Det var då

Det går att se det här inlägget som en uppföljning till gårdagens inlägg om Min Plan att Förstå Mannen (som för övrigt var menat att publiceras dagen efter den här sången av Annika Norlin; mina bloggplaner gäckas dessvärre oftare än de genomförs). Det går också att se det här inlägget som något som jag tänkte skriva i somras, då jag hittade en gammal kalender från år 1991 när jag rotade bland gamla papper.

Det finns flera saker som är intressanta med kalendern, men i det här sammanhanget inbillar jag mig att ni mest vill veta mer om hur jag använde den för att skriva upp vilka böcker jag läste, att ge böckerna betyg (där 1 var dåligt, och 5 var bra) och att lägga till symboler som talade om i fall jag själv ägde boken (ett litet x, som i Vixxtoria), om jag lånat den på biblioteket (en liten cirkel), eller om jag lånat den av en vän eller granne (en liten triangel).

Så. Jag var 17 år när nyårsklockorna ringde in år 1991. Framsidan på kalendern ser ni nedan. (Jag hade flera kalendrar (och anteckningsböcker) av den här typen under ett par år. En del fick jag i present, en del köpte jag själv. Vi kan väl låtsas att det här var den första i denna rad kalendrar, och att två väninnor gav den till mig i julklapp, men jag vet inte om det är sant.)

Och så över till något av det jag läste. Nedan ett utdrag från augusti 1991. Överst skymtar en räcka (omläsning av) ungdomsböcker av Lloyd Alexander. Jag tror det börjar med ett par av hans Äventyrs-böcker (Äventyr i Philadelphia syns där, till exempel), och övergår i böckerna om Västmark: Väster om friheten, Tornfalken, och Tiggardrottningen, som syns tydligt den 19 augusti. Sen följer tre böcker som jag inte har något som helst minne av. Vän eller Fiende (av Jean Thesman), Den gömda dockan (av Mary Downing Hahn) och Det där med kärlek (av June Foley). Skulle jag gissa så är det ungdomsböcker ur nån Wahlströms-serie som jag lånat av min yngre kusin (den lilla triangeln betyder nämligen att böckerna är lånade, och min kusin fyller år 15 augusti, så det är sannolikt att jag har lånat böckerna av henne då).

Veckan därpå slår jag tydligen till på Minnets magi, en annan ungdomsbok (skriven av Marget Mahy), och följer sedan upp med Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman. Den har jag gett en femma.

Nedan finns ytterligare en överblick av två och en halv vecka. Den inramas av en Stieg Trenter-deckare (oklart vilken, men jag har konsumerat den via "kassett" – nån som minns att man kunde göra det?!) och en annan deckare: Kopplingen av Thomas Hellberg och Lars Magnus Jansson (den senare har jag gett betyget fem, men jag har inget minne alls av boken; nån som vet vad den handlade om). Man kan även skymta Baktändning (tror jag) av Staffan Westerlund – han skrev tidigt "miljödeckare" med kunniga jurister som huvudpersoner; jag tyckte mycket om dem på den tiden det begav sig.

Sen roade jag mig visst med några böcker av Richard Fuchs, läkaren som skriver roliga böcker om till exempel hypokondriker. Visst när ni sjuk och Säj Aah! skymtar jag där, och något mer oläsligt veckan senare. Och så en bok av Anna Sparre – en av mina älsklingsförfattare. Hon skrev historiska romaner, ofta om Vasa-ätten, men Hertigens pärlor tror jag handlar om något annat. Vi ser även en bok av Peter Pohl, Havet inom oss. Den tyckte jag tydligen var omöjlig att sätta betyg på. Jag är och var en stor Pohl-fan, och det här är en poetisk och ganska annorlunda bok. De här veckorna verkar jag även ha läst boken Fyy17 av Lena Holfve. Den fick betyget "Intressant" i stället för sifferbetyg, vilket jag än idag tycker sammanfattar boken rätt bra.

Under mars 1991 går det att notera att jag är inne i den där Östergren-perioden som jag nämnde igår. Gentlemen och Attila på samma vecka. De många plusen efter femman för Gentlemen visar hur mycket jag gillade den boken. Jag misstänker att Attila surfade på den vågen, för jag tycker verkligen inte Attila står sig lika bra idag.

Men jag läste också Selma Lagerlöf. Under fruntimmersveckan, mitt i juli 1991, sätter jag igång att frossa i mig hela trilogin, och det borde ha varit första gången jag läste böckerna. Mycket förtjust var jag, som ni ser,  dock minst vad gäller Anna Svärd; hoppet om att historien trots allt ska vända till det bättre är ju så att säga ute med den boken. Mitt bland Löwensköldarna klämde jag in en bok om Adrian Mole (av Sue Townsend) också, ser ni det? Nån som minns vilken bok i ordningen Adrian Moles bekännelser  var?

Nu ska jag erkänna att jag hittills har jag valt att illustrera den här bloggposten med veckor där böckerna klustrar ihop sig fint, så att det ser ut som att jag läste jättemycket hela tiden. Sanningen att säga är att det finns ett par månader med bara 2-3 böcker uppskrivna; jag vet inte vad jag gjorde av min tid, men det är möjligt att jag faktiskt pluggade till en del franskaprov, även om jag inte minns det.

Här ser ni alla fall en ganska gles majmånad, då jag läste A Town like Alice (Fem svarta höns) av Nevil Shute, Sanningen om Mary Rose av Marily Sachs (en bok jag hade letat länge efter; den gick som radioföljetong när jag var liten, och jag hade aldrig lyckats höra slutet. Jag minns hur glad jag var när jag lyckades hitta boken och äntligen fick veta hur den ganska tragiska historien slutade), samt lite senare Agnes Grey av Anne Brontë. 4 maj så vann Carola Eurovisionsschlagerfestivalen i Rom, förresten. Det har jag inte noterat.

Som en sammanfattande kommentar ser jag att det är påtagligt få böcker som jag läste som var mina egna (det syns nog knappt ett enda litet x på de bilder jag valt ut ovan). Det var bibliotekslån och det var lån från vänner och grannar. Flera av böckerna har jag sedan köpt (Lagerlöfsböckerna, Lloyd Alexander-böckerna och Östergren-böckerna, till exempel), men det är ganska uppenbart att biblioteket (och dess utbud) betydde oerhört mycket för vilka böcker jag hade möjlighet att läsa. Och vad jag valde att läsa.

Det finns säkert de ungdomar också idag som i stor utsträckning är hänvisade till biblioteket, men jag tänker att även andra platser har större roll nuförtiden. Ica. Pressbyrån. Eböcker. Och det är förhållandevis billigare. Mer lättillgängligt. Det kostar förstås fortfarande pengar, men mycket av det man vill läsa kommer i pocket (det gjorde det inte i början av 90-talet). De böcker som det talas om (i allahanda tidningar, på nätet och i tevesoffor) är också oerhört många fler, av olika typ och mycket mer hajpade än på den tiden. Jag tror inte att jag läste en enda bok 1991 som kom ut just år 1991. Ja, okej. Det sista säger kanske mer om att jag inte har förändrats, än om huruvida bokfloden svällt och de omtalade böckerna idag hajpas mer än för 20 år sen. Men ändå.

En bok som skulle ha kunnat men inte förmådde

Jag har ju varit alldeles begeistrad över min Elin Wägner-läsning så fort jag nämnt den här på bloggen. Jag underhåller till och med nån slags föreställning att jag ska läsa alla hennes böcker. Det kommer bli svårt, för det folkbibliotek som jag frekventerar har inte alla böckerna, och jag hör till de biblioteksbesökare som ytterst sällan får för mig att beställa biblioteksböcker (man måste nämligen komma dit och hämta dem inom en mycket snålt tilltagen tid, och tidspassning och jag hör inte ihop. Dessutom händer det ofta att man måste stå i en lång kö för att beställa böcker, men jag ska låta det vara osagt om jag behöver det i det här fallet; det kan hända att biblioteket i fråga har utvecklat en nättjänst för bokbeställning. Jag har inte kollat.)

I alla fall. Min Wägnerläsning begränsas för tillfället av bibliotekets urval av böcker, och den Wägnerbok jag fick med mig hem häromsistens (för nästan fyra månader sedan, och ja, jag har böter att betala på den) var boken De fem pärlorna. Vi kan ju säga så här att jag inte tycker att det här är en Wägner-bok man ska börja med. Det är till och med möjligt att det här är den sista Wägner-bok man ska välja att läsa, kanske ska man till och med hoppa över den. Denna rekommendation baserar jag nu inte bara på mina egna upplevelser, utan på vad jag läst om bokens mottagande. Enligt Wägner-artikeln på wikipedia blev den till exempel ingen försäljningssuccé.

Vad handlar den då om, denna bok som inte är så bra? Den kom ut 1927 och skulle kunna vara en ganska spännande roman om kärlek och motståndsrörelser, i ett fiktivt land i det tyskspråkiga Mellankrigseuropa (jag är ju svag för motståndsrörelser, spioner och mellankrigstiden, så det här borde vara en bok för mig). Hit kommer en ung idealistisk amerikanska, som romanen igenom kallas för Credo (eftersom hon börjar var och varannan mening med "jag tror"). Hon ska arbeta för Europas uppbyggnad efter första världskriget. Hon blir sekreterare för en man som omväxlande kallas riksföreståndaren och översten, ibland även generalen och kungen. Han är ett avsatt och landsförvisat statshuvud för landet Vinland. Oftast befinner han sig i grannlandet Treves och smider planer mot Cark, mannen som nu styr Vinland.

Om jag förstått saken rätt är denna bok Wägners bidrag till diskussionen om vilket land Pfalz-regionen skulle tillhöra – Tyskland eller Frankrike. Bokens tillkomst föregicks av en rundresa i Ruhr-området, och är menat som ett inlägg i fredsdebatten. Nå, såna här underliggande syften brukar man inte behöva bry sig om i fall det i övrigt är en bra bok, men det här är faktiskt en alldeles ovanligt rörig bok – inte bara för att alla personer ständigt benämns med ett otal tillnamn (det finns prinsar som är prinsar, och prinsar som är hotellägare, det finns prinsessor och grevinnor och drottningar, och ibland är dessa tillnamn endast menade i överförd bemärkelse; jag blir mer och mer förvirrad ju längre berättelsen fortgår). Där jag tidigare fascinerats av Wägners rappa (och roliga) stil, finner jag här en fragmentarisk berättelse, som saknar driv, och faktiskt innehåller en hel del överspänd och romantisk smörja. Den unga flickan Credo blir ju förstås förälskad i den kvinnotjusande riksföreståndaren – en kärlek som blir besvarad, och leder till en kort men intensiv kärlekshistoria. Fast han är förstås redan gift, den 54-årige översten. Och det finns gott om försmådda älskarinnor både här och där, som komplicerar historien.

Boken innehåller en hel del episoder som skulle kunna ha varit väldigt spännande. Förklädda kurirer som skickas hit och dit. Gendarmer som ska luras undan, och rika män som spelar dubbelspel. Mordförsök och silverskatter. Fostlandskärlek och soldater som heroiskt offrar sitt liv för fel sak. Hemliga brev, och folk som ger igen för gammal ost i stället för att tänka på rikets bästa. Och så finns den där naiva och troskyldiga kärleken som unga Credo känner, och använder för att övertyga översten att mot bättre vetande spara ärkefienden Carks liv. Denna ädelmodiga handling leder till att Cark i stället lyckas med sitt mordförsök på översten. Trots allt detta blir boken aldrig så spännande som den skulle kunnat bli. Jag skulle i vanliga fall förklara det med tidens tand, och dagens actionförstörda läsare och yadayada, men eftersom jag vet vad Wägner har presterat tidigare, så blir jag bara besviken, och har ingen lust att försvara den här boken.

Jag säger helt enkelt: Undvik De fem pärlorna, om det så är den enda Wägnerbok ditt bibliotek förmår uppbåda. Skaffa Norrtullsligan eller Pennskaftet, och glöm inte bort Åsa-Hanna, som även om den också har lätt överspända religiösa drag är nästan lika storslagen som Lagerlöfs epos om Charlotte Löwensköld. Själv ska jag göra mitt bästa för att få tag i Väckarklockan och Kvarteret Oron.

En av de där kartbilderna jag visade härom dagen kommer förresten från den här boken, och det tror jag inte nån gissade!

18.04

Andra som strax dyker upp är Lyran och Helena från Fiktiviteter, som samåkt. Helena måste jag gratulera ordentligt till att äntligen färdigställt avhandlingen, och önska lycka till på den förestående disputationen (sen låter jag henne klappa lite på min avhandling också, för det finns sammanhang då inte ens jag är så blygsam att jag kan låta blir att skryta).

Jag skulle gärna diskutera lite Austen med Helena också, men eftersom hon även är väldigt förtjust i vampyrer har jag förberett en särskilt blodig hörna för henne, Eli och Bokstävlarna. Den enda vampyrbok jag äger tror jag är The Historian av Elizabeth Kostova (det är lite konstigt faktiskt, för jag har ju ändå läst många av de stora vampyrböckerna, även om jag inte hoppat på True Blood och Twilight-tåget som tuffar just nu). I alla fall finns det både löständer och blodapelsiner och en vitlöksfläta.

Jag kan ju i och för sig inte lämna vampyrflickorna helt till sig själva, för något lite utbyte kring Den allvarsamma leken måste vi väl kunna ha, Bokstävlarna och jag. Och Eli och jag ska absolut diskutera lite Tintomara!

Men jag kan ju roa mig med Lyran så länge. Vi har en hel del gemensamma bokbekanta, även om jag inte läst riktigt lika många Nobelpristagare, och inte heller lika gärna ger mig ut på utflykter runtom i världen. Kanske kunde vi börja med en bilderboksdiskussion. Och sen förstås en massa om Selma Lagerlöf!

Kristin, Charlotte och Hanna

Åh, vet ni, jag blir så förundrad och tacksam och exalterad när jag läser en bok som jag tycker är så där fantastiskt bra. Tänk att det ännu fanns en enda sådan underbar bok oläst! Ibland tror jag att det endast är hoppet om att få uppleva ännu en sådan bok som får mig att leva vidare (denna längtan är även upphovet till bloggens motto, som var och en förstår).

De sista dagarna har jag njutit av vartenda ord i Elin Wägners Åsa-Hanna. Det är en storslagen roman om att förneka sina ideal och tappa sin själ. En korsning av Kristin Lavransdotter, Jerusalem och Charlotte Löwensköld (och en hel del gemensamt med Thomas Hardys Tess av d'Urberville, som jag inte läst men just nu ser på SvtPlay).

Åsa-Hanna är en storslagen roman, full av psykologi, fint tecknade porträtt, religiöst grubbel och kvinnligt (och för all del manligt) vardagsgöra. Boken skrevs 1918 (dvs ett knappt decennium efter de helt annorlunda böckerna Norrtullsligan och Pennskaftet som jag läst tidigare), och den skiljer sig både språkligt och tematiskt mycket från de båda andra böckerna. Framför allt har boken stora dialektala avsnitt (både i dialogerna, och så fort personerna tänker – och de tänker en hel del), som jag tror kan vara svåra att ta sig igenom för många nutida läsare (för mig känns dialekten som en av bokens stora behållningar!).  Bokens historia är emellertid oerhört stark och driven, och jag – som inte brukar önska mig modernisering av våra svenska klassiker –  hoppas av hela mitt hjärta att någon varsamt överför denna roman i en modernare språkdräkt!

Det är dock en bok som har mindre religiös överspändhet än Undsets Kristin Lavransdotter, och mindre långrandiga och affekterade beskrivningar av omgivningarna än Selma Lagerlöf brukar använda. Men det är intressant att notera att Åsa-Hanna skrevs före både Charlotte Löwenskölds-trilogin (vars två första delar kom 1925), och Kristin Lavransdotter (som kom runt 1920). Jag är övertygad om att influenserna från Åsa-Hanna måste varit stora, men har också svårt att föreställa mig att den olyckliga kärlekshistorien mellan Åsa-Hanna och Magnus på Nygård inte inspirerats av paret Gertrud och Ingmar Ingmarsson i Jerusalem-böckerna.

Nå, lite om handlingen i Åsa-Hanna ska jag väl också skriva. Själva namnet "Åsa-Hanna" är konstruerat på samma sätt som Kulla-Gulla (eller Åsa-Nisse), och betyder helt enkelt "Hanna från (gården) Åsen". Hanna har en gudfruktig mor och en pengahungrig far, och hon växer upp till en allvarsam, duglig och djupt religiös flicka. Sedan barndomen har det varit mer eller mindre självklart att hon ska gifta sig med grannpojken Magnus i Nygård, men åren går, och Magnus friar aldrig. Istället går ryktet att han söker efter en finare hustru. När så handelsbodens Franse (som vi lugnt kan kalla ortens häradsbetäckare) friar till Hanna så säger hon ja, kanske mest för att reta Magnus, men även till stor del för att hon ser det som sin uppgift att frälsa Franse och hela hans hushåll, som genom åren varit anklagade för både mord och stöld.

Men Hannas föresatser om att frälsa Franses och Mellangårdens själ går om intet när hon väl blir gift, och Franse oombett inviger henne i gårdens mörka hemligheter. Hon är med ens delaktig i det olagliga och syndiga, och detta tär på hennes samvete och hennes själ. Hon törs inte bryta sig loss från (den psykopatiske) Franse som använder både sitt fysiska och psykiska övertag till att få henne att göra som han vill. Historien utvecklar sig som om det vore ödesbestämt längs en väg av misshandel, missfall, otrohet och medhjälp till mord.

Förutom Åsa-Hanna, Franse och Magnus finns en mängd starka personligheter i  boken. Kommunalordföranden, prosten, bönderna, barnmorskan – allt i detta småländska samhälle genomlyses, och jag njuter särskilt av att komma vardagslivet så nära. Tiden för boken är Oskar den andres tid, så det är bondelivet i det sena 1800-talet jag läser om. Det är som en tidsresa att i bisatser läsa dåtida självklarheter som hur man måste vakta på födande suggor så att de inte ligger ihjäl ungarna, eller att det fanns särskilda kvinnosysslor (mjölka till exempel) på en gård, som en man behövde hjälp med. Här är varken bygderomantik eller polemik mot fattigdomen (och det är rätt befriande att slippa den vinklingen på bondens vardagsliv).

Det här är en underbar kärlekshistoria för alla dem som älskar Charlotte Löwensköld. Men var beredd att kämpa lite med småländskan.

Vinstvarning?

Lyran har ordnat ett Selmatips med anledning av det stundande två års-firandet av den allra ädlaste av bokbloggar: Lyrans Noblesser. Om man rätt kombinerar ettor, kryss och tvåor finns chansen att vinna en bok med både Löwensköldska ringen och Charlotte Löwensköld. Om du inte vill delta i tävlingen tycker jag du ska läsa böckerna ändå, för Charlotte är en av de starkast lysande hjältinnorna i svensk litteratur, och det vore synd om dig om du aldrig fick lära känna henne.

Och tänk, nu fick jag ju alldeles osökt en anledning att spela I've seen it all – en av de så kallade Selma songs ur filmen Dancer in the dark. Av och med Björk, som just tilldelats årets Polarpris. Här med Peter Stormare också, förresten:

Listigt

Jag vill med detta inlägg försäkra er allihop om att jag inte kommer publicera några listor på mina lästa böcker under 2009. Men här är en lista på böcker jag inte läst:

Anna Karenina av Leo Tolstoj
Fyrvaktaren av Camilla Läckberg
Antikrists mirakel av Selma Lagerlöf
Hypnotisören av Lars Kepler
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper av Bodil Malmsten (eller om det är en annan bok av henne jag inte läst, jag kommer inte riktigt ihåg)
Djur av Joyce Carol Oates
Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck
The lost symbol av Dan Brown
Herrarna i skogen av Kerstin Ekman
Tredje delen av Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Hela The little friend av Donna Tartt
Mitten på Madame Bovary av Gustave Flaubert
Erik Axel Karlfeldts samlade dikter

Fem oväkomna boktips till den som vågar gissa på vilka av böckerna ovan jag vill läsa under 2010, och vilka jag kommer vara glad över att skriva på motsvarande lista nyårsafton 2010!

Som avslutning vill jag emellertid gärna jubla över den bok som jag är mest glad över att äntligen ha läst under 2009, nämligen Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Den hade stått i hyllan i femton år. Riktigt roligt att läsa en sån där klassiker som alla pratar om. Riktigt dålig var den också. Skönt att veta för alla er som inte läst den; nu kan ni läsa nån bra oläst i stället!

Gott nytt läsår på er, alla läsare!

Till en tät bloggerska

Bokmanias blogg angriper böcker av alla kategorier med samma underbara läslust. Det är högt och lågt, klassiker och nyutkommet, barnböcker och biografier, från jordens alla hörn. Det är lätt att imponeras väldigt när man får reda på att Bokmanias modersmål är tjeckiska (vilket förstås innebär att det är här man får de bästa tjeckiska boktipsen), och jag blir tårögd när jag läser hur hon med stor kärlek bloggar om många av de mest älskade svenska böckerna. Som det här inlägget i julkalendern, om Kejsaren av Portugallien, med ett filmklipp att gråta och skratta till. Jag har ju också redan tidigare i år skrivit om hur glad jag varit över läsrapporterna av Sylvia Plaths dagbok som Bokmania försett mig (och resten av den internetbegåvade världen) med.

Ja, det här är en entusiastisk blogg med starkt självförtroende. Däremot är det aldrig okritiskt eller oreflekterat. Det finns bra böcker och dåliga böcker. Det svåra med att ge en bok till Bokmania har inte varit om hon skulle tycka om boken eller inte; om hon inte gillar den kommer hon att skriva det med väl avvägda och läsvärda ord. Det svåra har varit att hitta en bok som hon inte har läst. En av sommarens många listplågor kom mig till hjälp, och jag tror mig med hjälp av denna förstå att Bokmania ännu inte läst Inger Edelfeldt. Well, jag tycker det finns anledning att råda bot på detta, och även om det finns många Edelfeldt-böcker att föreslå (någon novellsamling (Rit till exempel), eller någon ungdomsbok (Duktig pojke, eller Juliane och jag till exempel), så skickar jag över romanen Den täta elden från 1987. Boken om den lilla slutna sekten, den karismatiska ledaren och alla hans kvinnor, och de komplicerade förhållanden som kommer i dagen när berättarjaget Petra träder in i gemenskapen. En riktigt bra bok, en riktigt bra Edelfeldt, och det skulle vara riktigt roligt att få veta vad Bokmania tycker om den här boken. (Annars går nästan vad som helst av Edelfeldt bra. Romanen Hustru är sorgligt bortglömd och svår att få tag i, men är annars en favorit hos mig, till exempel. Just hennes böcker runt 1990, plus minus några år, tycker jag hör till de bästa.)

God jul och riktigt trevlig läsning!

Älsklingar

Här är mitt förslag på de 10 mest älskade böckerna, skrivna på svenska:

Drottningens juvelsmycke (Carl Jonas Love Almqvist); om boken.
Aprilhäxan (Majgull Axelsson); om Axelsson.
Fredmans epistlar (Carl Michael Bellman)
Livläkarens besök (P-O Enquist)
Musselstranden (Marie Hermanson); om Hermanson.
Löwensköldska ringen-trilogin (Selma Lagerlöf); om Lagerlöf.
Bröderna Lejonhjärta (Astrid Lindgren); om Lindgren.
Ormens väg på hälleberget (Torgny Lindgren), om boken.
Fröken Julie (August Strindberg)
Maken (Gun-Britt Sundström), om boken.

Bloggen Du är vad du läser samlar in röster. Mejla dina förslag dit!

Vi börjar med alltings slut

Första delen i Lyrans Nobelalfabet, och vi börjar vid slutet. O som i Omega. Ett symboliskt val, antar jag. Här är mina svar på de två frågorna:

1. Berätta om en Nobelpristagare, eller om en boktitel skriven av en Nobelpristagare, på veckans bokstav.

Selma Lagerlöf, som 1909 fick Nobelpriset på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning kan man inte nämna för ofta. Jag tror inte att man kan läsa henne för ofta heller, men trots det finns det några av hennes böcker som jag inte har läst. En av dem är Osynliga länkar, den novellsamling som kom ut 1894, och var hennes första bok sedan debuten med Gösta Berlings saga tre år tidigare. Men jag ser fram emot att ge mig på den. Elektroniskt kan man läsa den också, tänka sig!

2. Berätta om en författare du anser borde få Nobelpriset, eller om en boktitel skriven av någon du anser borde få priset, på veckans bokstav. Motivera varför "din" författare borde få Nobelpriset.

Till Harry Mulisch vill jag tilldela Nobelpriset för ett författarskap som känsligt balanserar på det ömsesidiga beroendet mellan offer och förövare, och skickligt navigerar mellan orsaker och verkan i det stora mästerverket (De) Ontdekking van de Hemel*, som förklarar allt och lite till genom att väva samman samhällsanalys och beskrivningar av 1900-talets omvälvande händelser med judisk-kristna myter och föreställningar. Jag har skrivit om honom här.

*På svenska: Upptäckten av Himlen

Selma och hennes far

I morse hann jag läsa en intressant DN-essä om Selma Lagerlöf. Ja, den är några dagar gammal, och skriven av Lisbeth Larsson, som bearbetat en föreläsning som hon höll med anledning av att Lars Gustafsson tilldelades Selma Lagerlöfspriset i år. Det handlar således både om Gustafsson och Lagerlöf, men då jag för det första ännu inte läst så mycket Gustafsson (där kan vi tyvärr tala om en överdosering från min svensklärare, som sedan avskräckt mig i många år), och för det andra den senaste månaden tänkt mycket på det som Larsson skriver om Lagerlöf blir det den delen av artikeln jag kommenterar här.

När jag besökte Mårbacka tidigare i sommar blev jag påmind om att det fortfarande finns några verk av Selma Lagerlöf som jag inte läst (tänk ändå vad världen är underbart beskaffad!). Liljecronas hem, till exempel. Och de biografiska böckerna har jag – förutom Mårbacka – olästa; jag är ju inte så förtjust i biografier. Jag har nu börjat tänka mer och mer på att jag skulle vilja sätta tänderna i hela författarskapet och läsa mig igenom det från början till slut, med lite mer vuxna ögon. Jag räknar inte med att bli besviken. Projektet får dock anstå, åtminstone till nästa år.

Men tillbaks till Larssons artikel: hon undersöker bland annat fadersgestaltens betydelse för Lagerlöfs författarskap. Hon påpekar det paradoxala i att Selmas far beskrivs som charmig och kraftfull, men i alla sina gärningar bevisar motsatsen (en liten konflikt mellan show and tell, alltså). Även detta var något som slog mig under rundvandringen på Mårbacka. Överallt står det om alla storslagna planer som löjtnant Lagerlöf dragit upp för den värmländska gården. Och överallt beskrivs också hur misslyckade projekten var; den stora lada som under sommarmånaderna inhyser en Lagerlöfsutställning beskrivs till exempel vara resultatet av löjtnantens kostsamma försök att bygga hus på gammal sjölera. När Selma Lagerlöfs far dog hade han förbrukat alla familjens pengar, och intecknat huset upp över skorstenen. Familjen fick flytta.

Alla som läst något litet om Lagerlöfs författarskap och liv vet ju att hennes käraste dröm var att köpa tillbaka det älskade Mårbacka. Att rusta upp det. Det var till detta hon använde sina Nobelprispengar (som inte räckte långt; ständiga lån och bidrag och innovativa lösningar för att få pengar var nödvändiga – lanseringen av havremust till exempel). Men Larssons artikel stöder den känsla jag upplevde så stark vid besöket Selmas hem i somras: att det var faderns livsverk hon fullföljde.

Lisbeth Larsson kontrasterar kvinnobilderna och prästerna Gösta Berling (från debuten) och Karl-Arthur (från den romantrilogin Löwensköldska ringen mot slutet av författarskapet). Jag har också ofta tänkt på just de där figurerna, och hur de skiljer sig åt. Den karismatiske kavaljeren Berling, som blir förlåten allt, och hans senfödde släkting Karl-Arthur som inte ens efter år av botgöring som missionär mottas med värme av hustrun Anna Svärd.

Larsson ger en spännande tolkning av anledningen till denna förvandling, denna vridning av temat: Lagerlöf hade påbörjat sina memoarer! I Mårbacka (som utkom 1922) beskrivs hennes far som den hjälte och ofelbare inspiratör, såsom han alltid framhållits. Men sedan avbryter Lagerlöf sina memoarer, för att skriva Löwensköldsböckerna (1925-28). Och som ett resultat av dem ser hon i de sista memoarböckerna fadern i ett helt annat ljus.

För mig var den här artikeln en välkommen ny ingång till Selma Lagerlöfs författarskap. Läs gärna Larssons artikel, för den innehåller många fler godbitar (också om Lars Gustafsson), som jag sannerligen inte gör rättvisa här.

Språkets lustgård och djungel

Lyrans tematrio den här veckan uppmanar till att berätta om tre romaner som jag uppskattar på grund av dess språkliga utformning. Det skulle kunna bli en lång lista, men jag har verkligen tagit mig i kragen och tryckte på publicera innan det blev för långt.

Språkliga aspekter är viktiga för mig när jag väljer vilka böcker jag ska läsa (eller fortsätta läsa). En bok som varken håller språkligt eller har en spännande historia klarar jag inte av. Språket behöver inte vara ekvilibristiskt, adjektivrikt, med hög lexikal densitet, långa meningar, litterära hänsyftningar eller ironisk dialog (även om allt det där, om än inte samtidigt kan vara stora plus). En klar och koncis prosa duger för mig, om det innebär ett berättande där språket är nästan osynligt, och där historien bärs fram och sätts i främsta rummet.

Men så finns det ju de där böckerna, där språket är en bidragande orsak till att historien blir intressant. Mina exempel är endast från svenskt originalspråk; jag vill inte blanda in översättningens roll för hur språket uppfattas.

1. Kerstin Ekman. Man ska förstås inte hålla hennes språk emot henne – långt därifrån – men jag blir så mättad och däst av att läsa hennes exakta, välformulerade, ordrika berättande att det tar lång tid för mig att ta mig igenom hennes böcker. Det brukar vara anledningen till att jag tvekar att börja; det tar stor kognitiv kraft, och jag vill ha tid att njuta. En bok jag rekommenderar är Händelser vid vatten.

2. Selma Lagerlöf. Åh, hon har räddat mig från galenskap så många gånger efter en dag när jag suttit med den allra värsta sortens studentuppsatser som jag ska språkgranska. Hon är den bästa kontrasten med sitt vilda, romantiska språk, långa vindlande meningar och svindlande historier. Jerusalem, till exempel. Eller min favorit Charlotte Löwensköld.

3. Astrid Lindgren. Enligt mig är det hennes språk som gjort henne så oförglömlig. Mitt vuxna jag njuter av att läsa om Pippi, Emil, Karlsson och Ronja, Skorpan, Mio, Blomkvist och Kati på grund av språket; det är inte många barnboksförfattare som presenterar ett språk som man inte blir trött på som vuxen. Vi har blivit sorgligt blinda för Astrids ord, och även om det är svårt att läsa henne som för första gången, så försök! Du blir inte besviken!

Titeln till det här inlägget har jag förresten hämtat från Margareta Westmans bok Språkets lustgård och djungel som är en trevlig och lättsam presentation av språkvetenskapliga frågor.

Det måste bli ett slut på bokläsningen i svenska skolor! Eller?

Ingrid skriver i sitt inlägg till Lyrans tematrio om outlästa böcker om Lagerlöfs Jerusalem som hon aldrig lyckats läsa ut eller tycka om, eftersom hon tvingades läsa boken på gymnasiet. Det har man hört ganska ofta, från alla möjliga håll. Strindberg och Lagerlöf, Söderberg och Sjöberg. Det är liksom omöjligt att sälja in vilken som helst bok som kallas "klassisk" till någon bästsäljarläsande vän, eftersom denna beteckning omedelbart associeras med leda, obegripligheter, långa beskrivningar, adjektiv med okänd betydelse och prov på fredag.

Det får mig att fundera. Hur många läsupplevelser förstörs egentligen därute i landet av svensklärare som ska inspirera eleverna att läsa mer, som ska låta dem ta del av "klassikerna"? Vilka böcker är det som de hatiskt kommer bokblogga om 2025? En komikers uppväxt av Jonas Gardell? (Var det inte den som delades ut gratis till alla skolbarn ett år? Eller var det Ondskan av Jan Guillou?)

Plötsligt gläds jag åt att min mellanstadielärare bara läste tråkiga 70-talsböcker av typen Äh lägg av säjer Steffe för mig och mina klasskamrater (som jag skrev om i det här mycket kommenterade inlägget). Tänk om hon hade förstört några bra böcker! Eller är det tvärtom. Att jag hade tyckt väldigt bra om Steffe-boken och de andra (Gunnar vill inte klippa håret), om jag hade fått upptäcka dem själv? Hemska tanke, att jag hade gillat något som jag inte tycker om...

Och så försöker jag minnas någon bok som förstörts av klassrumsläsning. The power and the glory av Graham Greene, tror jag bestämt. Och inte kan jag precis påstå att det var ett nöje att tillsammans med mina klasskamrater läsa (vad som då redan var en personlig favorit) Salingers Räddaren i nöden eller The growing pains of Adrian Mole av Sue Townsend. Men jag undrar om det egentligen berodde på lärarnas sätt att presentera böckerna, eller deras tafatta instuderingsfrågor (jag är nästan så gammal att de var på blåstencil). Jag tror att jag skulle kunnat haft intressanta diskussioner med lärarna, men inte med omogna, uttråkade klasskamrater.

Boktoka skrev häromdagen om Peter Pohls bok Janne, min vän, och Bokmania kommenterar med att hon tyckte boken var så bra att hon köpte en hel klassuppsättning och ville läsa den med sin klass, något som inte fungerade alls. Lena Kjersén Edman analyserar misslyckandet, och menar att det är elevernas vana att diskutera och analysera sina läsupplevelser som är avgörande för om det funkar att läsa (avancerade romaner) i storgrupp.

Så vad blir slutsatsen? Det funkar dåligt att läsa i helklass, även om lärarna (över)anstränger sig att hitta böcker som ska passa målgruppen (och målgruppen – vilket ord! Ålderspannet i en normal mellanstadieklass torde röra sig från 8-14 år eller så). Lenas förslag indikerar att en tidig träning att reflektera över sin läsning ger resultat. Men det kräver ett annat förhållningssätt till litteraturen, och vilka böcker man "ska" läsa.

Och i sammanhanget kan jag inte låta bli att länka tillbaks till mitt gamla inlägg om Daniel Pennacs bok Om läsning, som handlar om fadern som undrar varför inte sonen läser, om läraren som till slut sätter sig ner och har högläsning för sina (gymnasie)elever. Han läser böcker han själv tycker om, eleverna dras in i berättelsen, och smittas av passionen, och vill bara ha mer, och mer, och mer.

Vilka böcker har dina gamla lärare avskräckt dig ifrån? Eller vad har du blivit lockad till? Och varför? Själv satte en mycket entusiastisk svensklärare just Peter Pohls Janne, min vän i händerna på mig. Det är fortfarande en av mina favoritböcker. Med egen läsglädje kommer man långt.

Suget efter ännu en historia

Vi besöker Mårbacka. Guidegruppen är överfull, det regnar utanför den pelarförsedda ingången, inne i huset är alla minnesföremålen avdammade. Många gåsar i olika former. Dottern fastnar för den uppstoppade vildanden Akka, och hon och sambon står länge kvar i hallen och talar med anden, medan jag följer efter gruppen in i salongen.

Där berättar guiden om det gamla Mårbacka, den rödmålade gården där Selma Lagerlöf växte upp. Det gamla huset är inneslutet i det nya, och just där, i salongshörnet, var en gång i tiden föräldrarnas sovrum. Där stod en hörnsoffa, och där satt Selmas farmor och berättade sagor vars stoff senare vävdes in i de prisbelönta böckerna.

Jag har ingen svårighet att se det framför mig. "Berätta en saga till, farmor", sa hon säkert, lilla Selma, lade huvudet på sned, kröp upp bredvid i soffan och beredde sig att lyssna. "Berätta den om vargarna."

Jag är på tältsemester. Vi åker i bil mellan olika platser. Vi har en dotter på två och ett halvt. "Berätta om tubbiesarna, mamma", säger hon. "Berätta om Törnrosa, pappa!" Vi berättar. Om och om igen berättar vi scener hur hennes favoritfilmer om teletubbiesarna. Vi återberättar sagor som vi minns, vi hittar på egna historier (mitt främsta bidrag i sommar handlar om en giraffunge som inte vågar hoppa ner från en sten; den har jag berättat från Åmål till Sunne). Men hennes sug lägger sig inte. Hon vill höra berättelser från morgon till kväll. För att äta, för att kissa, för att ta på sig, borsta tänderna och hoppa in i bilen. För att inte tala om bilresan.

Vi har några ljudböcker för väldigt små barn som hon tack och lov roas av. En liten stund. Men mitt i sagan från cd-spelaren kan hon i stället be mig återberätta en särskilt episod från den tecknade barnfiguren Pingu. (Det är inte så konstigt; det är svårt att följa med en historia utan bilder.) Jag läser inte särskilt mycket under bilresorna den här semestern.

Till slut inför vi regler. Vi berättar en saga om du först tar på dig. Eller borstar tänderna. Eller äter upp melonen. Det blir lite lugnare. Jag kan läsa några ord i min egen bok, innan dottern påbörjar en redogörelse för den saga som hon strax ska få höra. Lite tröttande är det. När hon (äntligen) somnar efter tre Rödluvan med mycket hungrig varg orkar jag knappt gå iväg och borsta tänderna. Ficklampsläsning i tältet blir det inte så många kvällar som jag önskat. Jag längtar efter mina egna böcker, åh, så jag har längtat efter mina egna böcker, men nu somnar jag mitt i giftmorden, sover 10 timmar och vaknar samtidigt som dottern som ber mig berätta om Nils Holgersson (alltid något).

Jag kan egentligen inte säga så mycket. Jag förstår ju hennes sug. Jag vill också höra en historia till. Läsa ännu en bok, kasta mig in i en berättelse utanför tid och rum. Jag läser själv på toaletten, när jag borstar tänderna, äter, klär på mig, går till bussen. Även jag läser gärna om mina favoriter, inte är det så konstigt att hon vill höra samma saga om och om igen. Hennes längtan verkar omättlig. Hennes längtan verkar typisk för en tvååring. Men det är väl ingen skillnad egentligen. På mig som läser om böckerna om Lord Peter Wimsey, och dottern som vill att vi ska läsa pixiboken om de små björnarna en gång till.

Rutten - en tävling!

Ungefär den här rundturen med bil och tält och många böcker blir det i år. Det kan komma till eller falla bort någon beroende på regn och djurparker:

Hans Peterson

Emilie Flygare-Carlén

Selma Lagerlöf

Hjalmar Söderberg

Maria Gripe

Sven Wernström

Ellen Key

Men man vet aldrig hur det blir. Ett år var vi på väg till Lars Widding, och jag hade gärna fortsatt ända till Mikael Niemi, men i stället hamnade vi hos Kerstin Ekman. Så det kan gå. 

Nån som vill gissa vilka platser och landskap vi tänker besöka? 

Tältbild från trädgården förra året. 

Att läsa om

Jag är oftast inte så intresserad av att läsa om. Alltså jag läser gärna om mina böcker en andra, tredje eller ibland tionde gång, men att läsa om författarna är inte lika intressant tycker jag. En hel del fakta "vet" man ju ändå. Myter och minnen från skolans litteraturhistoria och unversitetets helt frivilliga litteraturstudier. Fröding var värmlänning och Brontë-systrarna levde isolerat på en hed där de satt och skrev och läste högt för varandra så mycket de hann innan de dog i tuberkulos. Ja, ni vet såna där trivia-fakta som är bra att veta när man ska vinna frågesporter. 

Men jag är tämligen kallsinning till att läsa publicerade författardagböcker. Och författarbiografier. 

Eller så där har jag åtminstone trott mig vara, men när jag tänkt lite mer på saken är nog sanningen den att om det är någon författare som verkligen intresserar mig, så läser jag faktiskt så mycket kringlitteratur jag kan hitta. Jag har till exempel beställt åtskilliga biografiska verk om Laura Ingalls Wilder (författaren till Lilla huset på prärien-böckerna) på nätet. Fascinerande läsning, som jag ska skriva mer om en annan gång. Om hon hade skrivit dagbok hade jag läst den också. Oops, hon skrev ju dagbok, publicerad i boken Vägen hem. Den har jag förstås läst flera gånger. 

Och faktum är att när jag skärskådar min bokhylla, så finns det en alldeles egen liten sektion med författarbiografier, eller översikter av några väl utvalda författares verk. Intressant (men kanske inte helt oväntat) är det bara biografier över kvinnor: Lagerlöf, Södergran, Gripe, Bremer, Martinson... (Det finns några (manliga) självbiografier på andra ställen.)

Och nu i veckan kom den nya boken, som jag väntat på, Vivi Edströms svenska biografi om Jane Austen. Livets gåtor, heter den (vilket jag tycker låter ganska tråkigt, särskilt med tanke på att Edströms Lagerlöf-bok heterLivets vågspel). Men jag kunde inte motstå den och har redan kommit drygt 70 lättflytande sidor in i boken. Det jag alltid tycker är mer fängslande än att få reda på att författarna var låghalta eller levde fattigt i en prästgård är hur deras livsbetingelser och erfarenheter avspeglar sig i deras verk. Jag tycker också det är spännande att se hur teman och karaktärsdrag återkommer i olika böcker av samma författare. Edström är bra på att beskriva det där, och den här boken gör också med lätt hand hänvisningar till andra (även moderna och populära) verk (filmer, tv-serier och böcker) som inspirerats av Austen. Det tycker jag om.

Men jag har redan fastnat för en fråga som Edström tar upp angående Austens liv – frågan om huruvida hon var lycklig. Edströms slutsats (till skillnad från många andra levnadstecknare) är att Austen var lycklig, och att hennes harmoni var förutsättningen för att hon lyckades fullborda de stora romanerna de sista åren innan hon dog. Men jag tycker det är svårt att riktigt tro på det hela. Jag kan nog tro att Jane Austen var relativt tillfreds med livet under de sista 8 åren då samtliga hennes verk fick sin finputsning (och de flesta av dem gavs ut), att hon då var en mogen kvinna som accepterat att hon inte skulle bli gift, och förlikat sig med detta. Men jag har svårt att tro att hon inte många gånger var olycklig under de år då äktenskapet ännu var en möjlighet som inte blev mer än så för henne. (Och missförstå mig inte: jag tror inte att man behöver gifta sig för att vara eller bli lycklig i allmänhet, men jag vägrar tro att Jane redan i sena tonåren typ bestämde sig för att hon hellre ville förbli ogift (= fattig och beroende av andras välvilja). Ett äktenskapligt liv tillsammans med någon hon älskade och själv hade valt  måste ändå ha varit en framtid  som hon tänkte sig, och jag håller det för otroligt att det inte fanns en sorg över att livet blev annorlunda. Det behöver inte betyda att hon var olycklig i allmänhet. Hon kanske till och med kom till insikt med att hon var lyckligare som ogift författare, än gift utan möjlighet att skriva. Men hon kan inte alltid ha känt så, det vägrar jag tro.)

Jag har hunnit läsa några kapitel i boken. Det är intressant, och jag gillar att Edström rekapitulerar handlingen i romanerna samtidigt som hon diskuterar likheter mellan olika Austen-verk och andra böcker, nu och då. Jag minns ju inte alltid allting i böcker som Lady Susan och Mansfield Park som jag bara läst en gång (och för ganska länge sedan), även om jag kan Stolthet och fördom i stort sett utantill. Men jag tycker att Edström hastar lite väl mycket. Det borde finnas mer att säga om vissa motiv, det borde finnas lite mindre entusiasm ibland. Jag tycker själv mycket om Austen, men jag tycker inte om att en litteraturhistoriker tycker så mycket om Austen att hennes enda omdömen är okritiska lovord till allt Austens penna rört vid. Det måste väl vara möjligt att entusiastiskt propagera för varför Austen är läsvärd, utan att helgonförklara henne? 

Jag har inte lyckats hitta någon bild på Edströms Austen-bok, men målningen ovan (gjord av Janes syster Cassandra) pryder densamma alla fall. Den föreställer förstås Jane. 

.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Gemensamma bekanta

När man just börjat prata med någon som nyss var alldeles främmande kan lära känna-processen hoppa flera steg framåt om man upptäcker att man har gemensamma bekanta. Jahaaaa, hon känner Lisa och Roger, ja då har man  liksom fått en bekräftelse på att personen är civiliserad i alla fall. 

Det är precis på samma sätt när man kommer hem till någon och upptäcker sina egna favoritböcker i bokhyllan. Någon som har tummade ex av Hamlet och Processen verkar sympatisk (eller tja, lite varning på vilsen ung man  är det väl över det hela, men man eller inte har vi väl alla  gått igenom det stadiet). Någon som har läst Margaret Atwood och Joyce Carol Oates borde jag kunna föra ett vettigt samtal med. Och få se här, bokhyllan avslöjar en eller två terminer med historia, litteraturvetenskap och lingvistik - check, check, check. Och längst upp, lite halvt generat gömt bakom Algulin och Olssons litteraturhistoria, där står ju faktiskt några  lika slitna exemplar av Maria Gripes skugg-böcker som jag har "gömt" i barn- och ungdomsbokhyllan hemma!

Hos mig själv har bokhyllor en helt oemotståndlig dragningskraft. Jag kan stå och hänga vid dem hela kvällen, och försöka engagera andra festdeltagare i värden eller värdinnans smak. Jag kan till och med bli stående på Ikea och kolla in vilka böcker som inredarna valt att dekorera med där, hur många exemplar av samma restupplageböcker som än står på rad. Behöver jag förresten säga vad som jag tyckte var intressantast när vi för några år sedan tillbringade så gott som alla helger på husvisningar? Ja, inte var det att kolla dräneringen i alla fall! För ärligt talat - hur skulle det kunna vara fel på ett hus som någon med god smak för litteratur ville sälja?

Det som är så fantastiskt med att hitta en kopia av sin egen bokhylla  (förutom att man kan skippa kallprat om kallhyra och utsikt och hur långt det är till närmaste kvartersbutik, utan direkt hitta något substantiellt att tala om), är att det är lätt att få boktips. Trots alla gemensamma nämnare finns det i allmänhet några böcker som denna bibliofilistiska tvillingsjäl har läst som inte du har läst, och det är lätt att dra slutsatsen att du kommer tycka om de här böckerna också. Om du får låna böckerna (och det får man i princip alltid; min erfarenhet är att bokälskare älskar att låna varandra böcker), så har man en anledning att träffas igen. Och då vet man att man också kommer att ha något att tala om. Finns det en bättre grund för en vänskap än Löwensköldska ringen eller Ormens väg på hälleberget?

Filmer om författare

Well well, om jag nu saknar drivet i läslusten för tillfället så kan jag kanske roa mig med att se på film i stället. Till exempel om författare. Bokhora tar idag upp filmer om författare.  Av de som nämns tycker jag själv särskilt om Shadowlands om C.S. Lewis. Lite extra aktuell nu när hans Narniaböcker filmatiseras. Jag tänker också på sådana där traditionella författarskildringar, där liv och gärningar får sig en ordentlig genomgång. De brukar företrädelsevis drabba Nobelpristagare och andra nationalhelgo. Exempel är filmen och tv-serien om Hamsun med Max von Sydow i huvudrollen. Eller varför inte Wilde om Oscar Wilde, eller filmen Iris om Iris Murdoch. I kommentarerna på bokhora.se nämns även Finding Neverland, där Johnny Depp spelar Peter Pans skapare J.M. Barries, och det var  också en film jag tyckte mycket om (jag är lite svag för Depp, och en stor beundrare av Kate Winslet som spelar modern till barnen som i sin tur står som förebilder för Wendy och de andra barnen i Pan-böckerna).

Kate Winslet är också med i filmen Quills, som skildrar Marquis de Sade (han bakom ordet 'sadism'). Jag köpte en något misshandlad version av den här filmen för fem kronor på en loppmarknad på Österlen för några somrar sedan, och fann den oväntat bra. Geoffrey Rush spelar de Sade, som inspärrad i fängsligt förvar skriver om sina sexuella fantasier, och Winslet är tvätterskan som läser om dem, och smugglar ut dem så att de kan tryckas. Jag har ingen aning om hur mycket den här filmen stämmer överens med verkligheten, men det är i alla fall en bra film.

En annan filmatisering som jag såg för inte så många veckor sedan är  En ung Jane Austen (Becoming Jane) - en film som jag inte hade särskilt höga förväntningar på. Jag älskar Jane Austen, visst, men jag känner mig tveksam till all renommésnyltning. Lost in Austen, Jane Austen Book Club, Pride and Predjudice and Zombies.... Well, jag blev positivt överraskad av filmen om den unga Jane Austen, men jag  föredrar att se om BBC-filmatiseringen av Stolthet och fördom (och vem gör inte det??).

Men en annan intressant aspekt av författare i filmer är hur de skildras när de finns med som biroller, utan att filmen eller tv-seriens huvudsyfte är att skildra just den författarens liv. Exempelvis som Selma Lagerlöf i Görans Tunströms bok (som blev film och tv-serie och pjäs) Juloratoriet. Eller för all del Salman Rushdie i en liten cameo-roll i filmen Bridget Jones dagbok (baserat på boken av Helen Fielding).

Vanligtvis handlar ju tv-serier eller filmer om någon stor författares liv och gärningar, svårigheter under barndomen, fördomar mot att skriva, och hur allt detta övervanns, eller om hur författaren var tvungen att skriva för att överleva (till exempel  som Sylvia Plath som man väl får säga skrev både för brödfödan, och av ett inre driv) . Om manusförfattare, producent och regissör valt att lägga sig de biografiska fakta man känner till (eller åtminstone påstår att de har gjort detta), känner man sig som tittare både  allmänbildad, och i bästa fall road efter att ha sett filmen. Men det är intressant när man i stället gjort valet att bara fokusera på en aspekt, en dag, ett tema, ett möte eller något annat ur författarens liv och gjort ett försök att spega hela författargärningen genom detta. Mindre biografiskt, men kanske mer äkta?  Jag uppskattade till exempel mycket Selma-skildringen som svt bjöd på i julas, men jag har förståelse för att de som ville bli allmänbildade om sagoberätterskan på Mårbacka blev besvikna.

Men måste författare på film handla om riktiga författare? En riktigt bra författarfilm är Possession, som handlar om två fiktiva 1800-tals-författare: Randoph Henry Ash (som efter vad jag antar ska ses som en storhet i klass med Yeats eller Lord Byron) och Christabel LaMotte (som jag med min begränsade litteraturvetenskapliga skolning fallerar att hitta någon parallell till, men jag förstår så mycket att hon ska symbolisera en tidig feministisk (och lesbisk) kvinnlig författare som "återupptäckts" och fått stor betydelse på 1900-talets litteraturvetenskapliga genusforskning). Här har man lyckats skapa en spännande (nåja, smaken kan väl vara delad, men den innehåller både illegitima barn och en gravöppning) film om två nutida litteraturvetares forskningsarbete.  Boken som filmen är baserad på har på svenska titeln De Besatta, och är skriven av A.S. Byatt. Den är (som ofta, men inte alltid) bättre än filmen. Läs den om ni har tid över. Boken stod för övrigt länge i min bokhylla, och hörde till de där böckerna som jag började läsa gång på gång, men där tiden inte var riktigt mogen. När jag väl tagit mig igenom gav jag den högsta betyg.

Slutligen vill jag gärna nämna filmer om författare och författande. De senaste åren har bjudit på flera mer eller mindre romantiserande  skildringar av detta. För  även om man inte kan påstå att det finns många rätt beträffande Shakespeares riktiga liv, är det väl många som håller med om att Shakespeare in love är en film som lyckas berätta en historia om hur det skulle kunna ha varit när en av världens allra bästa pjäser skapades? Joseph Fiennes fjäderpenna på det tjocka pappret; skildringen av hur händelser ur hans liv vävs in i Romeo och Juliet; hur han skriver om nätterna det skådespelarna nästa dag ska repetera...

Och till sist min favorit. Låt oss kalla det en remake på Alexandre Dumas Kameliadam, nämligen Moulin Rouge med Nicole Kidman som dör precis som Kameliadamen, och Ewan MacGregor som den sörjande författaren. Här är det inte fjäderpennan, utan den gamla skrivmaskinen som romantiseras. Papper som slits ur valsen, skrynklas och slängs i papperskorgen. En bild av förtvivlan och författarmöda.