en svensk bok i översättning. I stället för en burk sill eller lingon. I stället för en linnehandduk med älgar eller en Orreforsvas. Ett litet hologram av Sverige. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Aldrig för tung för hängmattan

En av mina absloluta favoritböcker är Klara papper är ett måste av Peter Pohl. Den utgör sista (?) delen i serien om Mikael Stenberg, vars mer kända delar bland annat är Vi kallar honom Anna och Regnbågen har bara åtta färger.

Jag vet inte hur många gånger jag läst Micke-serien, eller delar av den. Den är oerhört bra, och även om jag med glädje läser allt av Pohl, återvänder jag med ett särskilt sug till just de här böckerna. Inte ens Janne, min vän utövar samma dragningskraft (och det är ändå en av de topp tio-bästa svenska ungdomsböcker som någonsin skrivits). Jag vet många som har andra favoriter från serien, och jag har full förståelse för detta. Men jag är alltså en total sucker vad gäller Klara papper....

Handlingen i korthet: vår hjälte från förr, Micke Stenberg, är nu vuxen. 25 år gammal är han själv föreståndare för sitt älskade Sommarhem, Stockholmskolan Södra Latins kolloverksamhet. Som sommarhemsföreståndare sitter han med som representant i Söda Latins styrelse, och i den här boken drabbas han av rektorns (kallad Råttan) ambition att a) lägga ner Sommarhemmet för att frigöra pengar till annat, och/eller b) göra om verksamheten, för att använda fastigheten till exempel till seglarläger. Juridiskt är det senare alternativet inte möjligt. Återstår så försäljning. Trixandet som rektor och kompani i styrelse och utanför ägnar sig åt, och hur Micke och hans allierade strategiskt går till motangrepp (med allt från skitiga kalsonger, utväxlande av lösenord, bevisplantering, och kuppande för att få in rätt personer i den nya styrelsen) får mig att tjuta av förtjusning.

Boken är över 500 sidor lång, och stora delar av den består av transkriberade bandupptagningar av rektor Råttas haranger i Södra Latins styrelse. Och trots att kärlekshistorien mellan Micke och Leena tassar mellan bokens rader (och för all del med långa mellanrum tar några trevande steg också på raderna), är det alltså mötesprotokollen, årsmötena och trixandet med formalia som jag går igång på. Vad säger det om mig? Har jag blivit miljöskadad av mina egna oräkneliga styrelsemöten, från elevråd till fakultetsstyrelse?

Händelserna i boken är komplicerade och snirklar sig om varandra; trots att jag läst den så många gånger läser jag den med stor behållning om och om igen. Det har hänt mer än en gång att jag tagit boken ur bokhyllan på väg från tandborstningen till sängen, för "lite lätt nattlektyr". Jag har slagit upp boken nånstans i mitten och börjat där. Resten av natten har jag legat och läst boken till slutet, och sedan varit irriterad för att jag inte började från början (för det känns alltid lite meningslöst att läsa början när man redan läst slutet). Boken tog ju slut för snabbt, och den hade varat längre om jag inte börjat mitt i.

Boken är tjock, som sagt, och ändå har Pohl skurit ner. Vad mig beträffar hade den gärna fått vara dubbel så lång. Tre gånger så lång. Jag kan verkligen inte få nog.

Snälla snälla snälla Peter, låt mig få fortsätta följa Micke. Visst har han suttit i några fakultetsråd under sin tid på universitetet? Varit engagerad i några statliga utredningar? Visst finns det konflikter att skildra härifrån, visst finns det hemliga bandinspelningar som kan omvandlas till roman? Nu när du är pensionerad, Peter, och inte beroende av lönen från KTH, vad hindrar då?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min första blogg. Jag håller långsamt på att föra över (en del) av mina gamla blogginlägg till den nya bloggen, för även om min mamma, min sambo och Gud vet att jag inte är världens mest ordningssamma människa, så vill jag helst samla mina bebisar på samma ställe.