Dålig, sämre, sämst

Jag angriper alltid en bok som jag kan förvänta mig ger upphov till skrämmande känslor med särskild omsorg. Försöker liksom omge den med mjuka och menlösa läsupplevelser. Feel bad av det värsta slaget läser jag inte när jag är ensam hemma, och undviker precis innan jag ska gå och lägga mig. Det är möjligt att jag tolkar feel bad som värre än det behöver vara, när jag här (i stegrande hemskhetsordning) ger Lyran  tre bidrag till veckans tematrio.

Här är några exempel, i stegrande bad-ordning.

1. Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Med boken nyss avslutad känner jag fortfarande ordentliga äckelkänslor över Stridsbergs uppslukande roman om Valerie Solanas – hennes utåtagerande svar på övergrepp, och hennes upplevelse av klyftan mellan själ och kropp, och Stridsbergs skildring av hur förvirrade känslor och oemotsägligt förnuft blandas.

2. Järnbörd av Magnus Dahlström. En pjäs om skuld och straff. Ett kammarspel med fyra skyldiga människor, som väntar på ett straff, utan att vara riktigt säkra på vad de gjort. Våldsamt är förnamnet. Orkar man läsa det här så upptäcker man att det är bra.

3. Rannsakningen av Peter Weiss. Iscensättandet av Nürnbergrättegången, baserad på äkta vittnesmål. Jag har aldrig sett den på scen. Jag har inte ens förmått läsa längre än till tredje sången. Sen spydde jag.